TACITUS.NU
Startsidan
Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 
  TACITUS MINDRE
  SKRIFTER

  Dialogus de oratoribus
  Agricola
  Germania

  ANNALES
 

  BELLO GALLICO
  LIVIUS
 

  BEOWULF
  WIDSITH
 

  ISLÄNDSKA SAGOR
  
  Jomsvikingasagan
  Ramnkel Frösgode
  Gisle Sursson
  Gunnlög ormtunga
   Hervararsagan
 
   HISTORIA NORWEGIE
  HEIMSKRINGLA
  STYRBJÖRNS SAGA
 
 
  Cornelius Tacitus
  Snorre Sturlasson
  Isländska skalder
 


Örjan Martinsson


Germania

 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24,
25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46

Kapitel 16

Att de germanska folken icke bo i några städer, är tillräckligt bekant, ja att de icke ens kunna lida sinsemellan sammanhängande bostäder.1 De bo skilda från varandra och åt olika håll, allt efter som en källa, ett fält, en skog fallit dem i smaken.2 De anlägga byar icke såsom vi med sammanfogade och sammanhängande byggnader:3 var och en omger sitt hus med en öppen plats4 vare sig som ett skyddsmedel mot eldsvådor eller av okunnighet i byggnadskonsten. Icke ens byggnadssten eller tegel är hos dem i bruk; till allting använda de trämaterial, grovt tillhugget och utan skönhet eller estetiskt behag.5 Vissa partier (av husets utsida) bestryka de mera omsorgsfullt med en jordart, som är så klar och glänsande, att den verkar som målning och färglagd teckning.6 De bruka också taga upp underjordiska hålor, som de ovanpå belasta med en hop gödsel, för att de skola tjäna som tillflyktsort under vintern7 och förvaringsrum för jordens frukter, därför att dylika ställen mildra köldens stränghet,8 och om någon gång en fiende kommer, plundrar han det som ligger öppet, varemot det undangömda och nedgrävda antingen är okänt av honom eller just därför undgår honom, att det måste efterforskas.

Kapitel 17

Som överplagg användes av alla en mantel sammanhållen av ett spänne (säkerhetsnål)1 eller i brist därpå av en tagg; i övrigt oklädda uppehålla de sig hela dagar vid spisen och elden. De förmögnaste skilja sig från de andra genom underplagg,2 vilka icke äro fladdrande som hos sarmater3 och parther,4 utan tätt åtsittande och låta varje lem tydligt framträda. De (germanerna) bära också djurhudar (pälsar), de närmast stranden5 boende utan urval,6 de längre bort (längre in i landet) boende med större urskillning, eftersom de ej genom handelsförbindelser fått någon förfining. De välja ut vilt och besätta de avdragna hudarna här och där med annorlunda färgade skinnstycken av djur,7 som den yttre Oceanen och det okända havet framalstrar.8 Och kvinnornas dräkt är icke av annan beskaffenhet än männens, utom att kvinnorna ganska ofta insvepa sig i linne- (över-) kläder, som de förse med purpursirater, och de låta icke en del av ovanstycket på underplagget löpa ut i ärmar,9 utan hava under- och överarm bar, ja även den närmaste delen av bröstet är obetäckt.

Kapitel 18

Dock1 hålles äktenskapet där2 i sträng helgd, och ingen sida av deras seder torde man finna mera prisvärd. Ty de äro nästan de enda barbarer, som nöja sig med en hustru var, undantagandes några helt få, som ej av sinnlig lusta taga flera hustrur, utan på grund av sin ädla börd bliva föremål för en mängd giftermålsanbud.3 Hemgift lämnar ej hustrun mannen utan mannen hustrun.4 Föräldrar och släktingar äro närvarande och pröva skänkerna, skänker, som ej äro utletade för att tjäna som kvinnliga lyxartiklar eller som prydnader åt den nygifta, utan bestå av oxar och en betslad häst och sköld jämte lans och svärd. Mot dessa gåvor får man en hustru, och hon själv å sin sida giver mannen en del vapen.5 Detta betrakta de som ett det starkaste band, detta som en mystisk gudstjänst, detta som en åkallan av äktenskapets skyddsgudar.6 För att kvinnan ej skall anse sig stå utanför tankar på hjältebragder och utanför krigens äventyr, erinras hon redan genom de betydelsefulla bruken vid äktenskapets början om att hon kommer som en kamrat i mödor och faror, bestämd att lida och våga detsamma i fred, detsamma i krig: denna betydelse ligger i de hopokade oxarna, den utrustade hästen, de skänkta vapnen. Så skall hon leva, så skall hon dö, bör hon tänka.7 Hon mottager något, som hon skall skänka åter åt sina barn i oförkränkt och värdigt skick, något som sonhustrurna skola mottaga och som åter skall komma till barnbarnen.

Kapitel 19

Sålunda leva de med väl omgärdad kyskhet, icke förförda av några skådespelens lockelser, icke av några gästabudens retelser; om hemlig brevväxling1 äro man och kvinnor i lika mån okunniga. Ytterst sällan bland ett så talrikt folk förekomma äktenskapsbrott, vilkas bestraffande sker ögonblickligen och är överlåtet åt de äkta männen. Han (den äkta mannen) jagar henne (äktenskapsbryterskan) med avklippt hår, oklädd, i släktingarnas närvaro ut ur huset och driver henne med ett gissel genom hela byn. Ty2 för kyskhetens prisgivande (för kyskhetsbrott)3 finnes ingen tillgift: varken genom skönhet eller ungdom eller rikedom lärer en sådan (som prisgivit sin kyskhet) kunna finna en (ny) man. Ingen skrattar nämligen där åt lasterna, och att förföra och låta sig förföras kallas ej tidens anda. Ännu bättre är tillståndet i de samhällen, där blott jungfrur gifta sig4 och där man en gång för alla gör upp räkningen med en hustrus hopp och önskan.5 Under den förutsättningen6 få de en man, på samma sätt som en kropp och ett liv, att ingen tanke skall sträcka sig längre bort (bortom det första äktenskapet), att begäret ej skall räcka längre, att de icke skola älska mannen utan så att säga äktenskapet.7 Att begränsa barnens antal eller döda någon av de senare födda anses som en skändlighet, och kraftigare verkan hava där goda seder än annorstädes goda lagar.

Kapitel 20

I varje hus växa de upp nakna och smutsiga till dessa grovlemmade gestalter, som vi beundra. Var och en näres av sin egen mors spenar, och de överlämnas ej åt pigor eller ammor.1 Herre och slav kan man ej skilja på någon klemighet i uppfostran: bland samma boskap, på samma jord leva de, till dess att åldern avskiljer de friborna,2 och tapperheten erkänner dem.3 Sent börjar för de unga männen kärleken, och därför är deras mannakraft outtömd (oförsvagad). Icke heller med flickornas giftermål gör man sig brått; samma ungdomskraft och liknande högresthet utmärker dem (som männen): lika utvecklade och starka förena de sig med männen, och barnen återspegla föräldrarnas kärnsundhet.

Systersöner åtnjuta hos morbrodern samma heder som hos fadern.4 Somliga anse detta blodsband heligare och närmare, och vid utkrävande av gisslan hålla de mera därpå, i den föreställningen, att däri ligger en sinnet säkrare5 och ätten i vidsträcktare mån bindande förpliktelse. Arvingar och efterföljare (i rättsligt avseende) åt var och en äro dock hans egna barn, och intet testamente förekommer. Finnas ej barn, så är den närmaste graden vid besittningstagandet (av arvet) bröder, farbröder, morbröder. Ju flera blodsförvanter finnas, ju större de besvågrades antal är, desto större gunst åtnjuter ålderdomen, och för barnlöshet finnas inga belöningar.6

Kapitel 21

Att övertaga vare sig en faders eller annan blodsförvants såväl fiendskapliga som vänskapliga förbindelser är nödtvång; men fiendskapen är ej för beständigt omöjlig att försona.1 Ty till och med mandråp sonas med ett visst antal större och mindre boskapsdjur, och hela släkten mottager gottgörelsen, till nytta för det allmänna, emedan fejder äro farligare i förening med obunden frihet.2

Åt sällskapligt umgänge och gästvänlighet hänger sig icke något annat folk med större iver.3 Att neka en människa, eho det vara må, tak över huvudet anses som en synd; efter råd och lägenhet mottager var och en gästen med präktiga måltider. När de äro över, ger den som nyss varit värd gästen anvisning på ett annat härbärge och följer honom dit. De gå till närmaste hus utan att vara inbjudna. Det gör ingen skillnad: de mottagas med lika stor vänlighet. Ingen skiljer på bekant och obekant, vad gästens rätt beträffar. Om någon vid avfärden begär något, är det sed att giva honom det; och att begära en gengåva går lika lätt. De tycka om skänker, men de varken räkna på det givna eller känna sig förpliktade av vad de fått.4

Germania - del 5

Inledning till Germania av Per Persson
Tillbaka till förstasidan
 


Anmärkningar till kapitel 16-21

 Kapitel 16

  1. r. 1 f. Enligt Tacitus funnos inga städer i egentlig mening hos germanerna; ja han tillskriver dem till och med en bestämd motvilja mot invid varandra belägna bostäder.
  2. r. 2 f. Germanernas bostäder lågo skilda från varandra och voro vända åt olika håll: valet av boningsplats bestämdes ofta av grannskapet till en källa, ett fält, en skog.
  3. Huruvida Tacitus r.2 ff. talar om två slags bosättning: i enstaka gårdar (Einzelhöfe) och i byar (vici), eller om endast en bosättning av senare slaget avses, är ej fullt klart.
  4. r. 5. spatium »öppen plats». Därmed åsyftas »gårdsplatsen, gården» (got. gards etc,).
  5. Den latinska texten lyder i r. 7 f.: materia ad omnia utuntur informi et citra speciem aut delectationem. Prepositionsuttrycken citra speciem aut delectationem stå som attribut till materia och äro samordnade med det föregående negativa adjektivet informi.
  6. »färglagd teckning» är översättning av lineamenta colorum r. 10, som synes vara liktydigt med lineamenta colorata.
  7. 8. r. 10 ff. lyder den latinska texten: solent et subterraneos specus aperire eosque multo insuper fimo onerant, sufjugium hiemis etc. Helt eller delvis under jorden belägna rum ha hos många folk tjänat och tjäna stundom ännu dels som bostäder under vintern, dels som förvaringsrum för jordens frukter (säd och rotfrukter), dels som lokaler för kvinnligt handarbete, spec. vävning. En germansk benämning på ett dylikt underjordiskt rum är fht., mht. tunc, mlt dunk, ord som äro besläktade med germ. ord för »gödsel, gödselhög»: fht. tunga, mht. tunge »Dünger, Düngung», nysv. dynga, fsv. dyngia »Mist» o. s. v. Sammanhanget mellan de till synes vitt skilda betydelserna förklaras därav, att, såsom Tacitus här meddelar, de underjordiska rummen brukade täckas med gödsel. suffugium hiemis bör man väl med Reifferscheid läsa r. 12. Handskrifternas hiemi (dativus) låter knappast försvara sig.

Kapitel 17

  1. Med »spänne» (»säkerhetsnål») kan man återge fibula, Antika fibulor av olika typer ha i stor mängd bragts i dagen av den arkeologiska forskningen, för vilken de haft en utomordentlig betydelse: kronologien i förhistoriska perioder grundar sig i mycket på iakttagelse av fibulornas växlande former.
  2. »underplagg» = veste, som här står i motsats mot det föregående tegumen r. 1 — »överplagg». Till överplaggen hörde manteln, här jämförd med lat. sagum, till underplaggen en livrock, motsvarande den romerska tunikan, och benkläder (byxor). Såsom av r. 3 f. framgår, är det här huvudsakligen de senare som avses. K U germanskt namn pä »benkläder» är fht. bruoh, fsax. brok, anglos, broc, fsv. brok, isl. brók o. s. v. Härtill hör kelt. braca, som torde vara lånat från germanska språk, och på det kelt. ordet synes lat. braca med biformen bracca, som fortlever i nysv. bracka »byxa», vulg. »kälkborgare», bero.
  3. Om sarmaterna jfr k. 1, a. 5.
  4. Partherna, liksom sarmaterna, ett folk av iransk stam. Det parthiska riket grundades omkring 250 f. Kr. av Arsaces, som avföll från seleuciderna. Arsaces' efterträdare (arsaciderna) gjorde sig med tiden till herrar i alla länder mellan Eufrat och Indus, och partherna blevo romarnas farligaste medtävlare om makten i Orienten.
  5. »stranden» är väl Rhenstranden. Denna speciella betydelse har vanligen  ripa utan vidare tillägg.
  6. »utan urval» är översättning av neglegenter, som här synes stå i sin ursprungliga betydelse. Till grund ligger neg- »icke» (jfr negotium av neg- »icke» och otium) och legere »välja». Motsatsen bildar det följande exquisitius, jfr också r. 6 f. eligunt feras.
  7. »med annorlunda färgade skinnstycken av djur» motsvaras i den latinska texten av: maculis pellibusque beluarum (r. 7 f.). macula »fläck» betecknar här ett påsatt stycke av annan färg än botten, en betydelse, som också förekommer i det ty. Fleck (jfr Paul Deutsches Wb. s.v.). mamlis pellibusque eg. »med olikfärgade stycken och skinn», i st. f. »med olikfärgade stycken av skinn (maculis pellium)»,, bildar ett hendiadyoin, en hos Tacitus mycket använd figur (jfr Norden Germ. Urgesch. 202, a. 1).
  8.  »den yttre Oceanen och det okända havet» = exterior Oceanus atque ignolum mare synes åsyfta det norr om Germanien belägna havet (septentrionalis Oceanus), spec. Östersjön. I förevarande ställe torde ligga ett vittnesbörd om tidig export av skinn från Norden till landet söder om Östersjön.
  9. Den latinska texten lyder här: partemque veslilus superioris in manicas non extendunt. vestitus superior är egentligen »övre delen, ovanstycket av underplagget». vestitus betecknar det plagg, som motsvarade de romerska kvinnornas stola och männens tunica. I st. f. partem vestitus superioris kunde man väntat partem vestitus superiorem. De germanska kvinnornas vestitus saknade i motsats mot de romerska kvinnornas stola ärmar.

Kapitel 18

  1.  »dock», d. v. s. i trots av att de germanska kvinnorna i sin klädsel ej dölja sina behag.
  2. »där» illic — hos germanerna.
  3. Den latinska texten i denna mening lyder: nam prope soli barbarorum singulis uxoribus contenti sunt, exceptis admodum paucis, qui non libidine, sed ob nobilitatem plurimis nuptiis ambiuntur. ambiuntur passur som predikat i relativsatsens andra led, men ej i det första. Här får man underförstå ett särskilt predikat: plures uxores ducunt eller dyl. Den tanke förf. vill uttrycka synes nämligen vara följande: Germanerna leva i engifte med undantag av helt få, vilka icke av sinnlig lusta (icke för att tillfredsställa sin sinnliga lusta) taga flera hustrur, utan på grund av sin ädla börd erhålla en mängd giftermålsanbud. Tacitus framhåller, att månggiftet hos germanerna, då det förekom, icke berodde på sinnliga motiv utan på politiska skäl.
  4. Då Tacitus här talar om en hemgift (dos), som mannen enligt germanskt bruk skall ha givit hustrun, torde han syfta på det pris, som vid köpäktenskapet av mannen erlades för förvärvandet av målsmanskap över hustrun (en germansk term härför är fht. munt, ags. mund, medellat. mundium, som är besläktat med lat. manus, vilket ävenledes betecknade männens målsmanskap och husfaderliga makt över hustrun, jfr de lat. uttrycken in manum mariti convenire, esse in manu mariti). Priset erlades från början till den, som förut haft målsmanskap över hustrun (fader, förmyndare), sedermera också, helt eller delvis, till hustrun. I sistnämnda fall kunde lätt skenet av en hemgift, som mannen gav hustrun, uppstå. För övrigt har kanske Tacitus här också tänkt på den s.k. morgongåvan, en gåva, som mannen gav hustrun på morgonen efter första nattens samvaro.
  5. Förf. antages här syfta på överlämnandet vid förmälningen till brudgummen av ett svärd som symbol för dennes makt över liv och död gentemot hustrun. Svärdet överlämnades emellertid icke av bruden själv utan av hennes förutvarande målsman.
  6. Den latinska texten i denna mening är av följande lydelse: hoc maximum vinculum, haec arcana sacra, hos coniugales deos arbitrantur. De pronominala subjekten: hoc, haec, hos, som syfta på de nyss omtalade germanska bruken vid äktenskaps ingående och i svenskan genomgående äro att återgiva med »detta», rätta sig enligt vanligt latinskt språkbruk till genus och numerus efter predikativen; »maximum vinculum, arcana sacra, coniugales deos. Detta uttryckssätt är i Germania vanligt, jfr t. ex. k. 13, r. 5 f. haec apud illos toga, hie primus iuventae honos, se ovan s.207. Vad Tacitus här vill säga om de germanska bruken vid äktenskaps ingående (utväxlingen av skänker o. s. v.), är, att dessa enkla bruk gåvo äktenskapet lika stor helgd som de högtidliga romerska ceremonierna vid confarreatio, den religiösa formen av äktenskap hos romarna.
  7. Förf. återger här i indirekt form den tankegång, som han antager att de nyss omtalade skänkerna skulle framkalla hos bruden, Till sic vivendum, sic pereundum r. 12 f. är att underförstå esse, jfr den följande acc. med inf.-konstruktionen accipere se »hon mottager» (bör hon tänka).

Kapitel 19

  1. »hemlig brevväxling» synes man böra översätta litterarum secreta (r. 2 f.) = litterae secretae »hemliga brev». Enligt en annan, mindre sannolik tolkning skulle litterae här ej betyda »brev» utan »bokstäver», och litterarum secreta »bokstävernas hemligheter» syfta på skriv- och läsekonsten. Men att denna skulle som sedligt fördärvlig ha ställts i jämbredd med skådespelen och gästabuden, är ej antagligt.
  2. r. 7. Att i st. f. handskrifternas enim insätta enimvero synes onödigt.
  3. »för kyskhetens prisgivande», publicatae pudicitiae r. 7, syftar väl närmast på äktenskapsbrott men kan även innefatta kyskhetsbrott i allmänhet, utan avseende på om den brottsliga var ogift eller gift.
  4. r. 10 f. in quibus tantum virgines nubunt, där omgifte ej är tillåtet.
  5. d. v. s. där kvinnan gifter sig blott en gång.
  6.  »Under den förutsättningen» = sic; härpå följer ne »att icke».
  7. r. 13 f. lyder texten sålunda: ne tamquam maritum, sed tamquam matrimonium ament. Om innebörden av detta svårtolkade ställe har man ännu ej kommit till full klarhet. Vad förf. huvudsakligen velat säga, synes vara, att enligt germanernas höga uppfattning av äktenskapet kvinnan borde älska icke så mycket mannen som äktenskapets idé.

Kapitel 20
  1. I motsats mot förhållandet i Rom enligt skildringen hos Tacitus Dial. 28 f.
  2. De friborna germanska ynglingarna upptogos, när de hunnit behörig ålder, på folkförsamlingen som fullmyndiga medborgare, varmed följde rösträtt i församlingen och inträde i hären, som egentligen var identisk med folkförsamlingen.
  3. Det sista satsledet syftar väl även på de germanska ynglingarnas myndighetsförklaring (Wehrhaftmachung). »Tapperheten», virtus, synes här i konkret betydelse vara = virtute praediti, viri fortes och ha avseende på de män, som bildade folkförsamlingen. Dessa erkände ynglingarnas vapenduglighet genom deras upptagande i hären = folkförsamlingen.
  4. Det nära förhållandet mellan morbroder och systersöner torde ha berott på att den förre i händelse av faderns frånfälle var de senares naturlige beskyddare. I källorna omtalas ej förhållandet vidare. Själva namnet avunculus, av avonculus, deminutivum till avon-, avledning av avo-, i avus »morfar, farfar», synes ha varit ett systerbarnets smeknamn på morbrodern = »lilla morfar eller farfar».
  5.  Om den verksammare förpliktelse, som kvinnor lämnade som gisslan inneburo, se kap. 8.
  6. Här anspelas på det s. k. arvsjäktandet i Rom, där barnlösa rika personer överhopades med gunstbevis från sådana, som ville ärva dem.

Kapitel 21
  1. Tankegängen är: fiendskapen går visserligen i arv hos germanerna, men är dock ej för beständigt omöjlig att försona.
  2. Släktfejderna inneburo faror för samhällets enhet; det var därför till fördel för det allmänna, att dylika fejder förekommos genom sakens ordnande på rättslig väg, så att gottgörelse mottogs i form av böter. Och dubbelt farliga voro släktfejder i samhällen som de germanska, där statsmakten var svag och den individuella friheten stor.
  3. Om gästvänligheten hos germanerna se Norden Germ. Urgesch. 130 ff,
  4. Kapitlet avslutas i handskrifterna med följande sats: victus inter hospites comis. En tolkning därav här jag sökt giva Minnesskrift till Prof. A. Erdmann 174 f. Jag anser fortfarande denna tolkning möjlig, men måhända är den ifrågavarande satsen, såsom senast Norden Germ. Urgesch. 454 ff. gjort gällande, att anse som en oursprunglig tillsats (glossem).

Germania - del 5
Tillbaka till förstasidan