| |

1,
2, 3,
4, 5,
6, 7,
8, 9,
10, 11,
12, 13,
14, 15,
16, 17,
18, 19,
20, 21,
22, 23,
24,
25, 26,
27, 28,
29, 30,
31, 32,
33, 34,
35, 36,
37, 38,
39, 40, 41,
42, 43, 44,
45, 46
|
Kapitel 39
Detta händelseförlopp hade av Agricola i hans rapport icke utmålats med
några skrytsamma ord, men Domitianus upptar1 det efter sin sed
med glad uppsyn men med ängslan i sin själ. Han var innerst medveten om att
det nyligen gjorts spe av hans falska triumf över Germanien,2 då
man tillhandlade sig folk för att styra till deras dräkt och hår, så att de
skulle se ut som fångar.3 Men vad som nu prisades högt av ryktet,
vore en verklig och stor seger, som kostat många tusen fiender livet. Det
mest förskräckande för honom vore, att en enskild mans (en undersåtes) namn
upphöjdes över kejsarens. Förgäves hade vältaligheten på forum och ärofull
borgerlig (politisk) verksamhet bragts till tystnad (undertryckts), om en
annan lade beslag på den militära äran; allt annat4 kunde i varje
fall lättare ignoreras, men en god anförares förtjänst (fältherreduglighet)
tillkomme blott kejsaren. Plågad av sådana bekymmer och mätt på sin vanliga
isolering, som var ett tecken till att han umgicks med någon grym plan,5
fann han det för tillfället bäst att skrinlägga sitt hat, i avvaktan på att
ryktets fart och härens gunst skulle slappas. Ty ännu var Agricola
Britanniens högste styresman.
|
-
excipit (för excepit) i E bör kanske ej förkastas.
-
Här åsyftas den triumf, som av Domitianus firades med anledning av hans
fälttåg mot chatterna (83). Uppgifterna om nämnda fälttåg och triumf hos
Tacitus och vissa andra författare torde vara färgade av hatet mot tyrannen.
I själva verket synes Domitianus' chatterfälttåg ha lett till rätt betydande
resultat.
-
näml. germanska (chattiska) fångar.
-
d. v. s. alla övriga förtjänster utom de militära.
-
När Domitianus ruvade på någon grymhet, hade han för sed att isolera sig
från umgänge med människor.
|
Kapitel 40
Sålunda låter han (Domitianus) i senaten tillerkänna honom (Agricola)
triumfens utmärkelsetecken och den hedersbetygelse, som består i resandet av
en triumfatorsstaty,1 och över huvud allt, som plägar givas som
ersättning för triumfen,2 och till råga härpå en mängd
erkännsamma ord, varjämte dessutom skulle tilläggas en antydan, att
provinsen Syrien,3 som då blivit ledig genom konsularen Atilius
Rufus'4 död och var förbehållen åt mera betydande män, avsåges
för Agricola. Många trodde verkligen, att en frigiven av dem, som voro
bestämda för mera hemliga tjänster,5 blivit utskickad och till
Agricola medfört en (kejserlig) handskrivelse, i vilken Syrien erbjöds
honom, men med den ordern, att skrivelsen skulle överlämnas, blott om han
(Agricola) befunne sig i Britannien; och att denne frigivne mött Agricola i
själva havssundet6 och utan att ens ha tilltalat honom återvänt
till Domitianus, vare sig nu denna historia är sann eller helt och hållet
uppdiktad i överensstämmelse med kejsarens karaktär.7 I själva
verket hade Agricola under tiden till sin efterträdare överlämnat provinsen
lugn och tryggad. Och för att icke hans inträde (i huvudstaden) skulle väcka
uppmärksamhet på grund av den talrika mängden av mötande, så undvek han sina
vänners uppvaktning och begav sig nattetid in i staden, likaså nattetid till
kejserliga palatset, såsom han blivit befalld, och mottagen med en flyktig
kyss8 och inga ord (under tystnad) blandades han in i slavhopen.9
Men för att mildra intrycket av krigareäran, som kännes besvärande bland
(för) dem, som leva i fredlig ro (för civila), genom andra förtjänster, njöt
han grundligt lugnet och overksamheten; han var anspråkslös i sitt
levnadssätt, lätt (vänlig) att tala vid, och han ledsagades ute blott av en
och annan av sina vänner.10 Det gick därhän, att den stora
mängden, som har för vana att uppskatta stora män efter det prål, varmed de
uppträda, vid åsynen och det närmare betraktandet av Agricola måste söka
efter en förklaring till hans rykte och blott få förstodo det.11
|
- Under kejsartiden var triumfens ära i regeln förbehållen kejsaren,
emedan krigen fördes under hans auspicier (högsta ledning). Som ersättning
för triumfen gåvos åt andra fältherrar vissa utmärkelser, framför allt
ornamenta triumphalia (loga picta, tunica palmata, scipio eburneus, corona
laurea), varjämte enligt en bestämmelse av Augustus en bildstod,
framställande den segrande fältherren i triumfatorsdräkt (statua
illustris, triumphales, laureata), plägade resas.
- Med det sistnämnda åsyftas isynnerhet tacksägelsefester (supplicationes,
gratulationes).
- Syrien var en viktig provins och besatt av flere legioner. Till
ståthållare där togos därför män av konsularisk rang (jfr
k. 7, a. 10)
och, som av detta ställe synes framgå, mera betydande sådana.
- Denne Atilius Rufus synes vara identisk med den som ståthållare i
Pannonien 80 omnämnde.
- De kejserliga frigivna användes bl. a. för utförande av konfidentiella
uppdrag.
- Sundet mellan Britannien och Gallien, som vi nu kalla Engelska
kanalen.
- Agricola hade blivit återkallad från Britannien, ehuru detta av förf.
ej är uttryckligen omnämnt. Men den misstrogne Domitianus skall, då han
kände sig oviss om, huruvida Agricola skulle lyda order, i avsikt att
locka honom från Britannien ha avsänt den här omtalade skrivelsen med
erbjudande av Syrien som provins.
- Om kyssandet vid mottagning hos kejsaren jfr Friedlaender-Wissowa,
Sitten-gesch. I, 93 ff.
- Föraktligt om hovmännen.
- Agricola uppträdde ej ute, såsom andra förnäma romare, med en talrik
skara uppvaktande.
- Meningen synes vara: det stora flertalet hade svårt att fatta, hur en
så enkel man som Agricola kunde ha vunnit ett så stort rykte; blott få
förstodo, att ett anspråkslöst uppträdande är väl förenligt med ett stort
rykte.
|
Kapitel 41
Titt och ofta anklagades han (Agricola) i dessa dagar frånvarande inför
Domitianus och frikändes frånvarande.1 Orsaken till den fara, som
hotade honom, var icke någon beskyllning för brott eller klagomål från någon
förorättad utan kejsarens fientlighet mot förtjänsten, mannens ära och det
värsta slaget av ovänner, lovprisarna. Också följde snart tider för landet,
som icke tilläto, att man iakttog tystnad om (teg ihjäl) Agricola: så många
arméer gingo förlorade i Moesien2 och Dacien3 och
Germanien och Pannonien4 genom anförarnas dumdristighet eller
slapphet; så många officerare jämte så många kohorter5 tvungos
att giva sig och gjordes till fångar;6 och det var icke längre
för riksgränsen och (Donau)stranden7 utan för legionernas
vinterläger och besittningen av provinserna, som man hyste farhågor. Då
sålunda förluster oavbrutet följde på förluster och varje år kännetecknades
av manfall och nederlag, fordrade folkets röst (den allmänna meningen)
Agricola som överbefälhavare (att överbefälet skulle överlämnas åt
Agricola), i det att alla jämförde hans kraft, fasthet och i krig prövade
mod med de andras8 dådlöshet och räddhåga. Det är en känd sak,
att även Domitianus' öron träffats av dylikt tal (som av gisselslag), i det
att de bästa bland de frigivna av tillgivenhet och trohet (mot Domitianus)
drevo på honom, medan däremot de sämsta av illvilja och hätsk avund (mot
Agricola) upphetsade kejsaren, som var benägen för det sämre (helst lyssnade
till sämre ingivelser). Så drevs Agricola på en gång genom egna förtjänster
och andras fel hejdlöst just mot äran.9
|
- Det är ej fråga om någon formlig anklagelse mot Agricola, utan han
gjordes enskilt misstänkt hos Domitianus, som dock ej vidtog några
särskilda åtgärder mot honom, vilket betecknas som ett frikännande. I
»frånvarande» ligger en antydan om att Agricola efter återkomsten ej stod
i någon närmare beröring med kejsaren.
- Moesien omfattade landet mellan Donau i norr, Svarta havet i öster,
Haemus (Balkan) i söder och floden Drinus (Drina) i väster.
- Dacien låg mitt emot Moesien norr om Donau och sträckte sig upp till
Karpaterna.
- Pannonien utbredde sig kring nedre Sava (Savus) och Drava (Dravus) och
upp till Donau.
- Syftar på av hjälptrupper (auxilia) bestående garnisoner jämte
befäl.
- De i det föregående omtalade krigshändelserna ägde rum under det
fleråriga krig, som Domitianus (troligen från 86) förde vid Donaugränsen
mot dacer, vissa germanska folk och de sarmatiska iazugerna.
Krigsskådeplatsen var huvudsakligen förlagd till Moesien, Dacien och
Pannonien. Romarna ledo under krigets lopp flere svåra nederlag, men
kampen synes dock ha slutat utan större förändringar i de bestående
förhållandena.
- ripa utan vidare tillägg betecknar vanligen Rhenstranden, här
är det = Donaustranden. För övrigt synes ripa vara att fatta som en
närmare förklaring av det föregående limite: limite et ripa »den av
Donau bildade gränsen». limite kan här knappast syfta på den
befästade gränslinje, som sträckte sig från Rhen i riktning mot Donau (jfr
Germania, k. 29), då de krig, varom här är fråga, icke fördes i den
trakten.
- aliorum synes vara den lättaste ändringen av handskrifternas
omöjliga eorum.
- På grund av sina egna förtjänster och avundsmännens lovprisande kunde
Agricola ej undgå att vinna ära, vilket just var, vad han ville undvika.
|
Kapitel 42
Redan var det år inne, då han skulle deltaga i lottningen om
ståthållarskapet över Afrika och Asien,1 och då Civica nyligen
blivit tagen av daga,2 saknade varken Agricola en varning eller
Domitianus ett precedensfall. Några personer, som väl kände Kejsarens
tankar, infunno sig för att utan given anledning (helt apropå) fråga
Agricola, om han ämnade begiva sig till provinsen. Och först gingo de
tillväga på ett mera förtäckt sätt och prisade lugn och vila; sedan erbjödo
de sitt biträde, när det komme an på att göra ursäkten antaglig;3
till sist avkastade de masken, gåvo på en gång råd och sökte skrämma, och på
detta sätt drogo de honom med till Domitianus. Denne, som var rustad med
förställningskonst och tagit på sig en högdragen min, både lyssnade till
Agricolas böner, då denne gjorde sin ursäkt, och lät tacka sig, efter att ha
nickat bifall, och rodnade (blygdes) ej över det förhatliga i
nådebevisningen. Ståthållarelönen,4 som brukade erbjudas och av
honom (Domitianus) själv beviljats åtskilliga, gav han dock icke Agricola
vare sig av förargelse över att den icke begärts, eller av oro för att det
skulle se ut, som om han köpt det, som han åstadkommit genom förbud. Det är
utmärkande för mänsklig sinnesart att hata den man kränkt; men särskilt
Domitianus var av naturen snar till vrede och desto omöjligare att hålla
tillbaka, ju mer inbunden han var; dock mildrades han av Agricolas
måttfullhet och klokhet, ity att denne ej av trots eller tomt skryt med
frisinne utmanade ryktet och ödet.5 Må de, som ha för sed att
beundra det otillåtna,6 veta, att även under dåliga kejsare stora
män kunna finnas och att foglighet och hovsamhet, om de äro förenade
med energi och kraft, kunna uppstiga till den höjd av ära, som många nått, i
det att de gått farliga vägar, utan att därmed göra det allmänna någon
nytta, och i det att de vunnit sin berömmelse genom en på effekt beräknad
död.7
|
- Ståthållarskapet över provinsen Afrika och provinsen Asien, de båda
viktigaste senatsprovinserna, var förbehållet åt f. d. konsuler, av vilka
de två äldsta (de, sedan vilkas konsulat längsta tiden förflutit) årligen
drogo lott om dem.
- Civica Cerialis blev, under det att han var prokonsul i provinsen
Asien, avrättad av Domitianus.
- näml. ursäkten för Agricolas förutsatta avböjande av ståthållarskapet.
- Jag läser med cod. E salarium proconsulare. Ståthållarna och
lägre ämbetsmän i provinserna hade sedan Augustus' tid fast lön (salarium).
Sådan lön brukade även tillerkännas den som avstod från ämbetet.
- »ödet», fatum, är i detta sammanhang liktydigt med
»undergången, döden». Agricola strävade ej efter ryktbarhet, då han
visste, att den var farlig och lätt kunde medföra undergång.
- Syftar på beundran för politiska oppositionsmän under kejsartiden, som
satte en ära i att trotsa bestående ordning.
- Den hårda konstruktionen i den med quo inledda relativsatsen:
quo plerique per abrupta sed in nullum rei publicae usum ambitiosa
morte inclaruerunt, ha vissa utgivare, väl med rätta, sökt mildra
genom inskjutning efter usum av ett participium enisi eller
nisi, till vilket adverbet quo kan hänföras. — Relativsatsen
har avseende på de i a. 6 nämnda oppositionsmännen, män som Thrasea Paetus
under Nero.
|
Kapitel 43
Hans levnads slut, smärtsamt för oss,1 sorgligt för hans
vänner, väckte deltagande även hos utanförstående och sådana, som icke kände
honom. Till och med den stora mängden, detta vårt likgiltiga folk, både kom
ofta till hans hus och talade om saken på offentliga platser och i enskilda
kretsar; och det fanns ingen, som, när han fick höra talas om Agricolas död,
gladde sig eller genast glömde den. Vad som ökade medlidandet, var ett
ihållande rykte, att han blivit röjd ur vägen genom gift. Att för oss2
intet säkert utrönt föreligger, vågar jag bestämt påstå.3 Men
under hela hans sjukdom infunno sig oftare än som överensstämde med
kejsarnas sed, då de avlägga besök genom bud,4 både de förnämsta
av de frigivna och de förtrognaste bland läkarna, vare sig detta berodde på
(låtsat) deltagande eller på spioneri. Att åtminstone sista dagen till och
med faserna i hans dödskamp blivit inberättade genom här och där utposterade
kurirer,5 var en känd sak, och ingen trodde, att man så
påskyndade underrättelser, som det vore sorgligt för honom (Domitianus) att
höra. Han visade likväl yttre tecken till sorg i hållning6 och
min, ej längre oroad av sitt hat och så funtad, att han lättare dolde glädje
än fruktan. Allmänt bekant var, att han efter läsningen av Agricolas
testamente, i vilket denne insatte Domitianus som arvinge jämte sin goda
hustru och sin kärleksfulla dotter, glatt sig såsom över ett hedrande
omdöme. Så blint och fördärvat var hans sinne genom ständigt smicker, att
han icke förstod, att av en god fader endast en dålig kejsare insättes som
arvinge.7
|
- Agricolas anhöriga.
- Jfr föregående anmärkning.
- Jag har här med tvekan upptagit den handskriftliga läsarten: nobis
nihil comperti affirmare ausim, och tolkat den i överensstämmelse med
Andresen i hans kommenterade Agricolaupplaga i Orellis Tacitusedition
(Berlin 1880).
- Anspelning på seden att, då en framstående person var sjuk, genom bud
efterhöra hans tillstånd.
- Domitianus befann sig vid tillfället troligen utom Rom på sin villa i
Albanerbergen.
- Jag har i likhet med Andresen upptagit konjekturen habitu i st.
f. handskrifternas animo.
- Om seden att till skydd mot dåliga kejsares rovlystnad testamentera en
del av sin förmögenhet till dem jfr Dial. k. 13, a. 19.
|
Kapitel 44
Agricola var född under Gaius Caesars tredje konsulat1 den 13
juni; han dog i sitt femtiofjärde2 år den 23 augusti under
Collegas och Priscinus'3 konsulat. Skulle eftervärlden även vilja
veta, hur han såg ut, så må nämnas, att han hade en mera välbildad än
imponerande gestalt; det fanns ingenting i hans ansiktsuttryck, som tydde på
häftighet;4 det mest framträdande var det intagande behaget i
hans anlete. Man kunde lätt tro, att han var en god man, och gärna, att han
var en stor. Och för att komma till hans person, så genomlevde han, ehuru
bortryckt mitt i sitt levnadslopp ännu i sin fulla kraft, vad äran
beträffar, ett mycket långt liv. Ty å ena sidan hade han i fullt mått kommit
i besittning av det sanna goda, som ligger i dygderna;5 å andra
sidan: då han nått konsulatet och erhållit triumfens utmärkelsetecken, vad
annat kunde lyckan ytterligare giva honom? I alltför stor rikedom fann han
ingen glädje; en vacker förmögenhet hade fallit på hans lott.6 Då
hans dotter och maka överlevde honom, kan det till och med synas ha varit en
lycka för honom att (få dö och sålunda) undkomma de följande händelserna,
medan hans värdighet (som senator) var i behåll, hans rykte stod i sitt
flor, hans fränder och vänner voro i livet. Ty visserligen förunnades det
honom icke7 att uppleva den nuvarande ljusa, lycksaliga tiden och
se Trajanus' tronbestigning, vilken han inför oss som åhörare i aningsfull
förväntan förespådde, men en rik ersättning för sin påskyndade (alltför
hastiga) död fick han därigenom, att han undgick den där sista tiden, då
Domitianus ej längre med mellanrum och vilopauser utan oavbrutet och liksom
med ett enda hugg uttömde statens livskraft.
|
- Handskrifternas ter (i st. f. tertium) consule bör väl
bibehållas (jfr Stangl Berl. Philol. Wochenschr. 1917, 645). — Agricolas
födelseår var 40, hans dödsår 93.
- Handskrifternas sexto (i st. f. quarto) et quinquagesimo
kan ej vara riktigt. Förmodligen föreligger förväxling av siffrorna IV och
VI.
- Priscinus (handskr.: Priscus) omnämnes som konsul jämte
Collega år 93 (Dessaus Inscr. sei. 9059).
- nihil impetus bör man här läsa med cod. E (texten) utan
avseende på varianten metus i marg., jfr Norden, Die german.
Urgesch. in Tacitus' Germania 331, n. 3.
- enligt den stoiska läran.
- Läsarten speciosae non contigerant ger ej god mening. non
framför contigerant synes bero på upprepning av det föregående
non framför gaudebat.
- Jag har här upptagit det vanliga supplementet <non licuit>.
|
Kapitel 45
Agricola slapp se rådhuset belägrat och senaten omringad av militär och
så många konsularers avrättning på en gång, så många förnäma kvinnors
landsförvisning och flykt. Mettius Carus1 uppskattades ännu blott
på grund av en seger (kunde ännu blott berömma sig av en
seger), och blott innanför den albanska borgen2 dundrade
Messalinus,3 när han avgav sin röst, och Baebius Massa satt då
ännu på de anklagades bänk;4 men snart förde våra egna händer
Helvidius5 i fängelse, oss vanärade anblicken av Mauricus6
och Rusticus7 oss överstänkte8 Senecio med sitt
oskyldiga blod.9 Nero vände dock bort sina ögon och gav
visserligen befallning om ogärningar men åsåg dem ej. Det värsta lidandet
under Domitianus var att se (honom) och beskådas (av honom), medan våra
suckar antecknades, medan mannen med den där grymma blicken och den röda
ansiktsfärgen, genom vilken han skyddade sig mot blygsel,10
räckte till för att lägga märke till så många människors blekhet.11
Lycklig i sanning du, Agricola, icke blott genom ditt ärorika liv utan
också genom din i rättan tid inträffade död. Efter vad de förtälja, som voro
med vid dina sista samtal, mottog du döden lugn och nöjd, liksom om du för
din personliga del velat tillerkänna kejsaren skuldlöshet. Men för mig och
hans dotter ökas oavsett bitterheten i förlusten av en fader sorgen därav
att det ej förunnades oss att sitta vid hans sjukbädd, att vederkvicka den
döende, att tillräckligt känna tillfredsställelsen av att ses och omfamnas
av honom. Vi skulle då åtminstone ha uppfångat hans förtroenden och hans ord
för att inprägla dem djupt i vårt hjärta. Oss drabbar denna smärta (smärtan
häröver), oss detta olycksslag, för oss gick han i följd av vår så långa
frånvaro förlorad fyra år förut.12 Visserligen fanns, du den
bäste av fäder, då din kärleksfulla maka satt vid din sida, i rikligt mått
allt som behövdes, för att du skulle bli hedrad; dock begräts du med färre
tårar, och i din sista stund saknade dina ögon något.
|
- Beryktad angivare under Domitianus, anklagade bl. a. den i
k. 2 och
längre ned i k. 45 omnämnde Herennius Senecio.
- Domitianus' villa i Albanerbergen. Messalinus lät ännu blott höra sig
inom dess väggar, icke i senaten.
- Catullus Messalinus en blind åklagare, som av Juvenalis Sat. 4, 115
karakteriseras som grande et conspicuum nostro quoque tempore monstrum.
- Baebius Massa, också en beryktad angivare under Domitianus, anklagades
för utpressningar i Hispania Baetica av Plinius d. y. och Herennius
Senecio. Anklagelsen var väckt, och processen pågick ännu vid Agricolas
död. Man kunde således då ännu hoppas, att den anklagade skulle bli fälld.
Det blev han också efter Agricolas död men kom snart åter till inflytande.
Jag ser intet skäl att här frångå cod. E:s läsart: Massa Baebius etiam
turn reus erat.
- Den här omtalade Helvidius, som avrättades under Domitianus, var son
till den i k. 2 omnämnde.
- Junius Mauricus, nära vän till Plinius d. y., blev under Domitianus
förvisad.
- Om Arulenus Rusticus, broder till Mauricus, och om den strax därefter
nämnde Herennius Senecio jfr k. 2, a. 2.
- perfudit »överstänkte» är i den latinska texten gemensamt verb
för de båda sista satsleden men passar blott i andra ledet; i det
föregående är att underförstå ett ur perfudit taget verb med
betydelsen »vanärade» (t. ex. joedavit). Zeugmat kan synas hårt men
torde utan betänkande kunna tilläggas Tacitus.
- Förf. framhåller här den förnedring, för vilken senaten, till vilken
också han själv hörde, utsattes därigenom, att den måste bevittna och
deltaga i de grymheter, som förövades under det domitianska skräckväldet.
- Domitianus hade av naturen en röd ansiktsfärg, som gjorde, att han ej
kunde rodna.
- Senatorerna måste vara närvarande vid exekutionerna och blevo då noga
observerade av Domitianus och hans verktyg: man antecknade deras suckar
och lade märke till, om någon bleknade, för att sedan använda varje tecken
till medlidande som anklagelsegrund.
- Efter förvaltningen av praeturen (88) var Tacitus med sin maka
frånvarande från Rom i fyra år, måhända som ståthållare i någon provins.
|
Kapitel 46
Om det finnes något ställe, där de frommas själar dväljas, om, såsom de
vise mena, stora andar ej förintas på samma gång som kroppen, så vile du i
frid och må du mana oss, din familj, att från maktlös saknad och kvinnlig
jämmer vända oss till betraktande av dina dygder, över vilka det icke är
rätt vare sig att känna sorg eller högljutt klaga. Nej, med vår beundran må
vi hellre hedra dig och med lovord, så länge livet varar, och om våra
naturliga förutsättningar räcka till, genom efterliknande1: däri
ligger det verkliga hedrandet, därigenom bevisas de närmastes kärlek. Jag
skulle också vilja uppfordra dottern och makan att så vörda faderns, så
makens minne, att de tänka tillbaka på alla hans gärningar och ord och fästa
sig mera vid hans andliga art och beskaffenhet än vid den kroppsliga, icke
som skulle jag mena, att man bör motverka bilder, som göras a v marmor eller
brons, men liksom människors anletsdrag, så äro också bilderna av dem
bräckliga och förgängliga; blott själens drag (karaktärsdragen) äro
oförgängliga, och dem kan man icke fasthålla och återgiva i ett främmande
(olikartat) material och genom konsten utan blott i sin egen vandel (i sitt
eget liv). Allt vad vi älskat hos Agricola, allt vad vi beundrat, fortlever
och skall fortleva i människors hjärtan, i eviga tider, genom hävdens
vittnesbörd.2 Ty visserligen har glömska omhöljt många av de
gamle, liksom om de saknat ära och berömmelse, men Agricola skall, sedan han
blivit skildrad och bekantgjord för eftervärlden, förbli levande.
Tillbaka till förstasidan
Tillbaka till inledningen till Agricola av Per
Persson
|
- Jag har i denna mening anslutit mig till den vanliga textgestaltningen
admiratione te potius et immortalibus laudibus et — — —
similitudine colamus, som åtminstone i huvudsak torde vara riktig.
- Jag läser med handskrifterna fama rerum och fattar fama
som ablativus nstrumenti.
|
|