Örjan Martinsson

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 50, 51, 52, 53, 54, 55, 56, 57, 58, 59, 60, 61, 62, 63, 64, 65, 66, 67, 68, 69, 70, 71, 72, 73, 74, 75, 76, 77, 78, 79, 80, 81, 82, 83, 84, 85, 86, 87, 88, 89, 90, 91, 92, 93, 94, 95, 96, 97, 98, 99, 100, 101, 102, 103, 104, 105, 106, 107, 108, 109, 110, 111, 112, 113, 114, 115, 116, 117, 118, 119, 120, 121, 122, 123, 124, 125, 126, 127, 128, 129, 130, 131, 132, 133, 134, 135, 136, 137, 138, 139, 140, 141, 142, 143, 144, 145, 146, 147, 148, 149, 150, 151, 152, 153, 154, 155, 156, 157, 158, 159, 160, 161, 162, 163, 164, 165, 166, 167, 168, 169, 170, 171, 172, 173, 174, 175, 176, 177, 178, 179, 180, 181, 182, 183, 184, 185, 186, 187, 188, 189, 190, 191, 192, 193, 194, 195, 196, 197, 198, 199, 200, 201, 202, 203, 204, 205, 206, 207, 208, 209, 210, 211, 212, 213, 214, 215, 216, 217, 218, 219, 220, 221, 222, 223, 224, 225, 226, 227, 228, 229, 230, 231, 232, 233, 234, 235, 236, 237, 238, 239, 240, 241, 242, 243, 244, 245, 246, 247, 248, 249, 250, 251

Kapitel 21
Om Einar »tambarskälve».

Efter Olav Tryggvessons fall gav Erik jarl fred åt Einar »tambarskälve», Eindride Styrkårssons son¹. Einar for med jarlen norrut till Norge. Det säges, att Einar har varit den starkaste man och den bäste bågskytt som någonsin funnits i Norge. Hans skott voro kraftigare än alla andra mäns; han sköt med trubbig pil igenom en ogarvad blöt oxhud, som hängde fritt på en stång. I skidåkning var han främst av alla. Han var väl förfaren i alla kroppsfärdigheter och en mycket rask man. Han var av högättad börd och rik. Erik jarl och Sven jarl bortgifte till Einar sin syster, Bergljot Håkonsdotter²; hon var en mycket duktig kvinna. Eindride hette deras son. Jarlarna gåvo Einar stora intäkter i Orkadalen, och han blev den mäktigaste och förnämste mannen i Tröndelagen. han var en kär vän till jarlarna och deras bästa stöd.

1. Om denne jfr Harald gråfälls historia kapitel 14, Olav Tryggvessons historia kapitel 19, 94, 108.
2. Jfr Olav Tryggvessons historia kapitel 19.

Kapitel 22
Om Erling Skjalgsson¹.

Erik jarl var illa till freds med att Erling Skjalgsson hade så stor makt. Han lade under sig all den konungsjord som konung Olav hade förlänat Erling. Men Erling uppbar likafullt som förut skatterna i Rogaland, och åborna fingo ofta betala dubbel skatt; eljest förödde han deras åkrar. Jarlen fick föga av sakörena, ty fogdarna kunde icke hålla sig kvar där, och jarlen for på gästning, endast om han hade stort följe. Detta omtalar Sigvat²:

Erling, en kung bland jarlar³,
var mäktig: Olavs svåger,
den härlige Tryggvesonens⁴,
ingjöt skräck hos folket.
Sin andra syster skänkte
böndernas herre åt Ragnvald,
fader till Ulv, som hustru⁵.
Lyckan blev dem beständig.

Erik jarl vågade icke inlåta sig i strid med Erling, emedan denne hade många och mäktiga fränder och själv var mäktig och vänsäll; han satt ständigt omgiven av ett stort följe, såsom om det vore en konungs hird. Erling låg om somrarna ofta på härnadståg och skaffade sig gods, ty han blev sin gamla vana trogen i fråga om prakt och storslagenhet, ehuru han nu hade mindre och otjänligare inkomster än i sin svåger konung Olavs dagar. Erling var en mycket vacker, stor och stark man, kraftigare än alla andra och i alla färdigheter mest lik konung Olav Tryggvesson. Därom säger Sigvat:

Ingen av ländermännen,
hur rask och duglig han vore,
kunde med skäl sig rosa
av flera strider än Erling.
Den givmilde mannen lade
hela sin kraft i striden:
först han i kampens tummel
trädde och sist gick ur den.

Det har alltid sagts, att Erling varit den främste av alla ländermän⁶ i Norge.

Dessa voro Erlings och Astrids barn: Åslak, Skjalg, Sigurd, Loden, Thore och Ragnhild, som blev gift med Thorberg Arnesson. Erling hade ständigt hos sig nittio eller flera frigivna, och både vinter och sommar dracks det hos honom efter mått vid dagsvärden, men vid aftonmåltiden omätt⁷. Då jarlarna voro i närheten, hade han två hundra man eller flera hos sig. Aldrig for han med färre män än med en fullt bemannad tjugobänkare⁸. Erling hade en stor »skeid»⁹ på trettiotvå rum¹⁰ och likväl stor i förhållande därtill; den använde han på vikingafärder och i leding. Den hade en besättning av två hundra man eller mer.

1. Om Erling Skjalgsson se Olav Tryggvessons historia kapitel 54
   ff., 97, 101.
2. I ett lovkväde över Erling.
3. Uttrycket betecknar väl i allmänhet Erlings stora makt och storslagna uppträdande, men syftar särskilt på det övermodiga sätt på vilket han uppträdde mot Erik jarl.
4. Erling var gift med Olav Tryggvessons syster Astrid; se Olav Tryggvessons historia kapitel 57, 58.
5. Ragnvald, jarl i Västergötland, var gift med Olav Tryggvessons syster Ingeborg.
6. Om denna titel se Harald hårfagres historia kapitel 6 not 2.
7. Dvs. att vid morgonmåltiden var och en fick sig ett visst kvantum tilldelat, under det att man vid aftonmåltiden fick dricka så mycket man ville.
8. Tjugobänkare: fartyg med tjugo roddbänkar, dvs. med tjugo par åror.
9. »Skeid» var namnet på ett visst slags krigsskepp.
10. Om betydelsen av »rum» se Olav Tryggvessons historia kapitel 72 not 2.

Kapitel 23
Om Erling Skjalgsson.

Erling hade ständigt hemma på sin gård trettio trälar och dessutom annat tjänstefolk. Han bestämde dagsverken för sina trälar och gav sedan var och en, som ville, tillfälle och lov till att arbeta i skymningen eller om nätterna; han skänkte dem åkerland att så korn på för egen räkning. För var och en bestämde han värde och lösesumma; många köpte sig fria förslå eller andra aret och alla, som dugde något till, friköpte sig på tre år. För dessa pänningar köpte Erling sig nya trälar. Av sina frigivna satte han några till sillfiske och några till andra näringsfång; somliga röjde skogen och byggde sig gårdar där. Alla förhjälpte han till en någorlunda god ställning.

Kapitel 24
Om Håkon jarl.

Då Erik jarl hade styrt Norge i tolv år, kom bud till honom från hans svåger, den danske konung Knut¹, att Erik jarl skulle fara med honom västerut till England med sin här; ty Erik var mycket namnkunnig genom sina härfärder, eftersom han hade hemburit segern i de två strider, som varit de skarpaste i Nordlanden: den ena, då Håkon jarl och Erik kämpade med jomsvikingarna², och den andra, då Erik stred mot konung Olav Tryggvesson³. Så säger Thord Kolbeinsson⁴:

Till furstens⁵ lov jag åter
höjer min sång: jag sporde,
att landets fräjdade herre⁶
den hjälmprydde jarlen kallat.
Som plikten bjöd det, Erik
skulle — längesen är det —
komma till vänfast möte.
Nog vet jag, vad kungen ville.

Jarlen ville icke försumma att följa konungens bud och for bort från landet; han lämnade sin son, Håkon jarl, kvar i Norge att värja riket. Men eftersom Håkon icke var mer än sjutton år gammal, anförtrodde han honom åt sin svåger, Einar »tambarskälve», för att denne skulle föra styrelsen för Håkon.

1. Erik var gift med Knuts syster Gyda; se Olav Tryggvessons historia kapitel 90.
2. Se Olav Tryggvessons historia kapitel 38 ff.
3. Syftar på slaget vid Svolder; jfr Olav Tryggvessons historia kapitel 100—113.
4. Se Olav Tryggvessons historia kapitel 36 not 1. Denna och följande vers äro hämtade ur »Eriksdråpa».
5. Furstens: Erik Jarls.
6. »Landets herre» är konungen, Knut den store.

Kapitel 25

Erik kom till England till konung Knut och var med honom, då han intog London. Erik jarl kämpade väster om London; där fällde han Ulvkel den tappre. Så säger Thord:

Den givmilde fursten begynte
striden väster om London;
havshästens prisade herre¹
riken vann i kampen.
Den oförskräckte Ulvkel
fick dryga hugg, och blåa
skälvde svärdens eggar
vasst över skaran av tingmän².

Erik jarl var i England ett år och hade några strider. Den följande hösten ämnade han göra en pilgrimsfärd till Rom, men dog av en åderlåtning där i England³.

1. »Havshästens (dvs. skeppets) herre» är sjökrigaren, här Erik jarl.
2. Om »tingmännen» se ovan kapitel 14 not 4.
3. Erik dog i själva verket först år 1023, såsom jarl i Northumberland.

Kapitel 26
Edmund dräpes.

Konung Knut hade många strider i England med den engelske konungen Adalråds söner, och de hade ömsevis seger. Han kom till England samma sommar som Adalråd dog. Efter dennes död äktade konung Knut drottning Emma; deras barn voro Harald, Harde-Knut och Gunnhild¹. Konung Knut ingick förlikning med konung Edmund; de skulle ha halva England vardera. Samma månad dräpte Henrik »strjona»² konung Edmund. Därefter fördrev konung Knut alla konung Adalråds söner från England. Så säger Sigvat:

Adalråds söner
slog Knut alla
eller drev dem
bort ur landet.

1. Harald »harfot», konung i England 1037 —1040, var icke son till Emma, utan till en engelsk kvinna Alviva (feng. Ælfgifu), med vilken Knut den store även hade sonen Sven, som efter Olav den heliges död åren 1030—1035 var Norges regent. — Harde-Knut, faderns efterträdare såsom konung i Danmark (1035—1042), konung i England efter broderns död (1040—1042).
2. »Strjona» återger feng. streóna, »erövrare». Henrik är fel för Eadric.

Kapitel 27
Om Olav och Adalråds söner.

Konung Adalråds söner kommo från England till Ruda i Valland till sina morbröder samma sommar, som Olav Haraldsson kom västerifrån från sina härnadståg¹. De uppehöllo sig alla den vintern i Normandiet och ingingo ett förbund med varandra på det villkor, att konung Olav skulle få Northumberland, om de lyckades återtaga England från danerna. Om hösten sände konung Olav sin fosterfader Hrane till England för att samla en här. Adalråds söner sände honom med igenkänningstecken² till sina vänner och fränder, och Olav gav honom mycket pänningar för att locka folk att sluta sig till dem. Hrane vistades under vintern i England och fick trohetslöfte av många mäktiga män. Landets innebyggare ville hellre ha inhemska konungar över sig; likväl hade danernas makt nu blivit så stor i England, att allt folket i landet hade tvungits under dem.

1. De i föregående kapitlen omtalade händelserna ägde rum åren 1016—17, Adalrådssönernas flykt på vintern 1016—17. Då hade emellertid Olav redan för mer än ett år sedan lämnat England och vändt hem till Norge (jfr kapitel 16 not 1).
2. Se Håkon den godes historia kapitel 1 not 4.

Kapitel 28
Konung Olavs strider.

Om våren föro de österut¹ allesamman, konung Olav och konung Adalråds söner. De kommo till England på ett ställe som heter Jungufurda²; där gingo de i land med sin här och upp till staden. Här voro många av de män samlade som hade lovat dem hjälp; de intogo staden och dräpte många män. När konung Knuts män fingo veta detta, samlade de en här och fingo snart mycket folk, så att konung Adalråds söner icke hade styrka nog att göra motstånd och icke sågo någon annan utväg än att draga bort därifrån och tillbaka västerut³ till Ruda. Konung Olav skilde sig då ifrån dem och ville icke fara till Valland. Han seglade norrut längs Englands kust fram till Northumberland; där lade han till i en hamn som kallas Furuvald⁴, kämpade mod stadens innebyggare och fick seger och stort byte.

1. Rättare: norrut.
2. Belägenheten av detta ställe är obekant.
3. Rättare: söderut.
4. En ort med detta namn är icke känd. En handskrift har: fyrir waldi, vilket har tolkats såsom »framför the Wolds» (en höjdsträckning längs kusten av Lincolnshire och Yorkshire).

Kapitel 29
Konung Olavs färd till Norge.

Konung Olav lät långskeppen ligga kvar, men utrustade två handelsskepp; han hade två hundra tjugo man, brynjeklädt och väl utvalt folk. På hösten seglade han norrut ut på havet. De fingo stark storm, så att de voro i livsfara, men eftersom de hade en duglig besättning och konungens lycka med sig, avlopp färden lyckligt. Så säger Ottar:

Konungars vän! Du kampglad
rustade tvänne knarrar¹
att fara från väster — ofta
faran du modigt mötte.
Storm och sjögång förvisso
varit för skeppen farlig,
om mindre dugligt manskap
stått inombords på vågen.

Och än vidare:

Ej du räddes havet,
fast vågorna gingo höga:
aldrig får en furste
bättre män i följe.
Prövat hårdt blev skeppet,
förrn Norges kust du nådde;
med kraft det stötte från sig
de skyhögt forsande vågor.

Här säges det, att konung Olav kom till land i mellersta Norge; den ö, där de togo land, heter Sala², utanför Stad. Konungen sade, att det var en lyckodag, eftersom de hade landat vid Sala i Norge³, och menade, alt det var ett godt förebud, att det hade fallit sig så. Då de gingo upp på ön, råkade konungen trampa med ena foten på ett ställe, där det var lera, och sjönk på knä med det andra benet. »Nu föll jag,» sade konungen. Då svarade Hrane: »Icke föll du, konung, nu satte du fötterna fast i landet.» Konungen log och sade: »Det kan hända, om Gud vill.»

De gingo sedan ned till skeppen och seglade söderut till Ulvasund⁴. Där sporde de om Håkon jarl⁵, att han befann sig söderut i Sogn och att man kunde vänta honom norrut, så snart det bleve gynnsam vind; han hade bara ett skepp.

1. »Knarr» var namn på ett slags stora handels- och transportfartyg.
2. Här menas Selja (nu Sella), en ö nordligast i Firdafylke.
3. »Sala» betyder »lycka».
4. Jfr Håkon den godes historia kapitel 22 not 3.
5. Erik jarls son; jfr kapitel 24.

Kapitel 30
Håkon jarl tages till fånga i Saudungssund.

Då konung Olov kom söderut förbi Fjaler¹, höll han av från farleden och styrde in till Saudungssund och lade sig där. De lågo med ett skepp på vardera sidan av sundet och hade en tjock kabel emellan sig. Just i detsamma, rodde jarlen Håkon Eriksson och hans män fram emot sundet med ett bemannat långskepp. De trodde, att det var två handelsskepp som lågo i sundet, och rodde fram i sundet emellan skeppen. Då drogo konung Olav och hans män upp kabeln midt under kölen på långskeppet och vindade med gångspel. Så snart kabeln nådde kölen, reste skeppet sig med aktern och stupade nedåt med fören, så att vattnet rusade in vid bogen, fyllde skeppet och bragte det att kantra. Konung Olav och hans män drogo upp Håkon jarl och alla de av hans män, som de fingo fatt i, men några dräpte de och andra drunknade. Så säger Ottar:

Stridshövding, rik på skatter!
Håkons långskepp tog du
med all dess praktfulla rustning
och männen själva tillika.
Ung vann du, krigarfurste —
ofta du korpen mättat² —
de ättland här du ägde.
Fåfängt var jarlens motstånd.

Håkon jarl fördes upp på konungens skepp, han var den vackraste man som någon hade sett; han hade stort hår, fagert som silke, och hade bundit ett guldband om huvudet. Han satte sig i förrummet³. Då sade konung Olav: »Icke är det osant sagt om eder fränder, huru vackra män I ären, men nu är det ute med eder lycka.» Håkon svarade: »Icke är detta olycka, som har händt oss. Det har länge varit så, att än den ene än den andre har legat under i striden; så har det också gått edra och våra fränder, att de ömsevis ha haft övertaget. Jag är ännu föga mer än ett barn till åldern; vi voro nu icke heller beredda att försvara oss och väntade icke strid. Må hända, att det en annan gång går bättre för oss än nu.» Konung Olav genmälte: »Tror du icke, jarl, att det här har burit så till, att du hädanefter får varken seger eller nederlag?» Jarlen sade: »Därför råder du, konung, denna gång.» Då sade konung Olav: »Vad vill du göra, jarl, för att jag skall låta dig fara, vart du vill, helbrägda och oskadd?» Jarlen frågade, vad han begärde. Konungen sade: »Intet annat, än. att du far bort ur landet och giver upp ditt rike och svär, att du aldrig går i strid mot mig hädanefter.» Jarlen svarade, att han ville göra detta. Nu svor Håkon jarl konung Olav ed, att han aldrig mera skulle kämpa emot honom och icke försvara Norge med vapenmakt emot honom eller anfalla honom. Sedan gav Olav honom och alla hans män nåd; jarlen fick tillbaka det skepp som han förut hade haft. Därefter rodde de bort. Detta omtalar skalden Sigvat:

Den mäktige kungasonen,
på ära lysten, sade
sig tvungen att möta Håkon
i Saudungssund det gamla.
Fursten som ung alltredan
en av de två förnämsta⁴
och ättad främst av alla
i Norden — mötte där jarlen.

Olav den heliges historia - kapitel 31-40
Tillbaka till Olav den heliges förstasida

1. Jfr Harald hårfagres historia kapitel 12 not 4.
2. Dvs.: »Ofta har du fällt fiender i kampen till föda för korpen».
3. Se Olav Tryggvessons historia kapitel 94 not 9.
4. Den andre är Olav Tryggvesson.