Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 
  TACITUS MINDRE
  SKRIFTER


  Dialogus de oratoribus
  Agricola
  Germania

 
ANNALES
 

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
 

  BEOWULF

  WIDSITH
 

  ISLÄNDSKA SAGOR
 
  Jomsvikingasagan
  Ramnkel Frösgode
  Gisle Sursson
  Gunnlög ormtunga
  Hervararsagan
 

  HISTORIA NORWEGIE
  HEIMSKRINGLA

  STYRBJÖRNS SAGA
 
 
 
Cornelius Tacitus

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 


Örjan Martinsson

Agricola

 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24,
 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46

Kapitel 18

Sådant var det läge i Britannien, sådana de växlande krigshändelser, som Agricola efter att, då sommaren redan var halvliden, ha anträtt färden ditöver mötte, när han ankom, vid en tidpunkt, då både soldaterna, liksom om fälttåget redan uppgivits, räknade på att få leva i sorglös ro och fienderna på att finna ett lämpligt tillfälle.1 Ordovicernas stam2 hade kort före hans ankomst nästan helt och hållet tillintetgjort en rytteriavdelning, som stod på dess område, och detta blev första anledningen till att provinsen sattes i jäsning. De som önskade krig, gillade exemplet och väntade blott på att få se, hur den nye ståthållaren vore sinnad, då Agricola beslöt att söka ett avgörande, ehuru sommaren var förbi och truppavdelningarna spridda över provinsen och ehuru soldaterna på förhand beräknat att få lugn detta år — allt saker, som voro hämmande och hinderliga för den som tänkte börja krig — och ehuru det syntes många vara bättre att bevaka misstänkta ställen. Han sammandrog därför detachementen från legionerna3 och en mindre styrka hjälptrupper4 och lät, då ordovicerna icke vågade stiga ned på jämn mark, sina trupper rycka upp på höjderna, själv marscherande i spetsen, för att de övriga skulle visa lika stort mod i liknande fara. Och sedan nästan hela stammen blivit nedhuggen, fattade han, väl vetande, att man måste omedelbart utnyttja ryktet (den prestige man vunnil) och att skräcken vid övriga företag (i fortsättningen) skulle komma att bero på hur det ginge i början, den föresatsen att bringa i sitt våld ön Mona, från vars erövring Paulinus, såsom jag ovan omtalat, blivit återkallad genom det allmänna upproret i Britannien. Men, som vanligt, när beslut fattas oförberett, saknades fartyg:5 det var anförarens kloka beräkning och lugn, som förde trupperna över. Han utvalde med största omsorg manskap bland sådana hjälptrupper, som känna till vadställen (förstå att begagna sig av vadställen) och äga en fäderneärvd färdighet i att simma, som sätter dem i stånd att styra både sig själva och vapnen och hästarna,6 lät dem lägga av all packning och sände dem till anfall så plötsligt, att fienderna, som sågo ut över havet efter en flotta och fartyg,7 förbluffade tänkte, att ingenting vore svårt eller oövervinneligt för dem som ginge till strids på detta sätt. Sedan de sålunda anhållit om fred och överlämnat ön, fick Agricola ett lysande och stort namn, ity att han vid sitt första inträde i provinsen, en tid, som andra ägna åt prål och fikande efter hyllningar, funnit behag i mödor och faror. Agricola tog sig ej heller av framgången anledning till skryt, och att ha hållit redan besegrade8 i tygeln kallade han ej ett fälttåg eller en seger; han skildrade icke ens sina bedrifter i ett lagerprytt brev,9 men genom själva fördöljandet av sin ära ökade han den i deras ögon, som betänkte, vilket hopp han måst hysa om framtiden, då han förtegat så viktiga saker.

  1.  Om Agricola tillträdde sitt ståthållarskap i Britannien 77 eller 78, här ej kunnat bestämt avgöras. Beträffande den årstid, då hans avresa och ankomst till Britannien ägde rum, synes av de i detta kapitel lämnade uppgifterna framgå, att han anträdde färden mitt i sommaren och kom fram vid höstens början.
  2. Ordovicerna bodde i mellersta och norra Wales, n. om silurerna.
  3. »detachementen från legionerna», legionum vexilla. vexilla, dukfanor, användes bl. a. av detachement från större truppförband, vilka detachement därför också kallades vexilla.
  4. »hjälptrupper», auxilia, i provinserna utskrivna trupper, bestående dels av infanteri, fördelat i kohorter om 500 eller 1000 man (cohortes quingenariae, miliariae), dels av kavalleri, fördelat i alae (quingenariae eller miliariae).
  5. Kort uttryck i st. f. saknades något, näml. fartyg.
  6. De hjälptrupper, som här åsyftas, voro tydligen bataver. På dem passar den i relativsatserna givna karakteristiken. I sitt hemland i Rhendeltat hade bataverna förvärvat vana att begagna sig av vadställen och en ovanlig skicklighet i att simma, som fortplantades från generation till generation och gick liksom i arv, varför den här betecknas som fäderneärvd (patrius). Simkonsten var hos dem så högt uppdriven, att de kunde i full rustning och med bibehållen militärisk ordning till häst sätta över floder som Rhen (jfr Hist. IV, 12). Därpå syfta här orden »styra både sig själva och vapnen och hästarna» (seque et arma et equos regunt). Här passar »styra» (regunt) egentligen blott till objektet equos »hästarna». Meningen är: de styra hästarna, utan att de själva eller deras vapen komma i oordning. Ingen av de mig bekanta tolkningar, som förut givits av det nu behandlade stället, är, som jag framdeles skall söka närmare visa, fullt tillfredsställande.
  7. Texten lyder: qui classem, qui navis, qui mare exspectabant. I exspectare har den vanliga betydelsen »vänta» utvecklat sig ur »skåda ut», och denna ursprungliga betydelse skiner här igenom, särskilt i förbindelsen med mare.
  8. Att redan Suetonius Paulinus besegrat invånarna på Mona, ehuru han ej kunnat fullfölja segern, framgår av Ann. XIV, 30.
  9. Brev innehållande segerrapporter brukade smyckas med lager.

Kapitel 19

Emellertid beslöt han, då han kände sinnesstämningen i provinsen och tillika genom andras erfarenheter fått lära sig, att föga uträttades genom användande av vapenmakt, om därpå följde orättvisor, att utrota (undanröja) orsakerna till krig. Börjande med sig själv och sin omgivning höll han först och främst sitt hus i tukt, något som för många är ej mindre svårt än att styra en provins. Intet offentligt ärende skötte han genom frigivna och slavar; han tog icke i sin tjänst någon centurion eller några soldater1 på grund av personliga sympatier och icke heller på grund av rekommendation eller böner, utan han ansåg, att den bäste vore den pålitligaste. Han visste om allt, men beivrade icke allt. Med små fel hade han överseende, mot stora använde han lämplig stränghet. Han straffade icke heller alltid, utan oftare nöjde han sig med ånger. Tjänste- och förvaltningsgöromål anförtrodde han hellre åt personer, av vilka han kunde vänta, att de icke skulle fela, än han dömde, när felet var begånget. Utkrävandet av spannmålsleveranser och skatter2 mildrade han genom jämn fördelning av bördorna, inskränkande missbruk, som voro uppfunna för vinnings skull och som man därför hade svårare att fördraga än själva skatten. De (provinsinvånarna) tvungos nämligen att till allmänt åtlöje stå vid de stängda magasinen och till och med köpa säd och lämna gottgörelse i penningar.3 De fingo sidovägar och långt bort belägna trakter sig anvisade, så att kommunerna, ehuru vinterlägret fanns alldeles i närheten, måste forsla sin spannmål till avlägsna och ur vägen liggande platser, för att slutligen det som för alla var lätt att utföra skulle bliva vinstgivande för några få.4

  1. Ståthållaren-överbefälhavaren hade i sin tjänst av honom själv utvalda militärer av lägre grad: underofficerare (centuriones) och menige (milites).
  2. Provinserna betalade skatt (tributum) i penningar eller in natura och hade dessutom att mot ersättning leverera spannmål, särskilt för de romerska ståthållarnas och arméernas underhåll.
  3. Det synes här vara fråga om invånare i sädesfattiga trakter i Britannien, som ej kunde leverera spannmål och därför i stallet fingo lämna penningar. Härvid tvungos de att köpa säd ur de romerska magasinen, givetvis till högt pris. Köpet var emellertid fingerat: säden utlämnades ej, varför magasinen ej behövde öppnas.
  4. Det missbruk i fråga om spannmålsleveranserna, som till sist omtalas, synes ha bestått däri, att provinsinvånare, som kunde leverera spannmål, ej tillätos att leverera den i det närbelägna romerska vinterlägret, utan fingo sig anvisade avlägsna leveransplatser, till vilka blott svårframkomliga sidovägar förde. Då invånarna väl i allmänhet föredrogo att friköpa sig från dylika leveranser, fingo de romerska ämbetsmännen ett gott tillfälle att rikta sig. Sålunda blev det som för alla var lätt att utföra (det var lätt för provinsborna att leverera till det i närheten befintliga vinterlägret och lätt för romarna att mottaga sådana leveranser) vinstgivande för några få, vilket också var avsikten.

Kapitel 20

Genom att strax under första året stävja dessa missbruk förlänade han åt freden (fredstillståndet), som genom föregångarnas likgiltighet eller hårdhet fruktades icke mindre än kriget (krigstillståndet), ett gott anseende. Men när sommaren kom, sammandrog han armen, deltog flitigt i marscher, berömde dem, som iakttogo disciplin, och höll ordning på de odisciplinerade; han valde själv lägerplatser, undersökte själv på förhand sumpmarker och skogar; och under tiden lät han icke fienderna någonstädes vara i fred utan företog plötsliga strövtåg och härjade; och när han tillräckligt skrämt upp dem, visade han åter skonsamhet och framhöll fredens lockelser.1 På grund härav lämnade många stammar, som dittills varit jämställda (oberoende), gisslan och lade bort sin fientliga sinnesstämning, och dessa omgåvos med befästningar och skansar, och det2 med så klok beräkning och omsorg, att aldrig förut någon ny del av Britannien lika fredligt övergått (till romarna).

  1. Handskrifternas irritamenta »eggelser» låter kanske försvara sig, men den lätta konjekturen invitamenta »lockelser» har mycket för sig.
  2. Handskrifternas et = et quidem kan möjligtvis behållas.

Kapitel 21

Följande vinter användes till mycket hälsosamma klokhetsåtgärder. Ty för att de kringspridda1 och obildade och i följd härav för krig benägna människorna skulle genom njutningar vänja sig vid att leva i lugn och ro, uppmuntrade han enskilda och understödde kommuner, för att de skulle anlägga tempel, torg och praktbyggnader, i det att han berömde de villiga och klandrade de tröga: sålunda trädde tävlan om att vinna heder i stället för tvång. Vidare lät han undervisa de förnämstas barn i ädla konster och vetenskaper (lät han bibringa de förnämstas barn högre bildning), och han sade sig föredraga britannernas begåvning framför gallernas flit, vilket hade till följd, att de som nyss icke ville veta av romerskt språk, fingo håg för vältaligheten (romersk vältalighet). Därför kom även vår dräkt till heders, och togan användes allmänt; och småningom förföll2 man till upptagande av sådant, som lockar till (moraliska) fel: pelargångar och bad och fina gästabud.3 Och detta kallades bland de fåkunniga människorna kultur, medan det var ett led i slaveriet (förslavandet).

  1. Britannerna voro ej sammanslutna i större samhällen utan bodde spridda, ett bevis på deras låga kulturståndpunkt.
  2. Konjekturen descensum torde böra upptagas i st. f. handskrifternas discessum.
  3. Pelargångar lockade till lättjefullt dagdriveri, (varma) bad till veklighet, fina gästabud till njutningslystnad.

Kapitel 22

Tredje krigsåret bragte i dagen nya stammar, medan landet härjades ända till Tanaus (det är namnet på en flodmynning).1 Uppskrämda härav vågade fienderna ej oroa vår armé, ehuru den hade att kämpa med svåra oväder, och man hade dessutom tid till att anlägga skansar. Sakkunniga lade märke till, att aldrig någon anförare klokare valt lämpliga ställen (för skansars anläggande): ingen av Agricola anlagd skans blev nämligen vare sig tagen med storm av fienden eller övergiven genom dagtingan och flykt,2 ty mot en långvarig belägring tryggades de (besättningen) genom munförråd för ett år. Sålunda var man icke ängslig där under vintern, täta utfall företogos,3 och var och en (varje befälhavare i en skans) försvarade sig själv; fienderna kunde ingenting uträtta och förlorade därför modet, emedan de, som vanligen brukat uppväga sommarens förluster med framgångar under vintern, nu lågo under lika mycket sommar som vinter. Men Agricola tillägnade sig aldrig lystet andras bedrifter: centurion som prefekt4 hade i honom ett omutligt vittne (en man, som omutligt bar vittnesbörd) om vad han uträttat. Hos somliga (i vissa kretsar) sades han vara allt för sträng, när han gav snäsor: också var han verkligen5 obehaglig mot dåliga människor, på samma gång som han var vänlig mot goda. Men av hans ondsinthet satt ingenting kvar i det fördolda, varför man icke behövde frukta hans tystnad: han ansåg det hedersammare att förolämpa6 än att nära hat.

  1. Tanaus har ej kunnat identifieras. Förmodligen är det fråga om en flodmynning, som vid flodtid svämmade över angränsande marker; härav beteckningen aestuarium.
  2. Det förekom icke, att besättningen i en av Agricola anlagd skans dagtingade, och icke heller, att den flydde (utan dagtingan).
  3. Orden crebrae eruptiones, som i handskrifterna äro inskjutna i föregående mening, där de knappast passa, flyttas i allmänhet, väl med rätta, hit.
  4. Hjälptrupperna (auxilia) kommenderades i allmänhet av praefecti, romerska officerare. av riddarrang, var och en chef för en cohors eller ala (jfr k. 18, a. 4).
  5. Jag har upptagit Henrichsens mycket tilltalande och av många gillade konjektur et erat ut — — (handskr. ut erat).
  6. näml. genom att fara ut i hårda ord.

Kapitel 23

Fjärde sommaren användes till bibehållande (tryggande av besittningen) av de trakter, som han hastigt genomtågat. Och om arméernas tapperhet och romerska namnets ära över huvud tilläte något sådant, så hade en ändpunkt (slutpunkt för operationerna ) varit funnen i själva Britannien (inne i, inom Britannien). Ty Clota och Bodotria,1 som av tidvattnet från det i motsatta riktningar inströmmande havet förts tillbaka över en ofantlig sträcka (trängts ofantligt djupt in i landet), skiljas blott av en smal landremsa, och denna stärktes nu genom befästningar, och hela det närmare oss liggande utbuktande landet2 hade vi i vår hand, sedan fienderna undanträngts liksom till en annan ö.3

  1. Clota och Bodotria äro de gamla namnen på de båda mitt emot varandra djupt in i landet inträngande havsvikar (fjordar), som nu heta resp. Firth of Clyde och Firth of Forth.
  2. d. v. s. den söder om Clota och Bodotria liggande delen av Britannien.
  3. Av Clota och Bodotria skars Britannien nästan itu: landet norr om dessa fjordar (= Caledonien) var därför jämförligt med en annan ö (jfr k. 10 med a. 7 och 8).

Kapitel 24

Under femte krigsåret övergick han — •—1 och kuvade dittills okända stammar i på en gång täta och lyckliga strider, och den del av Britannien, som vetter åt Hibernien (Irland), besatte han med trupper, mera ledd av en förhoppning än driven av fruktan, då ju Hibernien, som är beläget mitt emellan Britannien och Spanien och ligger väl till även i förhållande till det galliska havet,2 skulle kunna förbinda rikets mäktigaste del (mäktigaste provinser)3 i livlig inbördes samfärdsel. Dess (Hiberniens) ytinnehåll är, om det jämföres med Britanniens, mindre, men öarna i vårt hav (Medelhavet) överträffar det. I avseende på jordmån och klimat och invånarnas skaplynne och levnadssätt skiljer det sig icke mycket till sin fördel4 från Britannien; infartsvägar och hamnar äro kända genom handelsförbindelser och köpmän. Agricola hade upptagit en av folkets småkonungar, som blivit fördriven i följd av ett inhemskt uppror, och behöll honom under sken av vänskap till ett lämpligt tillfälle. Ofta har jag hört honom säga, att Hibernien skulle kunna betvingas och bibehållas med en enda legion och en mindre styrka hjälptrupper och att detta skulle vara gagneligt även gentemot Britannien, om romerska vapen såges överallt och friheten liksom flyttades utom synhåll.

  1. Den handskriftliga texten lyder: quinto expeditionum anno nave prima transgressus. I översättningen har jag hoppat över orden nave prima, då de, som mig synes, hittills icke funnit någon tillfredsställande tolkning. — Vad Agricola övergått och vart han övergått, är oklart.
  2. Uppgifterna om Hiberniens läge i förhållande till Britannien och Spanien och till det galliska havet (det hav, som sköljer Galliens kust) sammanhänga med de i k. 10, a. 4 omnämnda geografiska föreställningarna (jfr k. 10 a. 4 och den Gudemanska kartskissen).
  3. d. v. s. Britannien, Spanien och Gallien.
  4. »till sin fördel» är översättning av in melius. Dessa ord, som väckt tvivel, kunna möjligen bibehållas, om de förbindas med differunt. Meningen skulle vara, att Hibernien i avseende på jordmån o. s. v. icke står mycket över Britannien. Men det är kanske riktigare att betrakta orden som ett glossem och utskilja dem.

Kapitel 25

Men under den sommar, med vilken han började sjätte tjänsteåret, indrog han i operationerna de på andra sidan Bodotria bosatta stammarna, och emedan han befarade, att oroliga rörelser skulle uppstå bland samtliga de längre bort boende folken och att marschvägarna skulle göras osäkra av den fientliga armen,1 lät han undersöka hamnarna med flottan. Denna, som av Agricola för första gången upptogs som en del av stridskrafterna, följde med och erbjöd en ståtlig anblick, då kriget drevs fram på en gang till lands och till sjöss och ofta infanterister och kavallerister och sjösoldater i samma läger delade med varandra sina förråd och sin glädje och var och en upphöjde sina bedrifter, sina äventyr och med hos soldater vanlig stortalighet jämförde än de djupa skogarna och bergsklyftorna, än stormarnas och vågornas vidrigheter, å ena sidan segern på land över fienden, å den andra segern över oceanen. Även britannerna slog, efter vad man hörde av krigsfångarna, åsynen av flottan med häpnad, då, som de föreställde sig, genom öppnandet av deras avskilda hav den sista tillflyktsorten för de besegrade stängdes. De folk, som bebodde Caledonien, övergingo till våldsamheter och väpnat anfall, och med stora tillrustningar, vilka ryktet gjorde ännu större, som vanligt är beträffande okända saker, företogo de en offensiv mot en av våra skansar,2 och såsom varande den utmanande parten hade de stegrat fruktan. De fega manade under sken av klokhet att gå tillbaka hitom Bodotria och retirera hellre än att jagas bort, då emellertid Agricola får veta, att fienderna tänkte bryta fram i flere avdelningar. Och för att icke genom fiendens överlägsenhet i antal och lokalkännedom bli kringgången delade han även själv sin arme i tre delar och ryckte så fram.

  1. Jag har i likhet med Andresen upptagit läsarten hostili exercitu (så cod. E i marg.).
  2. Cod. E har castellum i texten, castella i marg.; det förra bör kanske föredragas.

Kapitel 26

När detta blev bekant för fienden, ändrade han plötsligt plan, och alla anföllo på en gång nattetid den nionde legionen1 såsom den svagaste, och under sörnnen och förvirringen trängde de in (i lägret) efter att ha nedhuggit vaktposterna. Och redan pågick striden i själva lägret (inne i lägret), då Agricola, som av spanare fått noggrann upplysning om fiendernas marsch och följt dem i spåren, ger order, att de snabbaste av ryttarna och fotsoldaterna skulle göra ett hastigt anfall i de stridandes rygg; och att sedan ett stridsrop skulle höjas av alla samfällt; och mot dagningen blänkte (de romerska) fälttecknen fram. På så sätt blevo britannerna uppskrämda av den från två håll hotande faran; och nionde legionens soldater fatta åter mod, och trygga för sitt liv kämpade de om äran. Ja, de gingo till och med anfallsvis till väga och gjorde utfall, och en vild strid utkämpades i själva de trånga portarna, till dess fienderna drevos på flykten, varvid båda härarna tävlade, den ena för att synas ha bragt hjälp, den andra för att synas icke ha behövt någon sådan. Och om icke träsk och skogar givit de flyende skydd, så skulle kriget ha varit avgjort genom denna seger.

  1. Legio IX Hispana tillhörde den romerska armén i Britannien alltsedan Claudius' expedition 43. Under Boudiccas uppror blev den nästan uppriven (jfr k. 5, a. 3) men kompletterades efter upprorets kuvande (jfr Tac. Ann. XIV, 38).

Kapitel 27

Stolta i medvetandet härom och över det vunna ryktet mumlade soldaterna, att ingenting vore obanat för deras tapperhet (att de med sin tapperhet kunde gå fram var som helst) och att man måste genomtränga Caledonien och äntligen finna Britanniens ändpunkt under oavbrutet fortgående strider. Och de där, som nyss varit försiktiga och visa, voro efter framgången beslutsamma och stortaliga. Detta är den största obillighet, som följer med krig: på framgångarna göra alla anspråk, motgångarna skrivas på en endas räkning. Men britannerna, som ansågo, att de blivit besegrade icke genom tapperhet utan genom (den romerska) anförarens listiga utnyttjande av tillfället, slogo icke av något på sitt övermod, utan de beväpnade sitt unga manskap, flyttade hustrur och barn till säkra ställen och gåvo på sammankomster förbundna med offerhandlingar helgd åt stammarnas sammangaddning. Och så skildes man under ömsesidig förbittring.

 

Kapitel 28

Samma sommar utförde en kohort usiper,1 som blivit utskriven i Germanien och skickad över till Britannien, ett stort och minnesvärt vågstycke. Efter att ha dödat den centurion och de (romerska) soldater, som instuckits i maniplarna2 för att lära dem disciplin (militärisk ordning) och som de hade till föresyn och ledare, stego de ombord på tre liburnerfartyg,3 sedan styrmännen med våld tvungits att lägga till. Och medan en styrde4 sedan de två andra (styrmännen) blivit misstänkta och i följd därav dödade, färdades de, innan ännu ryktet om dem var allmänt spritt, fram som ett underverk. Sedan, när de gått i land för att hämta vatten och röva förnödenheter,5 drabbade de samman med hopar av britanner, som ivrigt försvarade sin egendom, och ofta segrare men stundom drivna på flykten råkade de till sist i en sådan nöd, att de uppäto först de svagaste av sina egna och därpå sådana, som uttagits genom lottning. Och på detta sätt foro de omkring Britannien men förlorade genom oskicklighet i navigering sina fartyg, och hållna för rövare blevo de fasttagna först (en del) av sveberna och sedan (andra) av friserna.6 Några, som avyttrade som en handelsvara och passerande genom olika köpares händer kommo ända till vår strand (vänstra Rhenstranden), gjorde berättelsen om ett så märkvärdigt äventyr namnkunniga.

Agricola - del 4

Inledning till Agricola av Per Persson
Tillbaka till förstasidan

  1. Usjpi (vokalernas kvantitet framgår av Martialis epigr. VI, 60, 3, jfr nu Heraeus' edition) eller Usipetes, germansk folkstam, som vid den tid, varom här är fråga, synes ha varit bosatt på högra Rhenstranden i nuv. Nassau i grannskapet av Chatterna (Hessen).
  2. Hjälptruppernas kohorter voro liksom de romerska legionernas fördelade i maniplar (kompanier).
  3. Lätta, snabbgående fartyg, uppkallade efter liburnerna (Liburni), ett illyriskt sjörövarfolk på den dalmatiska kusten.
  4. Handskrifternas läsart uno remigante kan kanske bibehållas, om remigare får översättas med »styra». Remigare, eg. »föra åran» (remum agere), är ju vanligen = »ro», men i ett sådant sammanhang som här torde det ha kunnat användas i betydelsen »styra», då styret icke var någonting annat än en åra (remus).
  5. Handskrifternas så lydande text: mox ad aquam atque ut illa raptis secum plerisque etc. är mycket fördärvad och har endast delvis kunnat någorlunda säkert emenderas. Min översättning utgår från följande textgestaltning, som, ehuru i vissa punkter något tvivelaktig, dock synes mig acceptablast av dem som föreslagits: mox ad aquam atque utilia raptum egressi et cum plerisque etc.
  6. Den deserterande usipiska kohorten synes ha börjat sin äventyrliga färd någonstädes på Britanniens västra kust, sedan ha seglat omkring Britanniens norra ända och slutligen kommit i land på den germanska Nordsjökusten. Friserna, av vilka en del av usiperna togs till fånga, bodde vid Nordsjön i nuv. nordöstra Holland och öster därom. De här jämte friserna nämnda sveberna torde ha tillhört de i nuv. Schleswig-Holstein boende stammar, som Tacitus i Germania k. 40 räknar som svebiska.