Örjan Martinsson

Kapitel 1

Konung Sigurds son, Magnus, blev i Oslo tagen till konung över hela landet, såsom allmogen hade med ed lovat konung Sigurd. Många män trädde genast i hans tjänst, och många blevo ländermän. Magnus var vackrare än alla andra män som då funnos i Norge. Han var stormodig och hård, mycket duglig i allt vad han företog sig, men hade mest sin faders vänsällhet att tacka för den vänskap folket visade honom. Han drack mycket, var penningsnål, ovänlig och svår att komma överens med. Harald »gille» däremot var vänlig, munter, skämtsam och tillgänglig, givmild, så att han icke sparade något mot sina vänner, och medgörlig, så att han lät andra råda med sig i allt vad de ville. Allt detta förvärvade honom vänner och lovord; många stormän slöto sig med vänskap till honom lika mycket som till konung Magnus.

Harald var i Tunsberg, då han fick underrättelsen om sin broders, konung Sigurds, död. Han höll genast överläggningar med sina vänner, och de beslöto att hålla ting på Haugar där i staden. På det tinget blev Harald tagen till konung över halva riket; det ansågs såsom »nödda och tvungna eder», då han hade avsvurit sig sitt fädernearv. Harald tog sig hird och utnämnde ländermän, och han samlade snart ett lika stort följe omkring sig som konung Magnus. Därefter gingo sändebud emellan de båda konungarna, och så stodo saken i sju dagar. Men då Magnus fick mycket mindre folk, såg han ingen annan utväg än att dela riket med Harald. Skiftet gjordes nu så, att vardera skulle hava hälften av det rike som konung Sigurd hade haft, men skepp och bordsgeråd och dyrbarheter och allt lösöre som Sigurd hade ägt skulle tillfalla konung Magnus ensam. Likväl var Magnus icke nöjd med sin lott. De styrde nu landet någon tid i fred, men voro dock mycket oeniga.

Konung Harald hade med Guthorm »gråskäggs» dotter Thora en son som fick namnet Sigurd. Harald gifte sig sedan med Ingrid, dotter till konung Inge Stenkilssons son Ragnvald¹. Konung Magnus äktade Kristina, dotter till Knut »lavard» och syster till den danske konungen Valdemar². Magnus kom icke att älska henne utan sände henne tillbaka söderut till Danmark. Sedan gick allt sämre för honom, och han rönte mycken ovilja av hennes fränder.

1. Denne Inge d. ä:s son Ragnvald, som antages ha dött före fadern, är ej närmare känd av historien. Ingrid, hans dotter, hade förut varit gift med en dansk prins; se Håkon »härdabreds» historia kapitel 18.
2. Jämför ovan Magnussönernas historia kapitel 20 noterna 4 och 5.

Kapitel 2
Om konung Haralds och konung Magnus härar.

Då Magnus och Harald hade varit konungar i tre år, sutto de den fjärde vintern båda tillsamman norrut i köpstaden¹. De gjorde gästabud för varandra, men likväl var det nära, att det hade kommit till strid emellan deras följen. Om våren for konung Magnus med sin flotta söderut längs kusten och drog till sig allt det folk som han kunde få. Han bad sina vänner, att de skulle lämna honom hjälp till att driva Harald från konungadömet och giva honom endast så stor makt, som det syntes Magnus lämpligt; han framhöll för dem, att Harald hade med ed avsagt sig riket. Härtill vann Magnus samtycke av många mäktiga män.

Harald for till Upplanden och landvägen österut till Viken. När han sporde om konung Magnus, drog han också folk till sig. Överallt där de drogo fram höggo de ned boskap och dräpte män för varandra. Konung Magnus var den vida manstarkaste av de två, ty han hade hela landet till sitt förfogande att samla folk ifrån. Harald var i Viken öster om fjorden² och samlade en här, och båda togo från varandra både folk och gods. Med Harald var hans halvbroder på mödernet, Kriströd, och många ländermän voro också med honom; likväl voro många flera hos konung Magnus.

Konung Harald låg med sin här på ett ställe som heter Fors i Ranrike³ och for därifrån ut till havet. Larsmässoaftonen åto de kvällsvard på en gård vid namn Fyrileiv⁴. Vakter till häst bevakade alla vägar som ledde från gården. Dessa blevo varse, att konung Magnus här drog fram emot gården. Konung Magnus hade sextio hundrade man, men konung Harald allenast femton hundrade⁵. Vakterna kommo och omtalade för konung Harald, att konung Magnus här hade kommit till gården. Harald svarade: »Vad kan vår frände konung Magnus vilja? Icke kan det väl vara så, att han vill kämpa med oss.» Thjostolv Ålesson sade: »Herre, så visst månden I nu bliva tvungen att finna råd för Eder och Edert folk, som konung Magnus torde ha dragit samman folk hela sommaren i akt och mening att låta det komma till strid, så snart han funne Eder.» Då stod konungen upp och talade till sina män och bad dem fatta sina vapen. »Om Magnus vill kämpa, då skola vi också kämpa», sade han. Därefter blåstes till samling, och hela konung Haralds här gick ut från gården fram till ett åkergärde och satte där upp sina fälttecken. Konung Harald bar två ringbrynjor, men hans broder Kriströd, som ansågs för en mycket modig man, hade icke någon brynja. När konung Magnus och hans män blevo varse konung Haralds här, fylkade de sin skara och gjorde fylkingen så lång, att de därmed skulle kunna omringa konung Haralds här. Så säger Halldor »skvaldre»:

Magnus fick där mycket
längre fylkingsarmar,
ty mångas följe han hade —
liken täckte marken.

1. Dvs. i Nidaros.
2. Dvs. Folden (Kristianiafjorden).
3. Fors: nuv. Foss i Tunge härad i Bohuslän.
4. Fyrileiv: nuv. Färlev i Bro socken.
5. Hundrade, dvs. storhundrade (ett hundra tjugo).

Kapitel 3
Striden på Fyrileiv.

Konung Magnus lät bära det heliga korset framför sig i striden. Det blev en het och hård kamp. Haralds broder Kriströd trängde med sin följe midt in i konung Magnus fylking och högg åt båda sidor, så att männen veko undan för honom åt båda hållen. En mäktig bonde, som hade varit i konung Haralds här, stod bakom Kriströd; han lyfte spjutet med båda händerna och stack det tvärs igenom skuldrorna på honom, så att det trängde ut genom bröstet. Där föll Kriströd. Många som stodo där i närheten frågade, varför han gjorde denna illgärning. Han svarade: »Nu fick han sin lön, därför att de höggo ned min boskap i sommar, togo allt som fanns därhemma och släpade mig mot min vilja med sig i hären. Detta har jag länge ärnat honom, så snart jag kunde komma åt.» Därefter råkade konung Haralds här i flykt, och han själv och allt hans folk flydde. Då hade många av konung Haralds män fallit; där fingo Ingemar Svensson från Ask¹, en länderman i konung Haralds här, och nära sextio hirdmän banesår.

Konung Harald flydde österut till Viken till sina skepp och for sedan till konung Erik »emune» i Danmark² och sökte hjälp hos honom. De träffades söderut på Själland. Konung Erik tog vänligt emot honom, och detta mest därför, att de hade svurit brödralag med varandra. Han lät Harald få Halland till intäkt och underhåll och skänkte honom åtta långskepp utan utrustning. Sedan gjorde konung Harald en färd norrut genom Halland, och många män slöto sig till honom.

Konung Magnus lade efter denna strid hela landet under sig. Han gav nåd åt alla som voro sårade och lät hela dem liksom sina egna män. Han räknade nu hela landet för sitt och hade det bästa urval av folk som fanns i landet. Då Magnus och hans män höllo rådslag samman, ville Sigurd Sigurdsson och Thore Ingridsson³ och alla de klokaste männen, att de skulle hålla hären samlad i Viken och där avvakta, om Harald skulle komma söderifrån. Men konung Magnus fållade på eget beråd det beslutet att fara norrut till Bjorgvin och slå sig ned där för vintern. Han lät folket fara ifrån sig och hemförlovade ländermännen till deras gårdar.

1. En gård i Ringerike.
2. Se Magnussönernas historia kapitel 32 not 4.
3. Troligen en dotterson till Sigurd »so» i Ringerike.

Kapitel 4
Åsbjörn och Nereids död.

Konung Harald kom till Kungahälla med den här som hade följt honom från Danmark. Ländermännen och stadsborna samlade en flock emot honom och ställde upp en fylking ovanför staden. Men konung Harald gick i land f rån sina skepp, sände bud till bönderna och bad dem, all de icke skulle med vapenmakt värja hans eget land emot honom; han sade sig icke skola kräva mera än han med rätta skulle hava. Det gick nu bud emellan dem. Omsider upplöste bönderna hären och underkastade sig konung Harald, och Harald gav för att skaffa sig hjälp län och intäkter åt ländermännen och förmåner åt de bönder som slöto sig till hans här.
Efter detta samlades mycket folk till konung Harald. Han for västerut genom Viken och gav god fred åt alla undantagandes konung Magnus män; dem lät han plundra och dräpa, var helst han kom över dem. Då han kom västerut¹ till Sarpsborg, lät han där gripa två av konung Magnus ländermän, Åsbjörn och hans broder Nereid, och bjöd dem det villkoret, att den ene skulle hängas och den andre störtas i Sarpforsen; han bad dem själva välja. Åsbjörn valde att kasta sig i Sarpforsen, ty han var äldst och denna död tycktes honom vara den grymmaste. Så skedde också. Detta omtalar Halldor »skvaldre»:

Åsbjörn, föga trofast
mot fursten², tvangs att störta
sig själv i forsen — vida
kungen föder korpen.
Vred lät drotten hänga
Nereid i grymma galgen:
guldödarn³ hårdt fick gälda
sitt lösa tal på tingen.

Därefter for konung Harald norrut till Tunsberg och blev där väl emottagen. Där samlades också en stor här till honom.

1. Västerut; rättare: norrut.
2. Dvs. Harald »gille».
3. »Guldödare», poetisk omskrivning för »(frikostig) man»

Kapitel 5
Rådslag.

Konung Magnus satt i Bjorgvin och fick där höra dessa tidender. Han lät då kalla de hövdingar som voro i staden till samtal med sig och sporde dem om råd, huru man skulle gå till väga i denna sak. Då sade Sigurd Sigurdsson: »Här kan jag giva ett godt råd. Låt bemanna en skuta med duktigt folk och sätt mig eller någon annan länderman till att styra den, och låt oss så fara och möta din frände, konung Harald, och erbjuda honom förlikning efter vad rättrådiga män här i landet bestämma emellan eder; det är, att han skall hava riket till hälften emot Eder. Det synes mig troligt, om jag får understöd av goda män, att konung Harald tager emot detta anbud och att det sålunda kan bliva fred emellan eder.» Konung Magnus svarade: »Jag vill icke detta, ty vad tjänar det då till, att vi lade hela landet under oss i höstas, om vi nu åter skola skänka bort halva riket? Giv oss något annat råd!»

Sigurd Sigurdsson inför konung Magnus.

Då sade Sigurd Sigurdsson: »Det ser ut, som om dina länderman, som i höst bådo dig om hemlov, nu sutte hemma och icke ville komma till dig. Du handlade mycket emot mitt råd, när du så skingrade den stora skara som vi då hade; ty jag trodde mig förstå, att konung Harald och hans män skulle söka sig tillbaka till Viken, så snart de finge spörja, att den landsändan var utan styresman. Nu finns det emellertid ett annat råd; det är ondt, men det kan hända, att det lyckas: tag dina »gäster»¹ och några andra män och låt dem fara hem och dräpa de ländermän som nu icke vilja hjälpa dig i nöden, och giv så deras gods till någon av dem som äro eder trogna, ehuru de förut icke varit så högt skattade! Låt sedan driva samman folket och tag dåliga män såväl som goda! Far så österut emot konung Harald med den här du sålunda kan få och kämpa emot honom!» Konungen svarade: »Illa liden skall jag bliva, om jag låter dräpa många stormän och upphöja småfolk; sådana ha ofta visat sig lika opålitliga och ha styrt landet sämre. Jag vill höra ännu flera råd av dig! Sigurd genmälte: »Det blir nu vanskligt att giva råd, då du icke vill förlikas och icke kämpa. Låtom oss då fara norrut till Tråndheim, där vi ha landets största styrka till vårt förfogande, och på vägen dit draga till oss allt det folk som vi kunna få! Det kan hända, att »Älvgrimarna»² tröttna på att fara efter oss.» Konungen svarade: »Icke vill jag fly för dem som vi drevo på flykten i somras. Giv mig ett bättre råd!» Då steg Sigurd upp, gjorde sig redo att gå därifrån och sade: »Jag skall nu giva dig det råd som jag ser att du vill ha och som torde bliva följt. Sitt här i Bjorgvin, till dess Harald kommer med en stor här! Då skall du lida antingen död eller vanära!» Sigurd deltog icke mera i detta. samtal.

1. Se Hirdens organisation.
2. »Älvgrimarna», öknamn på innebyggarna vid Göta älv.

Kapitel 6
Om konung Haralds här.

Konung Harald for västerut längs kusten och hade en mycket stor här. Denna vinter blev kallad »här-vintern». Harald kom om julaftonen till Bjorgvin och lade sina skepp i Floruvågar¹; han ville icke kämpa under julen för helgens skull. Konung Magnus rustade sig emot honom i staden. Han lät uppställa en »valslunga»² ute på Holmen³ och lät göra ett stängsel av järnkedjor och trästockar tvärs över Vågen⁴ från konungsgården. Han lät också smida fotanglar och strö ut över Joansslätten⁵; man höll heligt endast tre dagar under julen, så att man icke smidde. Den sista dagen i julen lät konung Harald blåsa till uppbrott för sin här; nio hundra man hade samlats till honom under julen.

1. Floruvågar: nuv. Florevaag på Askøen väster om Bergen.
2. Valslunga (»välsk slunga»): ett slags kastmaskin.
3. Holmen: nuv. Bergenhus.
4. Vågen: Vaagen, den tungformigt inskjutande bukt, på vars nordöstra sida den dåvarande staden var belägen.
5. Joansslätten: nuv. Engen (nu inne i staden söder om Vaagen).

Kapitel 7
Konung Magnus tages till fånga.

Konung Harald anropade den helige konung Olav om seger och lovade att bygga en Olavskyrka där i staden på sin egen bekostnad. Konung Magnus ställde upp sin fylking ute på Kristkyrkogården. Konung Harald rodde först bort emot Nordnes¹, och då konung Magnus och hans män sågo detta, drogo de sig in i staden och ned till den inre ändan av Vågen. Då de gingo igenom gatorna, sprungo många av de män som bodde i staden in i gårdarna och till sina hem, och de som gingo upp över slätten², fastnade i fotanglarna. Nu fingo Magnus och hans män se, att Harald hade rott med hela hären över till Hegravik³ och steg i land på backen där ovanför staden. Konung Magnus vände då om utefter gatan, men därvid flydde hans folk ifrån honom, somliga upp i fjället, andra upp förbi Nunnusäter⁴; några gömde sig i kyrkorna eller på andra ställen. Magnus gick ut på sitt skepp, men kunde icke komma därifrån, ty järnkedjorna stängde vägen utanför. Det var också endast helt få män som följde konungen, och de kunde därför icke uträtta något. Så säger Einar Skulesson i »Haraldsdråpa»:

Bukten stängdes
i Bjorgvin en vecka;
fartygen kunde
bort ej fara.

Litet senare kommo konung Haralds män ut på skeppen, och då blev konung Magnus tagen till fånga. Han satt akterut i »förrummet» på högsäteskistan⁵ tillsamman med sin morbroder Håkon »fauk»⁶; denne var en mycket vacker man, men räknades icke bland de mycket kloka. Också Ivar Ossursson och många andra av konungens vänner blevo då tagna till fånga och några genast dräpta.

1. Nordnes: udden av den halvö som på västra sidan begränsar Vaagen.
2. Dvs. Joansslätten (se kapitel 6 not 5).
3. Hegravik: nuv. Sandviken.
4. Nunnusäter: klostret Nonneseter vid Bergen. Detta kloster grundlades emellertid först omkring år 1164.
5. »Högsäteskistan» kallades en kista som hade sin plats vid eller under en för skeppets befälhavare avsedd sittplats (»högsätet») i »förrummet».>
6. Jämför Magnussönernas historia kapitel 19.

Kapitel 8
Biskop Reinalds död.

Konung Harald höll möte med sina rådgivare och bad dem om råd, och vid slutet av sammankomsten blev det avtalat, att man skulle beröva konung Magnus riket så, att han efter den tiden icke skulle kunna anses för konung. Han lämnades i händerna på konungens trälar, och dessa lemlästade honom, stungo ut hans ögon och höggo av honom den ena foten; till sist blev han snöpt. Ivar Ossursson blev bländad och Håkon »fauk» dräpt. Därefter gav hela landet sig under konung Haralds välde.

Det blev nu noga efterforskat, vilka som hade varit konung Magnus bästa vänner eller vilka som kunde känna bäst till hans skattgömmor eller klenoder. Det heliga korset hade Magnus fört med sig alltsedan striden på Fyrileiv¹, och han ville icke tala om, var det fanns. Biskop Reinald i Stavanger² var engelsman till börden och hade rykte om sig att vara mycket sniken. Han var en god vän till konung Magnus, och det syntes männen troligt, att skatter och klenoder hade överlämnats i hans vård. Man sände bud efter honom, och han kom till Bjorgvin. Han fick veta, vilka misstankar man hyste mot honom, men nekade och erbjöd sig att fria sig genom gudsdom. Harald ville icke detta, utan ålade biskopen att betala honom femton marker guld. Biskopen sade, att han icke ville så utarma sitt biskopssäte, hellre ville han våga sitt liv. Därefter hängde de biskop Reinald vid »valslungan» ute på Holmen. När han gick till galgen, sparkade han stöveln av foten och sade med en ed: »Icke vet jag om mera av konung Magnus gods än det som är där i stöveln.» Det var en guldring däri. Biskopen blev jordad vid Mikaelskyrkan på Nordnes, och denna gärning blev mycket lastad. Sedan var Harald ensam konung över Norge, så länge han levde.

1. Se ovan kapitel 3.
2. Reinald var den förste biskopen i Stavanger, där biskopsstolen upprättades på 1120-talet. Hans dödsår är 1135.

Kapitel 9
Ett under i Kungahälla.

Fem år efter konung Sigurds död skedde stora händelser i Kungahälla. »Sysslomän» där voro vid den tiden Guthorm, en son till Harald »flette»¹, samt Sämund »husfru». Sämund var gift med prästen Andreas Brunssons dotter Ingeborg; deras söner voro Pål »flip»² och Gunne »fis». Åsmund hette en oäkta son till Sämund. Andreas Brunsson var en mycket märklig man; han mässade i Korskyrkan³. Hans hustru hette Solveig. Hos dem fostrades och uppföddes Jon Loptsson; han var då elva år gammal⁴. Jons fader, prästen Lopt Sämundsson, var också där. En dotter till prästen Andreas och Solveig hette Helga; hon var gift med en man vid namn Einar.

Det hände i Kungahälla natten till den första söndagen efter påsk, att det blev ett stort gny ute på gatorna i hela staden, såsom då konungen far därigenom med hela sin hird. Hundarna blevo så oroliga, att man icke kunde hålla dem inne, utan de rusade ut. Men alla som kommo ut blevo galna och beto allt vad som kom i deras väg, både människor och djur; allt som blev bitet och fläckat av blod blev rasande, och allt som bar på foster blev rasande och kastade sitt foster. Dessa varsel upprepades nästan varje natt från påsk till himmelsfärdsdagen. Människorna förskräcktes mycket över dessa järtecken. Många foro bort ifrån staden, sålde sina gårdar och flyttade ut i bygderna eller till andra köpstäder. Alla de klokaste männen funno saken mycket märklig och fruktade, såsom det också var. att detta förebådade stora händelser, som ännu icke hade visat sig. Prästen Andreas talade länge och vältaligt på pingstdagen. I slutet av sitt tal ordade han om den fara som hotade stadens innebyggare; han bad dem fatta mod och icke lägga denna präktiga stad öde, utan hålla vakt och finna på råd och värja sig emot allt, som kunde inträffa, eldsvåda eller ofred, och bedja till Gud om misskund för sig.

1. Jämför Magnus barfots historia kapitel 4.
2. Tillnamn av oviss betydelse; möjligen: »näbb».
3. Jämför Magnussönernas historia kapitel 32.
4. Jon Loptsson (f. 1124, d. 1197), sonson till Sämund den vise och själv en lärd man. I hans hem och skola på Ödde uppfostrades Snorre Sturlasson (jfr Inledningen).

Kapitel 10
Striden börjar i Kungahälla.

Tretton lastskepp gjorde sig redo att segla från staden och ämnade sig till Bjorgvin. Elva av dem ledo skeppsbrott och gingo under med hela manskapet och allt gods som var ombord. Även det tolfte bröts sönder; besättningen räddade sig, men godset gick förlorat. Sedan for prästen Lopt till Bjorgvin, och han kom oskadd fram med allt sitt. Det var på Larsmässodagen¹ som lastskeppen hade sjunkit. Den danske konung Erik² och ärkebiskop Assur³ sände båda bud till Kungahälla och bådo stadens innevånare vara på sin vakt; de sade, att venderna hade en stor här ute, härjade vida omkring i de kristnas länder och hade ständigt seger. Stadsborna lade emellertid föga vikt vid saken, och ju längre tiden led från den skräck som hade kommit över dem, desto sorglösare och glömskare blevo de.

På Larsmässodagen, då det talades vid högmässan, kom venderkonungen Rettibur⁴ till Kungahälla med fem och ett halvt hundrade vendiska snäckor, och ombord på var snäcka funnos fyrtiofyra man och två hästar. Konungen hade en systerson vid namn Dunimiz, och Unibur hette en annan hövding, som rådde över en stor styrka. Dessa två hövdingar rodde med en del av hären uppför den östra armen av älven omkring Hisingen och kommo så ovanifrån ned till staden, medan venderna med en annan del av hären rodde uppför den västra armen mot staden. De lade till ute vid pålverket, satte sina ryttare i land där och redo så över Brattåsen⁵ och vidare upp förbi staden. Andreas svärson Einar kom med underrättelsen härom till Kastellkyrkan⁶, dit stadsmenigheten hade begivit sig för att höra högmässan. Einar kom dit, medan prästen Andreas talade. Han omtalade för männen, att en flotta kom roende mot staden med en mängd skepp, och att en del av hären kom ridande ned över Brattåsen. Då sade många, att det måtte vara den danske konung Erik; av honom väntade de sig icke ofred. Allt folket skyndade emellertid ned i staden efter sitt gods, väpnade sig och gick ned till bryggorna, och nu såg man genast, att det var ofred för handen och en väldig här.

Nio östersjöfarare, som ägdes av några köpmän, lågo segelfärdiga i älven framför bryggorna. Venderna styrde först dit med sina skepp och kämpade med köpmännen. Köpmännen väpnade sig och värjde sig länge och tappert; det var en hård kamp, innan de blevo övermannade. I den striden förlorade venderna halvt annat hundrade skepp med manskap och allt. Då striden var som hårdast, stodo borgarna på bryggorna och sköto på hedningarna. Men när kampen stillnade av, flydde stadsborna upp i staden, och allt folket lopp till kastellet; männen hade med sig sina dyrbaraste ägodelar och allt det gods som de kunde taga med sig. Solveig och hennes döttrar jämte två andra kvinnor flydde upp i landet. När venderna hade tagit köpmansfartygen, gingo de i land och mönstrade sin här, och det visade sig då, vilken skada de hade lidit. Sedan gingo några in i staden, andra ut på köpmansskeppen och togo allt det gods som de ville hava med sig. Därefter satte de eld på staden och brände den i grund och likaså skeppen. Sedan drogo de med hela hären emot kastellet och ordnade sig till att anfalla detta.

1. Larsmässodagen firades den 10 augusti till minne av den romerske diakonen Laurentius' martyrdöd år 258.
2. Erik: Erik »emune»; jfr Magnussönernas historia kapitel 32 not 4.
3. Assur (Asker), biskop i Lund 1089—1137 och efter upprättandet av ärkebiskopssätet i Lund 1104 dess förste innehavare.
4. Rettibur: Ratibor, hertig av Pommern, död 1152.
5. Brattåsen, ännu namn på en höjd nordväst om den plats där det gamla Kungahälla var beläget.
6. Jämför Magnussönernas historia kapitel 32.

Kapitel 11
Den andra striden.

Konung Rettibur erbjöd alla dem som voro i fästningen att gå ut därifrån med säkerhet till livet och med vapen och kläder och guld. Men alla ropade emot och gingo ut på borgmurarna; några sköto, andra kastade stenar eller störar. Det blev en häftig strid, och det var stor manspillan på båda sidor, men dock mest i vendernas här.

Solveig kom upp till Solbjarger¹ och omtalade där, vad som hade händt. En budkavle blev genast iordningställd och sänd till Skurbågar¹; där hölls ett »sammanskottsgille», och många män voro samlade där. Där var en bonde, som hette Olve »stormun»; han sprang genast upp, tog sköld och hjälm och en stor yxa i handen och sade: »Stån upp, gode män, och gripen edra vapen, och låtom oss fara och hjälpa folket i staden! Det skall synas var och en, som hör det, en stor skam, om vi sitta här och fylla oss med öl, medan tappra män sätta sitt liv på spel för vår skull nere i staden.» Många svarade och gjorde invändningar och sade, att de blott skulle fördärva sig själva utan att vara stadsborna till någon hjälp. Då sprang Olve upp och sade: »Om alla andra stanna kvar, så går jag ensam, och nog skola hedningarna mista en eller två män för mig, innan jag faller.» Därmed sprang han ned till staden. Männen följde efter honom; de ville se, hur det gick honom, och om de skulle kunna vara honom till någon hjälp.

När Olve kom så nära kastellet, att hedningarna blevo honom varse, sprungo åtta fullt väpnade män emot honom. Så snart de möttes, blev han omringad av hedningarna. Han svängde yxan i luften och träffade med det främre hörnet under hakan på den man som stod bakom honom, så att han skar sönder käken och strupen, och mannen föll baklänges till marken. Sedan svängde han yxan framåt och högg en annan i huvudet och klöv honom ned till axlarna. Därefter kämpade de med varandra, och han dräpte ännu två män, men blev själv hårdt sårad. Då flydde de fyra som voro kvar. Olve sprang efter dem, och de kommo till ett kärr. Två av hedningarna hoppade ned i kärret, och dem dräpte Olve bägge; men själv stod han då också fast i kärret. Två hedningar kommo undan av de åtta. De män som hade följt Olve togo honom och förde honom med sig till Skurbågar, och där läktes hans sår fullständigt. Det talet går bland männen, att ingen har gjort en manligare färd.

Två ländermän, Sigurd Gyrdsson, broder till Filippus Gyrdsson, och Sigard, kommo med sex hundra man till Skurbågar. Sigurd vände genast tillbaka med fyra hundra man; han hade sedan ringa anseende och levde endast en kort tid. Sigard for med två hundra man ned till staden, kämpade där med hedningarna och föll med hela sin skara.

Venderna anföllo kastellet, men konungen och hövdingarna höllo sig utanför striden. På ett ställe, där venderna stodo, var en man som sköt med båge och dödade en man för varje skott; två män stodo framför honom med sköldar. Då sade Sämund till sin son Åsmund², att de skulle båda på en gång skjuta på bågskytten — »jag skall skjuta på den som bär skölden.» Han gjorde så, och mannen satte skölden framför sig. Då sköt Åsmund mellan sköldarna; pilen träffade skytten i pannan, så att den gick ut genom nacken, och mannen föll baklänges död till marken. När venderna sågo detta, tjöto de alla som hundar eller vargar.

Sedan lät konung Rettibur ropa till borgarna och erbjuda dem fred; men de vägrade, och hedningarna gingo åter häftigt till anfall. En av hedningarna gick så nära, att han kom ända in till fästningsporten och stack med svärdet mot den man som stod innanför porten. Männen sköto och kastade stenar på honom; han var utan sköld, men var så trollkunnig, att intet vapen bet på honom. Då tog prästen Andreas vigd eld och signade den, skar sönder fnöske, tände på det och satte det på udden av en pil som han räckte Åsmund. Denne sköt med pilen på den trollkunnige mannen, och detta skott tog så hårdt, att det var nog för honom och han föll död till jorden. Då gåvo hedningarna rysliga läten ifrån sig liksom förut, tjöto och vrålade.

Allt folket gick nu bort till konungen, och de kristna männen trodde, att det var för att lägga råd om att draga bort därifrån. Men en tolk, som förstod det vendiska tungomålet, uppfattade vad som yttrades av hövdingen Uinbur; han sade så: »Detta folk är slemt och svårt att strida med. Om vi än toge allt det gods som finnes i denna stad, så kunde vi gärna ha givit lika mycket till, om vi icke hade kommit hit; så mycket folk och så många hövdingar ha vi förlorat. När vi först började kämpa vid kastellet i dag, hade de pilar och spjut att försvara sig med, därnäst kastade de stenar på oss, och nu slå de oss med käppar som hundar. Jag ser därav, att deras vapenförråd håller på att taga slut, och därför skola vi nu ännu en gång ansätta dem hårdt och pröva deras krafter och mod.» Det förhöll sig också så, som han sade, att de då använde störar som kastvapen, men i den första kampen hade de ödslat med skjutvapen och stenar. När de kristna sågo, att även mängden av störar minskades, höggo de var stör i två delar. Hedningarna anföllo dem och kämpade häftigt, men vilade sig emellanåt. Männen började nu att bliva trötta och sårade på båda sidor.

Under ett uppehåll i striden lät konungen ånyo erbjuda dem fred och lovade, att de skulle få behålla sina vapen och kläder och allt det gods som de själva kunde bära ut ur fästningen. Då var Sämund »husfru» fallen, och de män som voro kvar gåvo nu det rådet, att de skulle giva sig själva och fästet i hedningarnas våld. Men detta var ett mycket oklokt råd, ty hedningarna höllo icke sitt ord, utan togo alla — män, kvinnor och barn — till fånga och dräpte många, nämligen alla som voro sårade eller unga och som det syntes dem besvärligt att föra med sig; de togo också allt gods som fanns där i fästet. Sedan gingo de in i Korskyrkan och plundrade den på all dess skrud.

Prästen Andreas gav konung Rettibur en stavyxa³ med silverinläggningar och hans systerson Dunimiz en guldring; därav trodde de sig förstå, att han var en man som hade något att säga i staden, och behandlade honom med större aktning än andra män. De togo det heliga korset och förde det bort med sig. De togo också den tavla som stod framför altaret och som konung Sigurd hade låtit göra i Grekland och fört med sig hem till Norge⁴; denna lade de ned på trappan framför altaret. Därefter gingo de ut ur kyrkan, Då sade; konungen: »Detta hus har blivit skrudat med stor kärlek till den gud som äger det. Men det synes mig, att man icke har tagit vård om huset eller staden så, som sig borde; ty jag ser, att guden nu är vred på de män som ha dem i sin vård.»

Konung Rettibur gav prästen Andreas kyrkan och skrinet, det heliga korset, boken »plenarius»⁵ och fyra klerker; men hedningarna brände kyrkan och alla de hus som funnos i fästningen. Den eld som de hade tändt i kyrkan, slocknade två gånger; då höggo de ned kyrkan, och sedan började den låga överallt innantill och brann som andra hus. Efter detta foro hedningarna till sina skepp med bytet och mönstrade sitt folk. När de sågo, vilka förluster de hade lidit, togo de allt folket som krigsbyte och delade det emellan skeppen.

Prästen Andreas for ut till konungens skepp med det heliga korset. Då föll en stor fruktan över hedningarna på grund av det under som skedde: det kom en så stark hetta över konungsskeppet, att de alla tyckte sig vara nära att brinna upp. Konungen bad tolken fråga prästen, vad som vållade detta, han svarade, att den allsmäktige guden, som de kristna männen trodde på, sände dem ett tecken på sin vrede, därför att de, som icke ville tro på sin skapare, djärvdes att beröra hans pinotecken med händerna. »Så stor kraft bor i korset», sade han, »att dylika järtecken även förr ofta ha visat sig för hedniska män, då de ha haft det i händerna, somliga än mera uppenbara än det som nu är för handen.» Konungen lät då sätta prästerna i skeppsbåten, och Andreas bar korset i sin famn. De förde båten längs skeppssidan fram till förstäven och sedan tillbaka längs det andra bordet bort till lyftingen; därefter stötte de från bord med båtshakar och förde båten in till bryggorna. Sedan for prästen Andreas om natten i storm och regn in till Solbjarger med korset. Andreas förde korset till ett säkert förvaringsställe.

Rettibor låter sätta prästerna i skeppsbåten.

1. Solbjarger och Skurbågar: nu okända orter i närheten av det gamla Kungahälla.
2. Jämför om dessa båda kapitel 9 ovan.
3. Stavyxa: stridsyxa med långt skaft, som kunde användas till stöd under gången.
4. Se Magnussönernas historia kapitel 32.
5. Se ovan Magnussönernas historia kapitel 32 not 5.

Kapitel 12
Om Magnus den blinde.

Konung Rettibur och de av hans här som voro kvar seglade bort och tillbaka till Vendland. Många av dem som hade blivit tagna som krigsfångar i Kungahälla voro sedan länge i träldom i Vendland, och de som blevo utlösta och kommo tillbaka hem till Norge till sina egendomar kommo aldrig till samma välmåga som förr. Köpstaden i Kungahälla har icke heller sedan höjt sig till samma blomstring som den förut hade.

Konung Magnus, som hade blivit bländad, for sedan till Nidaros, inträdde i klostret där och iklädde sig munkdräkten. Stora Hernes på Frosta lades under klostret till hans underhåll. Harald rådde ensam för riket under vintern därefter; han gav fred åt alla som bådo därom och upptog i sin hird många av de män som hade varit hos konung Magnus. Einar Skulesson berättar, att konung Harald hade två strider i Danmark, den ena vid Hvedn¹, den andra vid Hlesö²;

Kampraske krigarfurste!
Du blodade tunna eggar
på trolösa fiendeskaror
inunder Hvedn det höga.

Och än vidare detta:

Brynjans blodare³ hade
en kamp vid stranden av Hlesö —
märkena fladdra i vinden
ut över männens skaror.

1. Hvedn: Ven i Öresund.
2. Hlesö: Læssö i Kattegat.
3. »Brynjans blodare», poetisk omskrivning för »krigare».

Kapitel 13
Om Sigurd »slembedjäkne».

Sigurd hette en man som uppfostrades i Norge. Han sades vara son till prästen Adalbrikt. Sigurds moder var Timra, dotter till Saxe i Vik och syster till Sigrid, som var moder till konung Olav Magnusson¹ och till Kåre med tillnamnet »konungsbroder». Kåre var gift med Dag Eilivssons dotter Borghild; deras söner voro Sigurd på Austrått och Dag. Sigurd hade sönerna Joan på Austrått, Thorsten och Andreas »den döve». Joan var gift med Sigrid, syster till konung Inge och hertig Skule².

Sigurd sattes i sin barndom till boken och blev klerk och vigd till diakon³. När han var fullvuxen i ålder och styrka, var han en mycket rask och kraftig man, stor till växten och i alla färdigheter långt framom alla sina jämnåriga och nästan alla andra män i Norge. Sigurd var tidigt en mycket övermodig och våldsam man; han fick tillnamnet »slembedjäkne»⁴, Han var en mycket fager man; hans hår var något tunt, men likväl vackert.

Det kom för Sigurds öron, att hans moder sade, att han var son till konung Magnus barfot, och så snart han själv rådde över sina handlingar, lade han bort prästdräkten och for bort ur landet. På dessa färder stannade han mycket länge borta. Sedan gjorde han en resa ut till Jorsaler, kom till Jordan och besökte de heliga ställena, såsom pilgrimerna pläga. Då han kom tillbaka, uppehöll han sig en tid på köpmansresor. En vinter stannade han någon tid på Orknöarna; han var med jarlen Harald⁵, då Thorkel »fostre» Sumarlidesson föll. Sigurd var också uppe i Skottland hos den skottske konungen David⁶; hos honom stod han i högt anseende. Sedan for han till Danmark, och både han själv och hans män sade, att han där hade underkastat sig gudsdom för att bevisa sitt fäderne, och domen hade fallit så, att han var son till konung Magnus. Fem biskopar hade varit närvarande vid akten. Så säger Ivar Ingemundsson i »Sigurdsbalken»⁷:

Fem biskopar,
de främsta av alla,
gudsdomen fällde
om furstens börd.
Så bars vittne,
att Magnus var
fader till mäktige
milde kungen.

Men Haralds vänner sade, att det hela hade varit svek och lögn av danerna.

1. Jämför Magnus barfots historia kapitel 16.
2. Se Harald hårdrådes historia kapitel 98 noterna 8 och 9.
3. >Diakon: präst av lägre grad.
4. »Slembedjäkne», ett ironiskt tillnamn med betydelsen: »den som av en lycklig slump blivit djäkne (diakon)».
5. Harald, son till den i Magnussönernas historia kapitel 2 omtalade Håkon, var styresman på Orknöarna c. 1122—1128.
6. David: David I, konung i Skottland 1124—1153, en av landets främsta regenter i äldre tid.
7. Ivar Ingemundsson, en isländing av förnäm börd, om vars härkomst och levnad dock nästan intet är känt. Han synes emellertid en längre tid ha uppehållit sig i Norge, där han diktat redan om Magnus barfot och där han särskilt stått i vänskapsförhållande till dennes son konung Östen. Av hans diktning är bevarad endast större delen av den här anförda »Sigurdsbalken», en minnesdikt över Sigurd »slembedjäkne», författad efter dennes död år 1139.

Kapitel 14
Om Sigurd »slembedjäkne».

Då Harald hade varit konung över Norge i sex år, kom Sigurd till Norge och for och sökte upp sin broder Harald; han träffade honom i Bjorgvin, gick genast inför honom, yppade sin börd för honom och krävde, att konungen skulle erkänna släktskapen. Konungen fattade intet avgörande i denna sak, utan framlade den för sina vänner och höll möten och samtal med dem. Utgången av deras överläggningar blev den, att konungen väckte åtal mot Sigurd, därför att han hade varit med och tagit Thorkel »fostre» av daga västerut på andra sidan havet¹. Thorkel hade följt Harald till Norge, då denne först hade kommit till landet, och hade varit en mycket kär vän till konungen.

Denna sak fullföljdes så häftigt, att det yrkades dödsstraff på Sigurd för den. På ländermännens råd skedde det sent en kväll, att några av »gästerna» gingo till det härbärge där Sigurd befann sig, kallade honom till sig, togo en »skuta» och rodde bort med honom söderut till Nordnes². Sigurd satt akterut på kistan och tänkte över sin sak; han misstänkte, att detta var något svek. Han var så klädd, att han bar blåa byxor och skjorta och en kappa med band till överklädnad. Han såg ned framför sig och höll i kappbanden, som han än drog över huvudet på sig och än drog ned igen. Då de hade kommit midt framför ett näs, voro de druckna och muntra, rodde undan med fart och anade intet ondt. Sigurd steg upp och gick fram till skeppsbordet, och de två män, som hade satts till att vakta honom, reste sig också och följde honom till relingen; de togo båda fast i kappan och höllo den ut ifrån honom, såsom sed är att göra med förnäma män. Men då han misstänkte, att de höllo i flera av hans kläder än kappan, grep han en av dem med vardera handen och kastade sig överhord med dem båda; skutan sköt långt fram, det gick sent för dem att vända, och en god stund förgick, innan de hade hunnit att draga upp sina män. Sigurd dök och simmade så länge under vattnet, att han var uppe i land, innan de hade vändt skeppet och börjat förfölja honom. Sigurd var en mycket snabbfotad man. Han tog vägen upp i landet, och konungens män foro och letade efter honom hela natten utan att finna honom. Han lade sig i en bergsklyfta; det var kallt och han frös mycket. Han tog då byxorna av sig, skar ett hål i bakstycket och drog dem på sig på det sättet, att han stack armarna ut genom byxbenen. Sålunda räddade han den gången sitt liv. Konungens män foro tillbaka och kunde icke dölja den snöpliga utgången av sin färd.

1. Jämför kapitel 13 ovan.
2. Vid Bergen; jämför kapitel 7 not 1.

Kapitel 15
Svekråd mot konung Harald.

Sigurd tyckte sig nu förstå, att det icke skulle vara honom till något gagn att söka hjälp hos konung Harald, och han höll sig gömd hela hösten och början av vintern. Han uppehöll sig i staden Bjorgvin hos en präst och smidde planer för att skada konung Harald. Ett stort antal män togo del i dessa rådslag med honom. Några av dessa voro konung Haralds hirdmän och bodde i hans härbärge¹, men hade förut varit konung Magnus hirdmän. De stodo nu högt i gunst hos konung Harald, så att det alltid var någon av dem som satt till bords med konungen.

Luciamässodagen² om kvällen talade två av de män som sutto där med varandra. Den ene sade till konungen: »Herre, nu ha vi kommit överens om att låta Eder slita vår tvist, och vi ha slagit vad om en »ask»³ honung vardera. Jag påstår, att I skolen ligga hos drottning Ingrid, Eder hustru, i natt, men han säger, att I skolen i natt sova hos Thora Guthormsdotter.» Konungen hade alls ingen tanke på att något svek låg dolt under denna fråga och svarade leende: »Icke kommer du att vinna vadet!» Därav tyckte de sig förstå, var man skulle söka honom den natten; men huvudvakten ställdes då framför det härbärge, där de flesta trodde att konungen befann sig och där drottningen sov.

1. Jämför noten om hirdens organisation.
2. Luciamässodagen firades den 13 december till minne av helgonet Lucia, som enligt legenden dog martyrdöden i Syrakusa år 304.
3. »Ask»: ett mått för flytande varor.

Kapitel 16
Konung Harald blir dräpt.

Sigurd »slembedjäkne» jämte några andra män kommo till det härbärge där konungen sov, bröto upp dörren och gingo in med dragna vapen. Ivar Kolbeinsson gav konungen det första hugget. Konung Harald hade gått drucken till vila och sov hårdt. Han vaknade vid det att männen buro vapen på honom och sade då i sömnyrsel: »Illa handterar du mig nu, Thora!» Hon sprang upp och ropade: »De handtera dig illa som vilja dig mera ondt än jag.» Där lät konung Harald sitt liv.

Sigurd och hans män gingo därifrån. Sigurd lät kalla till sig de män som hade lovat honom sitt följe, om han lyckades att taga konung Harald av daga. Sedan gingo Sigurd och hans män till en »skuta», männen satte sig till årorna, och de rodde ut på viken framför konungsgården. Dagen började att gry. Då steg Sigurd upp och talade till dem som stodo på konungsbryggan, kungjorde Haralds dråp, angav sig själv som gärningsmannen och begärde, att de skulle taga emot honom och göra honom till konung, såsom han hade rätt till efter sin börd. Många män hade samlats på bryggorna från konungsgården; de svarade alla som med en mun och sade, att det skulle aldrig hända, att de skulle bevisa lydnad och tjänst åt den som hade mördat sin egen broder — »men om han icke var din broder, då har du icke heller någon arvsrätt till tronen.» De slogo samman sina vapen och dömde dem alla landsflyktiga och fredlösa. Därefter blåstes det i konungsluren, och alla hirdmän och ländermän kallades tillhopa. Sigurd och hans män funno det då rådligast att söka komma därifrån. Sigurd styrde med sitt folk till Nord-Hordaland och höll där ting med bönderna. De underkastade sig honom och gåvo honom konungsnamn. Sedan drog han in i Sogn och höll ting med bönderna där; också där blev han tagen till konung. Därpå for han norrut till Firdafylke; där blev han väl emottagen. Så säger Ivar Ingemundsson:

Hordar och sygner,
sen Harald fallit,
togo till konung
Magnus ättling.
Där svuro många
män på tinget
att furstens son
en broder vara.

Konung Harald jordades i den gamla Kristkyrkan¹.

Konung Inges och hans bröders historia

1. Dvs. den äldre (mindre) Kristkyrkan i Bergen; se ovan Olav kyrres historia kapitel 2 not 4.