Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 
  TACITUS MINDRE
  SKRIFTER


  Dialogus de oratoribus
  Agricola
  Germania

 
ANNALES
 

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
 

  BEOWULF

  WIDSITH
 

  ISLÄNDSKA SAGOR
 
  Jomsvikingasagan
  Ramnkel Frösgode
  Gisle Sursson
  Gunnlög ormtunga
  Hervararsagan
 

  HISTORIA NORWEGIE
  HEIMSKRINGLA

  STYRBJÖRNS SAGA
 
 
 
Cornelius Tacitus

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 


Örjan Martinsson

Agricola

 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24,
 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46

Kapitel 39

Detta händelseförlopp hade av Agricola i hans rapport icke utmålats med några skrytsamma ord, men Domitianus upptar1 det efter sin sed med glad uppsyn men med ängslan i sin själ. Han var innerst medveten om att det nyligen gjorts spe av hans falska triumf över Germanien,2 då man tillhandlade sig folk för att styra till deras dräkt och hår, så att de skulle se ut som fångar.3 Men vad som nu prisades högt av ryktet, vore en verklig och stor seger, som kostat många tusen fiender livet. Det mest förskräckande för honom vore, att en enskild mans (en undersåtes) namn upphöjdes över kejsarens. Förgäves hade vältaligheten på forum och ärofull borgerlig (politisk) verksamhet bragts till tystnad (undertryckts), om en annan lade beslag på den militära äran; allt annat4 kunde i varje fall lättare ignoreras, men en god anförares förtjänst (fältherreduglighet) tillkomme blott kejsaren. Plågad av sådana bekymmer och mätt på sin vanliga isolering, som var ett tecken till att han umgicks med någon grym plan,5 fann han det för tillfället bäst att skrinlägga sitt hat, i avvaktan på att ryktets fart och härens gunst skulle slappas. Ty ännu var Agricola Britanniens högste styresman.

  1.  excipit (för excepit) i E bör kanske ej förkastas.
  2. Här åsyftas den triumf, som av Domitianus firades med anledning av hans fälttåg mot chatterna (83). Uppgifterna om nämnda fälttåg och triumf hos Tacitus och vissa andra författare torde vara färgade av hatet mot tyrannen. I själva verket synes Domitianus' chatterfälttåg ha lett till rätt betydande resultat.
  3. näml. germanska (chattiska) fångar.
  4. d. v. s. alla övriga förtjänster utom de militära.
  5. När Domitianus ruvade på någon grymhet, hade han för sed att isolera sig från umgänge med människor.

Kapitel 40

Sålunda låter han (Domitianus) i senaten tillerkänna honom (Agricola) triumfens utmärkelsetecken och den hedersbetygelse, som består i resandet av en triumfatorsstaty,1 och över huvud allt, som plägar givas som ersättning för triumfen,2 och till råga härpå en mängd erkännsamma ord, varjämte dessutom skulle tilläggas en antydan, att provinsen Syrien,3 som då blivit ledig genom konsularen Atilius Rufus'4 död och var förbehållen åt mera betydande män, avsåges för Agricola. Många trodde verkligen, att en frigiven av dem, som voro bestämda för mera hemliga tjänster,5 blivit utskickad och till Agricola medfört en (kejserlig) handskrivelse, i vilken Syrien erbjöds honom, men med den ordern, att skrivelsen skulle överlämnas, blott om han (Agricola) befunne sig i Britannien; och att denne frigivne mött Agricola i själva havssundet6 och utan att ens ha tilltalat honom återvänt till Domitianus, vare sig nu denna historia är sann eller helt och hållet uppdiktad i överensstämmelse med kejsarens karaktär.7 I själva verket hade Agricola under tiden till sin efterträdare överlämnat provinsen lugn och tryggad. Och för att icke hans inträde (i huvudstaden) skulle väcka uppmärksamhet på grund av den talrika mängden av mötande, så undvek han sina vänners uppvaktning och begav sig nattetid in i staden, likaså nattetid till kejserliga palatset, såsom han blivit befalld, och mottagen med en flyktig kyss8 och inga ord (under tystnad) blandades han in i slavhopen.9 Men för att mildra intrycket av krigareäran, som kännes besvärande bland (för) dem, som leva i fredlig ro (för civila), genom andra förtjänster, njöt han grundligt lugnet och overksamheten; han var anspråkslös i sitt levnadssätt, lätt (vänlig) att tala vid, och han ledsagades ute blott av en och annan av sina vänner.10 Det gick därhän, att den stora mängden, som har för vana att uppskatta stora män efter det prål, varmed de uppträda, vid åsynen och det närmare betraktandet av Agricola måste söka efter en förklaring till hans rykte och blott få förstodo det.11

  1. Under kejsartiden var triumfens ära i regeln förbehållen kejsaren, emedan krigen fördes under hans auspicier (högsta ledning). Som ersättning för triumfen gåvos åt andra fältherrar vissa utmärkelser, framför allt ornamenta triumphalia (loga picta, tunica palmata, scipio eburneus, corona laurea), varjämte enligt en bestämmelse av Augustus en bildstod, framställande den segrande fältherren i triumfatorsdräkt (statua illustris, triumphales, laureata), plägade resas.
  2. Med det sistnämnda åsyftas isynnerhet tacksägelsefester (supplicationes, gratulationes).
  3. Syrien var en viktig provins och besatt av flere legioner. Till ståthållare där togos därför män av konsularisk rang (jfr k. 7, a. 10) och, som av detta ställe synes framgå, mera betydande sådana.
  4. Denne Atilius Rufus synes vara identisk med den som ståthållare i Pannonien 80 omnämnde.
  5. De kejserliga frigivna användes bl. a. för utförande av konfidentiella uppdrag.
  6. Sundet mellan Britannien och Gallien, som vi nu kalla Engelska kanalen.
  7. Agricola hade blivit återkallad från Britannien, ehuru detta av förf. ej är uttryckligen omnämnt. Men den misstrogne Domitianus skall, då han kände sig oviss om, huruvida Agricola skulle lyda order, i avsikt att locka honom från Britannien ha avsänt den här omtalade skrivelsen med erbjudande av Syrien som provins.
  8. Om kyssandet vid mottagning hos kejsaren jfr Friedlaender-Wissowa, Sitten-gesch. I, 93 ff.
  9. Föraktligt om hovmännen.
  10. Agricola uppträdde ej ute, såsom andra förnäma romare, med en talrik skara uppvaktande.
  11. Meningen synes vara: det stora flertalet hade svårt att fatta, hur en så enkel man som Agricola kunde ha vunnit ett så stort rykte; blott få förstodo, att ett anspråkslöst uppträdande är väl förenligt med ett stort rykte.

Kapitel 41

Titt och ofta anklagades han (Agricola) i dessa dagar frånvarande inför Domitianus och frikändes frånvarande.1 Orsaken till den fara, som hotade honom, var icke någon beskyllning för brott eller klagomål från någon förorättad utan kejsarens fientlighet mot förtjänsten, mannens ära och det värsta slaget av ovänner, lovprisarna. Också följde snart tider för landet, som icke tilläto, att man iakttog tystnad om (teg ihjäl) Agricola: så många arméer gingo förlorade i Moesien2 och Dacien3 och Germanien och Pannonien4 genom anförarnas dumdristighet eller slapphet; så många officerare jämte så många kohorter5 tvungos att giva sig och gjordes till fångar;6 och det var icke längre för riksgränsen och (Donau)stranden7 utan för legionernas vinterläger och besittningen av provinserna, som man hyste farhågor. Då sålunda förluster oavbrutet följde på förluster och varje år kännetecknades av manfall och nederlag, fordrade folkets röst (den allmänna meningen) Agricola som överbefälhavare (att överbefälet skulle överlämnas åt Agricola), i det att alla jämförde hans kraft, fasthet och i krig prövade mod med de andras8 dådlöshet och räddhåga. Det är en känd sak, att även Domitianus' öron träffats av dylikt tal (som av gisselslag), i det att de bästa bland de frigivna av tillgivenhet och trohet (mot Domitianus) drevo på honom, medan däremot de sämsta av illvilja och hätsk avund (mot Agricola) upphetsade kejsaren, som var benägen för det sämre (helst lyssnade till sämre ingivelser). Så drevs Agricola på en gång genom egna förtjänster och andras fel hejdlöst just mot äran.9

  1. Det är ej fråga om någon formlig anklagelse mot Agricola, utan han gjordes enskilt misstänkt hos Domitianus, som dock ej vidtog några särskilda åtgärder mot honom, vilket betecknas som ett frikännande. I »frånvarande» ligger en antydan om att Agricola efter återkomsten ej stod i någon närmare beröring med kejsaren.
  2. Moesien omfattade landet mellan Donau i norr, Svarta havet i öster, Haemus (Balkan) i söder och floden Drinus (Drina) i väster.
  3. Dacien låg mitt emot Moesien norr om Donau och sträckte sig upp till Karpaterna.
  4. Pannonien utbredde sig kring nedre Sava (Savus) och Drava (Dravus) och upp till Donau.
  5. Syftar på av hjälptrupper (auxilia) bestående garnisoner jämte befäl.
  6. De i det föregående omtalade krigshändelserna ägde rum under det fleråriga krig, som Domitianus (troligen från 86) förde vid Donaugränsen mot dacer, vissa germanska folk och de sarmatiska iazugerna. Krigsskådeplatsen var huvudsakligen förlagd till Moesien, Dacien och Pannonien. Romarna ledo under krigets lopp flere svåra nederlag, men kampen synes dock ha slutat utan större förändringar i de bestående förhållandena.
  7. ripa utan vidare tillägg betecknar vanligen Rhenstranden, här är det = Donaustranden. För övrigt synes ripa vara att fatta som en närmare förklaring av det föregående limite: limite et ripa »den av Donau bildade gränsen». limite kan här knappast syfta på den befästade gränslinje, som sträckte sig från Rhen i riktning mot Donau (jfr Germania, k. 29), då de krig, varom här är fråga, icke fördes i den trakten.
  8. aliorum synes vara den lättaste ändringen av handskrifternas omöjliga eorum.
  9. På grund av sina egna förtjänster och avundsmännens lovprisande kunde Agricola ej undgå att vinna ära, vilket just var, vad han ville undvika.

Kapitel 42

Redan var det år inne, då han skulle deltaga i lottningen om ståthållarskapet över Afrika och Asien,1 och då Civica nyligen blivit tagen av daga,2 saknade varken Agricola en varning eller Domitianus ett precedensfall. Några personer, som väl kände Kejsarens tankar, infunno sig för att utan given anledning (helt apropå) fråga Agricola, om han ämnade begiva sig till provinsen. Och först gingo de tillväga på ett mera förtäckt sätt och prisade lugn och vila; sedan erbjödo de sitt biträde, när det komme an på att göra ursäkten antaglig;3 till sist avkastade de masken, gåvo på en gång råd och sökte skrämma, och på detta sätt drogo de honom med till Domitianus. Denne, som var rustad med förställningskonst och tagit på sig en högdragen min, både lyssnade till Agricolas böner, då denne gjorde sin ursäkt, och lät tacka sig, efter att ha nickat bifall, och rodnade (blygdes) ej över det förhatliga i nådebevisningen. Ståthållarelönen,4 som brukade erbjudas och av honom (Domitianus) själv beviljats åtskilliga, gav han dock icke Agricola vare sig av förargelse över att den icke begärts, eller av oro för att det skulle se ut, som om han köpt det, som han åstadkommit genom förbud. Det är utmärkande för mänsklig sinnesart att hata den man kränkt; men särskilt Domitianus var av naturen snar till vrede och desto omöjligare att hålla tillbaka, ju mer inbunden han var; dock mildrades han av Agricolas måttfullhet och klokhet, ity att denne ej av trots eller tomt skryt med frisinne utmanade ryktet och ödet.5 Må de, som ha för sed att beundra det otillåtna,6 veta, att även under dåliga kejsare stora män kunna finnas och att foglighet och hovsamhet, om de äro förenade med energi och kraft, kunna uppstiga till den höjd av ära, som många nått, i det att de gått farliga vägar, utan att därmed göra det allmänna någon nytta, och i det att de vunnit sin berömmelse genom en på effekt beräknad död.7

  1. Ståthållarskapet över provinsen Afrika och provinsen Asien, de båda viktigaste senatsprovinserna, var förbehållet åt f. d. konsuler, av vilka de två äldsta (de, sedan vilkas konsulat längsta tiden förflutit) årligen drogo lott om dem.
  2. Civica Cerialis blev, under det att han var prokonsul i provinsen Asien, avrättad av Domitianus.
  3. näml. ursäkten för Agricolas förutsatta avböjande av ståthållarskapet.
  4. Jag läser med cod. E salarium proconsulare. Ståthållarna och lägre ämbetsmän i provinserna hade sedan Augustus' tid fast lön (salarium). Sådan lön brukade även tillerkännas den som avstod från ämbetet.
  5. »ödet», fatum, är i detta sammanhang liktydigt med »undergången, döden». Agricola strävade ej efter ryktbarhet, då han visste, att den var farlig och lätt kunde medföra undergång.
  6. Syftar på beundran för politiska oppositionsmän under kejsartiden, som satte en ära i att trotsa bestående ordning.
  7. Den hårda konstruktionen i den med quo inledda relativsatsen: quo plerique per abrupta sed in nullum rei publicae usum ambitiosa morte inclaruerunt, ha vissa utgivare, väl med rätta, sökt mildra genom inskjutning efter usum av ett participium enisi eller nisi, till vilket adverbet quo kan hänföras. — Relativsatsen har avseende på de i a. 6 nämnda oppositionsmännen, män som Thrasea Paetus under Nero.

Kapitel 43

Hans levnads slut, smärtsamt för oss,1 sorgligt för hans vänner, väckte deltagande även hos utanförstående och sådana, som icke kände honom. Till och med den stora mängden, detta vårt likgiltiga folk, både kom ofta till hans hus och talade om saken på offentliga platser och i enskilda kretsar; och det fanns ingen, som, när han fick höra talas om Agricolas död, gladde sig eller genast glömde den. Vad som ökade medlidandet, var ett ihållande rykte, att han blivit röjd ur vägen genom gift. Att för oss2 intet säkert utrönt föreligger, vågar jag bestämt påstå.3 Men under hela hans sjukdom infunno sig oftare än som överensstämde med kejsarnas sed, då de avlägga besök genom bud,4 både de förnämsta av de frigivna och de förtrognaste bland läkarna, vare sig detta berodde på (låtsat) deltagande eller på spioneri. Att åtminstone sista dagen till och med faserna i hans dödskamp blivit inberättade genom här och där utposterade kurirer,5 var en känd sak, och ingen trodde, att man så påskyndade underrättelser, som det vore sorgligt för honom (Domitianus) att höra. Han visade likväl yttre tecken till sorg i hållning6 och min, ej längre oroad av sitt hat och så funtad, att han lättare dolde glädje än fruktan. Allmänt bekant var, att han efter läsningen av Agricolas testamente, i vilket denne insatte Domitianus som arvinge jämte sin goda hustru och sin kärleksfulla dotter, glatt sig såsom över ett hedrande omdöme. Så blint och fördärvat var hans sinne genom ständigt smicker, att han icke förstod, att av en god fader endast en dålig kejsare insättes som arvinge.7

  1. Agricolas anhöriga.
  2. Jfr föregående anmärkning.
  3. Jag har här med tvekan upptagit den handskriftliga läsarten: nobis nihil comperti affirmare ausim, och tolkat den i överensstämmelse med Andresen i hans kommenterade Agricolaupplaga i Orellis Tacitusedition (Berlin 1880).
  4. Anspelning på seden att, då en framstående person var sjuk, genom bud efterhöra hans tillstånd.
  5. Domitianus befann sig vid tillfället troligen utom Rom på sin villa i Albanerbergen.
  6. Jag har i likhet med Andresen upptagit konjekturen habitu i st. f. handskrifternas animo.
  7. Om seden att till skydd mot dåliga kejsares rovlystnad testamentera en del av sin förmögenhet till dem jfr Dial. k. 13, a. 19.

Kapitel 44

Agricola var född under Gaius Caesars tredje konsulat1 den 13 juni; han dog i sitt femtiofjärde2 år den 23 augusti under Collegas och Priscinus'3 konsulat. Skulle eftervärlden även vilja veta, hur han såg ut, så må nämnas, att han hade en mera välbildad än imponerande gestalt; det fanns ingenting i hans ansiktsuttryck, som tydde på häftighet;4 det mest framträdande var det intagande behaget i hans anlete. Man kunde lätt tro, att han var en god man, och gärna, att han var en stor. Och för att komma till hans person, så genomlevde han, ehuru bortryckt mitt i sitt levnadslopp ännu i sin fulla kraft, vad äran beträffar, ett mycket långt liv. Ty å ena sidan hade han i fullt mått kommit i besittning av det sanna goda, som ligger i dygderna;5 å andra sidan: då han nått konsulatet och erhållit triumfens utmärkelsetecken, vad annat kunde lyckan ytterligare giva honom? I alltför stor rikedom fann han ingen glädje; en vacker förmögenhet hade fallit på hans lott.6 Då hans dotter och maka överlevde honom, kan det till och med synas ha varit en lycka för honom att (få dö och sålunda) undkomma de följande händelserna, medan hans värdighet (som senator) var i behåll, hans rykte stod i sitt flor, hans fränder och vänner voro i livet. Ty visserligen förunnades det honom icke7 att uppleva den nuvarande ljusa, lycksaliga tiden och se Trajanus' tronbestigning, vilken han inför oss som åhörare i aningsfull förväntan förespådde, men en rik ersättning för sin påskyndade (alltför hastiga) död fick han därigenom, att han undgick den där sista tiden, då Domitianus ej längre med mellanrum och vilopauser utan oavbrutet och liksom med ett enda hugg uttömde statens livskraft.

  1. Handskrifternas ter (i st. f. tertium) consule bör väl bibehållas (jfr Stangl Berl. Philol. Wochenschr. 1917, 645). — Agricolas födelseår var 40, hans dödsår 93.
  2. Handskrifternas sexto (i st. f. quarto) et quinquagesimo kan ej vara riktigt. Förmodligen föreligger förväxling av siffrorna IV och VI.
  3. Priscinus (handskr.: Priscus) omnämnes som konsul jämte Collega år 93 (Dessaus Inscr. sei. 9059).
  4. nihil impetus bör man här läsa med cod. E (texten) utan avseende på varianten metus i marg., jfr Norden, Die german. Urgesch. in Tacitus' Germania 331, n. 3.
  5. enligt den stoiska läran.
  6. Läsarten speciosae non contigerant ger ej god mening. non framför contigerant synes bero på upprepning av det föregående non framför gaudebat.
  7. Jag har här upptagit det vanliga supplementet <non licuit>.

Kapitel 45

Agricola slapp se rådhuset belägrat och senaten omringad av militär och så många konsularers avrättning på en gång, så många förnäma kvinnors landsförvisning och flykt. Mettius Carus1 uppskattades ännu blott på grund av en seger (kunde ännu blott berömma sig av en seger), och blott innanför den albanska borgen2 dundrade Messalinus,3 när han avgav sin röst, och Baebius Massa satt då ännu på de anklagades bänk;4 men snart förde våra egna händer Helvidius5 i fängelse, oss vanärade anblicken av Mauricus6 och Rusticus7 oss överstänkte8 Senecio med sitt oskyldiga blod.9 Nero vände dock bort sina ögon och gav visserligen befallning om ogärningar men åsåg dem ej. Det värsta lidandet under Domitianus var att se (honom) och beskådas (av honom), medan våra suckar antecknades, medan mannen med den där grymma blicken och den röda ansiktsfärgen, genom vilken han skyddade sig mot blygsel,10 räckte till för att lägga märke till så många människors blekhet.11

Lycklig i sanning du, Agricola, icke blott genom ditt ärorika liv utan också genom din i rättan tid inträffade död. Efter vad de förtälja, som voro med vid dina sista samtal, mottog du döden lugn och nöjd, liksom om du för din personliga del velat tillerkänna kejsaren skuldlöshet. Men för mig och hans dotter ökas oavsett bitterheten i förlusten av en fader sorgen därav att det ej förunnades oss att sitta vid hans sjukbädd, att vederkvicka den döende, att tillräckligt känna tillfredsställelsen av att ses och omfamnas av honom. Vi skulle då åtminstone ha uppfångat hans förtroenden och hans ord för att inprägla dem djupt i vårt hjärta. Oss drabbar denna smärta (smärtan häröver), oss detta olycksslag, för oss gick han i följd av vår så långa frånvaro förlorad fyra år förut.12 Visserligen fanns, du den bäste av fäder, då din kärleksfulla maka satt vid din sida, i rikligt mått allt som behövdes, för att du skulle bli hedrad; dock begräts du med färre tårar, och i din sista stund saknade dina ögon något.

  1. Beryktad angivare under Domitianus, anklagade bl. a. den i k. 2 och längre ned i k. 45 omnämnde Herennius Senecio.
  2. Domitianus' villa i Albanerbergen. Messalinus lät ännu blott höra sig inom dess väggar, icke i senaten.
  3. Catullus Messalinus en blind åklagare, som av Juvenalis Sat. 4, 115 karakteriseras som grande et conspicuum nostro quoque tempore monstrum.
  4. Baebius Massa, också en beryktad angivare under Domitianus, anklagades för utpressningar i Hispania Baetica av Plinius d. y. och Herennius Senecio. Anklagelsen var väckt, och processen pågick ännu vid Agricolas död. Man kunde således då ännu hoppas, att den anklagade skulle bli fälld. Det blev han också efter Agricolas död men kom snart åter till inflytande. Jag ser intet skäl att här frångå cod. E:s läsart: Massa Baebius etiam turn reus erat.
  5. Den här omtalade Helvidius, som avrättades under Domitianus, var son till den i k. 2 omnämnde.
  6. Junius Mauricus, nära vän till Plinius d. y., blev under Domitianus förvisad.
  7. Om Arulenus Rusticus, broder till Mauricus, och om den strax därefter nämnde Herennius Senecio jfr k. 2, a. 2.
  8. perfudit »överstänkte» är i den latinska texten gemensamt verb för de båda sista satsleden men passar blott i andra ledet; i det föregående är att underförstå ett ur perfudit taget verb med betydelsen »vanärade» (t. ex. joedavit). Zeugmat kan synas hårt men torde utan betänkande kunna tilläggas Tacitus.
  9. Förf. framhåller här den förnedring, för vilken senaten, till vilken också han själv hörde, utsattes därigenom, att den måste bevittna och deltaga i de grymheter, som förövades under det domitianska skräckväldet.
  10. Domitianus hade av naturen en röd ansiktsfärg, som gjorde, att han ej kunde rodna.
  11. Senatorerna måste vara närvarande vid exekutionerna och blevo då noga observerade av Domitianus och hans verktyg: man antecknade deras suckar och lade märke till, om någon bleknade, för att sedan använda varje tecken till medlidande som anklagelsegrund.
  12. Efter förvaltningen av praeturen (88) var Tacitus med sin maka frånvarande från Rom i fyra år, måhända som ståthållare i någon provins.

Kapitel 46

Om det finnes något ställe, där de frommas själar dväljas, om, såsom de vise mena, stora andar ej förintas på samma gång som kroppen, så vile du i frid och må du mana oss, din familj, att från maktlös saknad och kvinnlig jämmer vända oss till betraktande av dina dygder, över vilka det icke är rätt vare sig att känna sorg eller högljutt klaga. Nej, med vår beundran må vi hellre hedra dig och med lovord, så länge livet varar, och om våra naturliga förutsättningar räcka till, genom efterliknande1: däri ligger det verkliga hedrandet, därigenom bevisas de närmastes kärlek. Jag skulle också vilja uppfordra dottern och makan att så vörda faderns, så makens minne, att de tänka tillbaka på alla hans gärningar och ord och fästa sig mera vid hans andliga art och beskaffenhet än vid den kroppsliga, icke som skulle jag mena, att man bör motverka bilder, som göras a v marmor eller brons, men liksom människors anletsdrag, så äro också bilderna av dem bräckliga och förgängliga; blott själens drag (karaktärsdragen) äro oförgängliga, och dem kan man icke fasthålla och återgiva i ett främmande (olikartat) material och genom konsten utan blott i sin egen vandel (i sitt eget liv). Allt vad vi älskat hos Agricola, allt vad vi beundrat, fortlever och skall fortleva i människors hjärtan, i eviga tider, genom hävdens vittnesbörd.2 Ty visserligen har glömska omhöljt många av de gamle, liksom om de saknat ära och berömmelse, men Agricola skall, sedan han blivit skildrad och bekantgjord för eftervärlden, förbli levande.

Tillbaka till förstasidan
Tillbaka till inledningen till Agricola av Per Persson

  1. Jag har i denna mening anslutit mig till den vanliga textgestaltningen admiratione te potius et immortalibus laudibus et — — — similitudine colamus, som åtminstone i huvudsak torde vara riktig.
  2. Jag läser med handskrifterna fama rerum och fattar fama som ablativus nstrumenti.