Örjan Martinsson

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 50, 51, 52, 53, 54, 55, 56, 57, 58, 59, 60, 61, 62, 63, 64, 65, 66, 67, 68, 69, 70, 71, 72, 73, 74, 75, 76, 77, 78, 79, 80, 81, 82, 83, 84, 85, 86, 87, 88, 89, 90, 91, 92, 93, 94, 95, 96, 97, 98, 99, 100, 101, 102, 103, 104, 105, 106, 107, 108, 109, 110, 111, 112, 113

Kapitel 81
Om isländingarna.

Samma höst kom från Island till Nidaros Kjartan Olavsson, sonson till Hoskuld och dotterson till Egil Skallagrimsson¹; han ansågs som den mest lovande man som någonsin har blivit född på Island. Där voro också Halldor, son till Gudmund på Modruveller, Kolbein, son till Thord Frösgode² och broder till Brand-Flose³, samt Sverting, son till Runolv gode. Dessa voro alla hedningar, liksom många andra isländingar som vistades där, somliga mäktiga, andra icke. Men vid samma tid kommo också från Island framstående män, som hade blivit omvända till kristendomen genom Thangbrand. Bland dem var Gissur vite, som var son till Teit Ketilbjörnsson och vars moder var Ålov, dotter till hersen Bodvar Vikinga-Kåresson. Bod vars broder var Sigurd, fader till Erik »bjodaskalle», som var fader till konung Olavs moder Astrid⁴. Hjalte Skeg-gesson hette en annan isländsk man; han var gift med Vilborg, dotter till Gissur vite. Hjalte var också kristen, och konung Olav tog med glädje emot honom och hans svärfader Gissur, och de voro hos honom.

De isländska män, som rådde om skeppen och som voro hedningar, försökte att segla bort, så snart konungen kom till staden, ty de hade hört, att konungen tvingade alla till att antaga kristendomen; men vinden var dem emot och drev dem tillbaka in under Nidarholm. De som rådde om skeppen voro Thoraren Nevjolvsson, skalden Hallfred Ottarsson⁵, Brand den givmilde och Thorleik Brandsson. Man omtalade för konung Olav, att några isländingar voro där med sina skepp, alla hedningar, och att de ville undvika att träffa konungen. Då sände konungen bud till dem, förbjöd dem att fara därifrån och befallde dem att lägga till vid staden. De gjorde så, men lossade icke lasten på sina skepp.

Kapitel 82
Isländingarna bliva döpta.

Nu kom Mikaelsmässan¹; vid dess firande lade konungen stor vikt och lät läsa en högtidlig mässa. Isländingarna gingo dit och lyssnade till den vackra sången och klockringningen, och när de kommo tillbaka till skeppen, omtalade var och en, vad han hade tyckt om de kristnas ceremonier. Kjartan berömde dem, men de flesta andra lastade dem. Men det var, som det säges, att »många äro konungens öron»; detta omtalades också för konungen, och konungen sände genast samma dag en man till Kjartan och bad honom komma till sig. Kjartan gick till konungen med några få män, och konungen tog väl emot honom. Kjartan var den störste och vackraste av män och mycket vältalig. Konungen och han hade icke växlat många ord, förrän konungen bjöd honom att antaga kristendomen. Kjartan svarade, att han icke skulle säga nej därtill, om han därmed förvärvade konungens vänskap. Konungen lovade honom sin fulla vänskap, och han och konungen avtalade nu detta emellan sig. Dagen därpå blev Kjartan döpt och samtidigt hans frände Bolle Thorlaksson och hela deras följe. Kjartan och Bolle voro konungens gäster, så länge de voro klädda i de vita kläderna², och konungen var mycket vänlig emot dem.

1. Egil Skallagrimsson, en av den isländska sagotidens berömdaste personligheter, född o. år 900, död på 990-talet, huvudpersonen i den förträffliga släktsaga, som bär hans namn. Egil är särskilt bekant som skald. De tre större dikter av honom, som bevarats, höra till den isländska litteraturens allra förnämsta alster. Beundransvärd särskilt i formellt hänseende är den lovdikt till Erik blodyxe, »Huvudlösen.», varmed han friköpte sig, då han i England på en resa råkat i denne sin fiendes våld. De båda övriga, en dråpa över förlusten av en son, och en sång, som diktades vid ungdomsvännen Arinbjörns död, ge gripande uttryck för skaldens kärlek till dessa båda och för hans sorg över att mista dem. Sånger, som på detta sätt äro uttryck för skaldens personliga känslor, äro i den isländska diktningen sällsynta, och Egils dikter äro av enastående värde för kännedomen om de vekare sidorna i de gamla nordbornas själsliv.
2. Goden, ursprungligen tempel- och offerföreståndare inom sitt område, förenade under Islands hednatid i sin hand den prästerliga, administrativa, juridiska och politiska makten i sin bygd. Tillnamnet Frösgode antyder, att det var åt guden Frö, som denne man ägnade sin dyrkan; det kan översättas med »Frös präst».>
3. Brand-Flose är bekant från Njåls saga såsom anföraren för den flock, som brände Njål och hans söner inne. Hans tillnamn härleder sig från denna händelse, som emellertid ägde rum efter här skildrade tilldragelser.
4. Se ovan kapitel 1.
5. Om denne se kapitel 22 not 3.

1. Högtid till ärkeängeln Mikaels ära; firades i den katolska kyrkan d. 29 september.
2. Dvs. dopdräkten; denna bars en vecka efter dopet.

Kapitel 83
Hallfred »vandrådaskald» blir döpt.

Då konung Olav en dag gick ute på gatan, mötte han några män, och den som gick först hälsade konungen. Konungen frågade mannen om hans namn. Han sade sig heta Hallfred. Då sade konungen: »Är du skalden?» Han svarade: »Jag kan dikta». Då sade konungen: »Vill du antaga kristendomen och bliva min man?» Han svarade: »Ett villkor ställer jag för att jag skall låta döpa mig, det nämligen, att du själv, konung, står fadder till mig. Av ingen annan vill jag mottaga den tjänsten». Konungen svarade: »Det vill jag göra». Så blev Hallfred döpt, och konungen höll honom till dopet. Sedan frågade konungen Hallfred: »Vill du nu bliva min man?» Hallfred svarade: »Jag var fordom Håkon Jarls hirdman. Nu vill jag icke träda i din eller någon annan hövdings tjänst, med mindre du lovar mig, att du icke driver mig bort ifrån dig, vad som än skulle hända mig». »Så är det mig sagt om dig, Hallfred, att du icke är så vis eller klok, att jag icke kan vänta, att du gör saker och ting som jag för ingen del kan tåla». »Dräp mig då», sade Hallfred. Konungen - sade: »Du är en »vandrådaskald»¹, men min man skall du nu bliva». Hallfred svarade: »Vad giver du mig i namnfästning², om jag skall heta »vandrådaskald»?» Konungen gav honom ett svärd, men ingen skida följde med. Konungen sade: »Gör nu en visa om svärdet och låt ordet svärd förekomma i varje versrad!» Hallfred kvad:

Ett är det svärd bland svärden
som gjorde skalden svärdrik;
nu blir det godt om svärden
för svärdens svingare³, konung!
Svärdet skall nog bli brukat,
som svärdet anstår, i kampen,
även om skidan mig skänkes.
Tränne svärd jag förtjänat⁴.

Konungen gav honom nu skidan till svärdet.

Ur Hallfreds dikter ha vi hämtat kunskap och vittnesbörd om det som däri berättas om Olav Tryggvesson.

1. Ordet betyder: »en skald som det är vanskligt att komma till rätta med».
2. Det var sed att låta ett barns namngivning åtföljas av en gåva. Härpå anspelar Hallfred nu, då konungen giver honom tillnamnet.
3. »Svärdens svingare» äro krigarna.
4. Som synes, saknas ordet svärd i den näst sista versraden. En handskrift av sagan tillägger med anslutning härtill, sedan det omtalats, att konungen gav honom skidan till svärdet: »Men det står icke svärd i varje rad», sade konungen. »Nej», sade Hallfred, »men det står tre svärd i den ena.» »Ja, det är sant», sade konungen.

Kapitel 84
Isländingarna bliva döpta.

Samma höst kom prästen Thangbrand från Island till konung Olav och omtalade för honom, att han icke hade haft stor lycka med sig på sin färd. Isländingarna hade diktat en spevisa om honom, sade han, somliga ville dräpa honom, och det såg icke ut till att det landet skulle bliva kristet. Konung Olav blev häröver så uppbragt och vred, att han lät kalla samman alla de isländingar som voro i staden och sade, att han skulle låta dräpa dem alla. Men Kjartan och Gissur och Hjalte och de andra, som hade antagit kristendomen, gingo till honom och sade: »Icke skall du väl, konung, vilja svika ditt ord! Du plägar ju säga, att ingen kan begå en gärning, som gör dig så vred, att du icke skall förlåta honom, om han låter döpa sig och övergiver hedendomen. Nu vilja alla dessa isländingar som äro här låta döpa sig, och vi skola väl finna på råd till att få kristendomen antagen på Island. Här äro många söner till mäktiga män på Island, och deras fäder skola kunna vara dig till stor hjälp i denna sak. Men Thangbrand for där, liksom här hemma hos dig, fram med övermod och mandråp, och det tålde man icke av honom där». Konungen började då lyssna till sådant tal, och nu blevo alla de isländingar som voro där döpta.

Kapitel 85
Om konung Olavs färdigheter.

Konung Olav var den mest förfarne i alla kroppsfärdigheter bland de män i Norge som man har underrättelser om. Han var starkare och vigare än andra, och därom äro skrivna många berättelser. En av dem är den, huru han klättrade upp på Smalsarhorn¹ och fäste sin sköld överst på berget, och en annan den, huru han hjälpte en av sina. hirdmän, som hade klättrat uppför berget, så att han icke kunde komma varken upp eller ned, men konungen gick upp till honom och bar honom under armen ned på jämn mark. Konung Olav kunde gå på årorna utombords, när hans män rodde på Ormen, och han kunde leka med tre kortsvärd, så att ett ständigt var uppe i luften, och han fick alltid fatt i handtaget. Han högg lika bra med båda händerna och kastade två spjut på samma gång.

Konung Olav var mycket gladlynt och skämtsam, vänlig och rättfram, mycket ivrig, vad det än gällde, mycket givmild, mycket mån att i sin klädedräkt följa de nyaste moderna, tapper framför alla sina män i striden, men ofantligt grym, när han var vred, och sina fiender pinade han mycket: somliga brände han i eld, andra lät han sönderslitas av ilskna hundar, andra åter lät han lemlästa eller störta ned för höga klippor. Därför älskade hans vänner honom, men hans fiender fruktade honom. Han hade därför stor framgång, emedan somliga gjorde hans vilja av kärlek och vänskap och andra av fruktan.

1. Smalsarhorn är toppen av fjället Hornelen på Bremangerland utanför Nordfjord på Norges västkust.

Kapitel 86
Leiv Eriksson blir döpt.

Leiv, son till Erik den röde, som först bosatte sig på Grönland¹, hade denna sommar kommit från Grönland till Norge. Han for och uppsökte konung Olav, antog kristendomen och var om vintern hos konung Olav.

1. Erik den rödes utvandring från Island till Grönlands västkust, varigenom en isländsk koloni här grundlades, som hade bestånd till slutet av 1400-talet, ägde rum o. år 985. Utvandringen och koloniens öden under den äldsta tiden skildras utförligt i en isländsk saga, »Erik den rödes saga».

Kapitel 87
Konung Gudröds fall.

Erik blodyxes och Gunnhilds son Gudröd hade varit på härnadståg i västerländerna, sedan han flydde ur landet för Håkon jarl¹. Den sommar som nu har omtalats, då konung Olav Tryggvesson hade härskat i Norge i fyra år, kom Gudröd till Norge och hade många krigsskepp. Han hade seglat ut från England, och då han kom nära land i Norge, styrde han söderut längs kusten för att komma dit, där det var minst fara för att han skulle träffa konung Olav.

Han seglade söderut² till Viken, men så snart han kom i land, började han att härja och att tvinga folket under sig och begärde, att de skulle taga honom till konung. När innebyggarna sågo, att en stor här hade kommit emot dem, sökte de fred och förlikning och erbjödo konungen att utsända kallelse till ting i hela landet och att hellre taga honom till konung än lida under hans här. Det avtalades en frist, medan tingsbudkavlen gick omkring i landet. Konungen krävde skatt till sitt uppehälle, så länge denna väntetid pågick; men bönderna ville hellre ha konungen hos sig på gästning, så länge han behövde det, och konungen valde detta och for omkring i landet på gästning med en del av sitt folk, under det att en del höll vakt vid hans skepp.

När bröderna Hyrning och Thorgeir, konung Olavs svågrar, sporde detta, samlade de en här och skaffade sig skepp. Därefter foro de norrut i Viken, kommo en natt med sitt folk till det ställe, där konung Gudröd var på gästning, och överföllo honom med eld och vapen. Där föll konung Gudröd och största delen av hans här, men av dem som hade stannat kvar på skeppen blevo några dräpta, andra kommo undan och flydde lång väg därifrån. Nu voro alla Eriks och Gunnhilds söner döda.

1. Jfr ovan kapitel 16.
2. Rättare: söderut och österut.

Kapitel 88
Ormen långe bygges.

Vintern efter det att konung Olav hade kommit från Hålogaland, lät han inne under Hladehamrarna¹ bygga ett stort skepp, som var mycket större än andra skepp som då funnos i landet; underlagsbjälkarna² ligga där ännu, så att man kan se dem. Thorberg »skavhugg»³ hette den hantverkare, som sträckte kölen och stävarna på fartyget, men många andra deltogo i arbetet därpå, somliga för att fälla träd, andra för att yxa till stockarna, andra åter för att slå spikarna i eller för att föra fram timret. Allt vad som användes till det skeppet utvaldes med den största omsorg; skeppet var både långt och bredt och högt och var byggt av stort timmer.

När den yttre bordläggningen gjordes, fick Thorberg ett nödvändigt ärende hem till sin gård och stannade där mycket länge. Då han kom tillbaka, var skeppet färdigtimrat. Konungen och Thorberg foro genast om kvällen ut för att se, hurudant skeppet hade blivit, och då förklarade alla med en mun, att de aldrig hade sett ett så stort eller så vackert långskepp. Konungen for därpå tillbaka till staden. Tidigt om morgonen därefter foro konungen och Thorberg åter ut till skeppet. Hantverkarna voro redan komna, men de stodo där alla utan att göra någonting. Konungen frågade, varför de gjorde så. De sade, att skeppet var fördärvat; någon måtte ha gått från framstäven till lyftingen⁴ med en yxa och drivit det ena hugget efter det andra på sned in i kanten. Konungen gick fram och såg, att det var sant, och förklarade genast med en ed, att om han finge veta, vem som av avund hade fördärvat skeppet, så skulle den mannen mista livet. »Men den», sade han, »som kan säga mig det, skall få röna mycket godt av mig». Då sade Thorberg: »Jag kan säga eder, konung, vem som gjort detta». »Jag väntar också av dig mer än av någon annan man», svarade konungen, »att du skulle lyckas få veta det och kunna säga mig det». »Nu skall jag säga dig, vem som har gjort det», sade Thorberg, — »Jag har gjort det». Konungen svarade: »Då skall du bota skadan, så att skeppet blir lika godt, som det var förut; ditt liv står i pant för att du gör det. Thorberg gick fram och yxade till kanten, så att alla märkena efter yxhuggen försvunno. Konungen och alla de andra menade då, att skeppet var mycket vackrare på den sidan, som Thorberg hade yxat till, och konungen bad honom att göra så på båda sidorna och tackade honom hjärtligt därför.

Thorberg blev nu huvudbyggmästare för skeppet, tills det var fullbordat. Det var en stor drake och byggd efter mönstret av Ormen, som konungen hade haft med sig från Hålogaland, men detta skepp var mycket större och i alla stycken mera omsorgsfullt utfört. Han kallade detta skepp Ormen långe och det andra Ormen korte. På Ormen långe voro trettiofyra rum⁵. Huvudena och stjärten voro helt och hållet förgyllda; borden voro så höga som på havsskepp⁶. Detta är det skepp i Norge, som. blivit bäst byggt och med den största kostnaden.

1. Några klippor i närheten av gården Hlader.
2. Dvs. den ställning varpa skeppet byggdes.
3. Tillnamnet betyder; »glättande eller utjämnande hugg». Troligen fick Thorberg detta tillnamn på grund av den händelse, som strax i det följande omtalas.
4. Jfr kapitel 41 not 6.
5. Jämför ovan kapitel 72 not 2.
6. De för färder på öppna havet avsedda fartygen hade högre bordläggning än de som blott voro ämnade till kustfart. Till den senare kategorien hörde i regel krigsskeppen.

Kapitel 89
Om jarlen Erik Håkonsson.

Jarlen Erik Håkonsson och hans bröder och många av deras förnämsta fränder foro bort ur landet efter Håkon Jarls fall. Erik jarl for österut till Svithiod för att träffa sveakonungen Olav och blev där väl mottagen. Konung Olav gav jarlen ett område, där han kunde vistas i fred, och stora inkomster, så att han kunde väl underhålla sig och sitt folk där i landet. Detta omtalar Thord Kolbeinsson¹:

Ulvens mättare! Länge
det dröjde ej, innan Håkon
blev dräpt av den svekfulle trälen —
ostadig är lyckan i sanning!
Jag vet, att Tryggves ättling
kom seglande från västern
med härsmakt till det rike
som jarlen i strid hade vunnit.

Större planer välvdes
av Erik mot guldutdelarn,
än då blev sport bland männen;
slikt var av honom att vänta.
Vredgad jarlen sökte
råd hos Svithiods konung.
Tröndernas trotsiga sinne
ej någon kunde tämja.

Många män, som blevo landsflyktiga för konung Olav Tryggvesson, begåvo sig från Norge till Erik jarl. Erik jarl beslöt då att skaffa sig skepp och fara på härnadståg för att förvärva gods åt sig och sitt folk. Han seglade först till Gottland, låg där länge om sommaren och passade på handelsskepp, som seglade till landet, eller vikingar;
men stundom gick han i land och härjade vida omkring längs kusten. Så heter det i »Bandadråpa»²:

Den frejdade fursten sedan
än flera strider hade,
det ha vi sport i sanning.
Erik tvang under sig landet.
Den sköldbetäckte krigarn
på Gottlands gröna kuster
härjade länge vida.
Stridsdjärv fursten kämpar³.

Därefter seglade Erik jarl söderut till Vendland; där mötte han utanför Stauren⁴ några vikingaskepp och angrep dem. Erik jarl segrade och dräpte vikingarna. Så heter det i »Bandadråpa»:

Folkets styresman lade
— fursten så ville ha det —
med drakarna in till Stauren.
Kampglad är unge jarlen.
Glupska korparna sleto
i fallna vikingars huvud
i kampen utanför stranden.
Jarlen råder för landet⁵.

1. Om denne skald se hans biografi. De här citerade versarna anföras även ovan kapitel 51. Se anmärkningarna där.
2. Se ovan kapitel 20 not 3.
3. Den fjärde och åttonde versraden ha intet sammanhang med det övriga innehållet i versen, utan utgöra en del av dråpans omkväde.
4. Stauren är möjligen sydspetsen av Femern, som nu heter Staver.
5. Med avseende på fjärde och åttonde versraderna jämför not 3.

Kapitel 90
Eriks härnadståg i österväg.

Erik jarl seglade om hösten tillbaka till Svithiod och stannade där ännu en vinter. Men på våren rustade han sin här och seglade sedan i österväg, och när han kom till konung Valdemars rike¹, började han härja, dräpa folk och bränna överallt där han for fram och förödde så landet. Han kom till Aldeigjuborg² och belägrade denna stad, till dess han vann den. Han dräpte där många människor och bröt ned och brände hela borgen, och sedan for han härjande vida omkring i Gårdarike. Så heter det i »Bandadråpa»;

Den tappre krigarn for sedan
åt öst över havet att härja
Valdemars rike med svärdet —
vapenlarmet växte.
Männens skräck! — jag vet det —
Ladogas borg du brände.
Kampen blev hård mellan männen,
när hären till Gårdar du förde.

Erik jarl var på dessa härnadståg sammanlagt fem somrar, men när han kom från Gårdarike for han härjande över hela Adalsysla och Ösysla³. Där tog han fyra vikingaskepp från danskar och dräpte hela besättningen. Så heter det i »Bandadråpa»

Jag sport, att krigarn fordom
hade en strid på havet
i sundet mellan två öar.
Erik tvang under sig landet.
Den givmilde furstesonen
förödde — så har det sagts mig —
fyra av danernas fartyg.
Stridsdjärv fursten kämpar.

Böljehästens herre!⁴
Med götarna du stridde
och drev dem på flykt kring bygden.
Kampglad är unge jarlen.
På Estlands och Ösels stränder
härjade stridsdjärv fursten;
ringa blev freden för männen.
Jarlen råder för landet⁵.

Då Erik jarl hade varit en vinter i Svearike, for han till Danmark. Han uppsökte där den danske konungen, Sven tveskägg, och anhöll om hans dotter Gydas hand, och giftermål blev avtalat. Erik jarl fick sålunda Gyda till hustru; ett år därefter fingo de en son, som fick namnet Håkon. Erik jarl var om vintrarna vanligen i Danmark, men stundom i Svearike; om somrarna låg han ute på härnadståg.

Olav Tryggvessons historia - kapitel 91-100
Tillbaka till Olav Tryggvessons förstasida

1. »Gårdarike», Ryssland; Valdemar är Wladimir den store († 1015).
2. Aldeigjuborg är det gamla nordiska namnet på staden Ladoga söder om sjön med samma namn.
3. Adalsysla är det estniska fastlandet, Ösysla ön Ösel därutanför.
4. »Böljehästens (dvs. skeppets) herre» är sjökrigaren Erik jarl.
5. Med avseende på fjärde och åttonde versraderna i dessa båda versar jfr kapitel 89 not 3.