|
1,
2, 3,
4, 5,
6, 7,
8, 9,
10, 11,
12, 13,
14, 15,
16, 17,
18, 19,
20, 21,
22, 23,
24,
25, 26,
27, 28,
29, 30,
31, 32,
33, 34,
35, 36,
37, 38,
39, 40,
41, 42,
43, 44,
45, 46
Inledning av
Per Persson
Under Domitianus' 15-åriga regering (81—96) hade Tacitus'
litterära verksamhet, efter vad han själv antyder i Agr. k. 3, legat nere.
Först när efter tyrannens fall en lyckligare tid inträtt med Nerva och
Trajanus, kunde han upptaga den. Det första arbete, han då utgav, var en
levnadsteckning eller ett äreminne över sin svärfader, fältherren och
statsmannen Cn. Julius Agricola. Cornelii Taciti de vita Iulii Agricolae
liber (så lyder titeln i den äldsta handskriften) utkom, såsom av k. 3
och 44 framgår, kort efter det att Trajanus i Jan. 98 bestigit tronen.
Skriftens innehåll kan i största korthet angivas sålunda. I en inledning,
omfattande k. 1—3, framhåller förf. de svårigheter, med vilka biografiskt
författarskap vid denna tid hade att kämpa, och anger ändamålet med sin
skrift. Därefter börjar biografien. Förf. talar först om Agricolas härkomst
och uppfostran (k. 4), vidare om hans första militära tjänstgöring som
krigstribun i Britannien (k. 5), hans giftermål och passerande av graderna
på ämbetsmannabanan (k. 6), förlusten av modern, anslutningen till
Vespasianus, utnämningen till chef för den i Britannien stående 20:e
legionen och tjänstgöringen i denna egenskap (k. 7, 8), upphöjelsen till
patricier och förvaltningen av provinsen Aquitanien, varpå följde befordran
till konsulatet (k. 9). I slutet av detta kapitel omnämnes, att Tacitus
under Agricolas konsulat förlovades och efter konsulatet gifte sig med hans
dotter, samt att Agricola strax därpå sattes till ståthållare i Britannien.
Därefter inträder ett avbrott i biografien. Förf. fortsätter ej, som man
kunde väntat, omedelbart med en skildring av Agricolas verksamhet på nämnda
viktiga post, utan han förutskickar en längre geografisk-etnografisk exkurs
om Britannien och dess invånare (k. 10—12) och en översikt över romarnas
strider i Britannien före Agricolas ståthållarskap och över de föregående
ståthållarnas styrelse (k. 13—17). Först därefter återkommer förf. till
Agricola (k. 18). Han redogör nu för dennes fälttåg under sju år (från och
med 77 eller 78) i Britannien (k. 18—29), därvid i k. 28 även upptagande en
episod, som står i ett mera löst sammanhang med ämnet (en deserterande
germansk kohorts underbara äventyr). Under sjunde krigsåret framträngde
Agricola till mons Graupius i Caledonien (norra Skottland), som var
besatt av caledoniernas samlade uppbåd. Här uppstod ett stort slag, som
förf. ägnar en utförlig skildring. Efter de gamla historieskrivarnas sed
låter han först de båda anförarna (Calgacus på den britanniska, Agricola på
den romerska sidan) hålla tal till sina trupper (k. 30—34). Därpå följer en
beskrivning av själva slaget, som slutade med romarnas fullständiga seger,
vilken dock ej ledde till några mera betydande resultat (k. 35—38). I slutet
av sistnämnda kapitel få vi veta, att Agricola efter segern förlade sin arme
i vinterkvarter och att flottan, som fått order att kringsegla Britannien,
samtidigt inlöpte i den hamn, varifrån den seglat ut. Därmed var Agricolas
offentliga verksamhet avslutad. Han nedlade, tydligen på kejserlig order,
sitt befäl och återvände till Rom, där han tillbragte sina sista år i stilla
tillbakadragenhet. Domitianus betraktade honom alltjämt med misstänksamhet
och fruktan, men stämdes dock mildare genom Agricolas kloka moderation, ett
av grunddragen i dennes karaktär (k. 39—42). I k. 43 omtalas Agricolas sista
sjukdom och död. Ryktet, att han blivit förgiftad, nämnes. Förf. synes själv
tro därpå, men kan ej bestyrka det. I k. 44 följa personalia över den döde:
hans födelse- och dödsår angivas, och hans yttre beskrives. Slutligen prisas
han lycklig, därför att han fått dö i rättan tid, på höjden av ära och
rykte, med dotter och maka, släktingar och vänner i livet, och innan det
domitianska skräckväldet i sin värsta form började (k. 44, 6—45, 12). Till
sist vänder sig förf. till den döde i en högstämd, av varm känsla buren
allokution (k. 45, 13—46). Han talar om den avlidnes sista stunder och
beklagar att ej ha fått vara närvarande vid dödslägret. Han framhåller
slutligen, att bästa sättet att hedra den döde är att efterlikna hans
karaktärsegenskaper, och förespår Agricola evigt liv i minnet.
Om den litterära karaktären av Tacitus' Agricola har förts en tämligen
ofruktbar strid. Utan tvivel är skriften i enlighet med förf:s uttalande i
slutet av k. 3 att betrakta som en biografi eller ett äreminne. Visserligen
innehåller den, såsom av ovanstående innehållsöversikt framgår, åtskilligt,
som kan synas passa bättre i en historisk än i en biografisk framställning.
Hit höra i första rummet den geografisk-etnografiska exkursen om Britannien
och britannerna och återblicken på romarnas och britannernas ömsesidiga
förhållande före Agricolas ståthållartid. Det är emellertid förklarligt, att
förf. velat lägga sin skildring av Agricolas verksamhet som ståthållare i
Britannien, glanspunkten i hans offentliga liv, på en bredare historisk
grundval för att därigenom göra sin framställning mera verkningsfull.
Möjligt är, att han härvid kunde använda material, som han samlat under
förberedelserna till det större historiska verk, som han enligt sin
antydning i Agr. k. 3 ämnade utgiva efter Agricola.
Ända till slutet av 1800-talet hade man för konstitueringen
av Agricolatexten blott två handskrifter, härrörande från slutet av
1400-talet, att tillgå: Vaticanus 3429 (A) och Vaticanus 4498 (B). Men
omkring sekelskiftet tillkom betydelsefullt nytt material. I slutet av
1890-talet fick man kännedom om en i kapitularbiblioteket i Toledo befintlig
handskrift, innehållande bland annat Tacitus' Agricola och Germania.
Agricolatexten i denna handskrift (Toletanus, T) , kollationerades 1900,
1901 av O. Leuze, som offentliggjorde resultaten av sin undersökning i
Philologus, Supplementband VIII. Toletanus visade sig överlägsen de förut
kända handskrifterna och gav åtskilliga goda nya läsarter. Men ifrågavarande
fynd ställdes snart i skuggan av ett annat. 1902 upptäcktes av Cesare
Annibaldi i greve Balleanis privatbibliotek i Jesi (det antika Aesis) ej
långt från Ancona en märklig handskrift, vari utom Dictys Cretensis' Bellum
Troianum ingingo Tacitus' Agricola och Germania. Man kallar handskriften cod.
Aesinus eller Aesinas och signerar den vanligen med E (begynnelsebokstaven i
ital. Esino = Aesinus). En beskrivning av i denna handskrift och redogörelse
för dess läsarter har upptäckaren lämnat i en 1907 i Citta di Castello
utkommen publikation med titeln L'Agricola e la Germania di Cornelio Tacito
nel ms. latino n. 8 della biblioteca del Conte G. Balleani in Iesi; däri
ingår också ett diplomatiskt avtryck av Agricolatexten (ett likartat avtryck
av Germaniatexten utgav Balleani senare, Leipzig 1910). Som Annibaldi
påvisat, är codex Aesinas sammansatt av beståndsdelar tillhörande vitt
skilda tider. De flesta bladen i Bellum Troianum och i Agricola äro gamla:
deras karolingiska minuskelskrift visar tillbaka till 900-talet, och i samma
riktning pekar skriftens fördelning på varje sida i två kortradiga kolumner
(columnellae). De återstående bladen i Bellum Troianum och Agricola
och hela Germania äro däremot, enligt vad Annibaldi utrönt, skrivna i slutet
av 1400-talet av humanisten Stefano Guarnieri, som därvid troget efterbildat
skriften å de gamla bladen. I Agricolatexten, som i codex Aesinas omfattar
14 blad (fol. 52—65), är fördelningen mellan de gamla och de nya bladen
följande: först komma 4 nya blad, fol. 52—55, därefter 8 gamla, fol. 56—63
(en quaternion), därefter åter 2 nya, fol. 64—65. Dessutom återfinnas två
samhöriga gamla blad, som ursprungligen innehållit detsamma som de nya
bladen 64—65, d. v. s. slutet av Agricola, i den efter Agricolatexten
följande Germaniatexten som fol. 69, 76 (å det förra är nu skrivet ett
stycke av Germania, det senare är blankt). Den första skriften å dessa blad
har, innan de insattes i Germania, blivit utraderad men lämnat så många spår
efter sig, att Annibaldi kunnat konstatera, att fol. 64 är en i det hela
noggrann reproduktion av fol. 69 och fol. 65 av 76 och att fol. 69, 76
Ursprungligen följt omedelbart efter fol. 63. Det är då sannolikt, att även
de 4 första nya bladen i Agricolatexten äro kopierade efter lika många gamla
blad. Tar man nu vidare i betraktande, att enligt Decembrios uppgifter (jfr
den allmänna inledningen s. 7) Agricolatexten i codex Hersfeldensis liksom i
Aesinas upptog 14 blad och att skriften i den förra liksom i den senare var
fördelad i två kortradiga kolumner på varje sida, så kommer man till den
slutsatsen, att de gamla bladen i Aesinas' Agricolatext äro ett brottstycke
av codex Hersfeldensis, medan de nya äro reproducerade efter motsvarande
gamla. I Aesinas (E) äga vi alltsä Hersfeldensis dels i original (från k.
13, 2 munia till 40, 6 missum) dels i direkt, sorgfällig
avskrift. Toletanus (T) åter har visat sig vara en direkt avskrift av E, och
av E äro också A och B avkomlingar, ehuru ej i första led. Aesinas (E) är
alltså numera vår huvudkälla för Agricolatexten. Att utbytet av densamma i
textkritiskt avseende blev mindre, än man väntat, berodde till god del
därpå, att dess bästa läsarter några år förut blivit bekanta genom T. Å
andra sidan måste ju erkännas, att E ingalunda är felfri och att även efter
dess upptäckt många ställen i Agricola förblivit oklara.
Om Germaniatexten i E jfr
inledningen till Germania.
Min översättning ansluter sig i Agricola liksom i
Dialogus med vissa avvikelser till texten i Andresens Tacitusedition i
bibliotheca Teubneriana.
Av de många översättningarna av Agricola nämner jag här blott den senaste
svenska: Agricolas lif och vandel af Cornelius Tacitus i svensk tolkning af
Vilh. Lundström, Upsala 1896.
Agricola
Tillbaka till förstasidan
|
