Kapitel 7

I k. 7 talar Tacitus fortfarande om militära förhållanden hos germanerna, särskilt med avseende på den högsta ledningen; men på tal om anförarskapet i krig inflickas en notis om det germanska konungadömet: i vanliga fall var konungen högste befälhavare i krig, men stundom var det nödvändigt att utse en särskild anförare.

1. I r. 1 lyder den latinska texten: reges ex nobilitate, duces ex virtute sumunt. ex betecknar synpunkten: ex nobilitate »med hänsyn till» eller »ur synpunkten av ädel börd». nobilitas kan sägas motsvara det germ. adal adel: fornht. adal o. s. v. — duces »anförare i krig». Den germanska benämningen härför representeras av fornsax. heri-togo, fornhögt. heri-zogo o. s. v. »Herzog», en sammansättning, vars första led hör till ordet för »här, exercitus» (got. harjis o. s. v.), medan det andra är besläktat med ty. ziehen, Zug, som åter höra etymologiskt tillsammans med lat. duco, dux. — sumunt »de taga» = välja; det germanska konungadömet gick ej i arv, utan konungen valdes liksom anförarna i krig.
2. I rad 2—4 talas om den ställning, som de germanska konungarna och anförarna intogo, och deras makt karakteriseras. Den latinska texten lyder här: Nec regibus infinita aut libera potestas, et duces exemplo potius quam imperio, si prompti, si conspicui, si ante aciem agant, admiratione praesunt. Det framhålles alltså, att konungamakten hos germanerna var inskränkt, och att anförarna utövade ledningen mest genom exemplets makt. si-satserna i r. 3: si prompti, si conspicui, si ante aciem agant anknyta sig till det följande admiratione, som innehåller en närmare utveckling av det föregående uttrycket exemplo potius quam imperio. agant synes vara att fatta som konj. iterat., jfr förf. Krit.-exeg. Bem, zu den kleinen Schriften des Tacitus 99.
3. I r. 4 ff. tillägges straffrätten i den germanska hären prästerna: ceterum neque animadvertere neque vincire, ne verberare quidem nisi sacerdotibits permissum, non quasi in poenam nec ducis iussu, sed velut deo imperante, quem adesse bellantibus credunt. Tre olika straff angivas i en »omvänd klimax»: »straffa till livet», här som stundom även annars i efterklassiskt latin betecknat med animadvertere, »fängsla», vincire, »tilldela prygel», verberare. Genom det förklarande tillägget i r. 6 f.: non quasi in poenam etc. vill Tacitus framhålla, att de straff, om vilka här talas, ej voro vanliga straff, utan hade en religiös eller sakral karaktär. deo imperante quem adesse bellantibus credunt syftar på krigsguden.
4. r. 7 ff. är fråga om germanernas fälttecken och om uppställningen i striden: effigiesque et signa quaedam detracta lucis in proelium ferunt; quodque praecipuum fortiludinis incitamentum est, non casus nec fortuita conglobatio turmam aut cuneum facit, sed familiae et propinquitates. effigies synes syfta på bilder av djur, som voro helgade åt vissa gudar, t. ex. väduren åt nord. Tyr, fornht. Ziu, orm och varg åt Oden, Wodan. Med signa åter torde vara att förstå åt gudarna helgade ting, gudaattribut, som t. ex. Tyrs svärd, Odens spjut, Tors hammare. detracta lucis. Germanerna dyrkade gudarna i skogar och lundar; där förvarades också de här omtalade effigies och signa, som de, när de gingo i strid, nedtogo förde med sig i striden som fälttecken (jfr Tac. Hist. IV, 22 depromptae silvis lucisque ferarum imagines). Den r. 8 med quodque inledda satsen hänför sig till det följande: non casus etc. Andra exempel på dylik satsställning här jag sammanställt Krit.-excg. Bem, zu den Kleinen Schriften des Tacitus 70 f. r. 10 turma en mindre avdelning rytteri (skvadron), cuneus en i kilform uppställd avdelning fotfolk. Huvudmassan av det germanska fotfolket uppställdes i kilform (jfr k. 6, ovan s. 200), och den stora kilen bestod av flera mindre kilar. De mindre kilarnas sammansättning bestämdes ej av slumpen, utan efter tillhörighet till samma familj eller släkt. Jämför, att enligt Caesar De bell. gall. I, 51 de germanska folk, som följde Ariovistus på hans tåg till Gallien, uppställde sig efter folk (generatim) med lika mellanrum mellan de särskilda folken.
5. I rad 11—15 fortsättes den latinska texten sålunda: Et in proximo pignora, unde feminarum ululatus audiri, unde vagitus infantium. Hi cuique sanctissimi testes, hi maximi laudatores: ad matres, ad coniuges vulnera ferunt; nec illae numerare aut exigere plagas pavent, cibosque et hortamina pugnantibus gestant. Det talas här om den roll, de germanska kvinnorna spelade i striderna.
   r. 11 pignora »någons käraste, någons anhöriga». Denna i efterklassiskt latin ej ovanliga betydelse har framgått ur betydelsen »underpanter (på kärlek)».
   r. 12. Det svårförklarliga audiri i den med unde inledda relativsatsen synes knappast kunna förstås annorlunda än som en infinitivus historicus (descriptivus), här undantagsvis motsvarande en pres. ind. (auditur) av det finita verbet. Se härom förf. Krit.-exeg. Bem, zu den kleinen Schriften des Tacitus 93. Här har jag också påpekat den konstfulla gestaltningen av de båda med varandra korresponderande satsleden: unde feminarum ululatus audiri, unde vagitus infantium.
   r. 13 f. ad matres, ad coniuges vulnera ferunt. Kvinnorna utövade läkekonsten.
   r. 14. exigere »undersöka» av ex-agere, jfr examen av *ex-agsmen.
   r. 15. hortamina, Gudemans antagande att detta ord här skulle betyda »anregendes Getränk» har ej övertygat mig. Beträffande förbindelsen av concretum och abstractum (cibos och hortamina) jfr t. ex. mutuo metu aut montibus k. 1, r. 2, 3.

Kapitel 8

I början av detta kapitel fortsättes från det föregående skildringen av den roll, som de; germanska kvinnorna spelade i striderna.

1. »därigenom att de ställt sina bröst i vägen» är översättning av den latinska textens obiectu pectorum r. 2 f. I denna gest från kvinnornas sida synes ha legat en uppfordran till männen att hellre döda dem än låta dem råka i fångenskap. En riannan, som mig synes mindre tilltalande, tolkning framställes hos Schwyzer 5.23.
2. »visat på den nära förestående fångenskapen» = monstrata cominus captivitate r. 3. cominus står som attribut till captivitate.
3. Jämför härtill Suet. Aug. 21 ut . . . a quibusdam — novum genus obsidum, feminas, exigere temptaverit, quod neglegere marum pignera sentiebat.
4. r. 6 f. inesse quin etiam sanctum aliquid et providum putant. quin etiam postpositivt som merendels hos Tacitus, jfr t. ex. ovan k. 3, 13.
5. r. 7 f. nec aut consilia earum aspernantur aut responsa neglegunt. Kvinnorna deltogo i överläggningar och gåvo råd (consilia), de gåvo också utlåtanden på särskild förfrågan (responsa). Jfr responsa som det vanliga uttrycket för de romerska rättslärdas utlåtanden. aspernantur till aspernari av aps(abs) och spernari, biform till spernere, jfr asportare av aps och portare.
6. I slutet av kapitlet r. 8 ff. anföras exempel på germanska sierskor. Den latinska texten lyder: vidimus sub divo Vespasiano Veledam diu apud plerosque numinis loco habitam; sed et olim Auriniam (Albrunam?) et compluris alias venerati sunt, non adulatione nec tamquam facerent deas.
   r. 8. vidimus betecknar ej vanligt seende utan är att återge med »vi hava bevittnat», »vi» = jag och mina samtida. sub divo Vespasiano, om divus som epitet till avlidna kejsare jfr Dial. de or. 13, a. 4 (se ovan s. 70).
   r. 9. Veledam. Veleda hette en berömd germansk sierska, som tillhörde bructerernas stam (om denna se i det följande k. 33). Hon levde på Vespasianus' tid och spelade en betydande roll vid det bataviska upproret, som av Tacitus är skildrat i Hist. IV, V, där också Veleda flerstädes är omnämnd. Hon skall ha bott vid floden Lippe (Lupia) i ett högt torn, avstängd från världen. Sändebud, som skickades till henne, fingo ej tillträde, »quo venerationis plus inesset» (Hist. IV, 65). Till sist blev hon dock tillfångatagen, jfr Statius Silv. i, 4, 90 captivaeque preces Veledae.
   Veleda är väl att betrakta som en germansk namnform. Man kan utgå från ett förgerm. *Veleta, varav genom förskjutning enligt den s. k.Vernerska lagen Veleda, jfr namnformen Venedi, varom se nedan s. 260. Till grund för Veleda synes ligga roten vel-»se», representerad bl. a. av lat. vultus »blick», medelkymr. gwelet, nykymr. gweled »se», ir. fili »diktare» (jfr H. Pedersen Vgl. Gramm, d. kelt. Sprachen II, 37). Förmodligen betydde Veleda egentligen helt enkelt »sierska» (jfr Schwyzer s. 24).
   Att man ej är berättigad att ansätta en grundform Velaeda eller Veleda, torde framgå av det sagda, jfr i synnerhet citatet ur Statius' Silvae i, 4, 90 captivaeque preces Veledae.
   r. 9 f. sed et olim etc., olim hänvisar på en tid, som var mera avlägsen än Vespasianus' nyligen förflutna regering.
   Auriniam (Albrunam), läsarten är osäker. Handskrifterna ha i allmänhet Auriniam, som dock knappast låter förstå sig som germanskt namn. W. Wackernagel har konjicierat Albrunam, vilket skulle motsvara nyhögt. Alraune, av fornht. alb, nyht. Alp »mara», Elfe »älva» etc., och runa »hemlighet» (got.). Betydelsen synes vara »med älvans gudomliga trollkraft utrustat väsen». Konjekturen har åtskilligt för sig, men är naturligtvis osäker.
   r. 11. tamquam »därför att, som de trodde» eller »i den tron, att», jfr Gerber-Greef Lexicon Tac. 1624.

Kapitel 9

Detta kapitel handlar om germanernas gudsdyrkan, som förf. redan i föregående kapitel berört på tal om de sierskor, som germanerna skola ha ägnat gudomlig dyrkan. Tacitus' meddelanden om den germanska religionen avvika betydligt från Caesars De bell. gall. VI, 21. Enligt Caesar dyrkade germanerna solen, elden och månen; om andra gudar ha de icke ens hört talas, säger han. Tacitus identifierar genom en s. k. interpretatio romana (jfr k. 43, r. 15, s. nedan s. 248) germanska gudar med romerska, t. ex. Oden, Wodan med Mercurius, Tiu, Ziu med Mars o. s. v. Olikheten i förevarande avseende mellan Tacitus och Caesar torde vara att förklara dels av den utveckling, som ägt rum under de 150 är, som skilde de båda sagesmännen, dels därav att Caesar var mindre noggrant underrättad om germanska förhållanden, spec. de religiösa.

1. r. 1. deorum maxime Mercurium colunt. Som redan antytts, är det här fråga om en identifikation av Wodan, Oden med Mercurius. Identifikationen förklaras av de beröringspunkter mellan de båda gudarna, som funnos såväl i fråga om verkningskrets som attribut. Till Mercurius' funktioner hörde bland annat ledsagandet av de avlidnas själar till underjorden; samma funktion framträder hos Oden som anförare för den s. k. vilda jakten. Ett av Mercurius' mest karakteristiska attribut var hans häroldsstav, den s. k. kaducén, som också användes som trollstav och har sin motsvarighet i Odens »Wünschelrute». På sina färder bar Mercurius en stor bredskyggig hatt; en sådan hörde också till Odens dräkt. Ett bevis för identifikationen av Wodan, Oden och Mercurius är namnet på den fjärde veckodagen hos romare och germaner. På latin hette denna Mercurii dies, varav franska mercredi. Då i slutet av 3:e årh. den romerska sjudagarsveckan upptogs hos germanerna, och i sammanhang därmed de latinska namnen utbyttes mot germanska, översattes Mercurii dies med Wodans, Odens dag, varav fsv. onsdagh, opinsdagher, ags. wódnesdaeg — eng. wednesday.
2. r. 1 f. cui certis diebus humanis quoque hostiis litare fas habent. Förf. meddelar här, att germanerna ansågo det religiöst tillbörligt att på vissa bestämda dagar åt Wodan-Mercurius (säkerligen i egenskap av krigsgud och övergud) bringa även människooffer. certis diebus = statis diebus. humanis hostiis abl. instrumenti, vanlig konstruktion vid uttryck för »offra». litare betyder i regeln »offra under gynnsamma förebud, offra lyckligt, en gud till behag».
3. I r. 2 f. differera handskriftsklasserna: Y- och Z-klassens handskrifter ha: Herculern et (eller ac) Martern concessis animalibus placant, X-klassens däremot: Martern concessis animalibus placant et Herculem. På grund av differensen i handskrifterna ha åtskilliga utgivare, på senare tiden bl. a. Gudeman, stämplat Herculem et som ett glossem och uteslutit dessa ord ur texten, vilket dock synes betänkligt. Av de tre germanska huvudgudarna är i det föregående Wodan identifierad med Mercurius och i det följande Tiu med Mars. Strykes Herculem, skulle representant för den tredje huvudguden (Donar) saknas. Det ligger då nära till hands att identifiera Herculem med Donar, och någonting, som omöjliggör denna identifikation, finner jag ej anfört, ehuru visserligen goda skäl även finnas för identifikationen av Donar med Jupiter.
4. r. 3 f. Pars Sueborum et Isidi sacrificat. Namnet sveber förekommer hos Tacitus i flere olika betydelser (jfr k. 2, a. 12, se ovan s. 196). Här torde de vid Donau boende s. k. Donausveberna vara åsyftade.
   Isis är den bekanta egyptiska gudinnan, vars kult redan under den republikanska tiden fick insteg och snart vann stark utbredning i det romerska riket. I Donauländerna dyrkades Isis flerstädes. Hon är här ej att identifiera med någon germansk gudinna, utan meningen är väl, att den verkliga Isiskulten upptogs av germanerna.
5. I r.4 ff. fortsätter den latinska texten sålunda: unde causa et origo peregrino sacro, parum comperi, nisi quod signum ipsum in modum liburnae figuratum docet advectam religionem.
   I den med unde inledda indirekta frågesatsen är sit att tänka under som kopula; av det sammansatta uttrycket causa et origo sit beror dativen peregrino sacro, i stället för vilken man kunde väntat genitiv (peregrini sacri) i beroende av substantiven. Om växlingen av genitiv och dativ i dylika fall jfr förf. Krit.-exeg. Bemerkungen zu den kleineu Schriften des Tacitus 44 f.
   signum »gudasymbolen, kultbilden» (jfr k. 7, a. 4, se ovan s. 200 f.). in modum liburnae figuratum. liburna eller liburnica (den senare formen användes av Tacitus överallt eljest och har av Gudeman införts även här) kallades ett litet, snabbseglande fartyg, sådant som var i bruk hos liburnerna, ett illyriskt sjörövarfolk på dalmatiska kusten (jfr Tac. Agr. k. 28, 5, se ovan s. 147).
   advectam »kommit utifrån (sjöledes)», jfr k. 2, 3 advehebantur.
6. I slutet av kapitlet r. 6—10 ges en förklaring av vissa för den germanska kulten karakteristiska drag: ceterum nec cohibere parietibus deos neque in ullam humani oris speciem assimulare ex magnitudine caelestium arbitrantur: lucos ac nemora consecrant deorumque nominibus appellant secretum illud, quod sola reverentia vident.
   cohibere parietibus deos »innestänga gudarna inom väggar», d. v. s. dyrka dem i slutna byggnader (tempel). I motsats däremot ställes dyrkan i lundar och skogar (d. v. s. i den fria naturen), se nedan r. 8 och jfr även Dial. de orat. k. 9 (slutet). Egentliga tempelbyggnader torde ej ha förekommit hos germanerna på Tacitus' tid. Av r. 7 f. neque in ullam humani oris speciem assimulare etc. framgår, att den germanska kulten också ursprungligen var bildlös, nämligen om man med bilder förstår sådana med mänskliga anletsdrag. Även denna uppgift torde vara tillförlitlig. I varje fall saknas säkra bevis för att egentliga gudabilder förekommit hos germanerna redan på Tacitus' tid, jfr t. ex. Schwyzer s. 26. De nu framhållna dragen i den germanska kulten, vilka även förekomma hos andra primitiva folk, förklarar Tacitus r. 8 ur germanernas uppfattning, att en kult i tempelbyggnader och av gudabilder med mänskliga anletsdrag ej vore förenlig med gudarnas storhet. Men det är ej antagligt, att germanerna vid denna tid filosoferat häröver: säkerligen har Tacitus här, som stundom även annars, underlagt dem sin egen uppfattning. r. 9 f. deorumque nominibus appellant secretum illud, quod sola reverentia vident. Vad Tacitus här till sist säger om germanernas religiösa uppfattning synes innebära, att ehuru germanerna visserligen hade flera gudar med olika namn, de dock i grunden fattade gudomen opersonligt, såsom ett hemlighetsfullt något, som ej kan iakttagas med lekamliga ögon utan blott genom andakten, d. v. s. blott av en andaktsfull, tillbedjande själ. Man jämföre härmed vad Tacitus Hist. 5, 5,18 f. säger om judarnas religiösa uppfattning: ludaei mente sola unumque numen intellegunt »judarna fatta gudomen rent andligt och såsom en».

1. »ett fruktbärande träd», frugifera arbor, synes här avse ett icke odlat träd med ätliga frukter, väl i första rummet bok eller ek, vilkas ollon i äldre tid tjänade som föda för både människor och djur.
2. De här av Tacitus omtalade tecknen, notae, med vilka germanernas lottstavar märktes, ha åtskilliga forskare identifierat med runorna. Också föreligga onekligen slående likheter mellan de förra och de senare: gemensam för båda är användningen i magiskt syfte och inristningen på stavar av trä, förnämligast bok (bokens betytydelse som skrivmaterial avspeglar sig i betydelseövergången: bok »fagus»: bok »liber»). Emellertid måste man av kronologiska skäl ställa sig tveksam gentemot antagandet av identitet mellan Tacitus' notae och runorna. De vanliga runorna framträda i inskrifter först något hundratal år e. Kr., medan de taciteiska notae måste ha varit i bruk långt tidigare.
3. Den latinska texten lyder i r. 8 f.: si prohibuerunt, nulla de eadem re in cundem diem consultatio; sin permissum, auspiciorum adhuc fides exigitur. Beträffande växlingen av aktiv och passiv konstruktion: si prohibuerunt: sin permissum (sc. est), jfr förf. Krit.-exeg. Bemerk, zu den kleinen Schriften des Tacitus 111.
4. Hästorakel förekommo även hos andra folk an germanerna; dock ej hos romarna, och det är blott med dessa Tacitus jämför germanerna.
5. »i samma skogar och lundar», näml. som i k. 9, 8 f. omnämnts som helgade åt gudarna.
6. Man torde här i närmaste överensstämmelse med handskrifterna böra läsa: nec ulli auspicio maior fides, non solum apud plebem: apud proceres, apud sacerdotes; se enim ministros deorum, illos conscios putant. Framför apud proceres är att underförstå ett mot non solum svarande sed etiam. Närmare motivering har jag givit i Krit.-exeg. Bemerk, zu den kleinen Schriften des Tacitus s. 95 f.