Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 







 



 



 


 





 


 



 
 

 


Örjan Martinsson

 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24,
 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46

Kapitel 1

Att till eftervärlden fortplanta minnet av berömda mäns gärningar och karaktär, som fordom var brukligt, har icke ens nu för tiden vår generation, ehuru likgiltig för sina samtida, uraktlåtit, så ofta någon stor och lysande förtjänst segrande höjt sig över ett fel, som är gemensamt för små och stora samhällen, misskännandet av sedligt värde och avunden däremot. Men i äldre tid var det annorlunda: liksom då utförandet av minnesvärda handlingar försiggick lättare och mera obehindrat, så lockades just de ryktbaraste talangerna att föreviga förtjänsten utan gunstsökeri eller ärelystnad blott av den Ion, som ett gott samvete skänker. Ja, att skriva sin egen biografi ansågo många vittna om tillit till sin karaktär (självkänsla) snarare än om anspråksfullhet, och detta (utövandet av självbiografiskt författarskap) berövade ej Rutilius1 och Scaurus2 deras trovärdighet eller förringade deras anseende. Så sant är det, att förtjänsterna bäst uppskattas under samma tider, som de lättast framträda. Men under nuvarande förhållanden har det, ehuru jag ämnar skildra en död mans liv, varit nödigt för mig att be om överseende, vilket jag icke skulle ha begärt, om jag ämnat uppträda som anklagare. Så grym och fientlig mot förtjänsten är tiden.

  1. P. Rutilius Rufus konsul 105 f. Kr., bland annat bekant som författare på flere områden. Han var anhängare av stoicismen och prisas mycket för sin rättrådiga karaktär. Anklagad för utpressningar i provinsen Asien blev han efter sokratiskt stolt försvar orättfärdigt dömd och gick i landsflykt till Mindre Asien, där han levde i Mytilene och Smyrna. På det senare stället skrev han sin självbiografi.
  2. M. Aemilius Scaurus konsul 115 och 107, censor 109 f. Kr., en lång tid princeps senatus och optimatpartiets ledare. Hans självbiografi omnämnes av Cicero i Brutus.

Kapitel 2

Vi läsa,1 huruledes, då Thrasea Paetus blivit lovprisad av Arulenus Rusticus och Helvidius Priscus av Herennius Senecio,2 detta räknades som ett urbota brott, och huru man rasade icke blott mot författarna själva utan också mot deras skrifter, i det att tremännen (polismyndigheten)3 fingo (fick) i uppdrag att på comitium och forum4 bränna verk av de berömdaste snillen. Man trodde kantänka, att i den elden romerska folkets röst och senatens frihetssinne och människosläktets ansvarskänsla kvävdes. Därtill kom, att vishetslärarna (filosoferna) förjagades5 och var ädel verksamhets utövare drevos i landsflykt, för att ingenstädes något aktningsvärt skulle komma i ens vag. Vi ha i sanning givit ett storartat bevis på tålamod, och liksom den gamla tiden sett frihetens ytterligheter, så vi slaveriets, i det att man genom spioneri berövat oss till och med det fria tankeutbytet. Ja, även själva minnet skulle vi förlorat på samma gång som rösten, om det lika väl stode i vår makt att glömma som att tiga.

  1. Syftar närmast på senatsprotokollen (acta senatus). I dessa måste de domar, som här omtalas, då de, som vanligt, när det gällde majestätsbrott, blivit fällda i senaten, ha varit relaterade.
  2. Arulenus Rusticus, vän och meningsfrände till den bekante oppositionsmannen under Nero Thrasea Paetus, hade författat en lovskrift (berömmande biografi) över denne och blev med anledning därav avrättad under Domitianus. Samma öde drabbade under samma kejsare Herennius Senecio, som lovprisat Helvidius Priscus, Thrasea Paetus' svärson. Om Thrasea Paetus och Helvidius Priscus se vidare Dialogus k. 5, a. 7.
  3. »Tremännen» (triumviri eller tresviri capitales) voro ett slags lägre ämbetsmän, som huvudsakligen tjänstgjorde som polis. De hade bl. a. att övervaka verkställandet av avrättningar. Att de även fingo i uppdrag att utföra andra straffåtgärder, t. ex. att på offentlig plats bränna förgripliga skrifter, framgår av förevarande ställe i Agricola. I vanliga fall synes dock nämnda värv ha ålegat aedilerna.
  4. Comitium (av com »tillsammans» och ire »gå») var en invid forum belägen och därmed sammanhängande öppen plats, där den äldsta folkförsamlingen, comitia curiata, sammanträdde. Även omtalas comitium som skådeplats för vissa straffexekutioner, bl. a. brännande av böcker (jfr Livius XL, 29, 14). Det på in comitio följande ac foro anger icke, att förbrännandet ägde rum dels på forum dels på comitium: comitium betraktas som en del av forum, och tillägget av foro tjänar blott till framhävande av straffåtgärdens offentlighet.
  5. Domitianus förjagade år 93 filosoferna från Rom och Italien, vilket av Suetonius Domit. 10 sattes i samband med anklagelsen mot den i kapitlets början nämnde Arulenus Rusticus, som var anhängare av den stoiska filosofien.

Kapitel 3

Nu först vänder modet åter. Men ehuru Nerva Caesar (kejsar Nerva)1 genast i första början av detta lyckobenådade tidevarv smält samman sedan länge oförenliga ting, kejsarmakten och friheten, och Nerva Trajanus2 dagligen ökar tidens lycka, och ehuru den Allmänna Säkerheten3 icke är inskränkt till förhoppningar och önskningar utan också vunnit en fast tillit till dessa önskningars uppfyllande, så verka dock på grund av den mänskliga svaghetens natur läkemedlen långsammare än det onda; och liksom våra kroppar växa sakta, men fort förintas, så undertrycker man lättare andliga anlag och litterär verksamhet, än man återkallar dem till liv. Ty det ljuva behag, som även själva overksamheten skänker, smyger sig över en, och den i början förhatliga lättjan slutar man med att älska. Än mer: under 15 år, en väldig tiderymd i ett människoliv,4 hava många skilts hädan på grund av tillfälliga händelser och just de handlingskraftigaste på grund av kejsarens grymhet; vi äro några få, som leva över, och det, att jag så må säga, icke blott de andra utan också oss själva, eftersom så många år tagits bort mitt ur vårt liv, är, då vi under tystnad hunnit fram, de mogna mannen till ålderdomen och åldringarna nästan till själva den yttersta gränsen för livet.5 Ändock skall jag en gång med nöje, om också i ett konstlöst och ofilat språk, skriva ett verk till minne av det föregående slaveriet och som vittnesbörd om den närvarande tidens förmåner.6 Den skrift, som nu under tiden utgives, är bestämd till ett äreminne över min svärfader Agricola, och som uttryck för min sonliga kärlek skall den bliva, om icke prisad, så dock ursäktad.

  1. När Domitianus blivit mördad sept. 96, uppsattes på tronen konsularen M. Cocceius Nerva, som regerade sept. 96-jan. 98. Barnlös och till åren kommen, adopterade han redan 97 ståthållaren i övre Germanien M. Ulpius Trajanus, som blev hans efterträdare och regerade 98-117. Namnet Caesar, som här tillägges Nerva, var diktatorn C. Julius Caesars tillnamn och övergick på hans adoptiv son C. Octavius (Octavianus), sedermera kejsar Augustus, och dennes agnatiska descendenter; efter det juliska husets utslocknande upptogs det av de följande dynastierna och fick med tiden karaktären mera av en titel än av ett namn. Av Caesar (uttalat kaisar) är vårt kejsare, ty. Kaiser lånat.
  2. Namnet Nerva bär Trajanus som Nervas adoptivson.
  3. Den Allmänna Säkerheten, Securitas Publica, en personifikation av den trygghet, för vilken man hade att tacka den kejserliga styrelsen, är ofta framställd på mynt från kejsartiden.
  4. Syftar på Domitianus' 15 regeringsår.
  5. Författarens tankegång kan fritt omskrivas sålunda: under det domitianska skräckväldet ha vi ej kunnat yttra oss fritt i tal och skrift, utan vi ha måst tiga. Härigenom ha 15 av våra bästa år gått förlorade; vi ha under denna tid varit som döda, så att vi nu kunna sägas leva över oss själva.
  6. Författaren antyder här sin avsikt att framdeles skildra såväl Domitianus' som Nervas och Trajanus' regeringar. Delvis blev, som bekant, denna plan realiserad i Historiae.

Kapitel 4

Gnaeus Julius Agricola, bördig från den gamla frejdade kolonien Forum Julii,1 hade både till farfar och morfar en kejserlig prokurator,2 med vilken ställning följer ridderlig rang.3 Hans fader var Julius Graecinus, som tillhörde senatorsståndet och var känd för sitt studium av vältalighet (retorik) och filosofi och som just genom dessa företräden ådrog sig Gaius Caesars4 vrede. Han fick nämligen order att anklaga Marcus Silanus5 och blev, därför att han avböjt detta, dödad. Hans moder var Julia Procilla, en kvinna av sällsynt sederenhet. I hennes ömma värd blev han uppfostrad och tillbragte sin barndom och första ungdom under studium av alla ädla vetenskaper. Mot det ondas lockelser skyddade honom utom hans egen goda och ofördärvade natur den omständigheten, att han genast som liten gosse till hemvist och lärarinna vid sina studier fick Massilia, en plats, där grekisk livsglädje och provinsiell enkelhet sammansmält i lycklig förening.6 Jag kommer ihåg, att han själv brukade berätta, att han i sin första ungdom var på väg att hängiva sig åt filosofien allt för ivrigt, mer än som är tillåtet för en romare och senator,7 men att hans kloka moder lade band på hans eldiga och lågande sinne. Som man förstår, traktade hans högtflygande och uppåtsträvande1 ande mer lidelsefullt än försiktigt (än klokheten bjöd) efter den stora och upphöjda ärans sköna glans. Snart lugnade honom eftertanke och ålder (den eftertanke, som följer med åren), och han behöll, vilket är det svåraste, av visheten (som en frukt av sina filosofiska studier) måttfullheten.

  1. Kolonien Forum Julii (Julium), nuv. Fréjus i södra Frankrike vid Medelhavskusten n. o. om Toulon, har sitt namn efter grundläggaren Julius Caesar. Den betecknas här som Foroiuliensium colonia; Foroiuliensis är sannolikt bildat på abl. foro lulii (lulio) och betyder eg. »en som är från F. I.».
  2. Finansämbetsman, intendent i en provins (jfr Sunén, De romerska antikviteterna2 239).
  3. De kejserliga prokuratorerna togos vanligen från riddarståndet eller inträdde däri, om de voro av lägre stånd. Enligt en annan, som mig synes, mindre sannolik tolkning av orden quae equestris nobilitas est skulle equestris nobilitas icke avse vanlig riddarrang utan en högre rangklass bland riddarna (equites illustres).
  4. Gaius Caesar är mera känd under namnet Caligula, ett smeknamn, som tillades honom av soldaterna. Officiellt benämnes han, såsom även vissa andra kejsare, med förnamnet (Gaius), vartill lägges tillnamnet Caesar (jfr k. 3, a. 1).
  5. M. Silanus, Caligulas svärfar, drevs av denne till självmord.
  6. Massilia, nuv. Marseille, grekisk koloni från Phocaea i Mindre Asien, anlagd omkring 600 f. Kr., fick stor betydelse bl. a. som förmedlare av grekisk bildning till (Gallien och fortfor, även sedan den genom sitt deltagande i striden mellan Caesar och Pompejus förlorat sin politiska makt, att vara ett viktigt kulturcentrum. Sedan Augustus' tid begåvo sig ofta unga romare dit i st. f. till Athen för att fullborda sina studier.
  7. Om den romerska motviljan mot ett djupare studium av filosofien jfr Friedlaender-Wissowa, Darstellungen mus der Sittengeschichte Roms III, 249 ff.

Kapitel 5

Sina första militära lärospån gjorde han i Britannien och vann därvid erkännande av Suetonius Paulinus, en omtänksam och besinningsfull anförare, som utvalde honom för att hedra honom med tältkamratskap (upptagande i sin stab).1 Och Agricola använde ej sin titel av tribun och sin oerfarenhet (sin ställning som oerfaren tribun)2 självsvåldigt efter unga mäns sed, som begagna krigstjänsten till utsvävningar, ej heller lättjefullt till nöjen och permissioner (som ett medel att utverka permission för att sköta sina nöjen), utan han skaffade sig kännedom om provinsen och gjorde sig själv känd av armén; han lärde av de kunniga och tog de bästa till föredöme; han eftersträvade ingenting (intet uppdrag) för att kunna skryta därmed, avböjde intet av fruktan och handlade på en gång försiktigt och energiskt. Förvisso var Britannien (det romerska väldet i Britannien) aldrig hårdare ansatt och mera osäkert: veteraner nedhöggos, kolonier uppbrändes, härar tillintetgjordes ,3 då kämpade man för livet, sedan om segern. Och ehuru allt detta utfördes efter planläggning och under ledning av en annan och framgången i det hela och äran av provinsens återerövring tillräknades överbefälhavaren, så gav det dock den unge mannen ökad skicklighet, erfarenhet och eggelse, och begäret efter krigisk ära vann insteg i hans själ, otacknämligt i tider, då framstående män äro föremål för misstydning och ett stort rykte ej medför mindre fara än ett dåligt.

  1.  Suetonius Paulinus, ansedd romersk general, var ståthållare och överbefälhavare i Britannien 59-61.
  2. Tribun = krigstribun, tribunus militum (jfr Sunden, De romerska antikviteterna2 276 f., 297). Till krigstribuner togos under kejsartiden vanligen helt unga män av förnäm härkomst, som icke ägde någon genom föregående tjänstgöring vunnen erfarenhet. Det antydes här, att dylika unga ädlingar sökte genom utverkande av permission skaffa sig så mycken ledighet från tjänsten som möjligt och begagnade ledigheten till att föra ett lustigt liv.
  3. Detta har avseende på händelserna under det av drottning Boudicca ledda britanniska upproret mot romarna, varom Tacitus talar utförligare Agr. k. 15 f. och Ann. XIV, 31 ff. Av hans berättelse framgår, att ehuru i Agr. 5 talas om uppbrända kolonier (incensae coloniae) och tillintetgjorda härar (intercepti exercitus), det dock endast kan vara fråga om en koloni och en här (legion). Den åsyftade kolonien är den år 50 i Camulodunum (nu Colchester) anlagda kolonien av veteraner (uttjänta soldater, som under kejsartiden brukade försörjas i kolonier i provinserna); den blev under Boudiccas uppror intagen och uppbränd av insurgenterna, varvid en massaker anställdes på de romerska invånarna, i första rummet veteranerna. Den åsyftade hären är den nionde legionen, som vid sitt försök att undsätta Camulodunum blev nästan fullständigt uppriven. Pluralerna coloniae och exercitus äro således att betrakta som s. k. retoriska pluraler (jfr Kühner-Stegmann, Satzlehre I, 86 f.).

Kapitel 6

Sedan han härefter (efter tjänstgöringen som krigstribun i Britannien) begivit sig till huvudstaden för att inträda på ämbetsmannabanan, gifte han sig med Domitia Decidiana, en kvinna av lysande börd; och detta äktenskap blev för honom under hans strävan uppåt en heder och en styrka. Och de levde i sällspord endräkt under ömsesidig kärlek och givande vardera den andra företrädet framför sig själv, varvid dock är att märka, att en god hustru har desto större förtjänst, ju klandervärdare en dålig är. Lottningen om quaesturen1 gav honom till provins (verksamhetsområde) Asien, till prokonsul (provinsståthållare) Salvius Titianus, men ingendera av dessa omständigheter fördärvade honom moraliskt, fastän både provinsen var rik och gav gott tillfälle till oegentligheter2 och ståthållaren, som var fallen för girighet i alla former, färdig att med huru stor beredvillighet som helst köpa ömsesidigt fördöljande av begången orätt. Där välsignades han med en dotter, på en gång till stöd och till tröst. En förut född son förlorade han nämligen inom kort. Sedan tillbragte han det år, som låg mellan quaesturen och folktribunatet, och även själva tribunatsåret i lugn och ro: han kände nämligen väl förhållandena under Neros regering, då dådlöshet gällde som vishet. Samma stilla förlopp3 hade hans praetur; ty ingen jurisdiktion (rättskipning) hade fallit på hans lott.4 Beträffande spelen5 och annan tom ståt, som följde med ämbetet, gick han en medelväg mellan beräkning (beräknande sparsamhet, njugghet) och överflöd: på samma gång som han tog långt avstånd från överdriven lyx, höll han sig ganska nära folkopinionen (de kostnader, som folkopinionen fordrade).6 Sedan utsågs han av Galba7 att revidera tempelskänkerna och lyckades genom en ytterst noggrann undersökning bringa saken därhän, att det var som om staten icke haft känning av någon annans helgerån an Neros.8

  1. Fördelningen mellan quaestorerna av deras olika värv bestämdes efter romerskt bruk genom lottning (sortitio, sors). Den lottning, varom här är fråga, gav Agricola till verksamhetsområde Asien = den romerska provinsen Asien (bestående av främre delen av Mindre Asien) och till ståthållare Salvius Titianus, den blivande kejsar Othos broder (varje ståthållare i en senatorisk provins åtföljdes av en quaestor, vars huvuduppgift var att handhava den ekonomiska förvaltningen). Agricola tillträdde sannolikt quaesturen i dec. 63, då han stod i sitt 24:e år (enligt Agr. k. 44 var han nämligen född 13 Juni 40). Efter under kejsartiden gällande åldersbestärnmelser (jfr Mommsen, Rom. Staatsrecht I3, 573 f.) skulle han först följande år ha erhållit quaesturen, men då han vid ansökningen till ämbetet hade en son (jfr det följande), kom han i åtnjutande av den förmån, som genom Augustus' äktenskapslagar tillförsäkrades ämbetssökande med barn, nämligen att få den stadgade minimalåldern nedsatt med ett år för varje barn.
  2. Syftar på utpressningar, som de romerska ämbetsmännen i provinserna ofta läto komma sig till last
  3. »stilla förlopp» är översättning av tenor et silentium, fattat som hendiadyoin. tenor är visserligen en något osäker konjektur av Rhenanus; handskrifterna ha certior, som icke ger någon mening.
  4. Agricola hade som praetor ingen befattning med jurisdiktionen (rättskipningen), praeturens äldsta och viktigaste uppgift (om anledningen därtill jfr Mommscii, Rom. Staatsrecht II3, 203 f.).
  5. Ombesörjandet av festspelen (cura ludorum) ålåg under den republikanska.tiden aedilerna, blott i ringa omfattning praetorerna. Men under Augustus överflyttades detta värv helt på de sistnämnda.
  6. Av det föregående framgår, att Agricola i vanlig ordning enligt de bestämmelser, som gällde under kejsartiden, passerade graderna på ämbetsmannabanan: quaesturen, folktribunatet (folktribunatet eller aediliteten hade av Augustus gjorts till ett nödvändigt genomgångsled mellan quaesturen och praeturen), praeturen (om konsulatet, som han först långt senare beklädde, se k. 9). Quaestor var Agricola, som ovan påpekats, sannolikt 63—64. Därefter följde lagenligt ett intervallum på 1 år, varpå folktribunatet innehades 65—66. Därefter följde ånyo 1 års intervallum, som i texten ej är särskilt omnämnt, och därpå förvaltade Agricola praeturen år 68, Neros sista regeringsår, alltså två år före uppnåendet av den sedan Augustus' tid för praeturen bestämda minimiåldem av 30 år, beroende på att för vartdera av Agricolas två barn 1 år efterskänktes.
  7. Efter Neros död (juni 68) utropades Galba till kejsare, och av honom erhöll Agricola det här omtalade uppdraget.
  8. En tempelplundring i stor skala ägde rum under Nero efter den stora branden (64), då Nero behövde penningar för realiserande av sina byggnadsplaner. Vad Nero vid plundringen tog och lät nedsmälta, kunde naturligtvis ej återställas. Agricolas undersökning gällde, vad som kommit i enskildas händer.

Kapitel 7

Följande år1 drabbade ett svårt slag honom personligen och hans familj. Ty då Othos flottsoldater under sina regellösa ströverier på fiendevis plundrade Intimiliernas område2 (det är en del av Ligurien), bragte de Agricolas moder om livet på hennes lantgods och skövlade själva godsen och en stor del av fädernearvet, vilken skövling hade givit anledning till mordet.3 När därför Agricola avrest för att som god son göra henne den sista tjänsten, överraskades han av budskapet, att Vespasianus sträckt sin hand efter kejsarmakten,4 och strax tog han dennes parti. I början av hans (Vespasianus') regering och särskilt i huvudstaden förde Mucianus styrelsen,5 enär Domitianus var helt ung och begagnade faderns höga ställning blott till ett tygellöst liv.6 Han (Mucianus) skickade Agricola för att hålla utskrivning7, och då denne på ett samvetsgrant och nitiskt sätt utfört sitt värv, ställde han honom i spetsen för den tjugonde legionen. som motvilligt avlagt trohetseden8 och där den avgående chefen uppgavs verka uppviglande.9 Den (legionen) växte nämligen även de konsulariska legaterna10 över huvudet och satte dem i skräck, och den praetoriska legaten11 var icke i stånd att hålla den i tygeln, osäkert om på grund av sin egen eller på grund av soldaternas sinnesart. Sedan han (Agricola) sålunda blivit utsedd på en gång till efterträdare och till hämnare (bestraffare), ville han med sällsynt anspråkslöshet hellre synas hava funnit soldaterna goda (välsinnade) än hava gjort dem sådana.

  1. År 69, det s. k. fyrakejsaråret, då Galba, Otho, Vitellius och Vespasianus avlöste varandra som kejsare.
  2. Det geografiska namn, som sammanhanget här fordrar, är i handskrifterna förvanskat till in templo. Man läser i allmänhet Intimilium eller Intimilios. Intimilium (Album Intimilium, Albintimilium) var ett municipium i Ligurien (landet norr om sinus Ligusticus, Genuabukten) vid Medelhavskusten, motsvarande nuv. Ventimiglia, något öster om franska gränsen. Intimilii kallades invånarna i Intimilium och trakten däromkring, varjämte efter vanligt språkbruk folknamnet också kunde beteckna området. Måhända bör man här på stället läsa Intimilios och fatta det i betydelsen »intimiliernas område»; därtill synes den följande parentesens inne-håll (Liguriae pars est) bäst passa. Slutligen kan anmärkas, att handskrifternas in templo torde tyda på en namnform med e i andra stavelsen (jfr  Strabo IV, 6, 2).
  3. I början av kriget mot Vitellius utsände Otho flottan för att göra ett angrepp på Gallia Narbonensis i Vitellianernas rygg, men det odisciplinerade flottmanskapet passade under vägen på att göra strandhugg på Italiens nordvästkust, plundrande och härjande som i fiendeland.
  4. Vespasianus' strävan efter kejsarmakten framträdde, då han i juli 69 lät utropa sig till kejsare av legionerna i Egypten, Judeen och Syrien, men i full besittning av makten kom han, först då kriget mot Vitellius slutat med dennes besegrande och fall (dec. 69).
  5. Mucianus, ståthållare i Syrien 67—69, var den drivande kraften vid Vespasianus' upphöjelse på tronen och blev sedan anförare i kriget mot Vitellius. Efter dennes nederlag och död förde han under Vespasianus' frånvaro styrelsen i Rom.
  6. Av Vespasianus' båda söner, Titus och Domitianus, hade den äldre, Titus, efter fadern övertagit befälet i kriget mot de upproriska judarna och var därför vid den tidpunkt, varom här är fråga, borta från Rom. Detta var däremot icke fallet med den yngre sonen, Domitianus, men av här anförda skäl var han olämplig att handhava styrelsen.
  7. Troligen på olika ställen (jfr pluralen dilectüs) i Italien (s. Mommsen, Rom. Htuatsrecht II3, 850 med n. 3).
  8. Alltsedan den av Claudius år 43 företagna invasionen i Britannien stodo i landet 3 à 4 romerska legioner, däribland legio XX Valeria Victrix (vid kejsartidens början erhöll Rom en stående arme, och legionerna fingo bestämda nummer och namn). Av de vid Vespasianus' trontillträde i Britannien stående legionerna slöt sig blott den andra (legia II Augusta), vars chef han varit vid den claudiska invasionen, genast villigt till honom.
  9. Av Tac. Hist. I, 60 framgår, att Agricolas företrädare som chef för 20:e legionen, Roscius Coelius, levde i oenighet med dåvarande ståthållaren i Britannien och befälhavaren över samtliga där förlagda legioner, Trebellius Maximus, och underblåste soldaternas hat mot denne, varför Trebellius beskyllde Coelius för uppvigling och upplösning av den disciplinära ordningen: seditionem et confusum ordinem disciplinae. De citerade orden synas mig bestyrka den ofta betvivlade riktigheten av handskrifternas läsart på Agricolastället: ubi decessor seditiose agere narrabatur, ehuru visserligen innehållet i den följande, med quippe inledda meningen ej sluter sig otvunget till det föregående.
  10. »de konsulariska legaterna» syftar på den nyssnämnde Trebellius Maximus och hans efterträdare som ståthållare i Britannien, Vettius Bolanus (s. nästa kapitel). Ståthållarna i, de kejserliga provinserna hette officiellt legati Augusti pro praetore. De utgjordes dels av konsularer, dels av praetorier (personer, som antingen beklätt konsulatet, resp. praeturen eller blivit upphöjda i konsularernas, resp. praetoriernas rangklass). De förra, som med en kortare benämning kallades legati consulares eller blott consulares, placerades i provinser, där två eller flere legioner voro förlagda; de senare i provinser med blott en legion.
  11. Med den »praetoriska legaten» menas här den ovan omtalade chefen för den 20:e legionen, Roscius Coelius. Under kejsartiden hade legionerna fasta chefer: legati legionis, vanligen män med praetorisk rang (praetorii).

 

  1. Vettius Bolanus efterträdde som ståthållare i Britannien Trebellius Maximus. Till dessa ståthållares styrelse återkommer förf. i det följande k. 16.
  2. Petilius Cerialis, berömd krigare, var 61 legatus legionis i Britannien och led då under Boudiccas uppror ett svårt nederlag vid sitt försök att med 9:e legionen undsätta den romerska kolonien i Camulodunum (jfr k. 5, a. 3). Han slöt sig sedan (69) i striden mellan Vitellius och Vespasianus till den senare, vars släkting han var, tog vidare en verksam del i bekämpandet av Claudius Civilis' resning (70) och blev ståthållare i Britannien (71).

Kapitel 8

Styrelsen över Britannien fördes vid den tiden av Vettius Bolanus,1 med större saktmod än tillbörligt är i en obändig provins. Agricola modererade sin kraft och lade band på sin hetta för att ej framträda för mycket: han kunde nämligen konsten att lyda och hade lärt sig att förena hänsyn till nyttan med hänsyn till äran. Kort därefter fick Britannien till konsularisk legat (ståthållare) Petilius Cerialis:2 nu öppnade sig för hans (Agricolas) framstående egenskaper ett vidsträckt fält, där de kunde visa sig i exemplariska handlingar. Men i början gav honom Cerialis del blott i mödor och faror, sedan också i äran: ofta ställde han honom i spetsen för en truppavdelning för att pröva honom, ibland, när han haft framgång, för större styrkor. Och Agricola stoltserade aldrig med sina bedrifter för att själv vinna rykte: såsom underordnad tillskrev han den initiativtagande överbefälhavaren framgången. Sålunda undgick han genom duglighet vid utförande av en annans order och försynthet vid omtalande av sig själv avunden men blev dock ej utan del i äran.

Kapitel 9

När han återvände från sin post som legionslegat (legionschef), upptog honom den till gudarna upphöjde Vespasianus1 bland patricierna2 och gav honom därefter ståthållarskapet i Aquitanien,3 en synnerligen lysande värdighet på grund av den förvaltning, som var förbunden därmed,4 och det hopp, den gav om konsulatet, för vilket han (Vespasianus) bestämt honom. Många tro, att soldatnaturer sakna förståndsskärpa, därför att den militära rättskipningen, som är bekymmerslös och något slö samt behandlar de flesta saker summariskt, icke uppövar till den klyftighet, som tillhör forum (de borgerliga processerna). Agricola handlade på grund av sin naturliga klokhet sakerna med lätthet och rättrådigt, ehuru han hade att göra med civila (icke-militärer). Och vidare gjorde han skillnad på tiderna för arbete och för förströelser (vila): när tingssammanträden och rättsförhandlingar så fordrade, var han allvarlig, nitisk, sträng och dock oftare barmhärtig; när han fyllt sin plikt, bar han ej vidare någon ämbetsmyndighetens mask: den bistra och högdragna minen och gnidigheten hade han avlagt.5 Och icke förminskade — något som är högst sällsynt — vare sig hans tjänstvillighet hans auktoritet eller hans stränghet kärleken till honom. Att när det är fråga om en så stor man, tala om obesticklighet och oegennytta skulle vara en orättvisa mot hans förtjänster. Icke ens efter rykte, för vilket ofta även goda människor äro svaga, sökte han genom att pråla med sin förtjänst eller genom användande av konstlade medel. Han höll sig fjärran från rivalitet gentemot ämbetsbröder,6 fjärran från tvister med prokuratorer7 och ansåg både, att det (i sådana) icke vore någon ära att bli den segrande och att det vore förnedrande att bli den förlorande parten. I mindre än (i icke fullt) tre år stod han kvar på denna ståthållarpost8 och återkallades med omedelbar utsikt att erhålla konsulatet, varjämte man förmodade, att Britannien tillämnades honom som provins, icke på grund av några yttranden av honom själv i denna riktning, utan därför att han syntes värvet vuxen. Icke alltid far ryktet vilse; ibland träffar det också ett riktigt val. Under sitt konsulat9 förlovade han med mig som ung man sin dotter, då en mycket förhoppningsingivande ungmö, och efter konsulatet gav han mig henne till äkta, varpå han omedelbart sattes till ståthållare i Britannien,10 med tillägg av översteprästerlig värdighet.

Agricola - del 2

Inledning till Agricola av Per Persson
Tillbaka till förstasidan

  1. Beträffande epitetet divus till Vespasianus jfr Dial. k. 13, a. 4.

  2. De patriciska ätternas antal var vid slutet av den republikanska tiden stark! förminskat. Det förstärktes av diktatorn Caesar och sedan under kejsartiden genom utnämning av nya patricier.

  3. Aquitania kallades den mellan oceanen, Pyreneerna och floden Garumna (Garonne) belägna delen av Gallia transalpina (Frankrike). Men den romerska provinsen Aquitanien, sådan den konstituerats av Augustus, sträckte sig i norr ända till floden Liger (Loire). Provinsen var kejserlig och styrdes av praetoriska legater (jfr k. 7, a. 10).

  4. Då Aquitanien vid den tid, varom här är fråga, var pacifierat och icke besatt av någon större romersk krigsstyrka, blev det ståthållarens huvuduppgift att sköta den omfattande civila förvaltningen, inklusive rättskipningen.

  5. Satsen tristitiam et arrogantiam et avaritiam exuerat bör efter min mening icke, som somliga vilja, uteslutas ur texten. Den är att fatta som en förklaring av den närmast föregående. avaritiam »gnidigheten» torde syfta på att Agricola å ämbetets vägnar höll hårt på den romerska statens ekonomiska intressen gentemot provinsinvånarna.

  6. Ståthållare i angränsande provinser.

  7. Ståthållaren i en kejserlig provins hade under sig en prokurator, som skötte den ekonomiska förvaltningen liksom quaestorn i senatoriska provinser. Tvister mellan ståthållaren och prokuratorn kunde lätt uppstå, i synnerhet sedan prokuratorerna fått del i rättskipningen. Procuratores är här sannolikt en retorisk plural (jfr k. 5, a. 3).

  8. Ståthållarna i de kejserliga provinserna utnämndes av kejsaren på obestämd tid. Vanligen var ämbetstiden 3 à 5 år. Agricola var ståthållare i Aquitanien i mindre an 3 år (74—77).

  9. Under kejsartiden fungerade årligen flere konsulspar, i sammanhang varmed tiden för ämbetets innehavande inskränktes. Agricola synes ha varit konsul några månader under år 77.

  10. Om Agricola blev ståthållare i Britannien redan år 77 eller först år 78, är omtvistat.