|
Drottning Ingrid och Gregorius hos konung Inge
(kapitel
27).
Efter mordet på Harald Gille 1136 utbröt en tronstrid mellan mördaren
Sigurd Slembedjäkne och Haralds minderåriga söner Inge och Sigurd.
Inbördeskriget varade tre år och slutade med att Sigurd Slembedjäkne
togs tillfånga och torterades ihjäl. 1142 anlände en vuxen son till
Harald Gille vid namn Östen till Norge och accepterades tillsammans med
ytterligare en oäkta Haraldsson som medregent. Den sistnämnde hette
Magnus och dog tre år 1145 och hann aldrig bli myndig. När Inge och
Sigurd blev äldre myndiga började osämjan mellan dem att visa sig och
Sigurds provokationer ledde till att Inges hirdmän dödade Sigurd 1155.
Därmed bröt inbördeskrig återigen ut och under två år stred Inge mot den
kvarvarande brodern Östen innan även denne stupade 1157. Inge som var
krokryggig (även kallad "Inge Krokrygg") förlitade sig på den
framstående hirdmannen Gregorius Dagsson under dessa strider. Men
inbördeskriget slutade inte med Östens död, utan dennes anhängare hyllade
Sigurd Haraldssons son Håkon Herdebrei som kung istället, och under de
följande fyra åren stupade först Gregorius och sedan Inge själv. I
själva verket hade händelserna år 1155, och de djupa motsättningar som
de följande strider resulterade i, satt igång ett inbördeskrig som
skulle pågå mer eller mindre oavbrutet långt in på 1200-talet.
Snorre Sturlassons saga om Haraldssönerna börjar omedelbart efter mordet
på Harald Gille men slutar sedan något abrupt efter Östen Haraldssons
fall. De sista fyra åren av kung Inges regeringstid skildras istället i
Håkon Herdebreis saga som i sin tur
slutar abrupt med Inges död och fortsättes i
Magnus Erlingssons saga.
Håkon »härdabreds» historia | 
