Konungarna Sigurd och Östen jämför sina bedrifter (kapitel
21).
Efter Magnus Barfots död på Irland 1103 blev hans tre minderåriga söner
Östen (Øystein), Sigurd och Olav kungar. Östen var 14-15 år gammal och
Sigurd som var ett år yngre delade riket mellan sig så att Östen styrde
norra Norge och Sigurd den södra halvan. Olov var bara 4-5 år gammal och för
ung för att styra sin tredjedel av riket. Det beslutades att norrmännen
skulle resa till det Heliga landet med en flotta och Sigurd fick uppdraget
att leda denna resa som ägde rum 1107-1110. Under tiden styrde Östen riket
ensam och lyckades förmå jämtlänningarna att betala skatt till de norska
kungarna istället för sveakungen. Olav dog redan 1115, endast sjutton år
gammal, varefter Östen och Sigurd styrde riket. Trots en viss rivalitet var
deras samregering fredlig och när Östen dog 1123 utan ättlingar styrdes
Norge återigen av endast en kung. Den fredliga tiden skulle dock gå mot sitt
slut när en irländare vid namn Harald gille kom till Norge och gjorde
anspråk på att vara son till Sigurd. Hans anspråk erkändes av kungen mot
löftet att inte kräva en andel av regeringen. Detta löfte bröts dock kort
efter Sigurds död 1130 då inbördeskrig utbröt mellan Harald och Sigurds son
Magnus den blinde.
Nedan följer en innehållsförteckning över både Magnussönernas saga med kapitelrubriker. Från ett svensk perspektiv är
kapitel 14 om hur Jämtland återigen blev norskt
samt kapitel 24 om Sigurds korståg mot Småland
särskilt intressanta i Magnussönernas saga. Att korståget mot Småland har
ägt rum är dock starkt ifrågasatt av historiker som tror att Snorre eller
hans källa Ágrip har missuppfattat ett skaldekväde. I den andra sagan är
Snorres skildring av vendernas angrepp mot Kungahälla i
kapitel 10 och
11 av intresse.
Magnus den blindes och Harald »gilles» historia
|