Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 
  TACITUS MINDRE
  SKRIFTER


  Dialogus de oratoribus
  Agricola
  Germania

 
ANNALES
 

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
 

  BEOWULF

  WIDSITH
 

  ISLÄNDSKA SAGOR
 
  Jomsvikingasagan
  Ramnkel Frösgode
  Gisle Sursson
  Gunnlög ormtunga
  Hervararsagan
 

  HISTORIA NORWEGIE
  HEIMSKRINGLA

  STYRBJÖRNS SAGA
 
 
 
Cornelius Tacitus

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 


Örjan Martinsson

ROMERSKA ANNALER

FÖRSTA BOKEN

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 50, 51, 52, 53, 54, 55, 56, 57, 58, 59, 60, 61, 62, 63, 64, 65, 66, 67, 68, 69, 70, 71, 72, 73, 74, 75, 76, 77, 78, 79, 80, 81

År 14 e. Kr.
(E. R. b. 767)

KAP. 31 Nästan vid samma tid och af samma orsaker uppreste sig de germaniska legionerna1, så mycket våldsammare, som de voro flera och hade stort hopp att Germanicus Cesar icke skulle kunna tåla en annans öfverherrskap, utan lemna sin sak åt legionerna, hvilka genom sin styrka skulle draga allt med sig. — Vid stranden af Rhenströmmen stodo tvenne härar: en, som kallades den öfra, under legaten (underfältherren) Cajus Silius, den nedra styrdes af Aulus Cecina. Högsta befälet var hos Germanicus, hvilken då var sysselsatt med skatternas uppbärande i Gallien. Men de som stodo under Silii befäl afbidade tvehågse utgången af de andras uppror: soldaterne af den nedra hären hade utbrutit i fullt raseri, hvartill början blifvit gjord af den tjuguförsta och den femte legionen, som dragit med sig den första och den tjugonde. Ty dessa lågo vid ubiernes gränser i ett gemensamt sommarläger, sysslolösa eller med obetydlig tjenstgöring. Så snart Augusti död blifvit bekant, började således den svärm af stadspöbel som kort förut i Rom blifvit utskrifven, van vid tygellöshet, fiende till arbete, att uppvigla de öfrigas råa sinnen: »Nu vore tiden kommen, då de äldre soldaterne kunde fordra tidigt afsked, de yngre rikare sold, alla en gräns för sitt elände och hämnas på centurionernes grymhet. Så talade icke, såsom vid de pannoniska legionerna, en enda Percennius, icke heller i öronen på bäfvande soldater, som hade för sina ögon andra mäktigare härar: här hade upproret många munnar och röster: »I deras hand hvilade Roms öde; genom deras segrar vunne staten tillväxt; af dem erhöllo fältherrarna sina tillnamn».

  1. Åtta legioner var stationerade i Germanien.

KAP. 32 Icke heller gjorde befälhafvaren något steg till motstånd, ty så mångas ursinnighet hade betagit honom modet. I ett plötsligt anfall af yrsel, störta de sig med dragna svärd på centurionerne, — i alla tider föremål för soldaternes hat och första offren för deras raseri — kasta dem till marken och misshandla dem med slag, sextio emot en1, för att jemt motsvara centurionernes antal; derefter vräka de dem, sönderslitna, sargade och till en del liflösa, öfver vallen eller i Rhenströmmen. Septimius, som hade flytt till tribunalet och kastade sig till Cecinas fötter, fordrades med trotsighet tillbaka, tilldess han blef utlemnad till döden. Cassius Cherea, som sedermera förevigade sitt namn genom mordet på Cajus Cesar, denna tiden ung och af vildt mod, öppnade sig väg med svärdet midt igenom de beväpnade, af hvilka den stängdes. Ingen tribun, ingen lägerprefekt vann numera gehör: vakter, posteringar och hvad annat det närvarande behofvet kräfde, anordnade de sjelfva. För dem som djupare skådade in i soldatlynnet var det, ett hufvudsakligt tecken till en mäktig och odämpbar jäsning, att de, icke söndrade ej heller upphetsade af några få, utan alla på samma gång uppbrusade, på samma gång tego, med sådan jemnhet och stadighet, att man kunde tro dem harva en ledare.

  1. Sextio slag - Sexagenis: konjektur av flera filologer.

KAP. 33 Emellertid får Germanicus, medan han, såsom jag sade, upptog skatterna i Gallien, underrättelse om Augusti frånfälle. Han hade dennes dotterdotter Agrippina till maka och utaf henne flera barn. Sjelf var han son af Drusus, Tiberii broder, och sonson af Augusta, men icke dess mindre otrygg, i anseende till farbroderns och farmoderns hemliga hat, så mycket bittrare som det till sin grund var orättvist1. Drusi minne nämligen var kärt för romerska folket, ty det troddes att, om han blifvit statens herre, skulle han hafva återstält friheten. Deraf en välvilja för Germanicus och ett lika hopp. Ty man såg hos den unga mannen ett nedlåtande väsende och en beundransvärd vänlighet — just en motsats af det högdragna och mörka i Tiberii tal och uppsyn. Härtill kommo obehagliga uppträden emellan fruntimren, genom Livias styfmoderliga agg emot Agrippina och äfven genom Agrippinas nästan öfverdrifna retlighet, ehuruväl dygd och kärlek till munnen gaf det eljest obändiga lynnet en riktning till det goda.

  1. Till Tacitus främsta stilistiska kännetecken hör kärlek till korta, pressade sentenser, ofta satiriska.
KAP. 34 Men ju närmare det högsta hopp, dess kraftigare arbetade Germanicus för Tiberius. Af de angränsande seqvanerne och de belgiska folken tog han i hans namn hyllningsed. Derifrån ilade han vid ryktet om legionernas myteri och fann dem utanför lägret sig till mötes, med ögonen fälda mot jorden, såsom af ånger. Då han trädt inom förskansningen, började förvirrade klagoljud höras. Några fattade hans hand, såsom för att kyssa den, och förde fingrarna in i munnen, för att låta honom känna de tandlösa käftarne, andra visade sina af ålderdom krökta lemmar. Han befalde att den kringstående församlingen, som syntes blandad utan ordning, skulle dela sig i maniplar, för att bättre höra hans svar, och ställa fanorna framför sig, att åtminstone derigenom kohorterna måtte urskiljas. De lydde långsamt. Nu började han med ett loftal öfver Augustus, gick derifrån öfver till Tiberii segrar och triumfer, prisande isynnerhet de herrliga bedrifter som han i Germanien med dessa legioner hade utfört. Derefter berömde han »Italiens endrägt, Galliernas trohet; ingenstädes vore någon oro eller tvedrägt».  
KAP. 35 Med tystnad eller med obetydligt sorl hade detta blifvit afhördt. Men när han vidrörde uppresningen och frågade: »hvar vore nu soldatens lydnad? forntidens värdiga krigstukt? hvart hade de drifvit sina tribuner? sina centurioner?» — då blotta alla sina kroppar, visa förebrående ärren af sår, strimmorna efter slag; klaga sedan under oredigt sorl af röster öfver prisen för tjenstledighet, soldens knapphet, arbetets hårdhet och namneligen öfver förskansningar, grafvar, anskaffande af foder, byggnadsvirke, ved och hvad annat, vare sig af behofvet eller till förekommande af sysslolöshet i lägret, dem ålades. Vildast var det skri som uppgafs af veteranerne, hvilka, uppräknande trettio och flera fälttåg, besvuro honom »att hjelpa de utmattade, att icke låta dem finna döden under oupphörliga strapatser, utan ett slut på en så mödosam tjenst och en hvila utan armod». Också voro några som, med gynnande vinkar för Germanicus, fordrade de af Augustus dem anslagna penningarna och förklarade sig färdiga till hans tjenst, om han önskade regeringen. Då — liksom fruktande att fläckas af deras brott — störtade han ned från tribunalet. De stälde sig med vapen i hans väg, hotande, om han icke ginge tillbaka. Men under utrop »att han hellre skulle dö än blifva trolös», ryckte han svärdet från sidan, höjde det och skulle hafva tryckt det i sitt bröst, om icke de närmaste fattat hans hand och med våld hållit den tillbaka. Den sammanträngda hopen längst bort i församlingen och, hvad knapt låter troligt, en och annan, som framträdde närmare, uppmanade honom att stöta till, ja, en soldat, vid namn Calusidius, bjöd honom sitt dragna svärd, under yttrande att det vore hvassare. Äfven de rasande funno detta gräsligt och oanständigt, och så vunno Cesars vänner utrymme att rycka honom undan in i tältet.  

KAP. 36 Här rådgjordes om botemedel; ty det berättades: »att en beskickning tillagades, som skulle draga den öfra hären till samma parti; att ubiernes stad*) vore bestämd till förstörelse, och sedan händerna blifvit vanda till rof, skulle de bryta löst att plundra Gallierna. Farhågan ökades deraf att fienden hade kunskap om det romerska upproret och var färdig att inbryta,  om stranden öfvergåfves; å andra sidan, att väpna hjelptrupper och bundsförvandter emot de affälliga legionerna, vore att begynna ett borgerligt krig. Stränghet var farlig, eftergifvenhet neslig, och äfventyrligt statens läge, ehvad man beviljade soldaten intet eller allt. Sedan man   noga afvägt skälen emot hvarandra, blef således beslutadt att ett bref i furstens namn skulle uppsättas: »åt dem som gjort tjugu fälttåg beviljades afsked; de som gjort sexton skulle utmönstras**), men qvarhållas under fanan, fria från all annan tjenstgöring än den att fördrifva fienden. De testamenterade penningarna, som de begärt, skulle utbetalas och fördubblas.

  • Oppidum ubiorum, äfvensom ubiernes altare, ara ubiorum, voro orter i trakten af det n. v. Köln
  • Exauctorari: att afskedas, dock med qvarstående vid arméen, under serskild fana (vexillum). Se Lindfors, Handb. i rom. antiqvit. p. 356. 2 uppl.
KAP. 37 Soldaten märkte att detta var ett påhitt för tillfället och fordrade genast uppfyllande af det utlofvade. Afskedet utfärdades skyndsamt af tribunerne; penningutdelningen uppsköts, tilldess hvar och en intagit sitt vinterläger. Den femte och den tjuguförsta legionen aftågade icke, förrän penningarna i samma sommarläger genom sammanskott ur Cesars egen och hans vänners reskassor till fullo utbetaltes. Den första och den tjugonde legionen*) förde underfältherren Cecina tillbaka till ubiernes stad, ett skymfligt tåg, ty penningar, roffade från deras högste befälhafvare, fördes emellan fälttecknen och emellan örnarna! — Germanicus begaf sig till den öfra hären och förmådde utan svårighet den andra, den trettonde och den sextonde legionen att aflägga hyllningseden. Den fjortonde visade någon tvekan. Penningar och afsked erbjödos äfven dessa, ehuru de icke fordrade det.
  • Af sammanhanget synes att äfven dessa erhöllo hvad de förra tilltrotsat sig

 

KAP. 38 På chaucernes område1 började en hop vexillarer*), hörande till de upproriska legionerna och der förlagd såsom besättning, en uppresning, hvilken dock genom tvenne soldaters ofördröjliga afrättande för ögonblicket dämpades. Detta hade lägerprefekten Mennius befalt, mera till nyttig varnagel än af medgifven rättighet. Sedermera, då jäsningen åter uppsvallade, och han, flyktande, men upptäckt, icke mer fann något gömställe säkert,  räddade han sig genom sin djerfhet: »det vore icke prefekten (sade han), utan Germanicus, deras härförare, det vore Tiberius, deras regent, som af dem förolämpades». Vid dessa ord, som förskräckte de motsträfviga, rycker han till sig fanan och vänder den emot stranden,  utropande »att en hvar som trädde ur ledet skulle anses såsom rymmare», och förer dem så tillbaka till vinterlägret, böjda till uppror, men ingenting vågande.

  1. Chaucerna bodde på ömse sidor om Weser.
  • Vexillarii: om betydelsen af detta ord, som flera gånger förekommer hos författaren, äro flera olika meningar. Sannolikast synes oss Ernesti's förklaring, att det varit de yngre soldaterne i hvar legion, förut kallade hastati, hvilka ofta under eget befäl och en särskild fana (vexillum, hvaraf namnet) detascherades från legionen, än såsom garnison i eröfrade orter, än till andra härars förstärkning, än till andra förrättningar, såsom vägars iståndsättande, o. s. v. Att här skulle förstås de afskedade, men under särskild fana qvarhålna veteranerne (sub vexillo retenti), är af flera orsaker osannolikt, ehuru ordet för öfrigt torde haft flera betydelser.

KAP. 39 Emellertid träffade senatens sändebud*) vid ubiernes altare1 Germanicus, redan stadd på återvägen. Två legioner, den första och den tjugonde samt de nyligen under fanan stälda veteranerne lågo der i vinterqvarter. Hos dessa, skygga och af ondt samvete besinningslösa, uppstod fruktan att de (utskickade) kommit på senatens befallning, för att göra ogildt hvad de genom uppror hade aftvungit. Och såsom hopens vana är att äfven för inbillade brott dikta sig en gerningsman, så anklaga de beskickningens hufvudman, Munatius Plancus, för detta konsul, såsom upphof till (det förmenta) senatsbeslutet. Midt i natten börja de att utfordra den fana som förvarades i Germanici boning**), skocka sig vid ingången, spränga portarna, draga Cesar ur sängen och tvinga honom med dödshotelser till dess aflemnande. Derefter kringströfvande på gatorna, möta de sändebuden, som vid underrättelsen om oväsendet skyndade till Germanicus. Dessa anfalla de med smädelser och vilja mörda, Plancus isynnerhet, hvilken värdigheten ej tillät att taga flykten. Också fann han i denna fara ingen annan tillflykt än första legionens läger. Der omfattade han fanorna2 och örnen, och sökte skydd af helgedomen, — och likväl — om icke örnbäraren Calpurnius hade afvärjt det yttersta våldet, så skulle, hvad äfven ibland fiender är sällsynt, ett romerska folkets sändebud i ett romerskt läger med sitt blod hafva fläckat gudarnes altaren. Först vid dagningen, då anförare och soldater och gerningar kunde urskiljas, gick Germanicus in i lägret, befalde att föra Plancus till sig och tog honom upp på tribunalet. Derpå utropande att »detta raseri vore ödets verk och icke genom soldaternes, utan genom gudarnes vrede åter upplågade», yppar han orsaken till beskickningens ankomst, beklagar med vältalighet sändebudsrättens kränkning och enskildt Planci svåra och oförtjenta missöde, samt tillika den stora vanära som legionen sig ådragit; och sedan församlingen häraf blifvit mera döfvad än lugnad, affärdar han sändebuden under en rytteribetäckning af hjelptrupper.

  • Se 14 kap.
  • Hvilken denna fana varit, är okändt. Kanhända var det den röda flaggan, genom hvars hissande på fältherrens tält signal gafs till förestående batalj. Utfordrande af denna skulle då varit ett tecken att soldaterne uppsade honom lydnad. Andra tro att det var den fana som straxt förut nämdes, hvilken veteranerne vid afskedet erhållit och Germanicus möjligen kunnat behålla, såsom underpant på deras trohet.
  1. Förmodligen = ubiernas huvudstad, jfr 36.
  2. Oklart. Antingen veteranernas fana eller befälhavarens tecken.
KAP. 40 I denna bekymmersamma ställning förebrådde alla Germanicus »att han icke gick till den öfra hären, der lydnad funnes och hjelp emot de upproriska. Nog och öfver nog hade han felat genom afskedande och penningutdelning och lindrigt förfarande; om också hans lif vore honom af ringa värde, hvarför lemna sin späda son, hvarför sin hafvande maka ibland rasande och kränkare af all mensklig rätt? Dem borde han åtminstone återgifva åt farfadern och staten». — Efter lång tvekan, då äfven hans maka vägrade, med försäkran att «hon, en ättling af den gudomlige Augustus, icke vore nog vanslägtad för att rädas faror», omfamnade han under många tårar hennes sköte och deras gemensamma son, och förmådde henne slutligen att afresa. Så aftågade den qvinliga och ömkansvärda skaran, fältherrens maka flyktande, den späda sonen buren i hennes famn, jämmerklagande omkring henne vännernes hustrur, som med henne bortfördes; och icke mindre bedröfvade de som qvarblefvo.  

KAP. 41 Anblicken af Cesar — icke mer den blomstrande fältherren i sitt eget läger, utan liksom (en fånge) i en eröfrad stad — och suckarna och jämmerropen tilldrogo sig äfven soldaternes uppmärksamhet. De framträda ur tälten. »Hvarför detta klagande ljud? hvadan en sådan bedröfvelse? Fruar af den högsta rang — ingen centurion till betäckning, icke ens en soldat, intet af det som tillhör en fältherres maka, intet af dess vanliga medfölje — gå till trevererne1 — till främlingar för att finna skydd!» Blygsel uppstod nu och medömkan, och minnet af hennes fader Agrippa, af Augustus, hennes morfader; svärfadern Drusus; hon sjelf, så ovanligt fruktsam, så utmärkt dygdig; och sedan detta barn, födt i lägret, uppfostradt i legionernas tält, som de på sitt soldatspråk kallade Caligula (lilla stöfveln), emedan han, för att vinna manskapets välvilja, kläddes i en sådan fotbetäckning. Men intet verkade så mycket som afunden mot trevererne. En del, skyndande emot Agrippina, ställer sig i vägen, besvär henne att komma tillbaka, att blifva qvar; de flesta återvända till Germanicus, och han, lifligt upprörd, såsom han var, af smärta och vrede, talar så till den kringströmmande skaran:

  1. Texten oklar. Trevererna var på Caesars tid en av de viktigaste galliska stammarna. Deras huvudstad var Augusta Treverorum, nu Trier. Jfr III, 40.

KAP. 42  »Mig äro maka och son icke kärare än min fader och staten; men honom skall utan tvifvel hans egen värdighet, romerska riket skola de öfriga härarna försvara. Min maka och mina barn, hvilka jag för eder ära villigt skulle uppoffra, dem aflägsnar jag nu undan edert raseri; på det att de illbragder, som här ännu kunna förestå, blott med mitt blod må försonas, och eder brottslighet icke ökas genom mordet på en Augusti ättling, genom mordet på Tiberii sonhustru. Ty under dessa dagar hvad är det som I icke vågat och på hvilket I icke förgripit eder? Denna samling hvad namn skall jag gifva den? Bör jag kalla eder soldater? — eder, som med vall och vapen omringat sonen af eder imperator! Medborgare? Eder, som så förtrampat senatens myndighet! Ja, äfven den rätt som också fiender vörda, sändebuds helgd, folkrätt, allt kränkes af eder. — Den gudomlige Julius1 qväfde ett upplopp i sin här med ett enda ord: qviriter kallade han dem som vägrade honom lydnad. Den gudomlige Augustus — med en min, med ett ögonkast blott förfärade han legionerna vid Actium. Jag sjelf, väl icke ännu deras like, dock en ättling af dem, vore det ock af Hispaniens eller Syriens soldater2 som jag ej hörsammades, jag skulle dock finna redan detta oväntadt och förolämpande. Och nu — du första legion, som fått af Tiberius sjelf dina fanor, du tjugonde, i så många slagtningar honom följaktig, öfverhopad med så många belöningar, värdig är i sanning den tacksamhet I hembären eder anförare! Det är då detta budskap jag skall frambära till min fader, under det han från andra provinser hörer endast behagliga tidningar: att hans egna tironer, hans egna veteraner icke med penningar kunnat tillfredsställas; att här — endast här — mördas centurioner, tribuner förjagas, sändebud häktas; att här färgas lägret med blod, vattnen med blod, och att jag sjelf, omgifven af fiender, blott på deras nåd drager andan!»

  1. Suetonius nämner två myterier i Caesars armé. Det Germanicus åsyftar tilldrog sig år 47.
  2. Dvs. legioner som inte kände Germanicus.
KAP. 43 »På första samlingsdagen, hvarför frånryckten I mig det svärd som jag ville stöta i mitt bröst? O, I oförsigtige vänner! Bättre och vänskapligare handlade den som bjöd mig sitt svärd. Jag hade fallit, åtminstone ännu icke vittne till så många skändligheter, föröfvade af min här. I haden valt en anförare, som väl icke hade straffat min död, men dock hämnats Vari och de tre legionernas. Ty måtto gudarne aldrig tillåta att belgierne, ehuru de erbjuda sig, skulle vinna den lysande äran att hafva räddat det romerska namnet och kufvat Germaniens folk! Gudomlige Augustus! må din i himmelen upptagna ande, din bild, o Drusus, min fader! minnet af dig, må det, i förening med dessa samma krigare i hvilkas bröst känslan af blygsel och af heder nu uppstiger, utplåna denna fläck och vända till fiendens förderf detta inbördes raseri! Och I, hos hvilka jag nu skådar andra anleten och andra sinnen, om det är eder föresats att återgifva senaten dess sändebud, imperatorn eder lydnad, mig min maka och son, aflägsnen eder ifrån smittan, söndren från eder de upproriska. Vare detta bekräftelsen på eder ånger, detta bandet på eder trohet!»  
KAP. 44 Förödmjukade af dessa ord och erkännande rättvisan af hans förebråelser, bönföllo de att »han ville straffa de brottsliga, förlåta de missledda och föra dem emot fienden; att hans maka måtte kallas tillbaka, legionernas fosterson återkomma och icke lemnas åt galler såsom gisslan». Emot Agrippinas återkallande anförde han som ursäkt hennes nära förestående nedkomst och vintern; sonen skulle komma; det öfriga måtte de sjelfva utföra». Med förändradt sinne ilade de omkring och släpade de mest upproriska till befälhafvaren vid första legionen, Cajus Cetronius, af hvilken de hvar för sig på följande sätt dömdes och afstraffades. Legionerna stodo med dragna svärd framför tribunalet, den anklagade visades dem från upphöjningen af en tribun; om de ropade »skyldig», så blef han nedstörtad och dödad. Soldaterne njöto af morden, liksom skulle de dermed försonat sin egen skuld, och Germanicus hindrade dem icke; ty som han icke gifvit någon befallning, stadnade det grymma och förhatliga af gerningen på dem sjelfva. Veteranerne följde exemplet och blefvo kort derefter sända till Retien, under sken att försvara provinsen emot de hotande sveverne, men egentligen för att aflägsnas från ett läger, som ännu var hemskt ej mindre genom botemedlets våldsamhet än genom minnet af brottet. Derefter hölls mönstring med centurionerne. Förekallade af fältherren, uppgaf hvar och en namn, rang, födelseort; antal af tjenstår, hvad tapperhetsbevis han i slagtningar ådagalagt, och sina hedersbelöningar, om han sådana erhållit. Om tribunerne och legionen vitsordade hans skicklighet och oskuld, bibehöll han sin post; om de enhälligt anklagade honom för snålhet eller grymhet, skildes han ifrån krigstjänsten.  

Kap. 45 Då lugnet således här var återstäldt, återstod en icke mindre svårighet att undanrödja, i anseende till den femte och den tjuguförsta legionens obändighet, hvilka öfvervintrade sextio mil derifrån på en ort, som kallas Vetera1. Ty dessa hade först börjat upploppet; alla de grymmaste illbragder voro af deras händer föröfvade, och hvarken afskräckta genom kamraternes straff eller omvända genom deras ånger, bibehöllo de ännu sin ilska. Cesar gjorde derför anstalt att sända vapen, fartyg och hjelptrupper utför Rhenströmmen, med föresats att bekriga dem, om lydnad vägrades.

  1. Vetera castra = Fürstenberg nära Xanten.
KAP. 46 I Rom, der man ännu icke kände hurudan utgången varit i Illyrien, då rykte hördes om de germaniska legionernas resning, klagade de bestörta invånarne öfver Tiberius, »att, medan han med hycklad betänklighet gäckade senat och folk, dessa svaga och värnlösa ting, uppstodo i krigshären söndringar, som genom tvenne ynglingars ännu ej stadgade anseende icke kunde dämpas. Sjelf hade han bort gå och med herrskarens majestät möta de upproriska, hvilka nog skolat vika. vid åsynen af en furste med lång erfarenhet och tillika den mäktigaste i stränghet och i mildhet. Hade icke Augustus vid hög ålder så mången gång kunnat färdas till Germanien, och Tiberius i mannaårens styrka skulle sitta i senaten och förvrida fädernes ord! För Roms träldom vore tillräckligen sörjdt; nu borde han uppmjuka krigarnes sinnen, att de villigt måtte fördraga freden».  
KAP. 47 Orygglig förblef Tiberius emot sådant tal och fast i sitt beslut att icke öfvergifva hufvudstaden eller för något äfventyr blottställa sin person eller staten. Ty många och olikartade saker gjorde honom bekymmer: »Starkare var den germaniska hären, närmare den i Pannonien; den förre understödd af Galliernas makt, den sednare hotande Italien: Hvilken skulle han då gifva företrädet? och månne ej den som tillbakasattes skulle af skymfen förbittras? Men genom sönerne kunde bägge lika besökas, utan kränkning af majestätet, som på afstånd väcker större vördnad. Hos ynglingarne vore det dessutom ursäktligt att hänskjuta något till fadern, och de som motstodo Germanicus eller Drusus kunde af honom vinnas eller kufvas; men om de föraktat regenten, hvilken annan utväg återstode?» Emellertid, liksom hvarje ögonblick sinnad att resa, valde han sällskap, tillagade reseförnödenheter, utrustade fartyg; men snart skylde han på vintern, snart på göromål, och så bedrog han först de klokare, länge allmänheten, längst provinserna.  
KAP. 48 Men Germanicus, som, ehuru han sammandragit sin här och rustat sig till de affälligas bestraffning, likväl trodde sig ännu böra lemna rådrum, om de efter det nyss gifna efterdömet ville besinna sitt eget bästa, skref förut till Cecina »att han komme med en ansenlig styrka och skulle, om de icke sjelfva förut afstraffade de brottsliga, nedgöra alla utan åtskilnad. Detta bref uppläste Cecina hemligen för banerförarne, fanbärarne och de mest oförderfvade som funnos i lägret, och förmanade dem »att rädda alla ifrån vanära, sig sjelfva ifrån döden. Ty i fredstid (sade han) göres afseende på skäl och förtjenstor; när krig inbryter, falla oskyldiga och brottsliga om hvarandra». Efter pröfning af dem som de ansågo brukbara, och då de funnit att större delen af legionerna var sin pligt trogen, bestämma dessa efter befälhafvarens godtfinnande en tid, då de med svärd skulle öfverfalla de brottsligaste och mest oroliga. Då — vid inbördes gifvet tecken bryta de in i tälten, nedhugga de oberedda; ty ingen utom deltagarne visste hvadan blodbadet börjades, hvar det skulle upphöra.  
KAP. 49 Olik alla borgerliga strider, som någonsin blifvit förda, var anblicken af denna. Det är icke i öppen slagtning, icke från motsatta läger, utan från samma rum, som personer, hvilka dagen hade förenat till måltid, natten till hvila, söndra sig i partier, vända mot hvarandra sina vapen. Skri, sår, blod äro uppenbara, orsaken förborgad; det öfriga styrer slumpen. Äfven flera välsinnade föllo, sedan också bofvarne, märkande emot hvilka anfallet var rigtadt, hade gripit till vapen. Ingen befälhafvare eller tribun var tillstädes att hejda: tygellöshet och hämd ända till mättnad öfverlåten åt hopen. — Germanicus, som snart derefter ankom till lägret, ropade under många tårar: »detta vore icke läkedom, utan ett blodbad», och befalde att liken skulle brännas. — I dessa vilda själar uppstiger plötsligen ett begär att gå emot fienden, till försoning för sitt raseri; annorlunda kunde icke deras vapenbröders vålnader blidkas, än om de på sina syndbefläckade bröst emottogo hedrande sår. Germanicus fogar sig efter soldaternes ifver, slår en brygga (öfver Rhen) och öfverförer tolftusen man af legionerna, tjugusex kohorter af bundsförvandtstrupperna, samt åtta rytteriregementen, hvilkas lydnad under detta uppror förblifvit obefläckad.  

KAP. 50 Icke långt derifrån tillbragte germanerne i glädje sin tid, under det vi af sorgen öfver Augusti död och sedan af tvedrägt höllos overksamma. Men i hastig marsch genomskär romaren den cesiska skogen1 samt de gränsverk som af Tiberius voro anlagda och lägrar sig på sjelfva gränsen, framtill och i ryggen betäckt af en vall, på sidorna af förhuggningar. Härifrån tågar han genom dystra skogsberg och öfverlägger hvilken af tvenne vägar han bör taga: den korta och vanliga, eller en besvärligare och obanad, och derför obevakad af fienderne. Den längre blef vald; allt öfrigt påskyndades, ty kunskapare hade berättat att den natten var festlig hos germanerne och firad med högtidliga måltider. Cecina befaldes att gå förut med de lätta kohorterna och undanrödja skogarnas hinder; på kort afstånd följde legionerna. En stjernklar natt gynnade dem. Man kommer till marsernes byar och omringar dem med vakt, medan de ännu lågo utsträckta på bäddarna och vid borden, utan fruktan, utan utstälda förposter. Så var af sorglöshet allting i förvirring: ingen fruktan för krig, och icke ens någon fred — endast rusigas slapphet och dvala.

  1. Caesiska skogen är möjligen = Coesfeld nor om Lippe. (Lipsius konjicierar Haesiam vilket skulle vara = Heisingen nära Essen.)

KAP. 51 För att göra härjningen mera vidsträckt, delar Germanicus de stridslystna legionerna i fyra flockar. En sträcka af femtio mil ödelägges med svärd och lågor: intet kön, ingen ålder väcker förbarmande; heligt och oheligt utan skilnad, sjelfva det tempel som af dessa folkslag mest vördades — de kalla det Tanfanas1 — allt jemnas med marken. Osårade blefvo soldaterne, ty det var blott halfsofvande, obeväpnade eller kringströfvande som de nedhuggit. — Detta blodbad satte bructererne, tubanterne, usipeterne i rörelse, och de besatte skogspassen, genom hvilka hären skulle återtaga. Fältherren erfor detta och ryckte an, beredd både till marsch och slagtning. En del af rytteriet och kohorter af hjelptrupperna började tåget; närmast följde den första legionen; trossen midtuti, venstra sidan betäckt af den tjuguförsta, den högra af den femte legionen; den tjugonde betäckte ryggen; derefter de öfriga bundsförvandterne. Men fienderne förblefvo orörliga, tilldess tåget utbredt sig i skogen; då gjorde de lätta anfall på flyglarna och fronten, men kastade sig med hela styrkan på eftertrupperna. Redan bragtes de lätta kohorterna i oordning af germanernes täta skaror, då Cesar skyndade fram till den tjugonde legionen och ropade med hög röst: »nu vore ögonblicket inne att utplåna minnet af upproret; nu skulle de gå på och skynda att förvandla sin brottslighet till ära». Deras mod upplagade, och i ett enda anfall bryta de genom fienden, kasta honom tillbaka på fältet och nedhugga honom. Emellertid hunne förtrupperna ut ur skogen och förskansade lägret. Tåget blef derefter ostördt, och soldaten, förtröstande på det nya, förgätande det framfarna, lades i vinterqvarter.

  1. Kanske snarare en helig lund. I Germania 9 säger Tacitus att germanerna inte hade några tempel.
KAP. 52 Underrättelsen om allt detta väckte hos Tiberius glädje och bekymmer. Han gladde sig att upproret var dämpadt; men att Germanicus genom penningutdelning och tidigare afsked sökt soldaternes välvilja — detta och äfven hans krigsära gjorde honom plåga. Emellertid föredrog han i senaten hvad han uträttat och talade mycket om hans förtjenst, men i allt för prydliga ordalag, för att kunna anses såsom uttryck af hvad han kände. Med mera korthet berömde han Drusus och qväfvandet af den illyriska uppresningen, men varmare och med sanning i uttryck; och allt hvad Germanicus hade beviljat stadgade han äfven för de pannoniska legionerna.  

KAP. 53 Detta år slutade Julia sina dagar, fordom, för utsväfningar af sin fader Augustus inspärrad på ön Pandateria1, derefter i reginernes stad*), belägen vid siciliska sundet2. Hon hade varit förmäld med Tiberius., då Cesarerne Cajus och Lucius ännu lefde, men föraktat honom såsom under hennes anspråk; också var detta det skäl som kraftigare än något annat förmått Tiberius att aflägsna sig till Rhodus. Kommen till regeringen, lät han henne, landsflyktig, vanärad och, sedan Agrippa Postumas var mördad, beröfvad allt hopp, af brist och uselhet långsamt förtäras, i tanke att landsflyktens långvarighet skulle göra hennes död obemärkt. Samma orsak hade hans grymhet emot Sempronius Gracchus, hvilken af ädel börd, lyckligt snille och förförisk talgåfva, hade förnedrat denna Julia under hennes äktenskap med Marcus Agrippa. Men dermed upphörde icke den brottsliga förbindelsen: äfven såsom Tiberii maka upphetsades hon af den ihärdiga älskaren till trotsighet och hat emot mannen, och de bref som Julia skref till sin fader Augustus, med bittra utfall emot Tiberius, troddes vara författade af Gracchus. Af denna orsak bortförd till Cereina, en ö i Afrikanska hafvet, utstod han en fjortonårig landsflykt. Soldater skickades ut till hans afrättning och funno honom på en udde af stranden, icke väntande något glädjande. Vid deras ankomst utbad han sig ett kort anstånd, för att skriftligen meddela sin hustru Alliaria sin yttersta vilja, och framsträckte derpå halsen åt mördarne, genom ståndaktighet i döden icke ovärdig det semproniska namnet: i lifvet hade han vanslägtats. Några hafva berättat att dessa soldater blifvit sända icke ifrån Rom, utan af Afrikas proconsul Lucius Asprenas, på befallning af Tiberius, som förgäfves hade hoppats att detta mord kunde af ryktet hvälfvas på Asprenas.

  1. Nu Vandotena i Neapelbukten. Senare var ön uppehållsort för Agrippina och Octavia under deras exil.
  2. Regium vid sicilianska sundet - för att skiljas från Regium mellan Parma och Modena.
  • Rhegium, nu Reggio.

KAP. 54 Samma år infördes nya religionsbruk genom upprättande af den augustaliska prestorden1 (sodales augustales), liksom fordom Titus Tatius, för bibehållande af sabinarnes gudstjenst, hade stiftat det titiska gillet (sodales Titii). En och tjugu af de förnämsta i staten valdes genom lottning: Tiberius och Drusus samt Claudius och Germanicus lades till antalet. — De augustaliska spelen, som nu för första gången uppfördes, stördes genom oenighet, framkallad af skådespelarnes täflan. Augustus hade gynnat detta slags skådespel af eftergifvenhet för Mecenas, som var förälskad i Batyllus; också var han sjelf icke obenägen för sådana yrken och ansåg för medborgerligt att deltaga i allmänhetens nöjen. Annorlunda var Tiberii sinnelag; men emot ett folk, som i så många år blifvit styrdt med lena tyglar, vågade han icke ännu använda en strängare behandling.

Kapitel 55-81 (år 15 e. Kr.)
Tillbaka till Annales förstasida.

  1. Kom att tillhöra de stora prästkollegierna och fick 28 medlemmar.