Örjan Martinsson

Här nedan följer ett antal minibiografier över västnordiska skalder. De är egentligen fotnoter till Emil Olsons översättning av Heimskringla. Men eftersom de har ett allmänt intresse och flera av dem tar alldeles för stor plats har jag samlat dem här istället (i kronologisk ordning). Rubrikerna innehåller länkar till de platser i Heimskringla som biografierna är fotnoter till.

Brage Boddesson den »gamle», den äldste norske skald, vars diktning vi känna, synes ha levat under förra hälften av 800-talet. Av hans dikter äro bevarade några fragment av »Ragnarsdråpa», som beskriver de mytiska och sagohistoriska bilderna på en sköld, som skalden fått av Ragnar Lodbrok.

Thorbjörn med tillnamnet »hornklove» (av oviss betydelse), hirdskald hos Harald hårfagre; hans verksamhet tillhör slutet av 800-talet, möjligen har han levat något in på följande århundrade. Thorbjörn har besjungit Haralds bragder i två, delvis bevarade dikter: den här citerade Glymdråpa (»Larmdråpan») samt ett kväde, som går under de i nyare tid givna namnen Hrafnsmål och Haraldskväde. Av dessa är det sistnämnda, som handlar om det berömda slaget vid Hafsfjord år 872, varigenom Harald fullbordade sin erövring av Norge (se nedan kapitel 18), det tidigast författade, det andra kvädet, som upptager händelser både före och efter.

Thjodolv från Hvine (dvs. nuv. Kvine, Lister och Mandals amt), norsk skald, samtida med och vän till Harald hårfagre. Hans förnämsta dikt är den här omtalade Ynglingatal (»uppräkning av Ynglingarna»), en genealogisk hyllningsdikt, enligt den sannolikt riktiga traditionen tillägnad Harald hårfagres kusin Ragnvald »heidumhære». Dikten, som nu är bevarad endast i fragmentariskt skick, har varit den förnämsta källan till Snorres framställning av Ynglingaättens historia.

Guthorm »sindre» - tillnamnet av oviss betydelse -, norsk skald, vars livstid infaller under förra hälften av 900-talet (han synes ha dött något före Håkon den godes fall 961). Av hans här omtalade dikter om Harald hårfagre och Halvdan svarte är intet bevarat; däremot föreligga fragment av en dråpa om konung Håkon den gode, behandlande episoder ur dennes liv emellan åren 950 och 955. Jfr Håkon den godes historia nedan.

Jorunn »skaldmö» synes ha varit en samtida till den nyssnämnde Guthorm »sindre». Om hennes liv vet man ingenting; av hennes skaldskap kännes endast den här omtalade dikten »Sändebit», varav emellertid utom den här citerade versen blott ännu några få fragment blivit bevarade. Betydelsen av namnet »Sändebit» är okänd.

Egil Skallagrimsson, en av den isländska sagotidens berömdaste personligheter, född o. år 900, död på 990-talet, huvudpersonen i den förträffliga släktsaga, som bär hans namn. Egil är särskilt bekant som skald. De tre större dikter av honom, som bevarats, höra till den isländska litteraturens allra förnämsta alster. Beundransvärd särskilt i formellt hänseende är den lovdikt till Erik blodyxe, »Huvudlösen.», varmed han friköpte sig, då han i England på en resa råkat i denne sin fiendes våld. De båda övriga, en dråpa över förlusten av en son, och en sång, som diktades vid ungdomsvännen Arinbjörns död, ge gripande uttryck för skaldens kärlek till dessa båda och för hans sorg över att mista dem. Sånger, som på detta sätt äro uttryck för skaldens personliga känslor, äro i den isländska diktningen sällsynta, och Egils dikter äro av enastående värde för kännedomen om de vekare sidorna i de gamla nordbornas själsliv.

Kormak Ogmundsson, isländsk skald, född c. 935 och död c. 970. Kormak, som är hjälten i en bekant kärlekssaga, besökte två gånger Norge och uppehöll sig därvid dels hos Sigurd jarl, dels hos Harald gråfäll, i vars krigståg han deltog. Av Kormaks skaldskap känner man fragment av en dråpa om Sigurd jarl, »Sigurdsdråpa», samt ett stort antal s. k. lösa vers av erotiskt och satiriskt innehåll. Kormak, som hade iriskt blod i sina ådror, var en intressant personlighet och en egenartad skaldebegåvning.

Glum Geiresson, isländsk diktare, hirdskald hos Harald Gråfäll, med vilken han synes ha deltagit i flera krigståg, död c. 980. Glum åtnjöt stort anseende som skald. Av hans dikter känner man dels ett par små fragment av ett kväde om Erik blodyxe († 950), dels större delar av ett arvkväde över Harald gråfäll, »Gråfällsdråpa», författat kort efter dennes fall (c. 965 à 970). Den första av de här anförda verserna hör troligen till den förra dikten; den senare är hämtad ur »Gråfällsdråpa».

Eyvind Finnson, norsk skald, född c. 920, död c. 990. Dennes förnämsta dikter äro dels ett kväde, Håkonarmål, som besjunger Håkon den godes fall (år 961) och hans mottagande i Valhall (jfr nedan Håkon den godes historia, kapitel 32), dels det här omtalade Håleygjatal, en genealogisk dikt som är tillägnad den bekante Håkon jarl den mäktige och som, i formen nära anslutande sig till Ynglingatal, handlat om dennes förfäder, de framstående jarlarna över Hålogaland i norra Norge.

Einar Helgesson med tillnamnet »skålaglam», isländsk skald, på mödernet av keltisk härstamning, född c. 945—950, död c. 990. Einar uppehöll sig mycket på resor och trädde därunder i förbindelse med Håkon jarl, med vilken han bl. a. deltog i det ryktbara slaget mot Jomsvikingarna (år 986). Sitt tillnamn »skålklang» säges Einar ha fått på grund därav, att jarlen vid detta tillfälle — efter en tillfällig misstämning som snart utjämnades — förärade honom en vågskål med guldvikter som klingade i skålen. Einar är en av de främsta isländska diktarna, särskilt i formellt avseende. Av hans dikter äro bevarade bl. a. ett litet fragment av en dräpa om Håkon jarl, behandlande händelser före Harald gråfälls död (c. 965 à 970) samt stora delar av den här anförda »Vellekla» (»Guldbrist»), som besjunger Håkons bedrifter till och med Jomsvikingaslaget.

Hallfred Ottarsson, med tillnamnet »vandrådaskald», en av de mest framstående äldre isländska diktarna, född c. 967, död c. 1007. Mest bekant är Hallfred på grund av sitt innerliga förhållande till Olav Tryggvesson, med vilken han på en resa till Norge som ung sammanträffade och till vilken han trots sin karaktärs självständighet och oböjlighet slöt sig med den största beundran och kärlek. Sitt tillnamn »vandrådaskald», »den vansklige skalden», fick han av denne vid ett tillfälle, då konungen hade svårt att komma till rätta med honom (se nedan kapitel 83). En särskild saga handlar om Hallfreds kärlek till den sköna Kolfinna och de stridigheter som härav blevo en följd. Av Hallfreds särskilt i formellt avseende beundransvärda dikter äro, förutom en mängd tillfälliga versar (isynnerhet i Hallfreds saga) bevarade större och mindre delar av en dråpa om Håkon jarl (»Håkonsdråpa») och av två dråpor om Olav Tryggvesson, båda med namnet »Olavsdråpa», den sista av dem författad efter konungens fall. Ur den tidigare dråpan, som Hallfred diktade kort efter det han gjort konungens bekantskap och som behandlar Olavs ungdomsbedrifter, är den här anförda versen hämtad. Emil Olson har även beskrivit denne skald i ett annat verks kommentarer.

Thorleiv Raudfeldsson med tillnamnet »jarlsskald» levde i senare hälften av 900-talet. Han besökte flera gånger Norge och slöt sig därunder till en början till Håkon jarl, till vilken han emellertid senare kom i fientligt förhållande, så att han efter hemkomsten till Island blev dräpt av en av denne legd lönnmördare. Av Thorleivs dikter äro bevarade endast obetydliga rester dels av en hyllningsdikt till Håkon (här anförd), dels av en nidvisa om samme man, »Jarlsnid» eller »Håkonsvisor».

Thord Sjåreksson, isländsk skald, vars verksamhet synes ha tillhört förra hälften av 1000-talet. Av hans dikter äro bevarade bl. a. några små fragment dels av den här omtalade dikten om Thoralv Skolmsson, dels av ett arvkväde över Olav den helige, »Rodudråpa» (»Korsdråpan»), författad kort efter Olavs fall (1030).

Eyjolv »dådskald», isländsk diktare, känd endast genom den här anförda »Bandadråpa», vari han skildrar Erik jarls bedrifter, och som synes vara författad mellan åren 1000 och 1012. Tillnamnet »dådskalden» syftar troligen på innehållet i denna sång (Eriks dåd). Dråpans namn, Bandadråpa, härleder sig från det i omkvädet förekommande ordet banda, gen. pl., »gudarnas» (jfr Olav Tryggvessons historia kapitel 20 not 5).

Halldor »okristne», isländsk skald, om vars liv man icke vet något annat än det, att han någon gång mellan åren 1010 och 1012 uppehållit sig hos Erik jarl. Av hans dikter äro bevarade endast några brottstycken ur ett kväde om Erik jarl, som alla handla om Eriks deltagande i slaget vid Svolder.

Skule Thorstensson, isländsk skald, sonson till den berömde Egil Skallagrimsson, född c. 970, död c. 1040. Som ung reste han till Norge, där han slöt sig till Erik jarl, som han sedan följde till Sverige och tillsamman med vilken han deltog i Svolderslaget. Av hans dikter äro, utom en vers av lyriskt innehåll, bevarade endast några fragment av det här anförda kvädet om Erik jarl, som han synes ha författat först på sin ålderdom.

Thord Kolbeinsson, isländsk skald, född c. 975, död c. 1050, är bekant särskilt från sagan om Björn Hitdölakämpe, vars fästmö, den fagra Oddny »öfackla», han äktade och som han på grund av de härav uppkomna stridigheterna slutligen dräpte. Thord sammanträffade på en resa till Norge 1007 med Erik jarl, blev hans hirdman och vistades en tid hos honom. Av Thords dikter, som i forntiden åtnjöto stort anseende, äro utom ett antal s. k. lösa vers i den nyssnämnda sagan, bevarade fragment av två dikter om Erik jarl: »Belgskakadråpa», som författats under den nyssnämnda vistelsen hos Erik, samt den här anförda »Eriksdråpa», författad efter Eriks död (1016).

Gissur svarte, även kallad Gullbråskald (ett namn som han förmodligen fått därför, att han diktat om någon kvinna med tillnamnet »Gullbrå», »gyllene ögonbryn»), isländsk skald, född c. 980, död 1030. Om hans liv känner man ej mycket. Han vistades länge hos Olav skötkonung i Sverige som dennes hirdskald. År 1030 finna vi honom emellertid på Olav den heliges sida i slaget vid Stiklarstad, där han stupade vid sin herres sida. Av hans diktning äro bevarade endast en halvstrof ur ett kväde om Olav skötkonung samt en vers diktad strax före slaget vid Stiklarstad.

Berse Skaldtorvasson, isländsk skald, född c. 985—990, död efter 1030. Berse har sitt tillnamn efter modern, Skald-Torva. Han vistades någon tid hos Erik jarl i Norge och efter dennes resa till England hos hans broder Sven, Efter slaget vid Nesjar flydde han med Sven, men återvände efter hans död till Norge. Här fängslades han av Olav, men diktade då det kväde som här omtalas och förvärvade därigenom hans gunst. Berse var en vän till Sigvat och åtföljde denne på pilgrimsfärden till Rom, där han säges vara död och begraven. Av Berses skaldskap är, utom de här anförda versarna, nästan ingenting bevarat. Han ansågs av sin samtid för en god skald.

Sigvat Thordsson, en av Islands mest fräjdade skalder, son till Thord Sigvaldeskald (jfr nedan kapitel 43), född c. 995, död efter 1038, men före 1047 (jfr nedan). Redan som tjugoårig kom Sigvat till Norge, där han träffade Olav den helige, vars gunst han snart vann och till vilken han sedan kom att stå i det hjärtligaste förhållande, ett förhållande som endast övergående stördes av det besök Sigvat vid en resa till England och Frankrike år 1025—26 gjorde hos Olavs motståndare Knut den store. Sigvat hade stort inflytande hos konungen och anförtroddes många viktiga värv, bland vilka kan nämnas beskickningen till Ragnvald jarl i Västergötland år 1018 med anledning av misshälligheterna med Olav skötkonung i Sverige (jfr nedan kapitel 91 ff.) och de i samband därmed stående underhandlingarna om Olavs giftermål med Olav skötkonungs dotter Astrid. Sigvat hade den sorgen att icke vara vid sin konungs sida i hans sista kamp vid Stiklarstadår 1030 — han befann sig vid den tiden på hemväg från en pilgrimsfärd till Rom; med orätt antydde hans fiender, att han skulle avsiktligt ha svikit konungen. Efter konungens död slöt han sig till hans änka Astrid, som då befann sig i Sverige, och då Olavs son Magnus år 1035 hemkallades för att mottaga sin fäderneärvda krona, återvände han med denne till Norge. Han kom snart att till Magnus intaga samma ställning som till Olav och vistades tidvis länge hos honom. Allbekant är den vackra episod, då Sigvat på sina och kungens vänners råd i en skoningslöst uppriktig dikt varnade Magnus for hans hårda framfart mot de norska stormännen, hans faders motståndare, och därigenom avvärjde utbrottet av ett nytt inbördeskrig, som redan var förberedt. Efter denna tid hör man ej mycket om Sigvat. Sannolikt har han gått hädan före konungen, om vilken han eljest säkerligen skulle ha diktat en arvsdråpa.

Såsom skald har Sigvat sedan gammalt anseende att vara en av de allra främsta i den fornisländska litteraturen. Särskilt hans formella talang var beundransvärd. Hans diktning visar en starkt intellektuell läggning, men saknar ingalunda — särskilt i hans mannaårs mognare alster — en innerlig, ehuru behärskad känsla, och är nästan alltid djupt personligt präglad. Bland hans många dikter äro av ett flertal större eller mindre delar bevarade. Av dessa må nämnas: ett kväde om Olavs ungdomsbedrifter, varmed han introducerade sig vid deras första möte; »Nesjarvisorna», om slaget vid Nesjar (se kapitel 46 ff.); »Österfärdsvisorna», en diktcykel om Sigvats resa till Ragnvald jarl (se ovan); »Västerfärdsvisorna», en liknande cykel om Sigvats färd till England och Frankrike (se ovan); ett kväde om den norske stormannen Erling Skjalgsson (jfr kapitel 22); ett lovkväde över Knut den store (»Knutsdråpa»), författat efter dennes död år 1035; de berömda Bersöglisvísur (»Sanningssången») vari han gick tillrätta med konung Magnus (se ovan); slutligen hans troligen sista dikt, arvsdråpan över Olav den helige, vari han tolkar sin sorg och saknad vid förlusten av sin konung och vän.

Ottar svarte, isländsk skald, systerson till den ännu namnkunnigare Sigvat Thordsson. Hans födelse- och dödsår, liksom faderns namn, äro okända. Som ung vistades han hos Olav skötkonung i Sverige till dennes död (c. 1022)— jfr nedan kapitel 70 ff. — och kom därefter till Norge, där han sammanträffade med Olav den helige, som lät fängsla honom, emedan han hade diktat ett kärlekskväde till Olav skötkonungs dotter Astrid, Olav den heliges blivande gemål. Genom Sigvats bemedling blev han benådad och författade då ett lovkväde till Olav, vilket går under namnet »Huvudlösen» (»1ösen för sitt huvud»). Emellertid kände Ottar sig icke trygg hos Olav, utan lämnade honom snart och slöt sig till hans fiende Knut den store i Danmark. — Bland Ottars dikter äro, utom av det nämnda kvädet till Olav den helige, bevarade fragment av en dikt om Olav skötkonung och en om Knut den store (»Knutsdråpa»). Ottar var en framstående skald. Hans skildringar äro livliga och målande, och hans verskonst visar både känsla, fantasi och formell begåvning.

Thorgeir Håvarsson och Thormod Bersesson med tillnamnet »Kolbrunsskald» äro huvudpersonerna i den lilla isländska »Fostbrödrasaga». Thormod, som var född c. 997, och den jämnårige Thorgeir ingingo vid unga år fostbrödraskap med varandra, men det kom efter någon tid på grund av Thorgeirs övermod till en brytning emellan dem, och Thorgeir reste utomlands. När Thorgeir år 1023 blev dräpt av en grönländsk hövding, begav sig emellertid Thormod, trogen sitt fostbrödralöfte, till Grönland för att hämnas honom och lyckades också att under en treårig vistelse på Grönland grundligt genomföra hämnden. Omedelbart före Grönlandsfärden hade Thormod en vinter uppehållit sig hos konung Olav den helige, och efter Grönlandsvistelsen återvände han efter ett kort besök hos Knut den store till Olav, som han sedan troget följde, tills han stupade tillsamman med honom i slaget vid Stiklarstad (se nedan kapitel 205—208, 233 f.).

Sitt tillnamn fick Thormod på grund av en kärleksdikt till en flicka i hans hemtrakt, Thorbjorg »Kolbrun» (Thorbjorg »med de kolsvarta ögonbrynen»). Thormod är bekant som en skicklig, ehuru föga originell, skald. Av hans skaldskap äro, utom en del så kallade lösa verser (de flesta författade under uppehållet hos Olav 1027—1030) bevarade endast ett antal strofer ur hans »Thorgeirsdråpa», ett arvkväde över fosterbrodern.

Thoraren lovtunga. Om denne isländske skald vet man ej mycket utöver vad som här omtalas. Hans härstamning och ålder äro okända. Han var emellertid troligen redan en mogen man, då han åtföljde Knut den store på hans härtåg mot Norge år 1028 och hade väl då länge vistats hos denne. Några år senare uppehöll han sig någon tid hos Knuts son Sven Alvivasson, då denne satt som Norges regent. Sedan omtalas han icke mera. Sitt tillnamn »lovtunga» har Thoraren fått på grund av den starkt lovprisande karaktären av hans dikter. Av dessa äro tre kända. Den första, en lovdikt till Knut, har fått sitt namn »Huvudlösen» på grund därav, att Thoraren genom den — under de omständigheter som här i texten omtalas — löste sitt huvud ur Knuts våld; av denna dikt är dock endast omkvädet bevarat. Den andra, den här omtalade »Togdråpa», är likaledes en lovsång till Knut. Den tredje handlar däremot om Sven Alvivasson och är författad till dennes ära under Thorarens nyssnämnda uppehåll hos honom; dess namn »Glälognskvida» (Stillhetssången) anses syfta på de jämförelsevis lugna åren efter Olav den heliges fall. Den anföres av Snorre längre ned (kapitel 239 och 245).

Hallvard »Håreksblese», isländsk skald. Om dennes härkomst och levnad är intet annat bekant, än att han under någon tid efter Knut den mäktiges erövring av Norge uppehållit sig hos denne. Om Knut har han också diktat en dråpa, av vilken några versar äro bevarade. En av dessa anföres här. Av hans övriga skaldskap är intet känt.

Bjarne Hallbjörnsson, isländsk skald, död vid ung ålder c. 1050. Bjarne kom år 1050 till Norge och slöt sig där till den mäktige Kalv Arnesson, men blev kort därefter dräpt av en fiende. Av Bjarnes skaldskap äro bevarade endast några fragment av ett lovkväde till Kalv Arnesson, den s. k. »Kalvsflocken», varur de här anförda versarna äro hämtade. Sitt tillnamn »Gullbråskald» har Bjarne gemensamt med Gissur svarte och sannolikt av liknande anledning (jfr kapitel 70 not 1).

Räv Gestsson, isländsk skald, född c. 1000, härstammade från en förnäm släkt på västlandet, där han liksom sina förfäder varit bosatt på den gård Hovgårdar (isl. Hofgarðar), efter vilken han namnes Hovgårda-Räv. Räv var fosterson och lärjunge i diktkonsten till Gissur »Gullbråskald». För övrigt känner man nästan ingenting om hans liv. Av hans sannolikt rätt rika skaldskap — han uppgives i gamla källor ha diktat bl. a. om Olav den helige (en arvdråpa), Magnus den gode, Hårek från Thjotta och dennes son Einar — är bortsett från några små och svårbestämbara fragmentet bevarade endast ett par versar av ett arvkväde över fosterfadern Gissur, som stupade med Olav vid Stiklarstad. De få resterna av hans dikter visa emellertid, att Räv varit en synnerligen framstående skald, jämförlig med de allra bästa isländska diktarna.

Thorfinn »munn», en isländing från nordlandet, av obekant ålder och härkomst, hirdman och skald hos konung Olav. I en källa säges han ha diktat redan om jarlen Håkon den mäktige och skulle sålunda ha varit en gammal man, då han deltog i slaget vid Stiklarstad. Av Thorfinns diktning äro endast bevarade ett par tillfällighetsversar, av vilka en anföres strax nedan.

Thodolv Arnorsson, isländsk skald, född sannolikt c. 1010. I Norge har han vistats åtminstone några år före Magnus den godes död och slöt sig senare för beständigt till dennes efterträdare, Harald hårdråde, med vilken han enligt en i en isländsk källa föreliggande uppgift skall ha fallit i slaget vid Stamfordbridge år 1066. Thjodolv är en företrädare för den strängt konstmässiga men opersonliga hirdskaldepoesien. Av hans dikter äro, förutom tillfälliga enstaka versar, bevarade större delar dels av den här och på flera ställen i det följande anförda »flocken» om Magnus den gode, författad sannolikt omkring år 1045, dels av en större och mycket konstfull dråpa om konung Harald (år 1065), kallad Sexstefja, dvs. dråpan med sex olika »stäv» eller omkvädesversar.

Odd kikinaskald. Om denne isländske skalds levnadsförhållanden är så godt som intet känt. Hans tillnamn är oförklarat. Av hans diktning äro, utom en tillfällighetsvers, bevarade endast två strofer av ett arvkväde över Magnus den gode, varav den ena här anföres.

Bolverk Arnorsson, isländsk skald, broder till den ovan omtalade Thjodolv Arnorsson. Om hans liv känner man intet annat än att han under någon tid vistats hos Harald hårdråde och diktat om honom. Av detta kväde (en dråpa) om Harald, som här anföres, äro endast några få versar bevarade; de flesta handla om Haralds krigståg under vistelsen i Grekland.

Arnor Thordsson, son till skalden Thord Kolbeinsson och Oddny »öfackla» (jfr Olav Tryggvessons historia kapitel 36 not 1), född c. 1012, död efter 1073. Arnor gjorde under sin ungdom vidsträckta handelsresor, varvid han bl. a. besökte Norge, England och Orknöarna. På sistnämnda ställe kom han i mycket vänskapligt förhållande till jarlarna Thorfinn Sigurdsson och dennes brorson Ragnvald Brusesson, och hans dikter om dessa ha givit honom hans tillnamn »jarlaskald», han vistades också någon tid hos Magnus den gode och Harald hårdråde i Norge och har diktat om båda. Arnor var en rikt begåvad skald, med lättrörlig och livlig fantasi och stor formell talang. Ett påfallande drag i hans diktning är den starkt framträdande religiositeten. Av större dikter äro bevarade delar av bl. a.: »Ragnvaldsdråpa», en arvdråpa över Ragnvald Brusesson (död 1044); »Hrynhenda» eller »Magnusdråpa» om Magnus den gode (författad år 1046), märklig särskilt i metriskt hänseende och genom sin glänsande diktion; en andra »Magnusdråpa», författad vid konungens död år 1047; »Thorfinnsdråpa», ett arvkväde över Thorfinn jarl (död 1064), utmärkt genom stark personlig känsla för ungdomsvännen och en utpräglat religiös ton; en arvdråpa över Harald hårdråde (död 1066). — Den nedan anförda versen är hämtad ur »Thorfinnsdråpa».

Illuge Bryndölaskald är känd så godt som endast till namnet. Av ett kväde, som han enligt en isländsk källa diktat om Harald hårdråde, äro endast några få versar bevarade, däribland den här anförda.

Stuv Thordsson med tillnamnet »den blinde», även kallad Skald-Stuv, isländsk skald, född troligen c. 1025, död i varje fall efter Harald hårdrådes fall (jämför nedan). Stuv besökte åren 1062— 63 Norge, sammanträffade med Harald hårdråde, diktade om honom och blev hans hirdman, men lämnade snart åter hovet och landet. Stuv, som var sonsons son till Glum Geiresson och även besläktad med Einar »skålaglam», var liksom dessa, såvidt man av hans bevarade diktning kan döma, en begåvad diktare. Hans första dikt om Harald har gått helt och hållet förlorad. Däremot ha bevarats delar av en arvdråpa över samme furste, »Stuvsdråpa» eller »Stuva», vilken bland annat utmärker sig genom ett konstrikt, på tre versrader delat omkväde (jämför Harald hårdrådes historia kapitel 12 not 3).

Thoraren Skeggesson, enligt antagande en broder till den berömde lagsagomannen och skalden Markus Skeggesson (död 1107), men för övrigt alldeles okänd. Av hans diktning är intet utom den här anförda halvversen bevarat.

Valgard från Voll (i Rangåsyssla på Island) är, liksom de nyss omtalade skalderna Bolverk, Stuv och Thoraren, till sin härkomst och levnad så godt som alldeles okänd. Av den dikt som här anföres av Snorre (troligen en dråpa) framgår, att han någon tid uppehållit sig hos Harald hårdråde och diktat om denne. De — tyvärr mycket fragmentariska — bevarade resterna vittna om en stor skaldebegåvning, innerlig känsla, stark fantasi och ett även hos isländska skalder mindre vanligt herravälde över språket.

Grane, en med undantag av förnamnet helt och hållet okänd skald. Av en dikt om Harald hårdråde äro några obetydliga rester bevarade.

Om skalden Thorleik den fagre är intet annat känt än vad här berättas. Av den här omtalade »flocken» om Sven Estridsson äro något mer än ett tiotal versar bevarade. De vittna om att Thorleik varit en god skald.

Sten Herdisson, isländsk skald, dotterdotterson till Einar »skålaglam». Efternamnet har Sten efter sin moder, vilket sannolikt antyder, att fadern, som för övrigt är okänd, dött tidigt. Om hans liv känner man blott, att han med Harald hårdråde deltog i slaget vid Nissan (Harald hårdrådes historia kapitel 61 ff.) ombord på sin frändes, Ulv stallares, skepp och att han under Olav kyrres tid (1066 —1093) under någon tid vistats i Norge. Av Stens dikter äro bevarade dels några versar av en »flock» om den nyssnämnda striden vid Nissan, dels större rester av en »Olavsdråpa», diktad om Olav kyrre c. 1070. Dessa diktfragment röja en sympatisk personlighet, men äga formellt och innehållsligt föga originalitet. Särskilt i den förstnämnda »flocken» möta många reminiscenser från äldre skalder.

Thorkel Skallesson, son till en viss Thord skalle, är känd endast som författare av en dikt om jarlen Valthjov, den här anförda »Valthjovsflocken».

Björn den krumpenhänte är till sin levnad helt okänd. Sannolikt har han någon tid omkring år 1100 uppehållit sig i Norge, där han då diktat den dråpa om Magnus barfot, av vilken här och i det följande några versar anföras.

Om Thorkel »hammarskald» (eller »Hammarskald», om tillnamnet, såsom det antagits, givits efter en gård Hammar) är intet känt med undantag därav, att han på grund av de uppgifter om hans dikter som föreligga synes antingen länge eller vid flera olika tillfällen ha uppehållit sig i Norge. Av hans skaldskap är emellertid blott bevarade dels några rester av den här anförda »Magnusdråpa», dels möjligen en tillfällighetsvers, som anföres anonymt i kapitel 6 i Magnus barfots historia.

Thoraren »stuttfäll» (tillnamnet betyder »den korta pälsen»), isländsk skald från början av 1100-talet. Om hans levnad är intet annat känt, än att han någon tid vistats vid Sigurd »jorsalafares» hov. Av hans dikter äro utom ett par tillfällighetsversar bevarade endast några fragment av en dräpa om konung Sigurd, »Stuttfällsdråpan», till vilken här anförda vers hör.

Einar Skulesson, en av det forntida Islands produktivaste och mest frejdade skalder, född c. 1090, död sannolikt c. 1160—1170. Einar, som härstammade från den berömde Egil Skallegrimsson, var vigd till präst och har sannolikt någon tid skött prästkallet i sin hemtrakt på Myrar i sydvästra Island. Tidigt begav han sig emellertid på resor och vistades vid flera olika tillfallen och sannolikt tidvis mycket länge i Norge, där han trädde i vänskapsförhållande till flera av de norska konungarna under 1100-talets förra hälft: Sigurd »jorsalafare», Harald »gille», Magnus blinde och Östen Haraldsson, av vilka den senare förlänade honom stallarevärdigheten. Av hans uppehåll i Norge kan särskilt nämnas det tillfälle, sannolikt år 1153, då han i Kristkyrkan i Nidaros framsade sin nedannämnda dikt om Olav den helige. Vid samma tid säges han ha besökt den svenske konungen Sverker Karlsson och den danske Sven grade och framfört kväden till dem.

Einar var en högt begåvad skald och en ädel, starkt religiöst betonad personlighet, som redan hos sin samtid och närmaste eftervärld åtnjöt ett stort anseende. Av hans bevarade diktning är i främsta rummet att nämna den nyss antydda storslagna minnesdråpan över Olav den helige, »Geisle» (»Strålen»), Denna dikt, som har sitt namn från ett par ställen i densamma, där Olav betecknas såsom »en stråle av nådens sol», skildrar Olav såsom helgon och uppehåller sig framför allt vid hans undergörande kraft och de otaliga järtecken som skett vid hans grav; den är den äldre tidens förnämsta religiösa kväde och blev såsom sådant förebild för den religiösa diktningen under ett par århundraden framåt. Av övriga dikter kan nämnas en dråpa om Sigurd »jorsalafare», av vilken här och i det följande några versar citeras, samt brottstycken av dikter om Harald »gille», Östen Haraldsson och Inge Haraldsson, alla utmärkta av skaldens lugna och opartiska syn på personer och förhållanden och av stor formell skicklighet.

Halldor »skvaldre», isländsk skald, vars levnad är okänd med undantag därav att man vet, att han färdats vida omkring och besökt en mängd furstar och jarlar i de nordiska länderna. Halldor, vars tillnamn synes betyda den »pratsamme», har varit en mycket produktiv skald, men av hans diktning är mycket litet bevarat. De här och i det följande anförda versarna tillhöra en dråpa, »Utfärdsdråpan», om Sigurd »jorsalafares» färd till det heliga landet. Ur en annan dikt om Sigurd anföres i kapitel 6 nedan den enda bevarade versen.

Ivar Ingemundsson, en isländing av förnäm börd, om vars härkomst och levnad dock nästan intet är känt. Han synes emellertid en längre tid ha uppehållit sig i Norge, där han diktat redan om Magnus barfot och där han särskilt stått i vänskapsförhållande till dennes son konung Östen. Av hans diktning är bevarad endast större delen av den här anförda »Sigurdsbalken», en minnesdikt över Sigurd »slembedjäkne», författad efter dennes död år 1139.

Kolle, med tillnamnet »den prude» (dvs. den ärelystne), isländsk skald, om vilken intet annat är bekant än att han diktat en dråpa om konung Inge Haraldsson och någon tid vistats hos denne i Norge. Av den nämnda dråpan äro endast några få brottstycken bevarade.

Thorbjörn »skakkeskald». Om denne skald känner man intet annat än att han diktat om Erling »skakke», vilket också givit anledning till hans binamn. Av den ifrågavarande dråpan äro endast tre versar bevarade.

Till början av sidan.