| 
         Ynglingaätten är den legendariska kungaätt som sägs ha regerat 
        Sverige under förhistorisk tid. Enligt den norsk-isländska 
        historieskrivningen härstammade det norska kungahuset från denna ätt 
        genom att skåningen Ivar Vidfamne i mitten av 600-talet fördrev dem från 
        Svitjod till Värmland varifrån de senare gjorde sig till kungar över 
        norska småriken. Den danske historieskrivaren Saxo Grammaticus skrev 
        dock att vikingatidens svenska kungar också tillhörde Ynglingaätten 
        medan Snorre Sturlasson påstod att: "Efter Ingjald illråde förlorade Ynglingaätten 
        uppsalaväldet om man räknar på fadersidan". Om båda källorna har 
        rätt ska alltså svenska kungar ha fortsatt att kalla sig för medlemmar 
        av Ynglingaätten medan det var de norska kungarna som tillhörde den 
        "riktiga" Ynglingaätten. Moderna historiker är emellertid skeptiska till 
        de norska kungarnas koppling till Ynglingaätten och pekar på att de 
        norska ynglingakungarna har namn som börjar med konsonanter medan de 
        svenska ynglingakungarnas namn börjar med vokaler, vilket talar emot 
        påståendet att det skulle vara frågan om samma ätt. Hur som helst kan vi bara 
        konstatera att vår kunskap om Ynglingaättens historia kommer nästan 
        uteslutande från norsk-isländska källor. Den viktigaste är 
        Snorre Storlassons  
        Ynglingasaga som återfinns i Heimskringla. En kortare version 
        av historien återfinns i det latinska verket Historia Norwegie som skrevs av 
        en norsk munk omkring 1170. Källorna skiljer sig åt i flera detaljer, 
        till exempel är det Egil och inte Ottar som har tillnamnet Vendelkråka i
        Historia Norwegie och samma källa hävdar att Olof Trätälja 
        regerade länge och fredligt samt dog i Svitjod. Enligt Snorre ska han 
        däremot ha regerat i Värmland (som inte räknades till Svitjod) och blivit 
        offrad av vidskepliga svear efter en serie dåliga skördar. Att 
        Snorre skrev sitt verk 60 år senare än Historia Norwegie har 
        ingen betydelse eftersom båda källorna 
        berättar om händelser som ägde rum för 500 år sedan och de har 
        troligen använt sig av samma källor. Vi vet med säkerhet att Snorre har 
        använt sig av dikten Ynglingatal från omkring 900 eftersom den 
        är citerad i hans Ynglingasaga. Sannolikt har både Snorre och Historia 
        Norwegie använt sig av Are Frodes nu förlorade stora 
        Isländingabok från ca 1120 som innehöll genealogier över de skandinaviska 
        kungahusen. En kortare variant av Isländingaboken som har 
        bevarats innehåller en genealogisk lista över Ynglingaätten i vilken det 
        är Egil som har tillnamnet Vendelkråka. I det fallet kan det därför 
        tyckas som om Historia Norwegie har rätt. Men vi kan inte 
        utesluta att det var Are Frode som förväxlade kungarna och att Snorre 
        Sturlasson kände till den muntliga traditionen om Ynglingaätten och 
        återgav denna korrekt. För trots allt berättar dikten Ynglingatal 
        att det var Ottar och inte Egil som dog i Vendel och gravhögen som finns 
        där bär också Ottars namn. Vem som ligger närmast sanningen 
        är som synes mycket svårt att bedöma och därför har jag som en jämförelse till 
        Snorres Ynglingasaga även tagit med Peter Fishers engelska översättning av de 
        aktuella kapitlen från Historia Norwegie. På så sätt kan läsaren själv  ta ställning till denna 
        problematik. IX On the lineage of 
        the kings. The ancient family of Norwegian kings traced its beginnings from 
        Sweden, from which Trøndelag, the chief law province of Norway, was also 
        settled. King Yngve, who according to a great many was the first ruler 
        of the Swedish realm, became the father of Njord, whose son was Frøy. 
        For centuries on end all their descendants worshipped these last two as 
        gods. Frøy engendered Fjolne, who was drowned in a tun of mead. His son, 
        Sveigde, is supposed to have pursued a dwarf into a stone and never to 
        have returned, but this is plainly to be taken as a fairy-tale. He sired 
        Vanlande, who died in his sleep, suffocated by a goblin, one of the 
        demonic species known in Norwegian as 'mare'. He was the father of 
        Visbur, whose sons burnt him alive with all his hirdsmen, so that they 
        might attain their inheritance more swiftly. His son Domalde was hanged 
        by the Swedes as a sacrificial offering to Ceres to ensure the 
        fruitfulness of the crops. Domalde begot Domar, who died in Sweden. 
        Likewise Dyggve, his son, reached the limit of his life in that same 
        region. His son Dag succeeded to his throne; he was killed by the Danes 
        in a royal battle at a ford named Skjotansvad, while he was trying to 
        avenge the violence done to a sparrow. This man engendered Alrek, who 
        was beaten to death with a bridle by his brother, Eirik. Alrek was 
        father to Agne, whose wife dispatched him with her own hands by hanging 
        him on a tree with a golden chain near a place called Agnafit. His son, 
        Ingjald, was murdered in Sweden by his own brother because he had 
        brought discredit on the latter's wife, whose name was Bera
        (Ursa in Latin). After him his son Jorund 
        ruled, who ended his days unhappily once he had fought a war against the 
        Danes, who hanged him at Oddesund, on an arm of the sea in Denmark which 
        the natives call Limfjorden. He became the father of Aukun, who, in the feebleness of a protracted 
        old age, during the nine years before his death is said to have 
        abandoned the consumption of solid food and only sucked milk from a 
        horn, like a babe-in-arms. Aukun's son was Egil Vendelkrake, whose own 
        bondman, Tunne, drove him from his kingdom; and though a mere servant he 
        joined in eight civil combats with his master and won supremacy in all 
        of them, but in a ninth he was finally defeated and killed. Shortly 
        afterwards however the monarch was gored and slaughtered by a ferocious 
        bull. The successor to the throne was his son Ottar, who was assassinated 
        in Vendel, a law province of Denmark, by his namesake, a Danish jarl, 
        and this man's brother, Fasta. His son Adils gave up the ghost after 
        falling from his horse before the temple of Diana, while he was 
        performing the sacrifices made to idols. He became sire to Øystein, whom 
        the Götar thrust into a house and incinerated alive there with his men. 
        His son Yngvar, nicknamed the Hoary, was killed by the inhabitants while 
        campaigning on an island in the Baltic called Ösel. Yngvar bred 
        Braut-Ånund, whose brother, Sigurd, laid him low in Himinheid, a 
        place-name which means 'field of heaven'. After him his son Ingjald 
        ascended the throne. Being abnormally terrified of King Ivar Vidfadme, 
        at that time an object of dread to many, he shut himself up in a 
        dining-hall with his whole retinue and burnt all its inmates to death. 
        His son, Olav, known as Tretelgje, accomplished a long and peaceful 
        reign, and died in Sweden, replete in years. X Olav sired Halvdan 
        Hvitbein, whom the Norwegians in the mountains appointed as their king 
        as he was returning from Sweden. Here in the county of Toten he gave up 
        the ghost at an advanced age. While his son, Øystein, nicknamed Fart, 
        was making a voyage between two islands with several ships sailing close 
        to each other, he was knocked from the poop by the yardarm of another 
        vessel, sank below the waves and vanished. Succession to the crown fell 
        to his son, Halvdan Gold-Lavisher and Food-Niggard, since, whereas he 
        bestowed gold on his retainers, he weakened them with hunger at the same 
        time. He became father of Gudrød the Hunter King, who was betrayed by 
        his own wife, for she bribed one of the squires to pierce the king's 
        side with a spear. His son, Halvdan the Black acquired the realm after 
        his parent, once again in the mountain region. While he was pursuing a 
        journey by night across a frozen lake called Rand, returning from a 
        feast with a large company of sleighs and horsemen, he unsuspectingly 
        encountered a fissure where the shepherds used to water their flocks, 
        and perished there beneath the ice. |