Örjan Martinsson

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 50, 51, 52, 53, 54, 55, 56, 57, 58, 59, 60, 61, 62, 63, 64, 65, 66, 67, 68, 69, 70, 71, 72, 73, 74, 75, 76, 77, 78, 79, 80, 81, 82, 83, 84, 85, 86, 87, 88, 89, 90, 91, 92, 93, 94, 95, 96, 97, 98, 99, 100, 101, 102, 103, 104, 105, 106, 107, 108, 109, 110, 111, 112, 113

Kapitel 21
Olavs färd från Gårdarike.

Olav Tryggvesson var under hela denna tid i Gårdarike och åtnjöt där den största heder av konung Valdemar och mycken kärlek av drottningen. Konung Valdemar satte honom till anförare för den här som han sände att värja sitt land. Olav hade några strider där och visade sig som en duglig härförare; han höll själv en stor skara krigsfolk och avlönade själv denna här av de medel som konungen gav honom. Olav var frikostig mot sina män och blev därför mycket älskad. Men det gick, såsom det alltid händer, när utländska män upphöjas till makt och ära framför inhemska män, att många avundades den gunst, som han åtnjöt av konungen och icke mindre av drottningen. Man intalade konungen, att han borde akta sig för att göra Olav alltför mäktig. »En sådan man är mycket farlig för eder», sade de, »om han vill låna sig till att göra eder eller edert rike skada, så duglig och vänsäll som han är. Vi veta icke heller, vad han och drottningen ständigt tala om».

Det var en allmän sed bland mäktiga konungar, att drottningen skulle ha halva hirden och underhålla den på sin bekostnad och för detta ändamål uppbära de skatter och inkomster som hon behövde. Så var det också hos konung Valdemar; drottningen hade en lika stor hird som konungen. De tävlade ivrigt om att förvärva utmärkta män; båda ville ha dem för sin räkning.

Det gick nu så, att konungen satte tro till det tal, som kom till hans öron, och han blev fåmält och ovänlig mot Olav. Då Olav märkte detta, omtalade han det för drottningen och lät henne på samma gång veta, att hans håg stod till att fara hem till nordanlanden. Hans fränder, sade han, hade förr haft riken att råda över där, och han trodde säkert, att han där skulle få störst framgång. Drottningen önskade honom lycka på färden och sade, att han nog skulle visa sig som en utmärkt man, var han än var. Därefter rustade Olav sig för färden, steg ombord på sitt skepp och seglade ut i Östersjön. På sin färd västerut kom han till Borgundarholm¹ och gick i land och härjade där Landets innebyggare gingo emot honom och kämpade med honom, men Olav vann seger och ett stort byte.

1. Borgundarholm är det gamla nordiska namnet på Borgholm.

Kapitel 22
Konung Olav Tryggvessons giftermål.

Då Olav och hans män lågo vid Borgundarholm, fingo de hårdt väder och storm från havet och kunde därför icke hålla sig kvar där, utan seglade därifrån söderut till Vendland¹; de funno där en god hamn. De foro fredligt fram och stannade där en tid. Konungen i Vendland hette Burislav²; hans döttrar voro Geira, Gunnhild och Astrid. Konungens dotter Geira härskade över den del av riket, där Olav och hans män hade gått i land. Dixin hette den man, som hade det största inflytandet hos drottning Geira. När de fingo höra, att där till landet hade kommit några okända män, som uppträdde med stor värdighet och foro fredligt fram, for Dixin och uppsökte dem med hälsning från drottning Geira, att hon inbjöd främlingarna att stanna hos henne vintern över; ty det var nu långt lidet på sommaren, och det var hårdt och stormigt väder. När Dixin kom fram, märkte han snart, att deras anförare var en förnäm man både till börd och utseende. Dixin framförde drottningens inbjudan och vänskapsförsäkringar. Olav tog emot inbjudningen och for om vintern till drottning Geira. Olav och Geira fattade kärlek till varandra, och Olav friade till drottningen och äktade henne samma vinter. Han blev då härskare över riket jämte henne. Hallfred »vandrådaskald» omtalar detta i den dråpa som han diktade om konung Olav³:

Den hjälmklädde fursten modigt
— de bragderna ej må förtigas —
blodade vapnens eggar
på Borgundarholm och i Gårdar⁴.

1. Vendernas land ,är det nuvarande Nordtyskland från östra Holstein till Ostpreussen.
2. Dvs. Boleslaw I av Polen (992—1025). De här omtalade händelserna måste emellertid förläggas till hans faders, Mieczyslaws, tid (964—992).
3. Hallfred Ottarsson, med tillnamnet »vandrådaskald», en av de mest framstående äldre isländska diktarna, född c. 967, död c. 1007. Läs mer om honom på denna sida.
4. »Gårdar» användes i poesien i samma betydelse som »Gårda rike», dvs. Ryssland.

Kapitel 23
Håkon jarl får behålla den danske kungens inkomster i Norge.

Håkon jarl härskade nu i Norge. Han betalade icke någon skatt, ty den danske konungen skänkte honom alla inkomster, vartill han hade rätt i Norge, såsom ersättning för den möda och kostnad som jarlen hade med att försvara landet mot Gunnhildssönerna.

Kapitel 24
Konung Haralds uppbåd.

På den tiden regerade kejsar Otto i Saxland¹. Han sände bud till den danske konungen Harald, att han och det folk som han rådde över skulle låta döpa sig och antaga den rätta tron, i annat fall skulle han draga emot honom med en här. Danakonungen ställde då landets försvar i ordning, lät sätta Danevirke i stånd och rusta sina krigsskepp. Därefter sände han bud till Håkon jarl i Norge, att denne skulle komma till honom tidigt om våren med så stor här som han kunde uppbringa. Håkon jarl uppbådade nu om våren krigsfolk från hela sitt rike och fick en mycket stor här. Med denna begav han sig till Danmark och for den danske konungen till mötes. Konungen tog emot honom med stora hedersbevisningar. Hos den danske konungen voro då många andra hövdingar, som hade kommit för att lämna honom hjälp; han hade en mycket stor här.

1. Dvs. Otto II, tysk konung 961, romersk kejsare 967, regent efter faderns död 973—983.

Kapitel 25
Konung Olav Tryggvessons strider.

Olav Tryggvesson hade under vintern varit i Vendland, såsom förut är omtalat. Han for om vintern till några bygder där i Vendland, som förut hade lydt under drottning Geira, men som nu hade undandragit sig all lydnad och skatt till henne. Där härjade Olav, dräpte många människor, brände gårdarna för några, tog stort byte och lade landet under sig; därefter for han tillbaka till sin borg.

Tidigt om våren gjorde Olav sina skepp i ordning och seglade ut på havet. Han styrde in under Skåne och gick i land där; landets innebyggare samlade sig och gingo till strid, men Olav segrade och fick stort krigsbyte. Därefter seglade han österut till Gottland; där tog han ett handelsfartyg, som ägdes av några jämtar. De försvarade sig tappert, men slutet blev likväl, att Olav avröjde skeppet, dräpte många män och bemäktigade sig allt godset. En tredje strid utkämpade Olav på Gottland; även där segrade han och fick stort byte. Så säger Hallfred »vandrådaskald»:

Hovens fiende¹ modigt
fällde i hårda strider
jämtars och venders släkte —
tidigt han övats i kampen.
Hersarnas stridsdjärve herre
rövade gutarna livet;
jag sport ock, att guldförödarn²
hade en strid i Skåne.

1. »Hov» är det gamla nordiska namnet för ett hedniskt tempel. Olav kallas »hovens fiende» på grund av sin ivriga verksamhet för hedendomens utrotande i Norge (jfr nedan kapitel 53 ff.).
2. »Guldförödarn», poetisk beteckning för en frikostig man.

Kapitel 26
Strid vid Danevirke.

Kejsar Otto samlade en stor har; han hade folk från Saxland, Frankland¹ och Frisland; från Vendland följde honom konung Burislav med en stor här och i följe med honom var hans svärson Olav Tryggvesson². Kejsaren hade ett talrikt rytteri, men ännu mera fotfolk; även från Holtsetaland³ hade han en stor här. Den danske konung Harald sände Håkon jarl med den här av norrmän, som följde honom, söderut till Danevirke för att försvara landet där. Så heter det i »Vellekla»:

Den rådkloke jarlen styrde
på havets snabba hästar
nordanifrån över vågen
mot söder till Danmarks stränder.
Hordarnas raske hövding⁴,
Dovres kampdjärve drotten⁴,
for, klädd i skräckhjälm⁵, med hären
att uppsöka danernas herre.

Jutlands givmilde konung
önskade pröva modet
och kraften hos krigarn, som kommit
nordanifrån om vintern:
danernas furste befallde
den brynjeklädde kämpen
att värja Danevirke
mot fiendens talrika skaror.

Kejsar Otto kom med sin här söderifrån till Danevirke, men Håkon jarl försvarade vallen med sina män. Danevirke är anlagt på det sättet, att två vikar gå in i landet, en från vardera sidan, men emellan de inre ändarna av vikarna hade danerna byggt en vall av sten, torv och timmer och därutanför grävt en bred och djup grav samt uppfört skansar vid öppningarna i vallen. Där kom det nu till ett stort slag; detta omtalas i »Vellekla» sålunda:

Det var ej lätt att möta
så talrik fiendeskara;
en blodig kamp där stridde
den sköldbetäckte jarlen,
då fram med kraft från söder
den mäktige krigarn trängde
med friser, franker och vender,
som äggades hårdt till striden.

Håkon jarl satte smärre häravdelningar vid alla öppningarna, men större delen av sitt folk fördelade han längs vallen för att försvara denna, var helst den bleve angripen. Där föllo många av kejsarens män, och de lyckades icke intaga någon del av vallen. Kejsaren drog då därifrån och uppgav försöket att anfalla där. Så heter det i »Vellekla»:

Väldigt blev vapenlarmet,
där de tappra krigarna förde
sköldarna mot varandra.
Modigt gick Håkon till kampen.
Havshästens käcke herre⁶
drev saxarna snart på flykten.
Jarlen mot fienden värjde
med framgång Danevirke.

Efter denna strid for Håkon jarl tillbaka till sina skepp och ämnade återvända till Norge, men han fick icke gynnsam vind och blev därför liggande i Limfjorden.

1. Dvs. Franken i Tyskland.
2. Denna uppgift är oriktig; varken Boleslaw eller Olav deltogo i detta krigståg. Ottos anfall på Danmark ägde rum åtskilliga år tidigare än Snorre menar; Olav var då endast ett barn.
3. Holtsetaland är Holstein.
4. »Hordarnas hövding» och »Dovres drotten» är Håkon jarl.
5. Om detta uttryck se Harald hårfagres historia kapitel 16 not 2.
6. »Havshästens, dvs. skeppets, herre» är sjökrigaren (Håkon jarl).

Kapitel 27
Konung Harald Gormsson och Håkon jarl taga dopet.

Kejsar Otto vände sig nu med sin här mot Sle¹; där drog han till sig en flotta och förde sitt folk över fjorden till Jutland. När den danske konung Harald sporde detta, drog han emot honom med sin här; det kom till ett stort slag, och till sist vann kejsaren seger. Den danske konungen flydde undan till Limfjorden och drog sig ut på Morsö². Sedan foro sändebud emellan kejsaren och konungen, och man ingick vapenstillestånd och avtalade en sammankomst. Kejsar Otto och den danske konung Harald träffades på Morsö. Vid detta tillfälle förkunnade en helig biskop vid namn Poppo kristendomen för konung Harald; han bar glödande järn i handen och visade konung Harald sin hand oskadd. Då lät konung Harald döpa sig tillika med hela den danska hären.

Konung Harald hade förut, medan han befann sig på Morsö, sändt bud till Håkon jarl, att denne skulle komma honom till undsättning. Jarlen kom till ön, just då konungen hade låtit döpa sig. Konungen sände bud till jarlen, att han skulle komma till honom. Men när de träffades, nödgade konungen jarlen att låta döpa sig, och Håkon jarl tog nu dopet tillika med alla de män som voro i hans följe. Konungen gav Håkon präster och andra lärda män³ och uppmanade honom att låta kristna allt folket i Norge. Därpå skildes de, och Håkon jarl styrde ut till havs för att där vänta på gynnsam vind. Men när vinden kom, som han trodde skulle föra honom ut till sjöss, satte han alla de lärda männen i land och seglade ut på havet; vinden var från sydväst och väster.

Håkon jarl driver prästerna i land.

Jarlen seglade nu österut genom Öresund och härjade på båda stränderna; därefter styrde han österut längs kusten av Skåne och härjade överallt, där han gick i land. När han kom österut till Götaskären⁴, lade han i land och anställde ett stort blot.» Två korpar kommo flygande och kraxade högljudt, och jarlen tyckte sig då förstå, att Oden hade tagit emot offret, och att jarlen nu skulle ha lycka med sig i kampen. Jarlen brände då alla sina skepp, gick i land med sitt folk och drog härjande fram överallt. Ottar jarl, som rådde över Götaland⁵, drog emot honom, och det kom till ett stort slag emellan dem. Håkon jarl segrade, och Ottar jarl föll tillika med en stor mängd av sitt folk. Håkon jarl drog nu igenom både Öster- och Västergötland, alltjämt härjande, till dess han kom till Norge; därefter for han landvägen norrut till Tråndheim. Härom heter det i »Vellekla»;

krigaren, han som ofta
de flyende fällde i striden,
rådsporde gudarnas vilja:
lycka fick han i kampen.
Kämpen fick starka varsel
av tvänne svarta korpar.
Den brynjeklädde krigarn
berövade götarna livet.

Den sköldbetäckte jarlen
höll ting med svärdets eggar,
där förut ingen annan
med härsköld trampat stigen.
Ingen bar guldprydda sköldar
längre bort från havet⁶;
kring götarnas vida rike
fursten drog med sin skara.

Hopar av fallna lågo
kring krigaren ständigt på marken.
Gudarnas ättling⁷ vann seger;
Oden fick människooffer.
Ej kan det tvivlas, att jarlen
leddes av gudarnas vilja;
de mäktiga gudarna skänkte
styrka åt Håkon i striden.

1. Vid inre ändan av denna vik på Slesvigs östkust började Danevirke och sträckte sig västerut till Træå, en biflod till Eider. Genom att gå över viken kringgick Otto den befästade gränsvallen.
2. Morsö, en stor ö i den bredaste delen av Limfjorden.
3. Dvs. till kyrkans tjänst uppfostrade män.
4. Skärgården utanför Östergötland och norra Småland.
5. Här: Östergötland.
6. Dvs. längre in i landet.
7. Håkon jarl räknade sin härstamning från Odens son Säming. Jfr Ynglingaättens historia kapitel 8

Kapitel 28
Kejsar Ottos hemfärd.

Kejsar Otto for tillbaka till sitt rike i Saxland; han och den danske konungen skildes med vänskap. Det berättas, att kejsar Otto stod fadder till konung Haralds son Sven och gav honom sitt namn, och denne döptes sålunda till Otto Sven. Den danske konung Harald förblev en god kristen ända till sin död. Konung Burislav for tillbaka till Vendland och med honom hans svärson Olav. Om dessa strider talar Hallfred »vandrådaskald» i »Olavsdråpa»¹:

De årdrivna fålarnas herre²
söder om Hedeby³ fällde
fordom i hårda strider
de brynjeklädda männen.

1. Jfr kapitel 22 not 3.
2. »De årdrivna fålarnas, dvs. skeppens, herre» är sjökonungen (här Olav).
3. Hedeby är det nuvarande Slesvig i Sönderjylland.

Kapitel 29
Konung Olav lämnar Vendland.

När Olav Tryggvesson hade varit tre år i Vendland, blev hans hustru Geira sjuk och dog. Detta var för Olav en så stor sorg, att han icke längre trivdes i Vendland. Han skaffade sig krigsskepp och drog åter ut på härnadståg. Han härjade först i Frisland och därefter i Saxland och ända ned till Flämingaland¹. Så säger Hallfred »vandrådaskald»:

Tryggves tappre ättling
fällde ofta i striden
saxarnas talrika skaror,
till rov för den hiskliga ulven.
Den vänsälle kungasonen
vida omkring i landet
gav frisers blod att dricka
åt häxornas gråa hästar².

Den milde och rådkloke jarlen
i Valkeren³ härjade vida;
krigaren gav åt korpen
flämingars lik till föda.

1. Flämingaland är Flandern.
2. »Häxornas häst» betecknar vargen, emedan enligt folktron häxorna begagnade vargen som häst på sina nattliga färder.
3. Valkeren, dvs. Walcheren i Holland.

Kapitel 30
Konung Olavs härnadståg.

Därefter vände sig Olav Tryggvesson mot England och härjade vida omkring i landet. Han seglade norrut ända till Northumberland och härjade där, och därifrån styrde han sedan vidare norrut till Skottland och härjade där vida omkring. Därifrån seglade han till Suderöarna och hade några strider där; därefter styrde han söderut till Man och kämpade där. Han företog också härnadståg vida omkring på Irland. Därefter vände han sig till Bretland¹ och härjade vida omkring i detta land och likaledes i det land som heter Cumberland. Därifrån seglade han västerut till Valland² och härjade där. Sedan seglade han åter österut och ämnade sig till England; han kom därvid till de öar, som kallas Syllingarna³, och som äro belägna ute i havet väster om England. Så säger Hallfred »vandrådaskald»:

Den unge kungen gick modigt
till strid mot englernas skaror.
Den stridsbeprövade krigarn
northumbrerna vida fällde.
Den kampglade mättarn av ulven
skottarna ödde med svärdet.
Den stridsdjärve guldutdelarn
lekte på Man en svärdlek.

Den bågbeväpnade kämpen
dräpte i blodiga strider
suderömän och irer —
svärdsguden⁴ älskade äran.
Den tappre kungen omildt
Bretlandsborna förödde
och nedhögg Cumberlandsmännen.
Vargens hunger blev stillad.

Olav Tryggvesson låg på härnadståg i fyra år, från det han lämnade Vendland och till dess han kom till Syllingarna.

Olav Tryggvessons historia - kapitel 31-40
Tillbaka till Olav Tryggvessons förstasida

1. Om betydelsen av namnet Bretland se Harald hårfagres historia kapitel 33 not 5.
2. Med Valland betecknas här Frankrike.
3. Syllingarna, dvs. Scillyöarna.
4. »Svärdsguden», poetisk beteckning för den tappre krigaren.