Örjan Martinsson

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 50, 51, 52, 53, 54, 55, 56, 57, 58, 59, 60, 61, 62, 63, 64, 65, 66, 67, 68, 69, 70, 71, 72, 73, 74, 75, 76, 77, 78, 79, 80, 81, 82, 83, 84, 85, 86, 87, 88, 89, 90, 91, 92, 93, 94, 95, 96, 97, 98, 99, 100, 101, 102, 103, 104, 105, 106, 107, 108, 109, 110, 111, 112, 113

Kapitel 91
Konung Svens giftermål.

Den danske konungen Sven tveskägg var gift med venderkonungen Burislavs dotter Gunnhild¹. Men vid den tid som nyss omtalats hände det, att drottning Gunnhild blev sjuk och dog, och kort därefter gifte konung Sven sig med Sigrid storråda, dotter till Skoglar-Toste och moder till sveakonungen Olav den svenske². Med svågerskapet uppstod vänskap emellan de båda konungarna och mellan dessa och jarlen Erik Håkonsson.

1. Se ovan kapitel 34.
2. Jfr Harald gråfälls historia kapitel 11.

Kapitel 92
Konung Burislavs giftermål.

Venderkonungen Burislav klagade för Sigvalde jarl över att den förlikning hade blivit bruten, som Sigvalde jarl hade gjort mellan konung Sven och konung Burislav¹. Konung Burislav skulle få konung Svens syster Thyra Haraldsdotter till äkta, men detta giftermål blev icke av, ty Thyra sade tvärt nej till att gifta sig med en gammal och hednisk man². Nu meddelade konung Burislav jarlen, att han ämnade kräva fullgörandet av överenskommelsen, och bad jarlen fara till Danmark och föra drottning Thyra till honom. Sigvalde jarl var icke sen att företaga den resan. Han begav sig till den danske konungen Sven och framförde detta ärende till honom, och genom sina övertalningar bragte han det slutligen därhän, att konung Sven lämnade sin syster Thyra i hans händer. Några kvinnor följde henne och därjämte hennes fosterfader, en mäktig man vid namn Assur Agesson, och några andra män. Det avtalades mellan konungen och jarlen, att Thyra skulle ha de egendomar i Vendland, som drottning Gunnhild hade ägt, och dessutom andra stora egendomar som gåva av brudgummen.

Då jarlen och Thyra kommo till Vendland, firade konung Burislav sitt bröllop och äktade drottning Thyra. Men så länge hon befann sig bland hedniska män, ville hon varken mottaga mat eller dryck av dem, och så fortsatte det i sju dagar.

Då hände det en natt, att drottning Thyra och Assur i skydd av mörkret rymde därifrån och till skogs. Om deras färd är i korthet att berätta, att de kommo fram till Danmark. Men där vågade Thyra för ingen del stanna, ty hon visste, att om hennes broder konung Sven finge höra, att hon var där, skulle han genast sända henne tillbaka till Vendland. De foro därför utan att ge sig tillkänna, ända till dess de kommo till Norge.

Thyra stannade icke på sin färd, förr än de kommo till konung Olav; han tog väl emot dem, och de voro där i god välfägnad. Drottning Thyra omtalade för konungen, i vilken bekymmersam ställning hon befann sig, och bad honom om hjälp och beskydd i hans rike. Thyra var en kvinna, som förstod att skickligt lägga sina ord, och hennes tal behagade konungen väl. Han såg, att hon var en vacker kvinna, och det föll honom in, att detta kunde vara ett godt giftermål. Han förde nu talet på detta och frågade henne, om hon ville gifta sig med honom. I den belägenhet hon var syntes det henne mycket svårt att fatta ett beslut, men å andra sidan insåg hon, vilket fördelaktigt äktenskap detta var, att bliva gift med en så namnkunnig konung, och bad honom därför råda för henne och hennes gifte. Slutet på samtalet blev, att konung Olav fick drottning Thyra till hustru. Bröllopet firades på hösten, då konungen hade kommit tillbaka från Hålogaland.

Konung Olav och drottning Thyra voro i Nidaros över vintern. Men om våren därefter klagade drottning Thyra för konungen och grät bittert över att hon hade så stora egendomar i Vendland, men i Norge icke ägde det minsta gods, såsom det dock anstod en drottning. Stundom bad hon konungen med vackra ord, att han skulle skaffa henne hennes egendom, och sade, att konung Burislav var en så god vän till konung Olav, att han skulle lämna konung Olav allt vad han begärde, så snart de träffades. När konung Olavs vänner hörde detta tal, avrådde de alla konungen från denna färd.

Det berättas, att konungen en dag tidigt på våren gick framåt gatan; vid torget kom en man emot honom med ett stort knippe kvannstjälkar, som voro förunderligt stora för att vara vid den tiden på våren. Konungen tog en stor stjälk i handen och gick hem till drottning Thyras härbärge» Thyra satt inne i stugan och grät, när konungen kom in. Konungen sade: »Se här en stor kvannstjälk; den vill jag ge dig». Hon slog till den med handen och sade: »Större gåvor gav Harald Gormsson, men mindre räddes han att fara ur landet och kräva sin egendom, än du nu gör. Det såg man, då han for hit till Norge, förödde den största delen av landet och underlade sig allt riket med skatter och utskylder. Men du vågar icke fara igenom Danmark för min broder, konung Sven». Konung Olav sprang upp vid dessa ord och ropade högt med en ed: »Aldrig skall jag rädas för din broder, konung Sven, och om vi mötas, skall han vika».

1. Se härom kapitel 34 ovan.
2. Furst Boleslaw I av Polen (regent 992-1025) var varken gammal eller hedning. I den isländska sagolitteraturen omnämns Boleslaw ofta som vendernas kung även när händelserna utspelar sig före 992 då fadern  Mieszko var furste. Fast även Mieszko var kristen och uppgiften att Boleslaw var hedning kommer förmodligen från Odd Snorrasons saga om Olav Tryggvason. Denne författare framställde Olav Tryggvason som en helgonkung och förvanskade historien på flera ställen. I detta fall har han givit upphov till påståendet att den kristna Thyra övergav Boleslaw pga. hans hedniska tro och istället gifte sig med den idealiskt kristne härskaren Olav Tryggvason. Den verkliga förklaringen till Thyras skilsmässa är förmodligen långt mindre idealistisk.

Kapitel 93
Konung Olavs uppbåd.

Konung Olav sammankallade kort därefter ett ting i staden. Han kungjorde där för allmogen, att han ämnade ha leding ute om sommaren, och att han ville ha ett bestämt antal både av skepp och manskap från varje fylke; han meddelade tilllika, huru många skepp han ville ha där ifrån fjorden¹. Sedan sände han bud både norrut och söderut, längs kusten och inne i landet, och lät uppbåda folk. Konung Olav lät sätta i sjön Ormen långe och alla sina andra skepp, både stora och små; själv styrde han Ormen långe. Då man uttog besättningen till skeppen, valde man folket med sådan omsorg, att på Ormen långe skulle där icke vara någon man äldre än sextio år eller yngre än tjugo, och alla skulle vara särskilt utvalda med hänsyn till styrka och mod. Först uttogos därtill konung Olavs hirdmän, ty till hirden valdes bland landsmän och utländingar allenast de som voro starkast och tapprast.

1. Dvs. från landskapen kring Trondhjemsfjorden.

1. Stallaren (eg. »hovstallmästare») var en av de förnämsta ämbetsmännen i hirden. Till hans viktigaste uppdrag hörde att å konungens vägnar tala vid tingsförsamlingar o. d. samt att föredraga hirdens angelägenheter inför konungen.
2. Ett av de tre ursprungligen självständiga folklanden i Uppland i Sverige.
3. Arnljot »gelline» — tillnamnet är oförklarat — är en genom saga och dikt bekant stigman från Jämtland, som kom till Olav den helige kort före slaget vid Stiklastad (år 1030), döptes och deltog i slaget, där han föll tillsammans med sin herre.
4. »Rausn» kallades på krigsskepp den främre delen av fartyget mellan »förstävsrummet» och (det främre) ösrummet. Samma del av fartyget hade också namnet »saxen». Här ser det ut, som om med »rausn» avsåges endast någon viss del av »saxen».
5. »Från Älven» vill sannolikt säga från trakten av Göta älv.
6. Tillnamnet är bildat av ordet »sand», men betydelsen är oviss.
7. Intrönderna, dvs. innebyggarna i «inre Tröndelagen»; jfr Harald hårfagres historia kapitel 7 not 1.
8. »Eisle» betyder möjligen: »den som far våldsamt fram», »gåpåare».
9. »Förrummet» synes ha kunnat beteckna dels ett rum. för om masten, dels rummet närmast framför »lyftingen», det upphöjda däcket i aktern av fartyget.
10. »Dräng» är i fornspråket ett berömmande ord: »tapper och duktig karl».
11. »Bill» betecknar ett spetsigt skärande verktyg (jfr sv. plogbill). Här syftas möjligen på ett slags pil med ett kilformigt blad till spets.
12. »Krapparummet» anses av somliga ha varit namn på ett rum i fartygets bakre del, motsvarande »saxen» i den främre (jfr not 4); enligt en annan och kanske troligare åsikt betecknas därmed det stora rummet på båda sidor om masten.
13. Tillnamn av oviss betydelse, möjligen bildat av ordet smette, »ansikte».
14. »Rummen» voro genom en gång längs fartygets midtlinie delade i tvänne »halvrum».
15. Dvs. fartyg så stort, att det hade tjugo roddarbänkar på var sida.

1. Sysslomannen och fogdarna voro konungens ombudsmän, »om hade att förvalta hans egendom, uppbära hans skatter m. m.
2. Detta skedde år 1000.

Kapitel 94
Ormens besättning.

Ulv den röde hette den man som bar konung Olavs baner och var i förstäven på Ormen; dessutom voro där Kolbjörn stallare¹, Thorsten oxfot, Vikar från Tiundaland², broder till Arnljot »gelline»³. I »rausnen» i »saxen»⁴ voro: Vak Raumesson från Älven⁵, Berse den starke. Ån bågskytt från Jämtland, Thrånd den starke från Telemarken och hans broder Othyrme, hålögerna Thrånd den skelögde, Ogmund »sande»⁶, Hlodver den långe från Saltvik, Hårek den vasse, intrönderna⁷ Ketil den höge, Thorfinn »eisle»⁸, Håvard och hans bröder från Orkadalen. I »förrummet»⁹ voro dessa: Björn från Studla, Thorgrim Thjodolvsson från Hvine, Asbjörn och Orm, Thord från Njardarlog, Thorsten den vite från Oprostader, Arnor från Möre, Hallstein och Bork från Fjordarna, Eyvind snok, Bergthor »bastrep», Hallkel från Fjaler, Olav »dräng»¹⁰, Arnfinn från Sogn, Sigurd »bill»¹¹, Einar från Hordaland, Finn, Ketil från Rogaland och Grjotgard den raske. I »krapparummet»¹² voro: Einar »tambarskälve» — han tycktes dem icke jämngod, ty han var endast aderton år gammal —, Hallstein Hlivsson, Thorolv, Ivar »smetta»¹³, Orm »skogsnäsa». Många andra berömda män voro ombord på Ormen, ehuru vi ej kunna namngiva dem. I varje halvrum¹⁴ på Ormen funnes åtta krigare, utvalda man för man; i »förrummet» voro trettio man. Man sade, att den utvalda besättningen på Ormen övergick alla andra män i skönhet och styrka och tapperhet lika mycket, som Ormen överträffade alla andra skepp.

Konungens broder Thorkel »näsa» styrde Ormen korte; konungens morbröder Thorkel den praktälskande och Jostein förde Tranan. Bägge dessa skepp voro väl bemannade. Konung Olav hade elva storskepp från Tråndheim och dessutom »tjugobänkare»¹⁵ och smärre fartyg.

Kapitel 95
Island kristnas.

Då konung Olav var nästan färdig med utrustningen av sin här i Nidaros, satte han sysslomän och fogdar¹ över hela Tröndelagen. Därefter sände han Gissur vite och Hjalte Skeggesson till Island för att förkunna kristendomen där och gav dem med på färden en präst vid namn Thormod och flera andra klerker, men han behöll hos sig såsom gisslan de fyra isländska män som tycktes honom vara de förnämsta: Kjartan Olavsson, Halldor Gudmundsson, Kolbein Thordsson, Sverting Runolvsson. Det berättas om Gissurs och Hjaltes färd, att de kommo till Island före alltinget och foro till tings, och på det tinget blev kristendomen genom lag införd på Island, och samma sommar döptes allt folket².

Kapitel 96
Grönland kristnas.

Samma vår sände konung Olav också Leiv Eriksson till Grönland för att förkunna kristendomen, och han for om sommaren till Grönland. Han räddade ute på havet en skeppsbesättning, som låg hjälplös på ett vrak, och därefter fann han Vinland det goda¹ och kom om sommaren till Grönland. Han hade med sig dit en präst och några lärare och tog sitt uppehåll på Brattahlid hos sin fader Erik². Man gav honom sedan tillnamnet Leiv den lycklige. Men hans fader Erik sade, att det uppvägde vartannat, att Leiv hade bärgat skeppsbesättningen och att han hade fört »hycklaren» — det var prästen — till Grönland.

1. Vinland (det goda) kallade nordborna en del av det nordamerikanska fastlandet, som år l000 upptäcktes av Leiv Eriksson, och som kort därefter besöktes av en från Grönland utgående expedition under ledning av en viss Thorfinn Karlsefne. Vilken del av den nordamerikanska östkusten som åsyftas, är mycket omtvistat. De bästa skälen synas hittills ha givits för den åsikten, att Vinland är att söka i det nuvarande Nova Scotia i Kanada.
2. Erik den röde, Grönlands förste kolonist (jfr kapitel 86 not l) slog sig ned i sydvästra Grönland vid inre ändan av en fjord, som efter honom fick namnet Eriksfjord (nu Tungudliarfik), och byggde där en gård med namnet Brattahlid (»den branta liden»).

Kapitel 97
Konung Olavs färd.

Konung Olav for med sin här söderut längs kusten. Under vägen slöto sig till honom många stormän, som voro hans vänner och som voro beredda att deltaga i färden. Den förste av dem var hans svåger Erling Skjalgsson; han hade sitt stora långskepp, som hade trettio rum och var mycket väl bemannat. Där kommo också till konungen hans svågrar Hyrning och Thorgeir; vardera av dem styrde ett stort skepp. Många andra stormän följde honom; han hade sextio långskepp, då han lämnade landet och seglade söderut förbi Danmark genom Öresund. På denna färd kom konung Olav till Vendland och stämde möte med Burislav, och de båda konungarna träffades och talades då vid om de egendomar som konung Olav gjorde anspråk på. Alla dessa samtal mellan konungarna förlupo fredligt, och de blevo fullständigt ense rörande de krav som konung Olav ansåg sig ha rätt att göra där. Konung Olav stannade där länge om sommaren och träffade många av sina vänner.

Kapitel 98
Om sveakonungen.

Konung Sven tveskägg var vid denna tid gift med Sigrid storråda, såsom förut är skrivet¹. Sigrid var en bitter fiende till konung Olav Tryggvesson; anledningen därtill var den, att konung Olav hade brutit sitt avtal med henne och slagit henne i ansiktet, såsom förut är omtalat². Hon äggade ivrigt konung Sven till att anfalla konung Olav Tryggvesson och sade, att det var tillräcklig sak mot konung Olav, att han hade äktat Svens syster Thyra — »utan edert samtycke, och icke skulle edra förfäder ha tålt slikt». Drottning Sigrid förde ständigt sådant tal på tungan, och till slut bragte hon det genom sina övertalningar därhän, att konung Sven gick in på att göra som hon ville.

Tidigt om våren sände konung Sven bud österut till Svithiod till sin styvson, den svenske konung Olav, och till Erik jarl och lät säga dem, att den norske konung Olav hade leding ute och ämnade på sommaren fara till Vendland. Han tillfogade den uppmaningen, att sveakonungen och jarlen skulle uppbåda en här och fara konung Sven till mötes, så skulle de alla tillhopa föra sina flottor till strid emot konung Olav. Sveakonungen och Erik jarl voro genast villiga till denna färd och drogo samman en stor här i Svearike. Med denna foro de söderut till Danmark, men kommo dit, först då konung Olav Tryggvesson hade seglat österut. Detta omtalade Halldor »okristne», då han diktade om Erik jarl³:

Den tappre furstebetvingarn
samlade, lysten att strida,
en väldig här i Svithiod;
mot söder till kamp han styrde.
Varenda man då ville
följa Erik i striden.
Korparnas mättare! Rikligt
fick sårfågeln⁴ blod att dricka.

Sveakonungen och Erik jarl seglade den danske konungen till mötes, och de hade då alla tillsamman en ofantlig härstyrka.

1. Se ovan kapitel 91.
2. Se ovan kapitel 61.
3. Halldor »okristne», isländsk skald, om vars liv man icke vet något annat än det, att han någon gång mellan åren 1010 och 1012 uppehållit sig hos Erik jarl. Av hans dikter äro bevarade endast några brottstycken ur ett kväde om Erik jarl, som alla handla om Eriks deltagande i slaget vid Svolder.
4. »Sårfågeln», poetisk beteckning för korpen eller örnen.

Kapitel 99
Sigvalde jarls förräderi.

Då konung Sven hade uppbådat sitt manskap, sände han Sigvalde jarl till Vendland för att utspeja konung Olav Trygvessons färd och för att ställa så till, att konung Sven och konung Olav skulle mötas. Sigvalde jarl begav sig åstad och kom fram till Vendland, for till Jomsborg och vidare till konung Olav Tryggvesson. De blevo goda vänner, och jarlen kom i den största ynnest hos konungen. Jarlens hustru Astrid, dotter till konung Burislav, stod på mycket vänskaplig fot med konung Olav; detta berodde mycket på de forna släktförbindelserna, då konung Olav hade varit gift med hennes syster Geira¹.

Sigvalde jarl var en klok och rådslug man, och då han deltog i konung Olavs rådslag, gjorde han allt vad han kunde för att fördröja hans färd västerut och hittade ständigt på nya förevändningar för uppskov. Men konung Olavs män voro mycket missnöjda därmed och längtade ivrigt att få fara hem, då de lågo segelfärdiga och vinden var gynnsam. Slutligen fick Sigvalde jarl i hemlighet underrättelse från Danmark, att den danske konungens här hade kommit österifrån, att Erik jarl också hade sin här redo, och att alla hövdingarna nu skulle segla österut till Vendland; de hade avtalat, att de skulle vänta på konung Olav vid en ö, som heter Svold, samt att jarlen skulle ställa det så, att de där kunde möta konung Olav.

1. Se ovan kapitel 22.

Kapitel 100
Konung Olavs färd från Vendland.

Det kom ett rykte till Vendland, att den danske konungen Sven hade en flotta ute, och snart talades det om att det troligen var konung Olav som han ville träffa; men Sigvalde jarl sade till konungen: »Icke kan det vara konung Svens avsikt att inlåta sig i strid mot eder med den danska hären ensam, så stor styrka som I haven. Men om I hysen någon misstanke om att någon ofred är för handen, då skall jag följa eder med mitt folk; det har alltid räknats för en god hjälp, när jomsvikingarna ha följt en hövding. Jag skall giva eder elva väl bemannade skepp». Konungen samtyckte härtill. Det var svag men gynnsam vind.

Konungen lät nu flottan kasta loss och blåsa till avfärd. Man hissade segel; småskeppen gingo fortast, och de seglade ut på öppna havet. Men jarlen höll sig i närheten av konungens skepp och ropade över till detta och bad konungen följa efter sig. »Jag känner bäst till», sade han, »var det är djupast i sunden mellan öarna, och det torden I behöva med de stora skeppen». Jarlen seglade sålunda före med sina skepp — han hade elva fartyg —, och konungen följde efter honom med sina storskepp — även han hade elva skepp. Hela den övriga flottan var redan ute på öppna havet. Då Sigvalde jarl seglade in till Svold, kom en skuta roende emot dem med underrättelse till jarlen, att den danske konungens flotta låg där i hamnen och väntade på dem. Jarlen lät då taga ned seglen, och de rodde in under ön. Så säger Halldor »okristne»:

Norrmännens härlige konung¹
kom seglande norrut från Vendland
med ett och sjuttio fartyg —
krigaren blodade svärdet.
Honom till oväntat möte
sände den mäktige jarlen²
en väldig här av danskar.
Striden blev hård mellan männen.

Här säges, att konung Olav och Sigvalde jarl hade sjuttio skepp och ett därtill, då de seglade norrut.

Olav Tryggvessons historia - kapitel 101-113
Tillbaka till Olav Tryggvessons förstasida

1. Olav Tryggvesson.
2. Sigvalde jarl, som genom sitt anslag förde Olav i famnen på den fientliga flottan.