Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla

  HEIMSKRINGLA
 

  Prologus
  Ynglingaätten
  Halvdan svarte

  Harald hårfagre
  Håkon den gode
  Harald gråfäll
  Olav Tryggvesson
  Olav den helige
  Magnus den gode
  Harald hårdråde
  Olav kyrre
  Magnus barfot
  Magnussönerna

  Harald gille
  Haraldssönerna
  Håkon härdabred
  Magnus Erlingsson

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 

 
  ANDRA SAGOR
 

  Gisle Sursson

  Gunnlög ormtunga

  Hervararsagan
 
Historia Norwegie
 
Jomsvikingasagan

  Ramnkel Frösgode

  Styrbjörns saga

 
 
  TACITUS
 
  Agricola
  Germania
  Dialogus de oratoribus
 
Annales

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
  BEOWULF
  WIDSITH
 


Örjan Martinsson

Bjarkemål
(noter till Olav den heliges historia kapitel 208)

»Det gamla Bjarkemål» (Bjarkamál hin fornu) är ett sannolikt från 900-talet härstammande kväde av samma art som Eddasångerna. Endast några få rester av detsamma äro bevarade på originalspråket, men det förekommer omskrivet på latinsk hexameter hos den gamle danske historieskrivaren Saxo grammaticus, och dess innehåll kan med ledning därav rekonstrueras. Sången är en dialog emellan de båda kämparna Hjalte och Bjarke vid det tillfälle, då deras herre, den i sagan berömde Rolv Krake i Leire på Själland, blir överfallen av sin svåger Hjorvard med en övermäktig här. Hjalte, som tillbragt natten utanför Leire och sett Hjorvard komma, skyndar till kungsgården och väcker männen. Bjarke svarar i sömnen, att man skall tända eldar för vännerna. Hjalte erinrar krigarna om de gåvor de fått av Rolv och om deras löften att följa honom och skildrar Hjorvards grymhet. Han klagar över Rolvs fall och uppmanar kämparna att följa honom i döden. Han vänder sig för andra gången till den alltjämt sovande Bjarke. Därefter besjunger han den fallne konungens bragder och vänder sig så för tredje gången till Bjarke. Denne kommer nu äntligen. Han prisar konungens välgärningar, som det är hans plikt att löna, och kastar sig in i striden. Snart stå han och Hjate ensamma och falla slutligen båda vid sin konungs sida.

Kvädet förhärligar alltigenom troheten mot konungen och krigarnas plikt att följa honom i döden. Det var således synnerligen passande, att Thormod vid detta tillfälle, då konung Olav stod inför en avgörande strid, valde just denna sång.

Tillbaka till Olav den heliges historia.