| |

1,
2, 3,
4, 5,
6, 7,
8, 9,
10, 11,
12, 13,
14, 15,
16, 17,
18, 19, 20,
21, 22, 23,
24,
25, 26, 27,
28, 29,
30, 31,
32, 33,
34, 35,
36, 37,
38, 39,
40, 41,
42, 43,
44, 45,
46
|
Kapitel 18
Sådant var det läge i Britannien, sådana de växlande krigshändelser, som
Agricola efter att, då sommaren redan var halvliden, ha anträtt färden
ditöver mötte, när han ankom, vid en tidpunkt, då både soldaterna, liksom om
fälttåget redan uppgivits, räknade på att få leva i sorglös ro och fienderna
på att finna ett lämpligt tillfälle.1 Ordovicernas stam2
hade kort före hans ankomst nästan helt och hållet tillintetgjort en
rytteriavdelning, som stod på dess område, och detta blev första anledningen
till att provinsen sattes i jäsning. De som önskade krig, gillade exemplet
och väntade blott på att få se, hur den nye ståthållaren vore sinnad, då
Agricola beslöt att söka ett avgörande, ehuru sommaren var förbi och
truppavdelningarna spridda över provinsen och ehuru soldaterna på förhand
beräknat att få lugn detta år — allt saker, som voro hämmande och hinderliga
för den som tänkte börja krig — och ehuru det syntes många vara bättre att
bevaka misstänkta ställen. Han sammandrog därför detachementen från
legionerna3 och en mindre styrka hjälptrupper4 och
lät, då ordovicerna icke vågade stiga ned på jämn mark, sina trupper rycka
upp på höjderna, själv marscherande i spetsen, för att de övriga skulle visa
lika stort mod i liknande fara. Och sedan nästan hela stammen blivit
nedhuggen, fattade han, väl vetande, att man måste omedelbart utnyttja
ryktet (den prestige man vunnil) och att skräcken vid övriga företag (i
fortsättningen) skulle komma att bero på hur det ginge i början, den
föresatsen att bringa i sitt våld ön Mona, från vars erövring Paulinus,
såsom jag ovan omtalat, blivit återkallad genom det allmänna upproret i
Britannien. Men, som vanligt, när beslut fattas oförberett, saknades fartyg:5
det var anförarens kloka beräkning och lugn, som förde trupperna över. Han
utvalde med största omsorg manskap bland sådana hjälptrupper, som känna till
vadställen (förstå att begagna sig av vadställen) och äga en fäderneärvd
färdighet i att simma, som sätter dem i stånd att styra både sig själva och
vapnen och hästarna,6 lät dem lägga av all packning och sände dem
till anfall så plötsligt, att fienderna, som sågo ut över havet efter en
flotta och fartyg,7 förbluffade tänkte, att ingenting vore svårt
eller oövervinneligt för dem som ginge till strids på detta sätt. Sedan de
sålunda anhållit om fred och överlämnat ön, fick Agricola ett lysande och
stort namn, ity att han vid sitt första inträde i provinsen, en tid, som
andra ägna åt prål och fikande efter hyllningar, funnit behag i mödor och
faror. Agricola tog sig ej heller av framgången anledning till skryt, och
att ha hållit redan besegrade8 i tygeln kallade han ej ett
fälttåg eller en seger; han skildrade icke ens sina bedrifter i ett
lagerprytt brev,9 men genom själva fördöljandet av sin ära ökade
han den i deras ögon, som betänkte, vilket hopp han måst hysa om framtiden,
då han förtegat så viktiga saker.
|
-
Om Agricola tillträdde sitt ståthållarskap i Britannien 77 eller 78, här ej
kunnat bestämt avgöras. Beträffande den årstid, då hans avresa och ankomst
till Britannien ägde rum, synes av de i detta kapitel lämnade uppgifterna
framgå, att han anträdde färden mitt i sommaren och kom fram vid höstens
början.
-
Ordovicerna bodde i mellersta och norra Wales, n. om silurerna.
-
»detachementen från legionerna», legionum vexilla. vexilla, dukfanor,
användes bl. a. av detachement från större truppförband, vilka detachement
därför också kallades vexilla.
-
»hjälptrupper», auxilia, i provinserna utskrivna trupper, bestående
dels av infanteri, fördelat i kohorter om 500 eller 1000 man (cohortes
quingenariae, miliariae), dels av kavalleri, fördelat i alae (quingenariae
eller miliariae).
-
Kort uttryck i st. f. saknades något, näml. fartyg.
-
De hjälptrupper, som här åsyftas, voro tydligen bataver. På dem passar den i
relativsatserna givna karakteristiken. I sitt hemland i Rhendeltat hade
bataverna förvärvat vana att begagna sig av vadställen och en ovanlig
skicklighet i att simma, som fortplantades från generation till generation
och gick liksom i arv, varför den här betecknas som fäderneärvd (patrius).
Simkonsten var hos dem så högt uppdriven, att de kunde i full rustning
och med bibehållen militärisk ordning till häst sätta över floder som Rhen
(jfr Hist. IV, 12). Därpå syfta här orden »styra både sig själva och vapnen
och hästarna» (seque et arma et equos regunt). Här passar »styra»
(regunt) egentligen blott till objektet equos »hästarna».
Meningen är: de styra hästarna, utan att de själva eller deras vapen komma i
oordning. Ingen av de mig bekanta tolkningar, som förut givits av det nu
behandlade stället, är, som jag framdeles skall söka närmare visa, fullt
tillfredsställande.
-
Texten lyder: qui classem, qui navis, qui mare exspectabant. I
exspectare har den vanliga betydelsen »vänta» utvecklat sig ur »skåda
ut», och denna ursprungliga betydelse skiner här igenom, särskilt i
förbindelsen med mare.
-
Att redan Suetonius Paulinus besegrat invånarna på Mona, ehuru han ej kunnat
fullfölja segern, framgår av Ann. XIV, 30.
-
Brev innehållande segerrapporter brukade smyckas med lager.
|
Kapitel 19
Emellertid beslöt han, då han kände sinnesstämningen i provinsen och
tillika genom andras erfarenheter fått lära sig, att föga uträttades genom
användande av vapenmakt, om därpå följde orättvisor, att utrota (undanröja)
orsakerna till krig. Börjande med sig själv och sin omgivning höll han först
och främst sitt hus i tukt, något som för många är ej mindre svårt än att
styra en provins. Intet offentligt ärende skötte han genom frigivna och
slavar; han tog icke i sin tjänst någon centurion eller några soldater1
på grund av personliga sympatier och icke heller på grund av rekommendation
eller böner, utan han ansåg, att den bäste vore den pålitligaste. Han visste
om allt, men beivrade icke allt. Med små fel hade han överseende, mot stora
använde han lämplig stränghet. Han straffade icke heller alltid, utan oftare
nöjde han sig med ånger. Tjänste- och förvaltningsgöromål anförtrodde han
hellre åt personer, av vilka han kunde vänta, att de icke skulle fela, än
han dömde, när felet var begånget. Utkrävandet av spannmålsleveranser och
skatter2 mildrade han genom jämn fördelning av bördorna,
inskränkande missbruk, som voro uppfunna för vinnings skull och som man
därför hade svårare att fördraga än själva skatten. De (provinsinvånarna)
tvungos nämligen att till allmänt åtlöje stå vid de stängda magasinen och
till och med köpa säd och lämna gottgörelse i penningar.3 De
fingo sidovägar och långt bort belägna trakter sig anvisade, så att
kommunerna, ehuru vinterlägret fanns alldeles i närheten, måste forsla sin
spannmål till avlägsna och ur vägen liggande platser, för att slutligen det
som för alla var lätt att utföra skulle bliva vinstgivande för några få.4
|
- Ståthållaren-överbefälhavaren hade i sin tjänst av honom själv utvalda
militärer av lägre grad: underofficerare (centuriones) och menige
(milites).
- Provinserna betalade skatt (tributum) i penningar eller in
natura och hade dessutom att mot ersättning leverera spannmål, särskilt
för de romerska ståthållarnas och arméernas underhåll.
- Det synes här vara fråga om invånare i sädesfattiga trakter i
Britannien, som ej kunde leverera spannmål och därför i stallet fingo
lämna penningar. Härvid tvungos de att köpa säd ur de romerska magasinen,
givetvis till högt pris. Köpet var emellertid fingerat: säden utlämnades
ej, varför magasinen ej behövde öppnas.
- Det missbruk i fråga om spannmålsleveranserna, som till sist omtalas,
synes ha bestått däri, att provinsinvånare, som kunde leverera spannmål,
ej tillätos att leverera den i det närbelägna romerska vinterlägret, utan
fingo sig anvisade avlägsna leveransplatser, till vilka blott
svårframkomliga sidovägar förde. Då invånarna väl i allmänhet föredrogo
att friköpa sig från dylika leveranser, fingo de romerska ämbetsmännen ett
gott tillfälle att rikta sig. Sålunda blev det som för alla var lätt att
utföra (det var lätt för provinsborna att leverera till det i närheten
befintliga vinterlägret och lätt för romarna att mottaga sådana
leveranser) vinstgivande för några få, vilket också var avsikten.
|
Kapitel 20
Genom att strax under första året stävja dessa missbruk förlänade han åt
freden (fredstillståndet), som genom föregångarnas likgiltighet eller
hårdhet fruktades icke mindre än kriget (krigstillståndet), ett gott
anseende. Men när sommaren kom, sammandrog han armen, deltog flitigt i
marscher, berömde dem, som iakttogo disciplin, och höll ordning på de
odisciplinerade; han valde själv lägerplatser, undersökte själv på förhand
sumpmarker och skogar; och under tiden lät han icke fienderna någonstädes
vara i fred utan företog plötsliga strövtåg och härjade; och när han
tillräckligt skrämt upp dem, visade han åter skonsamhet och framhöll fredens
lockelser.1 På grund härav lämnade många stammar, som dittills
varit jämställda (oberoende), gisslan och lade bort sin fientliga
sinnesstämning, och dessa omgåvos med befästningar och skansar, och det2
med så klok beräkning och omsorg, att aldrig förut någon ny del av
Britannien lika fredligt övergått (till romarna).
|
- Handskrifternas irritamenta »eggelser» låter kanske försvara
sig, men den lätta konjekturen invitamenta »lockelser» har mycket
för sig.
- Handskrifternas et = et quidem kan möjligtvis behållas.
|
Kapitel 21
Följande vinter användes till mycket hälsosamma klokhetsåtgärder. Ty för
att de kringspridda1 och obildade och i följd härav för krig
benägna människorna skulle genom njutningar vänja sig vid att leva i lugn
och ro, uppmuntrade han enskilda och understödde kommuner, för att de skulle
anlägga tempel, torg och praktbyggnader, i det att han berömde de villiga
och klandrade de tröga: sålunda trädde tävlan om att vinna heder i stället
för tvång. Vidare lät han undervisa de förnämstas barn i ädla konster och
vetenskaper (lät han bibringa de förnämstas barn högre bildning), och han
sade sig föredraga britannernas begåvning framför gallernas flit, vilket
hade till följd, att de som nyss icke ville veta av romerskt språk, fingo
håg för vältaligheten (romersk vältalighet). Därför kom även vår dräkt till
heders, och togan användes allmänt; och småningom förföll2 man
till upptagande av sådant, som lockar till (moraliska) fel: pelargångar och
bad och fina gästabud.3 Och detta kallades bland de fåkunniga
människorna kultur, medan det var ett led i slaveriet (förslavandet).
|
- Britannerna voro ej sammanslutna i större samhällen utan bodde
spridda, ett bevis på deras låga kulturståndpunkt.
- Konjekturen descensum torde böra upptagas i st. f.
handskrifternas discessum.
- Pelargångar lockade till lättjefullt dagdriveri, (varma) bad till
veklighet, fina gästabud till njutningslystnad.
|
Kapitel 22
Tredje krigsåret bragte i dagen nya stammar, medan landet härjades ända
till Tanaus (det är namnet på en flodmynning).1 Uppskrämda härav
vågade fienderna ej oroa vår armé, ehuru den hade att kämpa med svåra
oväder, och man hade dessutom tid till att anlägga skansar. Sakkunniga lade
märke till, att aldrig någon anförare klokare valt lämpliga ställen (för
skansars anläggande): ingen av Agricola anlagd skans blev nämligen vare sig
tagen med storm av fienden eller övergiven genom dagtingan och flykt,2
ty mot en långvarig belägring tryggades de (besättningen) genom munförråd
för ett år. Sålunda var man icke ängslig där under vintern, täta utfall
företogos,3 och var och en (varje befälhavare i en skans)
försvarade sig själv; fienderna kunde ingenting uträtta och förlorade därför
modet, emedan de, som vanligen brukat uppväga sommarens förluster med
framgångar under vintern, nu lågo under lika mycket sommar som vinter. Men
Agricola tillägnade sig aldrig lystet andras bedrifter: centurion som
prefekt4 hade i honom ett omutligt vittne (en man, som omutligt
bar vittnesbörd) om vad han uträttat. Hos somliga (i vissa kretsar) sades
han vara allt för sträng, när han gav snäsor: också var han verkligen5
obehaglig mot dåliga människor, på samma gång som han var vänlig mot goda.
Men av hans ondsinthet satt ingenting kvar i det fördolda, varför man icke
behövde frukta hans tystnad: han ansåg det hedersammare att förolämpa6
än att nära hat.
|
- Tanaus har ej kunnat identifieras. Förmodligen är det fråga om en
flodmynning, som vid flodtid svämmade över angränsande marker; härav
beteckningen aestuarium.
- Det förekom icke, att besättningen i en av Agricola anlagd skans
dagtingade, och icke heller, att den flydde (utan dagtingan).
- Orden crebrae eruptiones, som i handskrifterna äro inskjutna i
föregående mening, där de knappast passa, flyttas i allmänhet, väl med
rätta, hit.
- Hjälptrupperna (auxilia) kommenderades i allmänhet av
praefecti, romerska officerare. av riddarrang, var och en chef för en
cohors eller ala (jfr k. 18, a. 4).
- Jag har upptagit Henrichsens mycket tilltalande och av många gillade
konjektur et erat ut — — (handskr. ut erat).
- näml. genom att fara ut i hårda ord.
|
Kapitel 23
Fjärde sommaren användes till bibehållande (tryggande av besittningen) av
de trakter, som han hastigt genomtågat. Och om arméernas tapperhet och
romerska namnets ära över huvud tilläte något sådant, så hade en ändpunkt
(slutpunkt för operationerna ) varit funnen i själva Britannien (inne i,
inom Britannien). Ty Clota och Bodotria,1 som av tidvattnet från
det i motsatta riktningar inströmmande havet förts tillbaka över en ofantlig
sträcka (trängts ofantligt djupt in i landet), skiljas blott av en smal
landremsa, och denna stärktes nu genom befästningar, och hela det närmare
oss liggande utbuktande landet2 hade vi i vår hand, sedan
fienderna undanträngts liksom till en annan ö.3
|
- Clota och Bodotria äro de gamla namnen på de båda mitt emot varandra
djupt in i landet inträngande havsvikar (fjordar), som nu heta resp. Firth
of Clyde och Firth of Forth.
- d. v. s. den söder om Clota och Bodotria liggande delen av Britannien.
- Av Clota och Bodotria skars Britannien nästan itu: landet norr om
dessa fjordar (= Caledonien) var därför jämförligt med en annan ö (jfr
k.
10 med a. 7 och 8).
|
Kapitel 24
Under femte krigsåret övergick han — •—1 och kuvade
dittills okända stammar i på en gång täta och lyckliga strider, och den del
av Britannien, som vetter åt Hibernien (Irland), besatte han med trupper,
mera ledd av en förhoppning än driven av fruktan, då ju Hibernien, som är
beläget mitt emellan Britannien och Spanien och ligger väl till även i
förhållande till det galliska havet,2 skulle kunna förbinda
rikets mäktigaste del (mäktigaste provinser)3 i livlig inbördes
samfärdsel. Dess (Hiberniens) ytinnehåll är, om det jämföres med
Britanniens, mindre, men öarna i vårt hav (Medelhavet) överträffar det. I
avseende på jordmån och klimat och invånarnas skaplynne och levnadssätt
skiljer det sig icke mycket till sin fördel4 från Britannien;
infartsvägar och hamnar äro kända genom handelsförbindelser och köpmän.
Agricola hade upptagit en av folkets småkonungar, som blivit fördriven i
följd av ett inhemskt uppror, och behöll honom under sken av vänskap till
ett lämpligt tillfälle. Ofta har jag hört honom säga, att Hibernien skulle
kunna betvingas och bibehållas med en enda legion och en mindre styrka
hjälptrupper och att detta skulle vara gagneligt även gentemot Britannien,
om romerska vapen såges överallt och friheten liksom flyttades utom synhåll.
|
- Den handskriftliga texten lyder: quinto expeditionum anno nave
prima transgressus. I översättningen har jag hoppat över orden nave
prima, då de, som mig synes, hittills icke funnit någon
tillfredsställande tolkning. — Vad Agricola övergått och vart han
övergått, är oklart.
- Uppgifterna om Hiberniens läge i förhållande till Britannien och
Spanien och till det galliska havet (det hav, som sköljer Galliens kust)
sammanhänga med de i k. 10, a. 4 omnämnda geografiska föreställningarna
(jfr k. 10 a. 4 och den Gudemanska kartskissen).
- d. v. s. Britannien, Spanien och Gallien.
- »till sin fördel» är översättning av in melius. Dessa ord, som
väckt tvivel, kunna möjligen bibehållas, om de förbindas med differunt.
Meningen skulle vara, att Hibernien i avseende på jordmån o. s. v.
icke står mycket över Britannien. Men det är kanske riktigare att betrakta
orden som ett glossem och utskilja dem.
|
Kapitel 25
Men under den sommar, med vilken han började sjätte tjänsteåret, indrog
han i operationerna de på andra sidan Bodotria bosatta stammarna, och emedan
han befarade, att oroliga rörelser skulle uppstå bland samtliga de längre
bort boende folken och att marschvägarna skulle göras osäkra av den
fientliga armen,1 lät han undersöka hamnarna med flottan. Denna,
som av Agricola för första gången upptogs som en del av stridskrafterna,
följde med och erbjöd en ståtlig anblick, då kriget drevs fram på en gang
till lands och till sjöss och ofta infanterister och kavallerister och
sjösoldater i samma läger delade med varandra sina förråd och sin glädje och
var och en upphöjde sina bedrifter, sina äventyr och med hos soldater vanlig
stortalighet jämförde än de djupa skogarna och bergsklyftorna, än stormarnas
och vågornas vidrigheter, å ena sidan segern på land över fienden, å den
andra segern över oceanen. Även britannerna slog, efter vad man hörde av
krigsfångarna, åsynen av flottan med häpnad, då, som de föreställde sig,
genom öppnandet av deras avskilda hav den sista tillflyktsorten för de
besegrade stängdes. De folk, som bebodde Caledonien, övergingo till
våldsamheter och väpnat anfall, och med stora tillrustningar, vilka ryktet
gjorde ännu större, som vanligt är beträffande okända saker, företogo de en
offensiv mot en av våra skansar,2 och såsom varande den utmanande
parten hade de stegrat fruktan. De fega manade under sken av klokhet att gå
tillbaka hitom Bodotria och retirera hellre än att jagas bort, då emellertid
Agricola får veta, att fienderna tänkte bryta fram i flere avdelningar. Och
för att icke genom fiendens överlägsenhet i antal och lokalkännedom bli
kringgången delade han även själv sin arme i tre delar och ryckte så fram.
|
- Jag har i likhet med Andresen upptagit läsarten hostili exercitu
(så cod. E i marg.).
- Cod. E har castellum i texten, castella i marg.; det
förra bör kanske föredragas.
|
Kapitel 26
När detta blev bekant för fienden, ändrade han plötsligt plan, och alla
anföllo på en gång nattetid den nionde legionen1 såsom den
svagaste, och under sörnnen och förvirringen trängde de in (i lägret) efter
att ha nedhuggit vaktposterna. Och redan pågick striden i själva lägret
(inne i lägret), då Agricola, som av spanare fått noggrann upplysning om
fiendernas marsch och följt dem i spåren, ger order, att de snabbaste av
ryttarna och fotsoldaterna skulle göra ett hastigt anfall i de stridandes
rygg; och att sedan ett stridsrop skulle höjas av alla samfällt; och mot
dagningen blänkte (de romerska) fälttecknen fram. På så sätt blevo
britannerna uppskrämda av den från två håll hotande faran; och nionde
legionens soldater fatta åter mod, och trygga för sitt liv kämpade de om
äran. Ja, de gingo till och med anfallsvis till väga och gjorde utfall, och
en vild strid utkämpades i själva de trånga portarna, till dess fienderna
drevos på flykten, varvid båda härarna tävlade, den ena för att synas ha
bragt hjälp, den andra för att synas icke ha behövt någon sådan. Och om icke
träsk och skogar givit de flyende skydd, så skulle kriget ha varit avgjort
genom denna seger.
|
-
Legio IX Hispana tillhörde den romerska armén i
Britannien alltsedan Claudius' expedition 43. Under Boudiccas uppror blev
den nästan uppriven (jfr k. 5, a. 3) men
kompletterades efter upprorets kuvande (jfr Tac. Ann. XIV, 38).
|
Kapitel 27
Stolta i medvetandet härom och över det vunna ryktet mumlade soldaterna,
att ingenting vore obanat för deras tapperhet (att de med sin tapperhet
kunde gå fram var som helst) och att man måste genomtränga Caledonien och
äntligen finna Britanniens ändpunkt under oavbrutet fortgående strider. Och
de där, som nyss varit försiktiga och visa, voro efter framgången
beslutsamma och stortaliga. Detta är den största obillighet, som följer med
krig: på framgångarna göra alla anspråk, motgångarna skrivas på en endas
räkning. Men britannerna, som ansågo, att de blivit besegrade icke genom
tapperhet utan genom (den romerska) anförarens listiga utnyttjande av
tillfället, slogo icke av något på sitt övermod, utan de beväpnade sitt unga
manskap, flyttade hustrur och barn till säkra ställen och gåvo på
sammankomster förbundna med offerhandlingar helgd åt stammarnas
sammangaddning. Och så skildes man under ömsesidig förbittring.
|
|
Kapitel 28
Samma sommar utförde en kohort usiper,1 som blivit utskriven i
Germanien och skickad över till Britannien, ett stort och minnesvärt
vågstycke. Efter att ha dödat den centurion och de (romerska) soldater, som
instuckits i maniplarna2 för att lära dem disciplin (militärisk
ordning) och som de hade till föresyn och ledare, stego de ombord på tre
liburnerfartyg,3 sedan styrmännen med våld tvungits att lägga
till. Och medan en styrde4 sedan de två andra (styrmännen) blivit
misstänkta och i följd därav dödade, färdades de, innan ännu ryktet om dem
var allmänt spritt, fram som ett underverk. Sedan, när de gått i land för
att hämta vatten och röva förnödenheter,5 drabbade de samman med
hopar av britanner, som ivrigt försvarade sin egendom, och ofta segrare men
stundom drivna på flykten råkade de till sist i en sådan nöd, att de uppäto
först de svagaste av sina egna och därpå sådana, som uttagits genom
lottning. Och på detta sätt foro de omkring Britannien men förlorade genom
oskicklighet i navigering sina fartyg, och hållna för rövare blevo de
fasttagna först (en del) av sveberna och sedan (andra) av friserna.6
Några, som avyttrade som en handelsvara och passerande genom olika
köpares händer kommo ända till vår strand (vänstra Rhenstranden), gjorde
berättelsen om ett så märkvärdigt äventyr namnkunniga.
Agricola - del 4
Inledning till Agricola av Per Persson
Tillbaka till förstasidan
|
- Usjpi (vokalernas kvantitet framgår av Martialis epigr. VI, 60,
3, jfr nu Heraeus' edition) eller Usipetes, germansk folkstam, som vid den
tid, varom här är fråga, synes ha varit bosatt på högra Rhenstranden i
nuv. Nassau i grannskapet av Chatterna (Hessen).
- Hjälptruppernas kohorter voro liksom de romerska legionernas fördelade
i maniplar (kompanier).
- Lätta, snabbgående fartyg, uppkallade efter liburnerna (Liburni),
ett illyriskt sjörövarfolk på den dalmatiska kusten.
- Handskrifternas läsart uno remigante kan kanske bibehållas, om
remigare får översättas med »styra». Remigare, eg. »föra
åran» (remum agere), är ju vanligen = »ro», men i ett sådant
sammanhang som här torde det ha kunnat användas i betydelsen »styra», då
styret icke var någonting annat än en åra (remus).
- Handskrifternas så lydande text: mox ad aquam atque ut illa raptis
secum plerisque etc. är mycket fördärvad och har endast delvis kunnat
någorlunda säkert emenderas. Min översättning utgår från följande
textgestaltning, som, ehuru i vissa punkter något tvivelaktig, dock synes
mig acceptablast av dem som föreslagits: mox ad aquam atque utilia
raptum egressi et cum plerisque etc.
- Den deserterande usipiska
kohorten synes ha börjat sin äventyrliga färd någonstädes på Britanniens
västra kust, sedan ha seglat omkring Britanniens norra ända och slutligen
kommit i land på den germanska Nordsjökusten. Friserna, av vilka en del av
usiperna togs till fånga, bodde vid Nordsjön i nuv. nordöstra Holland och
öster därom. De här jämte friserna nämnda sveberna torde ha tillhört de i
nuv. Schleswig-Holstein boende stammar, som Tacitus i
Germania k. 40
räknar som svebiska.
|
|