Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 
  TACITUS MINDRE
  SKRIFTER


  Dialogus de oratoribus
  Agricola
  Germania

 
ANNALES
 

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
 

  BEOWULF

  WIDSITH
 

  ISLÄNDSKA SAGOR
 
  Jomsvikingasagan
  Ramnkel Frösgode
  Gisle Sursson
  Gunnlög ormtunga
  Hervararsagan
 

  HISTORIA NORWEGIE
  HEIMSKRINGLA

  STYRBJÖRNS SAGA
 
 
 
Cornelius Tacitus

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 


Örjan Martinsson

Agricola

 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24,
 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46

Kapitel 10

Britanniens läge och folk, omtalade av många författare, vill jag nu skildra icke för att jämföras med dessa i avseende på stilistisk filning eller skriftställaretalang, utan därför att landet då1 för första gången fullständigt kuvades.2 På grund härav skall det som föregångarna, såsom ännu icke säkert känt, utsmyckat med retorisk konst,3 nu framställas med saklig tillförlitlighet. Britannien, den största av de öar, som romarnas kunskap omfattar, utbreder sig, vad dess geografiska läge angår, åt öster mitt emot Germanien, åt väster mitt emot Spanien; 4 för gallerna ligger det i söder till och med inom synhåll; dess nordliga del, där intet land finnes mitt emot, sköljes av ett vidsträckt och öppet hav. Hela Britannien har med avseende på dess form Livius, den författare, som bland de gamle, och Fabius Rusticus, den, som bland de nyare står högst i framställningskonst,5 liknat vid ett avlångt fat eller en dubbelyxa.6 Också har Britannien verkligen detta utseende hitom (söder om) Caledonien,7 och därav kommer ryktet, att detta gäller även om det hela (hela ön), men på andra sidan (gränsen till Caledonien) springer en ofantlig, oregelbundet formad landsträcka fram från den punkt, där stranden redan synes taga slut,8 och smalnar av liksom till en kil.9 Denna havskust längst i fjärran kringseglade då för första gången en romersk flotta och bestyrkte därigenom, att Britannien är en ö, och på samma gång upptäckte den och lade under sig de dittills okända öar, som man kallar Orcaderna.10 Man urskilde även Thule11 (ehuru endast på avstånd), därför att orderna gällde blott hit och vintern var i annalkande. Men (för att återkomma till ämnet) om det orörliga och för roddare tunga havet (i dessa trakter)12 förtäljer man, att det icke uppröres synnerligen ens av vindarna, förmodligen därför att land och berg, stormars upphov och näring, här äro mera tunnsådda och det sammanhängande havets djupa massa långsammare sattes i rörelse. Att undersöka oceanens natur och ebb och flod faller dels icke inom ramen för detta arbete, dels ha många talat därom: en sak skulle jag vilja tillägga, att havets välde ingenstädes är vidsträcktare, att det sänder ut en mängd strömmar hit och dit (åt olika håll) och att det icke stiger eller sjunker blott intill stranden utan tränger djupt in i landet slingrande sig hit och dit och sticker sig in även bland höjder och berg, liksom befunne det sig på sitt eget område.13

  1.  »då» = under Agricolas ståthållarskap.
  2. Uppgiften innebär någon överdrift liksom den, som längre ned förekommer om Orcaderna.
  3. »utsmyckat med retorisk konst» = eloquentia percoluere. Med avseende på betydelsen av eloquentia jfr eloquentissimi auctores i det följande »de författare, som stå högst i framställningskonst», och Dial. k. 4, a. 1.
  4. Uppgiften, att västra Britannien utbreder sig mitt emot Spanien, beror på en även hos andra författare (jfr t. ex. Caesar Bell. gall. V, 13} framträdande oriktig föreställning, enligt vilken Galliens kust löpte parallellt med Britanniens södra och fortsattes av Pyreneerna och Spaniens nordkust i riktning mot norr eller nordväst (jfr den i Gudemans Agricolauppl. bifogade kartskissen).
  5. Livius nämnes som den störste stilisten bland de äldre, Fabius Rusticus bland de yngre historieskrivarna. Livius' yttrande om Britanniens form torde ha förekommit i den förlorade 105:e boken, där, såsom av tillhörande epitome framgår, Caesars expeditioner till Britannien voro omtalade. Fabius Rusticus, vars numera förlorade historia, efter vad vi säkert veta, omfattade Neros regering, kanske även Claudius', kan ha uttalat sig om Britanniens utseende i berättelsen om den claudiska expeditionen (43) eller om Boudiccas uppror under Nero (61).
  6.  Huru ett fat av här åsyftat slag (scutula) såg ut, är ej närmare bekant. Beträffande utseendet av en dubbelyxa jfr t.ex. Rieh, Illustrirtes Wörterb. d. röm. Alterthümer s. 80.
  7. Caledonien är landet norr om de på ömse sidor djupt inträngande havsvikarna Clota (Firth of Clyde) och Bodotria (Firth of Forth) = norra Skottland.
  8. Härmed avses det smala näset mellan Clota och Bodotria, där landet nästan skäres av.
  9. Sista meningen företer exegetiska och textkritiska svårigheter, på vilka jag här ej kan närmare ingå. Så mycket synes klart, att författaren bestrider riktigheten av föreställningen, att Britannien i sin helhet skulle ha formen av en dubbelyxa. Han invänder häremot, att den norra delen av landet, som slutade i en kil, ej som den södra med en bred sida motsvarande yxans egg, icke vore jämförlig med ena hälften av en dubbelyxa. Tacitus torde ha tänkt sig Britanniens utseende ungefär så, som kartskissen i Gudemans uppl. utvisar.
  10. Orcaderna, Orcades = Orkneyöarna, omnämnda redan av Pomponius Mela och Plinius d. ä.
  11. Thule, land eller ö i yttersta norden, som först omtalas av forskningsresanden Pytheas från Massilia, vilken levde på Alexander den stores tid. Det Thule, till vilket Pytheas kom, synes ha varit en del av västra Norge. I Agricola tyder sammanhanget på att det är frågan om en tämligen nära Britannien och Orkneyöarna liggande ö.
  12. Jfr vad som i Germania k. 45 säges om havet på andra sidan svionerna (Norra ishavet).
  13. Författaren talar till sist om fjordnaturen i norra Britannien och om ebb- och flodfenomenet. Han framhåller, att det sistnämnda kan iakttagas icke blott vid stranden utan också i de många djupt inträngande, hit och dit sig slingrande fjordarna.

Kapitel 11

Men vilka människor som i begynnelsen bebodde Britannien, infödda eller utifrån komna, är ej tillräckligt utrönt, som naturligt är bland barbarer (när det gäller barbarer).1 Kroppsbeskaffenheten är växlande, och därifrån kunna bevis (för härkomsten) hämtas. Det rödaktiga håret hos Caledoniens inbyggare och deras storväxthet tyda nämligen med säkerhet på germanskt ursprung;2 silurernas bruna ansikten (mörka hy) och merendels lockiga har jämte Spaniens läge mitt emot bevisa, att hiberer fordom gått över hit och satt sig i besittning av dessa boningsplatser.3 De som bo närmast gallerna, likna också dessa, vare sig därför att härkomstens verkan fortfarande gör sig gällande, eller att, då länderna springa fram mitt emot varandra, klimatet bestämt kroppsbeskaffenheten (likheten i klimat medfört likhet i kroppsbeskaffenhet). På det hela taget är det dock (mera) troligt, att galler tagit i besittning den närbelägna ön. Deras (gallernas) religionsbruk upptäcker man (hos britannerna), beroende på den vidskepliga övertron;4 språket är ej mycket olika; när det gäller att utmana faror, visa de samma djärvhet och när de (farorna) kornmit, samma feghet, då det gäller att draga sig undan dem. Dock ådagalägga britannerna större krigiskt mod, eftersom ännu icke en lång fred förvekligat dem. Ty5 även gallerna hava, efter vad som berättats oss, varit framstående krigare; sedan inträngde slapphet samtidigt med fredslugnet, i det att tapperheten gick förlorad på samma gång som friheten. Så har det också gått dem av britannerna, som besegrades för länge sedan;6 de övriga äro fortfarande sådana, som gallerna hava varit.

  1. Om Britanniens äldsta invånare, som säkert icke tillhörde den indoeuropeiska folkstammen, veta även vi föga. När de indoeuropeiska kelterna åtskilliga hundra år före Kristi födelse togo Britannien i besittning, undanträngde de eller assimilerade med sig urinvånarna.
  2. Samma yttre kännetecken, som här tilläggas caledonierna, tilläggas i Germania k. 4 germanerna.
  3. Silurerna (Silures), en keltisk stam, bodde i nuv. s. Wales och landet öster därom (Monmouthshire). Hibererna (Hiberi, Iberi, -es), ett folk av icke-indoeuropeiskt ursprung, vars huvudsäte var Spanien, tillhörde en ras med mörk hy och lockigt hår. Silurernas likhet med dem i dessa yttre hänseenden och den oriktiga föreställningen, att Spanien låg mitt emot västra Britannien, ha föranlett Tacitus' antagande av en invandring från det förra landet till det senare. Något bevis för denna hypotes finnes ej, lika litet som för hypotesen om caledoniernas germanska härkomst.
  4. Jag behåller här handskrifternas läsart: eorum sacra deprehendas superstitionum persuasione. Meningen synes vara: man finner hos britannerna samma religionsbruk som hos gallerna, vilket beror därpå, att den vidskepliga övertro, i vilken religionsbruken ha sin grund, är densamma hos båda folken. Vidare på annat ställe.
  5. Tankegången är: att britannernas företräde framför gallerna i avseende på krigiskt mod beror på att de förra ännu ej förslappats av en lång fred, följer därav, att — —
  6. Synes syfta på början av Britanniens erövring under kejsar Claudius.

Kapitel 12

I fotfolket ligger deras styrka, vissa stammar kämpa även med vagnar. Den mera ansedde är körsvennen, hans underlydande sköta striden. Förr styrdes de av konungar, nu slitas de mellan olika hövdingar under häftiga partistrider. Det finns ej heller i striden mot mäktiga folk något för oss nyttigare, än att de icke rådslå gemensamt. Sällan äger en sammankomst rum mellan ett par tre samhällen för avvärjande av en gemensam fara: sålunda strida de var för sig men besegras alla samfällt. Klimatet är ruskigt på grund av titt och ofta inträffande regn och dimmor; sträng köld förekommer icke. Dagarnas längd går utöver deras mått i vår del av världen; natten är ljus och i den avlägsnaste delen av Britannien så kort, att man märker blott ett obetydligt mellanrum mellan dagens slut och dess början. Och man försäkrar, att om moln icke skymma, solens sken är synligt natten igenom och att solen icke går ned och upp utan förbi (horisonten runt). De yttersta, plana delarna av jorden, som kasta en låg skugga, låta nämligen icke mörkret stiga i höjden, och därför faller natten nedanför himmelen och stjärnorna.1 Jordmånen tillåter, bortsett från olivträdet, vinrankan och övriga växtalster, som bruka förekomma i varmare länder, odling, ja, den är fruktbar.2 Mognaden går långsamt, framspirandet hastigt; och i båda fallen är orsaken densamma: den myckna fuktigheten i jorden och luften. Britannien frambringar (har tillgång på) guld och silver och andra metaller, (som äro) segerns lön. Oceanen å sin sida alstrar pärlor, men något mörka och blyfärgade. Somliga anse, att insamlarna sakna skicklighet, ty i Röda havet lösslitas de, säges det, från klipporna, medan de ännu leva och andas; i Britannien insamlas de, alltefter som de blivit uppkastade (ur havet). Jag skulle snarare tro, att pärlorna sakna den beskaffenhet, som av naturen tillhör dem, än vi förvärvsbegär.3

  1. Förf. utgår i denna något oklara mening från föreställningen, att jorden hade formen av en välvd skiva med flat kant.
  2. Jag läser här: solum — — patiens frugum, fecundum. frugum, som här syftar både på jordens och trädens frukter, kan fritt återges med »odling». patiens, fecundum bildar ett stegrande asyndeton. Jag skall på annan plats yttra mig utförligare om stället.
  3. Förf. vill säga: de britanniska pärlornas mindervärdighet beror på att de av naturen äro av sämre beskaffenhet, icke på oskicklighet vid insamlandet. Om de britanniska pärlorna vore av något värde, skulle nog vi romare med vårt förvärvsbegär lärt oss rätta sättet att insamla dem.

Kapitel 13

Vad britannerna själva angår, så underkasta de sig villig utskrivning och skatter och i allmänhet de skyldigheter, som pålagts dem av regeringen,1 förutsatt att de slippa oförrätter: sådana ha de svårt att fördraga, kuvade som de redan äro så pass, att de lyda, men ännu icke så, att de äro slavar. Den till gudarna upphöjde Julius,2 den förste av alla romare, som med en här beträdde Britannien, kan sålunda, ehuru han genom en framgångsrik strid satte skräck i invånarna och bemäktigade sig stranden, visserligen anses ha visat eftervärlden på landet men icke anses ha lämnat det i arv.3 Sedan kommo de borgerliga krigen, då de politiska ledarna vände sina vapen mot staten (sitt eget land), och så en lång glömska av Britannien även under freden. Den till gudarna upphöjde Augustus kallade detta statsklokhet,4 Tiberius ett åläggande.3 Att Gaius Caesar6 haft planer på att intränga i Britannien, är en känd sak, och han skulle ha satt dem i verket, om han icke på grund av sin ombytliga karaktär varit snar till ånger (att ändra beslut) och om icke hans väldiga anstalter mot Germanien varit förgäves.7 Den till gudarna upphöjde Claudius var upphovsman till erövringsverkets återupptagande,8 i det att legioner och hjälptrupper överfördes och Vespasianus togs till medhjälpare vid operationerna,8 vilket var början till hans snart inträffande upphöjelse (på tronen): stammar kuvades, konungar tillfångatogos, och Vespasianus utpekades av ödet.10

  1. d. v. s. den romerska styrelsen.
  2. Redan diktatorn Julius Caesar, kejsardömets egentlige grundläggare, blev, såsom sedan kejsarna, efter döden konsekrerad och erhöll epitetet divus.
  3. Caesars expeditioner till Britannien (55 och 54 f. Kr.), vilka han själv skildrat Bell. gall. IV, 23 ff., V, 8 ff., tjänade att fästa eftervärldens uppmärksamhet på landet, men ledde ej till någon verklig erövring.
  4. Enligt Ann. I, 11 hade Augustus i sitt testamente givit rådet att hålla riket inom dess dåvarande gränser.
  5. »ett åläggande», nämligen av Augustus. Jfr Ann. IV, 37, där Tiberius säger om sig själv: qui omnia facta dictaque eius [Augusti] vice legis observem.
  6. Gaius Caesar = Caligula, jfr k. 4, a. 4.
  7. Kejsar Gaius ( = Caligula) företog (39) ett härnadståg mot Germanien, som ej ledde till annat resultat än att draga löje över upphovsmannen. Hans planer på ett anfall mot Britannien skola ha haft en ej mindre snöplig utgång (40).
  8. Genom kejsar Claudius' väl förberedda och utförda expedition till Britannien (43) blev för första gången en del av ön verkligen erövrad och inrättad till romersk provins. Claudius återupptog alltså Caesars avbrutna erövringsverk. Jag läser här: Claudius auctor iterati operis med upptagande av konjekturen iterati (de flesta handskrifterna, däribland E, det vill här säga Hersfeldensis, ha auctoritatc operis).
  9. Vespasianus var under Claudius' expedition chef för den 2:a legionen. Om hans bedrifter under fälttåget jfr Sueton. Vesp. 4.
  10. Händelserna fäste uppmärksamheten på Vespasianus som en framtidsman.

Kapitel 14

Den förste konsular, som ställdes i spetsen för Britannien (blev ståthållare i Britannien),1 var Aulus Plautius,2 och omedelbart efter honom följde Ostorius Scapula;3 båda voro utmärkta krigare. Och småningom inrättades den närmast liggande delen4 av Britannien som provins, varvid också en veterankoloni anlades.5 Vissa stater gåvos (i förläning) åt konung Cogidumnus (han har ända till vår tid förblivit fullkomligt trogen) enligt romerska folkets gamla och för längesedan antagna vana att som verktyg för slaveriet använda även konungar.6 Sedan kom Didius Gallus, som behöll det av föregångarna vunna och blott anlade några få skansar längre bort för att härigenom vinna anseende för att ha utvidgat sitt tjänsteområde (provinsen).7 På Didius följde Veranius, som emellertid avled inom ett år.8 Härefter kom Suetonius Paulinus, 9 som under två års tid hade framgångar, i det att han underkuvade åtskilliga stammar och anlade starka befästningar. I förlitande härpå angrep han ön Mona,10 såsom givande krafter åt (såsom varande en kraftkälla för) upprorsmän (i Britannien), men blottställde härigenom sin rygg för ett anfall vid tjänligt tillfälle.

  1. Till ståthållare i det av flere legioner besatta Britannien togos blott män av konsularisk rang (jfr k. 7, a. 10).
  2. Aulus Plautius var den egentlige ledaren av den claudiska expeditionen och blev Britanniens förste ståthållare. Han kvarstod på denna post till 47.
  3. Aulus Plautius' efterträdare som ståthållare var Ostorius Scapula, om vars strider i Britannien är att jämföra Ann. XII, 31 ff. Han dog i provinsen 51.
  4. d. v. s. den närmast södra kusten liggande delen.
  5. I sammanhang med Britanniens organiserande som provins anlades som stödjepunkt för det romerska väldet en koloni i Camulodunum (Colchester) n.o. om Londinium (London). Kolonisterna utgjordes huvudsakligen av uttjänta soldater (veteraner), som på detta sätt blevo försörjda (jfr k. 5, a. 3).
  6. Man gav förläningar åt konung Cogidumnus för att i honom få ett verktyg för britannernas underkastelse, detta i enlighet med en politik, som av gammalt tillämpats vid det romerska väldets utbredande.
  7. Didius Gallus, ståthållare i Britannien efter Ostorius Scapula till 57, inskränkte sig till bibehållande av det förut erövrade landet och utvidgade endast i så måtto provinsen, att han anlade några skansar bortom dess gräns.
  8. Veranius, Didius' efterträdare i kommandot, hindrades av döden från att företaga någon framryckning (Ann. XIV, 29).
  9. Om Suetonius Paulinus jfr k. 5 med a. 1.
  10. Med Mona förstås här den i Irländska sjön helt nära den engelska kusten belägna ön Anglesey, ej Man, som ligger längre norrut ungefär mitt emellan Irland och England. Men hos Caesar Bell. gall. V, 13 synes Mona beteckna Man, vilket namn också kommer av Mona.

Kapitel 15

Ty genom ståthållarens frånvaro avlägsnades fruktan, och britannerna började överlägga med varandra om slaveriets olyckliga följder, samråda (konferera) om oförrätterna och förvärra dem genom sina utläggningar. Ingenting, hette det, vunnes genom undergivenhet annat än det, att ännu tyngre förpliktelser ålades dem, under förevändning att de uthärdade dem med lätthet. Förr hade de haft en konung i sänder,1 nu sattes två åt gången över dem, av vilka ståthållaren rasade mot deras liv, prokuratorn mot deras egendom.2 Oenighet och enighet mellan de överordnade vore i lika grad fördärvbringande för de underordnade. Den enes verktyg, centurionerna, den andres, slavarna,3 brukade om vartannat våld och skymford. Ingenting vore längre undantaget från (fredat för) deras förvärvsbegär, ingenting från (för) deras liderlighet. I strid toge den tapprare byte; under nuvarande förhållanden vore det merendels fegt och okrigiskt folk, som frånrövade dem deras hem, bortsläpade deras barn, pålade dem utskrivningar, liksom det blott vore för fosterlandet, som de icke förstode att dö. Vilket ringa antal soldater hade ej kommit över (till Britannien), om britannerna räknade sig själva!4 På så sätt5 hade Germaniens länder6 skakat av sig oket, och dock skyddades de blott av en flod, icke av oceanen. För dem (britannerna) vore fosterland, hustrur, föräldrar; för de andra (romarna) förvärvsbegär och njutningslystnad krigsorsaker (de ginge i striden för fosterland — — —, de andra för att tillfredsställa sitt förvärvsbegär och sin njutningslystnad). De (romarna) skulle komma att draga sig tillbaka, såsom den till gudarna upphöjde Julius dragit sig tillbaka, blott de (britannerna) efterliknade sina förfäder i tapperhet. Och icke skulle de låta sig förskräckas av en eller annan strids utgång: de framgångsrika (segrarna) ägde visserligen ett högre mått av våldsam kraft, men hos de olyckliga (de besegrade) funnes större uthållighet. Nu visades medlidande med britannerna även av gudarna, som hölle den romerske befälhavaren borta och hans här i förvisning på en annan ö. Nu hade de själva — något som varit mycket svårt — kommit därhän, att de överlade. Men vid dylika överläggningar vore det farligare att låta överraska sig än att visa djärvhet.

  1. Syftar på britannernas inhemska konungar, varemot med de sedan nämnda två konungarna, såsom av fortsättningen framgår, menas den romerske ståthållaren och hans prokurator.
  2. Ståthållaren hade domsrätt över provinsinvånarna och därmed makt över deras liv och blod; prokuratorn (jfr k. 9, a. 7) hade att gentemot provinsborna tillvarataga den kejserliga kassans (fiscus') intressen, vilket ofta gav anledning till skinneri.
  3. Centurioner (underofficerare) gjorde handräckningstjänst åt ståthållaren, slavar (statsslavar) åt prokuratorn.
  4. Det enim, varmed denna sats i den latinska texten införes, är svårt att i svenskan återge. Det hänför sig till en implicite i det föregående liggande, ej direkt uttalad tanke: vi britanner böra nu gripa till vapen mot romarna.
  5. d. v. s. genom att gripa till vapen.
  6. Pluralen Germanias betecknar här som flerestädes olika delar av Germanien.

Kapitel 16

Sedan de med dessa och dylika ord uppeggat varandra, grepo de alla på en gång till vapen under anförande av Boudicca, en kvinna av kunglig börd (ty de göra ej skillnad på kön i fråga om befälsposter), och anstände jakt på våra i skansarna spridda soldater, och efter att ha erövrat befästningarna inträngde de i själva kolonien, som de betraktade som träldomens säte, och i förbittringen och segerruset lämnade de ej något slag av hos barbarer förekommande grymhet oanvänt.1 Och om icke Paulinus, sedan han fått underrättelse om resningen i provinsen, skyndsamt kommit till hjälp, skulle Britannien ha gått förlorat. Men genom en enda framgångsrik strid återförde han det till den gamla undergivenheten, varvid dock vapnen behöllos av många, som ont samvete över avfallet och personlig fruktan för ståthållaren oroade, nämligen fruktan för att han, ehuru i övrigt en utmärkt man, skulle behandla dem övermodigt, om de gåve sig, och såsom hämnare av varje honom själv tillfogad oförrätt2 visa alltför stor hårdhet. Därför skickades (till Britannien) Petronius Turpilianus,3 såsom varande mera medgörlig och obekant med fiendernas förbrytelser och (som) därför (skulle visa sig) mildare mot ångerfulla: han återställde lugnet efter den förra oron, utan att väga någonting vidare (utan att inlåta sig på något annat företag), och överlämnade så provinsen åt Trebellius Maximus. Trebellius, som var mera loj och saknade all militär erfarenhet, behöll provinsen genom en viss godmodighet i sin ämbetsutövning. Även barbarerna lärde sig nu överseende med förföriska fel; 4 och det borgerliga krigets mellankomst5 gav en giltig ursäkt för hans (Trebellius') overksamhet. Men man led av upprorisk anda (i armén), enär de vid krigsföretag vana soldaterna genom fredslugnet blevo självsvåldiga. Trebellius, som vanärade och förnedrade sig, då han undvek de förbittrade soldaterna genom att fly och gömma sig, förde snart befälet på nåder, och man liksom betingade sig genom överenskommelse, hären oinskränkt frihet, anföraren personlig säkerhet,6 varpå myteriet avstannade utan blodsutgjutelse.7 Icke heller Vellius Bolanus8 plågade, eftersom det borgerliga kriget ännu fortgick, Britannien med krigstuktens upprätthållande; samma dådlöshet rådde gentemot fienderna, liknande oförsynthet i lägret, dock att Bolanus, som var en oförvitlig man och icke gjort sig förhatlig genom några felsteg, vunnit tillgivenhet som ersättning för respekten.

  1. Den framställning, som här ges av händelserna under Boudiccas uppror, avviker i vissa punkter från den utförligare berättelsen i Ann. XIV, 31 ff.
  2. Jag läser här: ut suae cuiusque iniuriae ultor med upptagande av Wex' konjektur cuiusque i st. f. handskrifternas meningslösa eiusque.
  3. Vad som i det föregående säges om händelserna i Britannien efter Boudiccas besegrande, är delvis oklart. Man får en annan föreställning om förloppet genom den fullständigare redogörelsen i Ann. XIV, 38 f. — Petronius Turpilianus synes som ståthållare i Britannien ha avlöst Suetonius Paulinus redan 61 och kvarstått till 63, då han efterträddes av Trebellius Maximus, ståthållare 63—69.
  4. Förf. synes vilja säga, att britannerna redan nu började villigt upptaga de fel och oarter, som följde med den romerska kulturen (jfr k. 21). Dessa verkade förslappande på barbarerna och försvagade motståndet mot erövrarna.
  5. Syftar på tronstriderna efter Neros död.
  6. Jag har här, ehuru med tvekan, i likhet med Andresen upptagit läsarten: ac velut pacti, exercitus licentiam, dux salutem, et — —.
  7. De här om Trebellius Maximus' ståthållarskap lämnade uppgifterna stämma blott delvis överens med framställningen i Hist. I, 60.
  8. Vettius Bolanus, ståthållare i Britannien 69—71, är redan omnämnd i k. 8.

Kapitel 17

Men när Vespasianus jämte den övriga världen återvunnit även Britannien,1 kommo stora anförare och utmärkta arméer, och fiendernas hopp sjönk.2 Petilius Cerialis3 injagade genast skräck genom sitt anfall på briganternas stam,4 som säges vara den folkrikaste i hela provinsen. Många strider utkämpades, ibland ganska blodiga, och hans (Cerialis') seger eller åtminstone hans krigföring omfattade en stor del av briganterna. Och en annan efterträdares verksamhet och rykte (anseende) skulle Cerialis visserligen ha fördunklat, men den, som påtog sig och uppbar den tunga bördan (den svåra uppgiften), var Julius Frontinus,5 en stor man, i den mån det var tillåtet,6 och han kuvade med vapenmakt silurernas7 starka och stridbara stam, i det att han utom fiendernas tapperhet lyckades bekämpa även terrängens svårigheter.

Agricola - del 3

Inledning till Agricola av Per Persson
Tillbaka till förstasidan

  1. d.v.s. åt det romerska riket återvunnit besittningen även av Britannien, som varit tvivelaktig under borgarkriget.
  2. Sedan Vespasianus kommit till makten, blev krigföringen i Britannien mera energisk och effektiv, än den varit under de senaste ståthållarna.
  3. Om Petilius Cerialis, ståthållare i Britannien 71 — 74, jfr k. 8, a. 2.
  4. Briganterna, ett keltiskt folk, boende i den del av Britannien, som nu motsvaras av norra England och sydligaste Skottland.
  5. Julius Frontinus, ståthållare i Britannien 74 — 77 eller 78, Agricolas närmaste företrädare, är utom som ämbetsman och krigare bekant som författare, bl. a. till den ännu bevarade skriften om de romerska vattenledningarna (De aquis urbis Romae).
  6. näml. under denna tid, då storheten var utsatt för de maktägandes misstänksamhet och avund.
  7. Om silurerna se k. 11, a. 3.