Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 







 



 



 


 





 

 



 
 

 


Örjan Martinsson

TRETTONDE BOKEN

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30,
 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 50, 51, 52, 53, 54, 55, 56, 57, 58

Innehåll

Silanus blir genom Agrippinas ränker förgifven. Narcissus tvingas till sjelfmord. Burri och Senecas förtjenster. Agrippinas yttre ställning. Neros loftal öfver Claudius. Hans lofvande ungdom. Agrippinas anspråk. Partherne anfalla Armenien. Olika omdömen om Nero (kap. l—6). — Anordningar för kriget. Partherne förlora Armenien. Corbulo blir dess styresman, vologeses gifver gisslan. Nero bilägger tvisten mellan anförarne (kap. 7—9). — Neros mildhet. Agrippina söker förgäfves hindra hans kärlek till Acte. Pallas aflägsnas. Agrippinas hotelser (kap. 10—14). — Britannici mord och hastiga begrafning (kap. 15—17). — Agrippina aflägsnas från hofvet, anklagas för stämplingar, men försvarar sig. Hennes anklagare straffas (kap. 18—22). — Angifvelser mot Pallas och Burrus. Större frihet vid teatern. Reningsoffer (kap. 23, 24). — Neros nattliga utsväfningar. Montani död. Några pantomimer fördrifvas från Italien. Förslag om otacksamma frigifnes återgång till träldom förkastas (kap. 25—27). — Tribunernes och edilernes makt inskränkes. Skattkammarens förvaltning. Åtskilliga domar. Lucius Volusius dör (kap. 28—30). — Neros amfiteater. Ståthållarne befrias från skyldigheten att gifva fäktarespel. Senatsbeslut om slafvars bestraffning. Pomponia Grecina anklagad och frikänd. Publius Celer, Cossutianus Capito och Eprius Marcellus anklagas (kap. 31—33). — Messala blir konsul. Neros frikostighet. Nya strider med partherne. Corbulos karakter. Pactius Orphitus straffas för olydnad (kap. 34—36). — Tiridates' svek misslyckas. Armenien härjas. Tacksägelsefest i Rom (kap. 37—41). — Suilius anfaller Seneca, men blir förvisad från Rom. Octavius Sagitta mördar Pontia (kap. 42—44.) — Neros kärlek till Poppea Sabina. Hennes man Otho aflägsnas till Lusitanien. Cornelius Sulla landsförvist till Massilia (kap. 45—47). — Freden återstäld i Puteoli. Öfyerläggning om gladiatorspelen i Syracuse. Petus Thraseas frimodighet. Nero vill afskaffa alla indirekta skatter. Uppbördsmännens godtycke hämmas. Två prokonsuler anklagade och frikända (kap. 48—52). — Lucius Vetus tänker genom en kanal förena Mosel och Saone, men hindras af Elius Gracilis. Frisierne söka bosätta sig vid_ Rhen. Ansibarierne göra samma försök, men nedgöras. Bojocali ståndaktighet (kap. 53—56). — Catterne tillintetgjorda af hermundurerne. Eldar uppstiga ur jorden och släckas med svårighet. Det ruminaliska fikonträdet dör ut (kap. 57, 58).

Boken omfattar fyra års händelser, ungefär 808—811 efter den romerska, eller 55—58 efter den kristna tideräkningen. Konsuler voro:

Claudius Nero. — L. Antistius Vetus.
Qvintus Volusius. — P. Cornelius Scipio.
Claudius Nero 2. — L. Calpurnius Piso.
Claudius Nero 3. — Valerius Messala.

År 54 e. Kr.
(E. R. b. 807)

KAP. 1 Den förste som aflifvades under den nya styrelsen1, fastän utan Neros vetskap, var prokonsuln i Asien, Junius Silanus. störtad genom Agrippinas ränker; han hade icke genom våldsamt sinnelag framkallat sin undergång — han var nämligen trög och föraktad af de föregående styrelserna, och det i så hög grad, att Cajus Cesar2 plägat kalla honom »det gyllene fåret» — men Agrippina, som tillstält hans broder Lucii Silani3 död, fruktade i honom en hämnare. Det var bland allmänheten ett gängse tal »att man framför Nero, som ännu knapt hunnit öfver barndomens gräns och genom ett brott kommit på tronen, borde föredraga en man af stadgad ålder och fläckfritt rykte, högättad och — hvad då för tiden ansågs vigtigt — en ättling af Cesarerne; ty äfven Silanus härstammade i fjerde led från den gudomlige Augustus. Detta var anledningen till hans död. Som verktyg användes Publius Celer, romersk riddare, och Helius, en frigifven, hvilka förvaltade furstens egendom i Asien. När de under en måltid gåfvo prokonsuln gift, gingo de så öppet till väga, att någon ovisshet icke kunde uppstå. Lika hastigt blef Narcissus, Claudii frigifne, om hvars skarpa utfall mot Agrippina jag berättat*), genom ett hårdt fängelse och den yttersta nöd drifven till sjelfmord. Detta skedde mot furstens vilja, till hvars ännu dolda4 laster han genom sin girighet och slöseri förträffligt passade.
  1. Jfr början av Tiberius regeringen, I, 6.
  2. Gajus Caesar - Caligula.
  3. Lucius Silanus - jfr XII, 8.
  4. Så också om Tiberius, vars rätta natur först så småningom blev uppenbar.
KAP. 2 Nu skulle blodbadet börja, men Afranius Burrus och Anneus Seneca trädde emellan. Dessa, som voro den unga furstens handledare och — hvad som är sällsynt i fråga om gemensam makt — sinsemellan eniga, utöfvade på olika sätt ett lika stort inflytande: Burrus genom sin krigiska verksamhet och sina stränga seder; Seneca genom undervisning i vältalighet och genom ett angenämt och värdigt skick. De understödde hvarandra, i afsigt att, om också fursten under de slippriga ungdomsåren aflägsnade sig från dygdens väg, söka med mera framgång hålla honom inom gränserna af tillåtna nöjen. Bägge måste de gemensamt kämpa mot Agrippinas obändiga lynne; drifven som hon var af alla herrsklystnadens onda lidelser, hade hon på sin sida Pallas, tillstyrkaren af det blodskändande giftermål och den skickelsedigra adoption, hvarigenom Claudius beredde sin egen undergång. Men dels var Neros lynne icke sådant, att det lät sig styras af en slaf, dels hade Pallas i sitt dystra högmod glömt sin egenskap af frigifven och sålunda väckt leda. — I yttre måtto öfverhopades Agrippina med allehanda ärebetygelser, och då tribunen efter vanligt krigsbruk begärde lösen, gaf fursten honom »den bästa modern.» Senaten beslöt derjemte för henne två liktorer och ett till Claudii ära instiftadt prestembete, samt för Claudius censors begrafning och derpå förgudning.  
KAP. 3 På begrafningsdagen började fursten sitt loftal öfver honom. Så länge han höll sig vid uppräknande af de många anorna och förfädernes konsulat och triumfer, var han sjelf allvarsam och åhörarne uppmärksamma; äfven omnämnandet af hans lärda sysselsättningar och att under hans regering staten icke träffats af någon olycka, utifrån åhördes med benägna sinnen; men när han öfvergick till prisande af hans klokhet och vishet, då kunde ingen hålla sig från skratt, ehuru talet, såsom författadt af Seneca, företedde mycken yttre prydlighet. Ty denne man ägde en intagande stil och en för den tidens öron fängslande diktarförmåga. Gammalt folk, som till tidsfördrif bruka anställa jämförelser emellan det förflutna och det närvarande, anmärkte att Nero var den förste af de på tronen upphöjda furstarne, som tog en annans vältalighet i anspråk. Ty diktatorn Cesar täflade med de största talarne. Äfven Augustus ägde förmåga att enkelt och flytande uttrycka sig, såsom det anstod en furste. Tiberius förstod äfven konsten att väl väga sina ord och var dessutom djuptänkt, eller yttrade sig med afsigt tvetydigt. Icke ens Cajus Cesars vanvett inverkade skadligt på hans talareförmåga. Så ofta Claudius yttrade sig öfver ämnen som han förut öfvertänkt, saknade man icke heller hos honom smak i uttrycken. Nero gaf redan som gosse sin lifliga själ en skef riktning till andra sysselsättningar: han graverade, målade, öfvade sig som sångare eller körsven; stundom författade han verser, som visade att han inhämtat första grunderna till vetenskaplig bildning.  
KAP. 4 Sedan Nero nu spelat sin hycklade bedröfvelse sill slut, uppträdde han i rådsförsamlingen, talade först om fädernes offentligt uttalade vilja och soldaternes samtycke, samt ordade vidare om de goda råd och föredömen han hade för att väl handhafva regeringen. Under sin ungdom hade han icke varit inblandad i de borgerliga krigen eller den inre tvedrägten; intet hat, ingen liden oförrätt, intet begär att hämnas förde han med sig. Derefter utvecklade han grunddragen af sin blifvande styrelse, hvarvid han isynnerhet visade från sig allt hvaröfver oviljan ännu lågade oförminskad. »Han skulle (sade han) icke vara domare i alla angelägenheter, så att anklagare och anklagade vore inskränkta inom området af ett enda hus, och derigenom några få personers inflytande kunde göra sig gällande. Inom hans hus skulle ingenting vara falt eller tillgängligt för intriger; hofvet och staten skulle vara skilda saker. Senaten skulle behålla sin gamla verkningskrets; för konsulernes domstol skulle Italien och statens provinser inställa sig; de skulle införa dem till senaten. Sjelf skulle han draga försorg om de åt honom anförtrodda krigshärarna.»  
KAP. 5 Löftet blef icke ouppfyldt. Med full beslutande rätt utfärdade senaten många förordningar: »för lön eller skänker finge ingen köpas till rättegångsbiträde; de utnämda qvestorerne vore icke förbundna att gifva fäktarespel.» Agrippina gjorde väl invändningar, som skulle Claudii regeringsåtgärder derigenom göras om intet, men fäderne genomdrefvo sin vilja. De plägade kallas till furstens palats, för att hon, inträdande genom en löndörr, skulle kunna stå gömd af ett förhänge, som väl hindrade henne att se, men icke att höra. Ja, när armeniernes sändebud försvarade sina landsmän inför Nero, var hon färdig att stiga upp på kejsarens tron och dela den med honom. De öfriga stodo af häpnad liksom fastnaglade, men Seneca bad fursten »skynda sin moder till mötes, medan hon ännu var på väg.» Under sken af sonlig vördnad förekom han sålunda ett skymfligt uppträde.  

KAP. 6 Vid årets slut kommo oroväckande rykten om »att partherne åter brutit fram och härjade Armenien, sedan de förjagat Rhadamistus*); många gånger uppsatt på och åter fördrifven från tronen, hade denne nu uppgifvit all tanke på motstånd. I den pratsjuka hufvudstaden frågade man nu »huru en knapt sjuttonårig furste skulle kunna bjuda spetsen åt ett sådant stormanlopp eller afvända det? hvad stöd man kunde finna hos den som styrdes af en qvinna? om skolmästare förstode sig på att hålla drabbningar, belägra städer och sköta andra krigets göromål?» Andra deremot påstodo »att olyckan nu kom vida mindre olägligt, än om den af ålder svaga och viljelösa Claudius skulle blifvit nödgad till krigstjänstens mödor, för att taga förhållningsorder af sina slafvar. Burrus och Seneca vore dock kända såsom män af mångsidig erfarenhet; och huru lång tid hade väl fursten qvar till manlig ålder, då Cnejus Pompejus vid aderton år. Cesar Octavianus vid 19 års ålder hade varit anförare i borgerliga krig? På samhällets höjder uträttades mera genom förutseende och klok ledning än genom vapen och armar. Han kunde nu till fullo visa om han hade rättskaffens eller annorlunda sinnade vänner, såvida han nämligen, med åsidosättande af all enskild ovilja, valde en duglig anförare i stället för en rik och gynnad, som genom intriger blifvit framskuffad.»
KAP. 7 Under det dessa och dylika samtal upptogo allmänheten, låter Nero i de närmaste provinserna uppbåda friskt manskap och föra det till förstärkning af legionerna i Orienten, hvarjemte han förlägger dessa närmare Armenien. Två gamla konungar Agrippa1 och Antiochus fingo befallning att hålla sina trupper färdiga till infall på parthernes område; öfver floden Eufrat blefvo bryggor slagna. Det mindre Armenien förlänade han åt Aristobulus och området Sophene åt Sohemus jemte kunglig värdighet, I tjenlig tid uppträdde en medtäflare till Vologeses, nämligen hans son Vardanes. Partherne utrymde Armenien, liksom tänkte de uppskjuta kriget.
  1. Agrippa Herodes, Apostlagärningarna 25. Son till den Agrippa som nämns XII, 23.

KAP. 8 Men i senaten väcktes öfverdrifvet smickrande förslag af några som röstade för hållande af tacksägelsefester, att under festligheterna fursten skulle ikläda sig triumfdrägten och i den mindre triumfen intåga i staden, samt att hans bild, af lika storlek som Mars hämnarens, skulle uppställas i samma tempel. Utom af vanligt smicker voro de nämligen glada öfver att fursten stält Domitius Corbulo*) i spetsen för Armeniens försvar, och således förtjensten fått utsigt till befordran. Trupperna i Orienten delades så, att en del af hjelptrupperna jemte två legioner stadnade i provinsen Syrien hos dess styresman Qvadratus Ummidius; ett lika antal medborgare och bundsförvandter stodo under Corbulo, med tillägg af de kohorter och rytteriafdelningar som öfvervintrade i Cappadocien. De förbundna konungarne fingo befallning att, allt efter som kriget fordrade, vara till hands. Dessas sinnen voro mera böjda för Corbulo. För att vinna för sig den allmänna rösten, som vid nya företag är af största vigt, gjorde han en hastig marsch till Ege, ett samhälle i Cilicien, hvarest han stötte på Qvadratus, som framryckt dit, af fruktan att Corbulo, om han inkommit i Syrien för att öfvertaga trupperna, skulle draga allas ögon till sig, såsom en man af reslig gestalt och lysande vältalighet, samt utmärkt såväl genom erfarenhet och klokhet som äfven genom yttre företräden1.
  1. Jfr XV, 30.
KAP. 9 För öfrigt skickade bägge sändebud till konung Vologeses och uppmanade honom »att hellre välja fred än krig, gifva gisslan och fortsätta den hyllning för romerska folket, hvilken under hans företrädare blifvit sedvanlig». Och för att i all beqvämlighet få rusta sig, eller, under namn af gisslan, aflägsna dem han misstänkte som medtäflare, utlemnade Vologeses de förnämsta af arsaciderne. De mottogos af centurionen Instejus, som var skickad af Ummidius och händelsevis i en tidigare angelägenhet uppvaktat konungen. Då Corbulo fått veta detta, lät han kohortchefen Arrius Varus tåga åstad och hämta de till gisslan utlemnade. Deraf uppstod emellan centurionen och hans förman en tvist, men för att icke längre väcka utländingarnes uppmärksamhet, lemnades dess afgörande åt de till gisslan utlemnade och åt sändebuden som åtföljde dem. För hans friska krigareära och till följd af en äfven hos fiender befintlig förkärlek valde de Corbulo. Af denna anledning uppväxte oenighet emellan anförarne. Ummidius klagade öfver att man ryckte honom ur händerna de fördelar han genom sina kloka mått och steg hade vunnit; Corbulo åter påstod att just hans val till anförare i kriget hade förbytt konungens hopp till fruktan, ty icke förr hade denne sett sig föranledd uti erbjuda gisslan. För att försona de tvistande, lät Nero kungöra saken i följande ordalag: »för det af Qvadratus och Corbulo lyckligt utförda kriget fästades lagern vid imperatorns fascer.» Ehuru dessa händelser skjuta in på ett annat år, har jag här sammanfört dem på ett ställe1.
  1. Jfr VI, 38; XII, 40.

KAP. 10 Samma år begärde Nero en bildstod för sin fader Cnejus Domitius1 och en konsuls hederstecken för Asconius Labeo, som varit hans förmyndare; deremot afslog han för egen räkning alla anbud om bildstoder af massivt silfver eller guld*). Och ehuru senaten hade beslutat att året skulle börja med december månad, i hvilken Nero var född, bibehöll han dock den gamla häfdvunna seden att börja året med den första januari. Icke heller drog han inför rätta senatorn Carinas Celer, som anklagades af sin slaf, eller riddaren Julius Denser, hvilken man lade till last hans vänskap för Britannicus.

Kapitel 11-24 (år 55 e. Kr.)
Tillbaka till Annales förstasida.
  1. Jfr IV, 75. Suetonius (Nero, 5) kallar honom i alla avseenden avskyvärd. Neros fader hade nu varit död ungefär 15 år.
  • Texten är här något korrumperad. Ordet "adversus" torde rättast böra utgå.