Örjan Martinsson

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 50, 51, 52, 53, 54, 55, 56, 57, 58, 59, 60, 61, 62, 63, 64, 65, 66, 67, 68, 69, 70, 71, 72, 73, 74, 75, 76, 77, 78, 79, 80, 81, 82, 83, 84, 85, 86, 87, 88, 89, 90, 91, 92, 93, 94, 95, 96, 97, 98, 99, 100, 101, 102, 103, 104, 105, 106, 107, 108, 109, 110, 111, 112, 113, 114, 115, 116, 117, 118, 119, 120, 121, 122, 123, 124, 125, 126, 127, 128, 129, 130, 131, 132, 133, 134, 135, 136, 137, 138, 139, 140, 141, 142, 143, 144, 145, 146, 147, 148, 149, 150, 151, 152, 153, 154, 155, 156, 157, 158, 159, 160, 161, 162, 163, 164, 165, 166, 167, 168, 169, 170, 171, 172, 173, 174, 175, 176, 177, 178, 179, 180, 181, 182, 183, 184, 185, 186, 187, 188, 189, 190, 191, 192, 193, 194, 195, 196, 197, 198, 199, 200, 201, 202, 203, 204, 205, 206, 207, 208, 209, 210, 211, 212, 213, 214, 215, 216, 217, 218, 219, 220, 221, 222, 223, 224, 225, 226, 227, 228, 229, 230, 231, 232, 233, 234, 235, 236, 237, 238, 239, 240, 241, 242, 243, 244, 245, 246, 247, 248, 249, 250, 251

Kapitel 61
Dråpet på Eiliv den götiske.

Så snart konung Olav kom till Viken och detta blev bekant, foro de danskar som där hade ämbeten av danakonungen genast därifrån; de begåvo sig till Danmark och ville icke invänta konung Olav. Men denne seglade in längs kusten av Viken och höll ting med bönderna. Allt folket där underkastade sig honom; han uppbar alla konungens skatter och stannade i Viken under sommaren.

Han styrde sedan österut över Folden från Tunsberg och ända ned till Svinesund. Där började sveakonungens välde, och denne hade tillsatt syssloman¹ där, Eiliv den götiske² över den norra delen och Hroe den skelögde över den södra ända ned till Älven. Hroe hade släktingar på båda, sidor om Älven och en stor gård på Hisingen; han var en mäktig och mycket rik man. Eiliv var också en högättad man. Då konung Olav kom med sin här till Ranrike³, kallade han bönderna till ting, och de som bodde på öarna eller nära havet infunno sig. När tinget var satt, talade Björn stallare och bad bönderna taga emot konung Olav där, på samma sätt som det hade skett på andra ställen i Norge. Brynjolv kamel hette en framstående bonde; han steg upp och sade: »Vi bönder veta, huru landet sedan gammalt har varit skiftat mellan Norges konung, sveakonungen och danakonungen, nämligen så, att Göta älv har bildat gränsen från Vänern och till havet, norr därom skogsbygderna⁴ upp till Eidaskog⁵ och därifrån Kölen allt norrut till Finnmarken. Vi veta också, att än den ene och än den andre har inkräktat på de andras land. Svearna ha länge haft väldet ända till Svinesund. Likväl — för att säga eder sanningen — vet jag, att många mäns sinnelag är sådant, att det skulle synas dem bättre att tjäna Norges konung; men de ha icke mod därtill. Sveakonungens rike sträcker sig både öster och söder om oss, och det är att vänta, att Norges konung snart far norrut i landet, där landets största styrka är; vi ha då icke kraft nog till att kämpa med götarna⁶. Nu måste konungen finna på ett godt råd för oss; vi skulle gärna vilja bliva hans män.» Efter tinget var Brynjolv om kvällen inbjuden till konungen och likaså dagen därpå, och de talade då mycket sig emellan i enrum. Sedan for konungen österut⁷ längs Viken.

När Eiliv fick höra, att konungen var där, lät han kunskapa om hans färd. Eiliv hade trettio man, som utgjorde hans följe. Han befann sig i den övre bygden vid skogarna och hade där en skara bönder samlad. Många bönder kommo till konung Olav, och andra sände vänskapsförsäkringar till honom. Sedan gingo bud emellan konung Olav och Eiliv, och bönderna bådo dem länge bägge, att de skulle avtala en sammankomst emellan sig och göra fred på något sätt. De sade till Eiliv, att de väntade av konungen, att om de icke rättade sig efter hans ord, så skulle de bliva hårdt straffade, och de lovade, att Eiliv icke skulle sakna hjälp av dem. Det blev då beslutet, att Eiliv och hans män skulle komma ned och hålla ting med bönderna och konungen. Då sände konungen anföraren för »gästerna»⁸, Thore den långe, och elva andra män till Brynjolv; de hade brynjor under kjortlarna och hattar över hjälmarna. Dagen därpå kommo bönderna talrikt ned tillsamman med Eiliv; i hans skara var då även Brynjolv och i dennes följe Thore. Konungen lade till med sina skepp på ett ställe, där en bergsknalle sköt ut i havet. Där gingo han och hans män i land och satte sig på knallen, men ovanför var en slätt, och där stod bondeflocken; Eilivs män bildade en sköldborg omkring honom.

Björn stallare talade länge och väl å konungens vägnar. När han hade satt sig ned, steg Eiliv upp och tog till orda; men i samma ögonblick reste sig Thore den långe, drog sitt svärd och högg till Eiliv över halsen, så att huvudet skildes från kroppen. Alla bönderna rusade upp, och götarna började att springande fly undan; Thore och hans män dräpte några av dem. Men när skaran stannade och tumultet upphörde, reste sig konungen upp och befallde, att bönderna skulle sätta sig ned. De gjorde så. Där talades nu mycket, och slutet blev, att bönderna underkastade sig konungen och lovade honom lydnad; han lovade å sin sida att icke skiljas ifrån dem och att stanna där, till dess han och den svenske konung Olav på något sätt finge gjort slut på sin tvist. Därefter lade konung Olav under sig den norra »sysslan»⁹ och for om sommaren vidare österut¹⁰ ända till Älven. Han fick alla de kungliga inkomsterna längs kusten och rundtomkring på öarna.

När det led mot slutet av sommaren, vände han tillbaka norrut till Viken och styrde upp efter Raumälven. Där är en stor fors, som heter Sarp; ovanför denna skjuter ett näs norrifrån¹¹ ut i älven. Där lät konung Olav göra ett gärde av sten och torv och stockar tvärs över näset, gräva en grav därutanför och bygga en stor jordvall. I denna borg lade han grunden till en köpstad¹². Han lät där bygga en konungsgård och resa en Mariakyrka; han lät också utstaka tomter till andra gårdar och skaffade män till att bygga på dem. Om hösten lät han föra dit de förråd som behövdes för vinteruppehåll; han satt där över vintern med stort följe, men hade sina män ute i alla »sysslor». Han förbjöd all utförsel från Viken till Götaland¹³, både av sill och salt; detta kunde götarna svårligen undvara. Han höll ett stort julgästabud och bjöd till sig många storbönder från bygderna däromkring.

1. Syssloman: kunglig ämbetsman, som hade att indriva skatter, böter m. m. som tillföllo kronan samt vaka över rättsskipningens rätta utövning inom sitt område.
2. Den götiske, dvs. som härstammade från Västergötland.
3. Ranrike är det forntida namnet på Bohuslän.
4. Skogsbygderna: på den svenska sidan Nordmark (i Värmland), på den norska Aremark och Ømark (i Smaalenene).
5. Eidaskog bildade gräns mellan Värmland och Raumarike i Norge.
6. Götarna, här: västgötarna.
7. Österut; rättare: söderut.
8. Se ovan kapitel 57 not 4.
9. »Syssla»; förvaltningsdistrikt; Ranrike var delat i två »sysslor» (jfr början av kapitlet).
10. Österut; rättare: söderut.
11. Norrifrån; rättare: västerifrån.
12. Dess namn var Borg, som senare förändrades till det nuvarande: Sarpsborg.
13. Götaland, här: Västergötland.

Kapitel 62
Om Eyvind »urhorn».

Eyvind »urhorn»¹ hette en man som härstammade från Österagder; han var en stor man och av god ätt. Han for varje sommar på härnadståg, än västerut över havet, än i österväg eller söderut till Frisland; han hade en tjugobänkare, en väl bemannad snäcka². Han hade varit med vid Nesjar och kämpat på konung Olavs sida; när de skildes, lovade konungen honom sin vänskap och Eyvind konungen sin hjälp, varhelst han ville kräva den. Eyvind var om vintern på julgästning hos konung Olav och fick goda gåvor av honom. Brynjolv kamel var också hos konungen vid detta tillfälle; han fick i julgåva av konungen ett guldprydt svärd och därjämte en gård som heter Vettaland³; det är en mycket stor och ansenlig gård. Brynjolv diktade en visa om gåvorna, och detta är slutet därav:

Fursten gav mig
svärd och Vettaland.

Sedan gav konungen honom ländermans namn, och Brynjolv förblev alltid den trognaste vän till konungen.

1. »Urhorn» betyder: horn av »uren», dvs. uroxen.
2. Snäcka kallades ett långt och smalt krigsskepp med högt uppstående stävar.
3. Vettaland: nu Vettelanda, i Skee socken i Vette härad i Bohuslän.

Kapitel 63
Dråpet på Thrånd.

Denna vinter for Thrånd den vite från Tråndheim österut till Jämtland för att indriva skatt för konung Olav den digres räkning. Men när han hade insamlat skatten, kommo sveakonungens män dit, dräpte Thrånd och alla hans elva följeslagare, togo skatten och förde den till sveakonungen. Detta sporde konung Olav, och det misshagade honom mycket.

Kapitel 64
Kristendomen påbjudes i Viken.

Konung Olav lät påbjuda kristen lag i Viken på samma sätt som norrut i landet. Det hade god framgång, ty inbyggarna i Viken kände de kristna sederna mycket bättre än folket norrut, eftersom där både vinter och sommar vistades många köpmän, både danska och saxiska. Vikborna lågo också mycket ute på köpmansfärder till England, Saxland, Flämingaland¹ och Danmark, och somliga drogo på vikingatåg och uppehöllo sig under vintern i kristna länder.

1. Flämingaland: Flandern.

Kapitel 65
Hroes fall.

På våren sände konung Olav bud, att Eyvind skulle komma till honom. De talade länge i enrum. Därefter begav sig Eyvind ut på vikingafärd. Han seglade söderut längs kusten av Viken och lade till vid Ekröarna¹ utanför Hisingen. Där fick han höra, att Hroe den skelögde hade farit norrut till Orust och där indrivit ledingsavgiften² och skatterna; man väntade honom nu norrifrån. Då rodde Eyvind in till Haugasund³, och när Hroe kom roende norrifrån, möttes de i sundet och kommo i strid. Där föll Hroe med nära trettio män, och Eyvind tog allt det gods som Hroe hade haft. Eyvind for sedan i österväg och låg där i viking under sommaren.

1. Ekröarna var namnet på några öar nordväst om Hisingen, av vilka en ännu heter Öckerö.
2. Ledingsavgift: skatt som erlades såsom ersättning för ledingsplikten de år, då leding ej var påbjuden.
3. Haugasund är nuv. Högesund utanför Höga i Torsby socken i sydligaste Bohuslän.

Kapitel 66
Gudleiks och Thorgaut »skardes» fall.

Gudleik den »gårdske» hette en man, som härstammade från Agder. Han var en duglig skeppare och köpman, var rik och företog handelsresor till olika länder. Han for ofta österut till Gårdarike, och därför kallades han Gudleik den »gårdske». Denna vår utrustade Gudleik sitt fartyg och ämnade om sommaren fara österut till Gårdarike. Konung Olav sände bud till honom, att han ville träffa honom. När Gudleik kom till honom, meddelade konungen honom, att han ville ingå bolag med honom, och bad honom köpa åt sig sådana dyrbarheter som voro svåra att få hemma i Norge. Gudleik svarade, att det skulle bliva, såsom konungen önskade. Konungen lät då giva honom så mycket pänningar som syntes honom lämpligt.

Gudleik for om sommaren i österväg. De lågo någon tid vid Gottland. Det gick då, såsom det ofta händer, att icke alla höllo tand för tunga, och landets inbyggare fingo veta, att det var Olav den digres bolagsman som var ombord på skeppet. Gudleik fortsatte på sommaren sin färd i österväg till Holmgård¹ och köpte där dyrbart pell², som han ämnade till högtidskläder åt konungen, och dessutom kostbara skinn och en förträfflig bordsuppsättning. Om hösten, då Gudleik for västerut, fick han motvind, och de lågo mycket länge vid Öland. Thorgaut »skarde» hade om hösten hållit kunskapare ute för att följa Gudleiks färd; han överrumplade dem nu med ett långskepp, där de lågo, och började strid med dem. De försvarade sig länge, men då de voro mycket underlägsna i antal, föllo Gudleik och många av hans besättningsmän, och många blevo sårade. Thorgaut tog allt deras gods och även konung Olavs dyrbarheter. Sitt byte delade Thorgaut och hans män alla lika, men dyrbarheterna förklarade han att sveakonungen skulle ha. »Det är», sade han, »någon del av den skatt som han har rätt att uppbära i Norge.» Thorgaut for sedan österut³ till Svithiod. Dessa händelser spordes snart.

Kort därefter kom Eyvind »urhorn» till Öland. När han fick veta, vad som händt, seglade han österut³ efter Thorgaut och hans män; de träffades i Sveaskären och kämpade där. Thorgaut och större delen av hans män föllo där eller kastade sig i havet. Eyvind tog allt det gods de hade rövat ifrån Gudleik och däribland konung Olavs dyrbarheter. Eyvind for om hösten tillbaka till Norge, och han förde då dyrbarheterna till konung Olav. Konungen tackade honom hjärtligt för hans beteende och lovade honom å nyo sin vänskap. Konung Olav hade då varit konung i Norge i tre år.

1. Holmgård var det forntida namnet på staden Novgorod och det Novgorodska riket i Ryssland.
2. Pell kallades i forntiden åtskilliga dyrbara sidentyger, särskilt sidenbrokader.
3. Österut; rättare: norrut.

Kapitel 67
Konung Olav och Ragnvald jarl mötas.

Samma sommar hade konung Olav leding ute och for åter österut till Älven och låg där länge under sommaren. Då gingo bud emellan konung Olav och Ragnvald jarl och dennes hustru, Ingeborg Tryggvesdotter¹. Hon ivrade med all makt för att hjälpa konung Olav, och hon var mycket oförtruten i denna sak. Anledningarna härtill voro två: dels var det nära släktskap mellan henne och konung Olav, och dels kunde hon aldrig glömma, att sveakonungen hade varit med om att fälla hennes broder, Olav Tryggvesson, och för den sakens skull ansåg sig ha anspråk på att råda över Norge. Genom hennes övertalningar blev jarlen mycket böjd för vänskap med konung Olav, och det kom därhän, att konungen och jarlen avtalade ett möte emellan sig och träffades vid Älven. De talade där om många ting och i synnerhet om förhållandet mellan Norges konung och sveakonungen. De sade båda, som sant var, att det var det största landsfördärv både för Vikborna och götarna², att det icke var handelsfred emellan rikena, och slutligen överenskommo de om fred sig emellan till nästa sommar. De utbytte skänker vid skilsmässan och avtalade vänskap med varandra.

Konung Olavs möte med Ragnvald jarl vid älven

Konungen for norrut till Viken; han hade nu alla de kungliga intäkterna ända ned till Älven, och allt folket i landet hade givit sig under honom.

Konung Olav den svenske fattade sådant hat till Olav Haraldsson, att ingen vågade nämna honom med hans rätta namn, så att konungen hörde det; de kallade honom »den tjocke mannen» och talade alltid mycket illa om honom, när han kom på tal.

1. Jfr ovan kapitel 22 not 5.
2. Götarna; här: västgötarna.

Kapitel 68
Fredsunderhandlingarna börja.

Bönderna i Viken talade sinsemellan och sade, att det var alldeles nödvändigt, att konungarna inginge fred och förlikning; de sade sig vara mycket illa ställda, om konungarna förde krig emot varandra. Men ingen vågade öppet frambära detta tal inför konungen. Då bådo de Björn stallare, att han skulle framlägga denna sak för konungen och begära, att denne skulle sända män till sveakonungen och erbjuda förlikning från sin sida.

Björn var föga hågad härför och gjorde undanflykter; men på många vänners bön lovade han till slut att tala om detta inför konungen, ehuru han sade sig ana, att konungen icke skulle komma att taga nådigt upp, om han skulle i någon sak vika för sveakonungen. Samma sommar kom Hjalte Skeggesson¹ på Olavs befallning från Island. Han begav sig genast till konung Olav. Konungen tog väl emot honom, inbjöd honom att vistas hos sig och anvisade honom plats bredvid Björn stallare. De voro bordskamrater, och det uppstod snart vänskap emellan dem.

En gång, då Olav höll möte med sina män och med bönderna och överlade om rikets angelägenheter, sade Björn stallare: »Vilken mening han I, konung, om den ofred, som här råder emellan sveakonungen och Eder? Nu har var och en av eder mistat män genom den andre, men det är dock icke avgjort mer än förut, vad vardera skall ha av riket. I han suttit här i Viken en vinter och två somrar och vändt ryggen till allt landet norr härom. Nu äro de män, som ha egendomar eller odalgårdar norrut i landet, ledsna på att stanna här längre. Det är därför ländermännens och de andra krigarnas och även böndernas önskan, att saken kommer till avgörande på det ena eller andra sättet. Eftersom nu fred och förlikning är ingången med jarlen och västgötarna, som bo här närmast, så synes männen den bästa utvägen vara, att I sänden bud till sveakonungen å Edra vägnar. Många av de män som äro hos sveakonungen skola säkerligen understödja detta; ty det är till lycka för alla som bebo dessa länder, både här hemma och där borta.» Björns tal väckte livligt bifall. Då sade konungen: »Detta råd, Björn, som du här har lagt fram, är det lämpligast att du har givit för dig själv, och du skall fara denna sändefärd. Du har nytta därav, om rådet är klokt; men om det blir fara för livet därigenom, så har du själv största skulden. Det tillhör ju också ditt ämbete att vid sammankomster tala det som jag vill hava sagt.» Därefter reste sig konungen, gick till kyrkan och lät sjunga högmässan för sig; sedan gick han till bords.

Dagen därpå sade Hjalte till Björn: »Varför är du oglad, är du sjuk eller vred på någon?» Björn berättade om samtalet med konungen och sade, att detta var en farofull beskickning. Hjalte svarade: »Så är det att tjäna konungar. Sådana män ha stor ära och äro mera hedrade än andra, men ofta komma de i livsfara; det gäller att väl finna sig i bådadera. Mycket förmår konungens lycka, och mycken heder kan vinnas på den färden, om det går väl.» Björn sade: »Du tager denna sak med färden lätt! Kanske du vill fara med mig? Konungen sade, att jag skulle taga mina hirdkamrater med mig på resan.» Hjalte svarade: »Förvisso skall jag fara, om du vill, ty det synes mig svårt att få en annan slik bänkkamrat, om vi två skiljas.»

1. Jfr början av kapitel 60 ovan.

Kapitel 69
Björn stallares färd.

Några dagar därefter, då konung Olav var på en sammankomst, kommo Björn och hans elva följeslagare dit. Han underrättade konungen, att de voro redo att begiva sig av på sändefärden och att deras hästar stodo sadlade därute. »Jag vill nu veta», sade Björn, »med vad besked jag skall fara, eller vilket uppdrag du giver oss.» Konungen svarade: »I skolen framföra dessa mina ord till sveakonungen, att jag vill göra fred emellan våra länder med de landsgränser som Olav Tryggvesson hade före mig; och må det bliva fastställt med bindande avtal, att ingen av oss överskrider dem. Men vad beträffar manspillan, så behöver den icke nämnas, om någon förlikning skall bliva av, ty sveakonungen kan icke med pänningar ersätta oss den skada som vi ha lidit genom svearna.» Därefter steg konungen upp och gick ut med Björn och hans män. Han tog fram ett guldprydt svärd och en fingerring av guld, gav dem åt Björn och sade: »Detta svärd giver jag dig; jag fick det i sommar av Ragnvald jarl. Till honom skall du fara och hälsa honom från mig, att han bistår dig med råd och hjälp att föra fram ditt ärende. Du synes mig väl ha uträttat ditt uppdrag, om du får höra sveakonungens svar, han må så säga ja eller nej. Men denna ring lämnar du åt Ragnvald jarl; detta tecken skall han känna igen.»

Hjalte gick inför konungen och hälsade honom. »Och nu, konung, är det oss mycket av nöden, att du skänker din lycka åt denna färd», sade han och önskade, att de måtte träffas igen helbrägda. Konungen frågade, vart Hjalte skulle fara. »Med Björn», svarade han. Konungen sade: »Det skall bliva till gagn för denna färd, att du följer med dem, ty din lycka har ofta blivit prövad. Vet det förvisst, att jag skall lägga all min håg på saken, om det betyder något, och skänka dig och eder alla all min lycka!»¹.

Björn och hans män redo nu sin väg bort och kommo till Ragnvald jarls hird; de blevo där väl mottagna. Björn var bekant för många, känd både till utseende och tal av alla som hade sett konung Olav, ty Björn plägade stå upp på alla ting och tala konungens ärenden. jarlens hustru Ingeborg gick fram till Hjalte och talade med honom; hon kände honom, ty hon hade varit hos sin broder, Olav Tryggvesson, då Hjalte var där; och Hjalte räknade släktskap mellan konungen och sin hustru Vilborg: Erik »bjodaskalle», fader till Astrid och morfader till konung Olav Tryggvesson, och Bodvar, fader till Ålov, morfar till Gissur vite och farmorsfar till Vilborg, voro bröder, söner till Vikinga-Kåre, länderman på Voss². — Nu voro de där i god välfägnad.

Björn stallare visar Ragnvald konung Olavs ring.

En dag gingo Björn och hans män till samtal med jarlen och Ingeborg. Björn framförde sitt ärende och visade jarlen igenkänningstecknen. Jarlen sporde: »Vad har händt dig, Björn, eftersom konungen vill din död? Du har så mycket mindre utsikt att föra fram detta budskap, som jag tror, att det icke finns någon som skulle kunna tala dylika ord inför sveakonungen och komma strafflöst undan det. Sveakonungen Olav är en mycket övermodigare man, än att man skulle inför honom kunna föra något tal som vore honom emot.» »Ingenting har händt mig», svarade Björn, »för vilket konung Olav har vredgats på mig, men många hans rådslag både för sig själv och sina män äro sådana, att det för modlösa män kan synas ett vågspel, huru det skall avlöpa. Alla hans råd ha dock hittills vändt sig i lycka, och vi tro, att det även framdeles skall gå på samma sätt. För att nu säga eder sanningen, jarl, så ämnar jag fara till sveakonungen och icke vända tillbaka, förrän jag har låtit honom höra alla de ord som konung Olav bad mig föra till hans öron, så vida icke döden hindrar mig eller jag blir kvarhållen, så att jag icke kan komma fram. Detta skall jag göra, vare sig I viljen understödja konungens budskickning eller ej.» Då sade Ingeborg: »Jag skall genast säga min mening: jag vill, jarl, att I läggen Eder all vinn om att understödja konung Olavs budsändning, så att denna sak kommer inför sveakonungen, huru han så än vill svara. Även om du utsätter dig för sveakonungens vrede eller sätter all vår egendom och makt på spel, så vill jag mycket hellre våga detta, än att det skulle spörjas, att du undandrager dig konung Olavs uppdrag av rädsla för sveakonungen. Du har både börd och frändestyrka och duglighet nog till att vara så fri här i Sverige, att du kan tala det som val passar sig och som synes alla värdt att höra, vare sig många eller få, mäktiga eller ringa höra därpå, och även om konungen själv lyssnar därtill.» Jarlen svarade: »Icke är det svårt att se, vad du äggar till. Det kan också vara, att du får din vilja fram, och att jag lovar konungens män att hjälpa dem, så att de få tillfälle att framföra sitt ärende inför sveakonungen, vare sig konungen tycker väl eller illa om det. Men jag vill bestämma, huru man skall gå tillväga. Jag vill icke låta hetsa mig av Björns eller andras iver i en så vansklig sak; jag vill, att de stanna hos mig till den tid, då det synes mig vara någon utsikt till att detta ärende kan få framgång.» Då jarlen hade yppat, att han skulle stödja dem i denna sak och lämna dem sin hjälp däri, tackade Björn honom hjärtligt och sade sig vilja handla efter hans råd. Björn och hans män stannade hos jarlen en lång tid.

1. Enligt uppfattningen hos våra förfäder ägde konungen en särskild (av högre makter förlänad) kraft eller förmåga (»lycka»), som han även kunde meddela åt andra. Den av konungen uttalade lyckönskan ansågs därför ha stor betydelse.
2. Jfr Olav Tryggvessons historia kapitel 81, där dock felaktigt uppgives, att icke Erik »bjodaskalle» själv, utan hans fader Sigurd vore broder till Bodvar och son till Vikinga-Kåre. I själva verket var Sigurd emellertid Kåres fader, alltså farfader till Erik. — Gissur Teitsson med tillnamnet »den vite» var, jämte sin svärson Hjalte Skeggesson, bland de isländska hövdingar som mest bidrogo till kristendomens införande på Island; jfr Olav Tryggvessons historia kapitel 95. Hans son Isleiv blev den förste isländske biskopen (1056-1080).

Kapitel 70
Björns och Ingeborg Tryggvesdotters samtal.

Ingeborg var mycket vänlig emot dem. Björn talade ofta med henne om sitt ärende och var misslynt över att färden skulle fördröjas så länge. De och Hjalte talade ofta alla tre tillsammans om detta. Då sade Hjalte: »Jag skall fara till konungen, om I så önsken. Jag är icke norrman, och svearna skola icke ha något att förevita mig. Jag har hört, att hos sveakonungen vistas ett par isländska män i god välfägnad, bekanta till mig, konungens skalder Gissur svarte¹ och Ottar svarte². Av dem kan jag få veta, vad jag skall tro om sveakonungen, om denna sak är så utsiktslös, som det säges, eller om det förhåller sig annorlunda. Jag skall finna på något ärende, som synes mig lämpligt.» Detta tycktes Ingeborg och Björn vara ett mycket manligt beslut, och de blevo fullständigt ense om denna sak. Ingeborg utrustade Hjalte för färden; hon gav honom till följe två götiska män och befallde dem, att de skulle följa honom och vara honom behjälpliga både såsom tjänare och såsom budbärare, om han ville sända dem någonstädes. Ingeborg gav honom tjugo vägda marker³ till kostpänningar. Hon sände bud och igenkänningstecken med honom till konung Olavs dotter Ingegerd och bad henne lägga sig all vinn om hans sak, vad han än kunde komma att kräva av nödvändig hjälp.

Hjalte for, så snart han var färdig. När han kom till konung Olav, träffade han snart skalderna Gissur och Ottar. De blevo glada över hans ankomst och gingo genast med honom inför konungen. De meddelade konungen, att en man hade kommit dit, som var landsman till dem och hade det största anseende därhemma i landet, och bådo honom, att han skulle taga väl emot honom. Konungen bad dem taga Hjalte och hans män med sig i sitt följe.

Då Hjalte hade vistats där någon tid och hade blivit bekant med männen, blev han snart omtyckt av alla. Skalderna voro ofta hos konungen, ty de voro djärva i sitt tal. De sutto ofta om dagarna framför konungens högsäte och Hjalte med dem; honom aktade de högst i allt. Han blev då också bekant med konungen. Konungen talade gärna med honom och sporde efter tidender från Island.

Olav den heliges historia - kapitel 71-80
Tillbaka till Olav den heliges förstasida

1. Gissur svarte, även kallad Gullbråskald (ett namn som han förmodligen fått därför, att han diktat om någon kvinna med tillnamnet »Gullbrå», »gyllene ögonbryn»), isländsk skald, född c. 980, död 1030. Om hans liv känner man ej mycket. Han vistades länge hos Olav skötkonung i Sverige som dennes hirdskald. År 1030 finna vi honom emellertid på Olav den heliges sida i slaget vid Stiklarstad, där han stupade vid sin herres sida. Av hans diktning äro bevarade endast en halvstrof ur ett kväde om Olav skötkonung samt en vers diktad strax före slaget vid Stiklarstad.
2. Om denne se ovan kapitel 4 not 3.
3. Se Harald gråfälls historia kapitel 16 not 1.