Örjan Martinsson

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26

Kapitel 11
Orknöjarlarnas död.

Konung Magnus satt vintern över på Suderöarna. Under denna tid foro hans män genom alla de skottska fjordarna och sunden innanför alla öar, både bebyggda och obebyggda, och hade alla öländerna under den norske konungens välde. Magnus fick till maka åt sin son Sigurd den iriske konungen Myrkjartan Thjalvessons dotter Bjadmynja; Myrkjartan rådde över Kunnakter¹.

Sommaren därpå vände konung Magnus med sin här tillbaka till Norge. Erlend jarl dog sotdöden i Nidaros och ligger begraven där, men Pål i Bjorgvin².
Skopte, son till Ogmund Thorbergsson, var en ansedd länderman; han bodde på Giske i Sunnmöre³. Han var gift med Gudrun, dotter till Thord Folesson; deras barn voro: Ogmund, Finn och Thord samt Thora, som blev hustru till Åsolv Skulesson. Skoptes söner voro de mest lovande män i sin ungdom.

1. Myrkjartan är den iriske konung Muirkertach, som regerade i Munster 1086—1119. Han uppgives här oriktigt vara herre över Kunnakter, dvs. Connaught.
2. Jarlarna Erlend och Pål Thorfinnssöner hade av Magnus blivit tillfångatagna och förda till Norge; se ovan kapitel 8.
3. Se ovan kapitel 4 not 3.

Kapitel 12
Strid mellan konung Magnus och konung Inge.

Sveakonungen Stenkil dog ungefär samtidigt med de båda Haraldarnas fall. Håkon hette den konung som efter honom rådde över Svithiod¹. Sedan var Stenkils son Inge konung²; han var en god och kraftfull härskare, större och starkare än andra män. Han var konung i Svithiod, då Magnus regerade i Norge.

Konung Magnus sade, att gränsen mellan länderna av gammalt hade gått så, att först Göta älv och sedan Vänern upp till Värmland hade åtskilt den svenske och den norske konungens riken. Han gjorde därför anspråk på att äga allt det land som låg väster om Vänern, det vill säga Sunndal och Norddal, Vear och Vardynjar samt alla de skogsbygder som höra därtill³. Men dessa trakter hade då länge legat under sveakonungens välde och i fråga om utskylder räknats till Götaland⁴; även Markborna⁵ ville vara under sveakonungens välde såsom förut.

Konung Magnus red från Viken upp i Götaland med en stor och väl rustad här. När han kom in i skogsbygderna, härjade han och brände och for på det sättet fram över alla bygderna. Folket gav sig under honom och tillsvor honom landet. Då han hunnit upp till sjön Vänern, började det lida ut på hösten. Han drog sig då ut på Kvaldensö⁶ och lät där bygga en borg av torv och timmer och gräva en grav omkring den. Då fästet var färdigbyggt, förde man dit livsmedel och andra förråd som voro av nöden. Därefter lade konungen trehundra man i borgen. Anförare för detta manskap voro Finn Skoptesson och Sigurd »ullsträng»; de hade väl utvalt och rustat folk. Konungen själv vände tillbaka ut till Viken.

1. Håkon: Håkan den röde, som enligt en till den äldre Västgötalagen fogad konungalängd regerade före Stenkil (c. 1060—1066), men i andra källor säges ha efterträdt denne på tronen. Hans regerings- och dödsår äro obekanta.
2. Inge: Inge den äldre, son till Stenkil och samregent med sin broder Halsten. Inge synes ha regerat till något in på 1100-talet, men hans dödsår känner man icke.
3. Sunndal och Norddal äro nuvarande Sundals och Nordals härader i Dalsland, Vear och Vardynjar Vedbo och Valbo härader i samma landskap. Med »skogsbygderna» menas sannolikt sydvästra Värmland (nuvarande Nordmarks härad).
4. Götaland, det vill här säga: Västergötland.
5. Markborna: invånarna i Nordmarks härad (jfr ovan not 3).
6. Kvaldensö: Kållandsö i Vänern.

Kapitel 13
Om norrmännen.

Då sveakonungen sporde dessa händelser, uppbådade han genast en krigshär. Det talades om att han skulle rida ned i landet, men det drog ut på tiden därmed. Då diktade norrmännen detta:

Inge den bakbrede dröjer
allt för länge med ritten.

Men när isen hade lagt sig på sjön Vänern, red konung Inge ned och hade nära trettio hundrade¹ man med sig. Han sände bud till norrmännen i borgen och uppmanade dem att draga bort med de förråd som de hade och vända hem till Norge. Då budbärarna framförde dessa konungens ord, svarade Sigurd »ullsträng», att Inge nog finge finna på något annat än att jaga bort dem som en hjord i hagen, och att han väl först finge komma litet närmare. Budbärarna förde dessa ord tillbaka till konungen.

Sedan for konung Inge ut på ön med hela sin här. Han sände då för andra gången bud till norrmännen och bad dem fara bort och taga med sig sina vapen, kläder och hästar, men lämna kvar allt det gods som de hade rövat. De vägrade. Då gingo svearna till anfall, och de båda härarna sköto på varandra. Konungen lät forsla fram sten och stockar och fylla graven. Sedan lät han taga några ankaren, binda dem fast vid långa bjälkar och föra dem upp på den timrade vallen; många män togo så i och drogo i sönder muren. Därefter tändes stora bål, och man sköt med lågande bränder på norrmännen. Då bådo dessa om fred. Konungen befallde dem att gå ut utan vapen och överkläder, och när de gingo ut, fick var och en av dem ett slag av ett spö. Med så förrättat ärende foro de därifrån och tillbaka hem till Norge. Markborna gåvo sig nu åter alla under konung Inge. Sigurd och hans följeslagare foro till konung Magnus och omtalade för honom sin ofärd.

1. Trettio hundrade, dvs. trettio storhundraden, d. ä. tre tusen sex hundra.

Kapitel 14
Striden vid Foxerne.

Tidigt på våren, då isarna gingo upp, drog konung Magnus med en stor här österut till Älven. De styrde uppför den östra grenen och härjade överallt i sveakonungens rike. När de kommo upp till Foxerne¹, gingo de i land från skeppen. Då de hade kommit över en å, som flyter fram där, kom götarnas här emot dem. Det kom till strid, och norrmännen blevo övermannade och slagna på flykten; många blevo dräpta vid en fors². Konung Magnus flydde, men götarna förföljde honom och dräpte så många av hans män som de kunde.

Konung Magnus var lätt att känna igen, större än andra män som han var; han bar en röd tröja över brynjan, och hans hår var ljust som silke och föll ned över skuldrorna. Ogmund Skoptesson red på konungens ena sida; han var också en mycket stor och vacker karl. Han sade: »Giv mig tröjan, konung!» Konungen svarade: »Vad vill du med den?» »Jag vill ha den», sade han, »större gåvor har du givit mig.» Där var så beskaffat, att där först ett långt stycke var jämn slätt, och då voro götarna och norrmännen ständigt i sikte av varandra; sedan kommo klevar och skogskratt som skymde utsikten. Där gav konungen Ogmund tröjan, och Ogmund drog den på sig. Sedan redo de ut på slätten, och Ogmund och hans män vände in på en sidoväg. När götarna sågo detta, trodde de, att det var konungen, och redo alla dit efter dem. Konungen red sin väg till skeppen, men Ogmund kom med knapp nöd undan; likväl kom han oskadd till skeppen. Konung Magnus styrde sedan ned för älven och så norrut till Viken.

1. Foxerne: Fuxerna i närheten av Lilla Edet öster om Göta älv.
2. Möjligen vid Fors kyrka i Flundre härad.

Kapitel 15
Konungamötet i älven.

Den andra sommaren därefter• avtalades ett möte mellan konungarna vid Kungahälla i Älven. Till detta möte kommo Norges konung Magnus, svearnas konung Inge och danernas konung Erik Svensson¹; de hade ömsesidigt givit varandra lejd. Då tinget var satt, gingo konungarna fram på fältet från de andra männen och talade vid en liten stund. Sedan gingo de tillbaka till sina män, och då var förlikningen träffad så, att vardera skulle ha det rike som deras fäder hade haft före dem; var och en av konungarna skulle godtgöra sina män den skada på egendom och den manspillan, som dessa hade lidit, och sedan utjämna det sinsemellan. Konung Magnus skulle ha konung Inges dotter Margareta till äkta; hon fick därav namnet Fredkulla. Det talet gick bland männen, att man aldrig hade sett mera hövdinglika män än dessa voro alla. Konung Inge var störst och starkast, och han tycktes vara den ståtligaste av dem; konung Magnus var den duktigaste och raskaste och konung Erik den fagraste. Men alla voro vackra och storväxta män, förnäma till utseendet och vältaliga. De skildes nu efter väl förrättat ärende.

• Dvs. drygt ett år senare (1101).

1. Erik Svensson: Erik ejegod; jämför ovan Konung Olav kyrres historia kapitel 5 not 5.

Kapitel 16
Konung Magnus giftermål.

Konung Magnus äktade drottning Margareta. Hon sändes västerut från Svithiod till Norge med ett präktigt följe. Konung Magnus hade förut några barn, vilkas namn äro kända. Östen hette hans äldste son; hans moder var av ringa härkomst. Den andre hette Sigurd; han var ett år yngre; hans moder hette Thora. Olav hette den tredje; han var mycket yngre än de båda andra. Olavs moder var Sigrid, dotter till en framstående man i Tråndheim, Saxe i Vik¹; hon var konungens frilla.

Det berättas, att då konung Magnus kom hem från sina vikingafärder i väster, hade han och många av hans män i mycket antagit de seder och den klädedräkt som brukas i Västerlanden². De gingo med bara ben på gatan och buro korta rockar och kappor. Därför kallade man honom Magnus »barfot» eller »barben», men somliga kallade honom Magnus »den långe» eller »den krigiske». Han var mycket lång till växten. Ett märke på hans höjd var gjort på Mariakyrkan i köpstaden, den kyrka som konung Harald hade låtit bygga³. Vid dess norra dörr voro inhuggna i stenmuren tre kors: ett för Haralds⁴, ett annat för Olavs⁵ och ett tredje för Magnus höjd; korsen utmärkte de ställen där det var lättast för dem att kyssa muren. Överst var Haralds kors, nederst det som tillhörde Magnus; Olavs märke var midt emellan dessa båda.

1. Vik (nuv. Saxvik) låg i Strindafylke öster om Nidaros.
2. Med »Västerlanden» betecknas här särskilt Irland och Skottland.
3. Se Harald hårdrådes historia kapitel 38.
4. Haralds, dvs. Harald hårdrådes.
5. Olavs, dvs. Olav kyrres.

Kapitel 17
Oenighet mellan konung Magnus och Skopte.

Skopte Ogmundsson blev oense med konung Magnus; de tvistade om ett arv. Det befann sig i Skoptes händer, men konungen gjorde anspråk därpå med sådan häftighet, att det var nära, att det hade kommit till strid. Det hölls många möten om saken. Skopte gav det rådet, att han och hans söner aldrig skulle på en gång vara i konungens våld, och menade, att det skulle vara tryggast, så länge det skedde så. Då Skopte befann sig inför konungen, åberopade han i sitt tal den nära släktskap, som rådde mellan honom och konungen¹, och framhöll, att han alltid hade varit en kär vän till konungen och att deras vänskap aldrig hade varit bruten. »Folk kan väl inse», sade han vidare, »att jag är så klok, att jag icke skulle tvista, med dig om denna sak, konung, om jag hade orätt. Men däri brås jag på mina förfäder, att jag håller på min rätt emot en var, och därvid gör jag ingen mannamån.» Konungen höll emellertid fast vid sin mening, och hans sinne blev icke mjukare genom dylikt tal. Skopte for hem.

1. Skoptes fader, Ogmund Thorbergsson, var broder till Harald hårdrådes hustru Thora Thorbergsdotter.

Kapitel 18
Finn Skoptessons färd.

Sedan for Finn och uppsökte konungen, talade vid honom och bad honom, att han skulle låta honom själv, hans fader och bröder vederfaras rättvisa i denna sak. Konungen svarade häftigt och kort. Då sade Finn: »Annat väntade jag av Eder, konung, än att I skullen neka mig lag och rätt, den gång då jag stannade på Kvaldensö, där få av Edra andra vänner ville stanna — ty de sade, som sant var, att de som sutto där voro tillspillogivna och dödsdömda, om konung Inge icke visade oss mera storsinthet än den med vilken du hade sörjt för oss. Likväl kan det tyckas många, att vi drogo därifrån med skam — om det nu vore av någon vikt.» i Konungen lät dock icke beveka sig av dylikt tal, och Finn for åter hem.

Kapitel 19
Ogmund Skoptessons färd.

Nu for Ogmund Skoptesson och uppsökte konungen. Då han kom inför honom, bar han fram sitt ärende och bad konungen skipa rätt åt honom, hans fader och bröder. Konungen svarade, att det var han som hade rätt, och att de voro övermåttan djärva. Då sade Ogmund: Visst kan du, konung, driva din vilja igenom och göra oss orätt, så stor makt som du har. Det sannas här, som sagt är, att de flesta löna icke alls eller också med ondt, när livet skänkes dem¹. Det vill jag till sist också hava sagt, att aldrig mera skall jag komma i din tjänst, och icke heller min fader eller mina bröder, om jag får råda.» Därpå for Ogmund hem, och han och konung Magnus sågo aldrig varandra sedan.

1. Jämför om här åsyftade händelser kapitel 12—14 ovan.

Kapitel 20
Skopte far bort ur landet.

Skopte Ogmundsson gjorde sig om våren därefter redo att fara bort ur landet; han hade fem långskepp, alla väl rustade. På denna färd följde honom hans söner Ogmund, Finn och Thord. De blevo tämligen sent färdiga. De seglade om hösten till Flämingaland¹ och stannade där över vintern. Tidigt på våren det följande året foro de västerut till Valland². Om sommaren seglade de ut genom Norvasund³ och kommo om hösten till Romaborg⁴; där dog Skopte. Fadern och alla sönerna dogo på denna färd. Thord levde längst av dem; han dog på Sikelö⁵. Det säges, att Skopte var den förste norrman som seglade igenom Norvasund, och denna färd blev vida berömd.

1. Flämingaland: Flandern.
2. Valland: Frankrike.
3. Norvasund: Gibraltar sund.
4. Romaborg: staden Rom.
5. Sikelö: Sicilien.

Kapitel 21
Om konung Olavs underverk.

Den händelsen inträffade i köpstaden, där konung Olav ligger begraven¹, att elden kom lös i ett hus och att branden spred sig vida omkring. Då bar man konung Olavs skrin ut ur kyrkan och satte det emot elden. En obetänksam och oklok man sprang fram och bänkade på skrinet och hotade den helige mannen; han sade, att allt skulle brinna upp, både kyrkan och de andra husen, om han icke frälste dem med sina böner. Nu lät den allsmäktige guden avvärja kyrkans brand, men den dåraktige mannen slog han med ögonvärk genast om natten därefter, och han låg så, ända till dess att den helige konung Olav bad om misskund för honom hos Gud den allsmäktige och han fick bot i denna samma kyrka.

1. Dvs. i staden Nidaros.

Kapitel 22
Mera om konung Olavs underverk.

Det hände vidare i köpstaden, att en kvinna fördes till kyrkan, där konung Olav vilar. Den olyckliga kvinnan var så hopkrumpen, att båda fötterna lågo böjda upp emot låren. Men då hon ständigt låg försjunken i böner och gråtande anropade honom, botade han hennes stora vanförhet, så att fötterna och benen och de andra lemmarna rätade sig från sin krumpna ställning och var lem sedan gjorde sin rätta tjänst. Förut kunde hon icke ens krypa till kyrkan, nu gick hon därifrån helbrägda och glad till sitt hem.

Kapitel 23
Härnadståg till Irland.

Konung Magnus rustade sig till att fara bort från landet och hade en stor här. Han hade då varit konung i Norge i nio år. Han seglade västerut över havet och hade med sig det mest utvalda folk som fanns i Norge. Alla stormän som funnos i landet följde honom: Sigurd Hranesson, Vidkunn Joansson, Dag Eilivsson, Serk från Sogn, Eyvind »armbåge», konungens stallare, Ulv Hranesson, Sigurds broder, och många andra hövdingar.

Konungen for med hela denna här västerut till Orknöarna; därifrån förde han med sig Erlend jarls söner, Magnus och Erling. Sedan seglade han till Suderöarna. Då han låg vid kusten av Skottland, lopp Magnus Erlandsson om natten bort från konungens skepp, gav sig sedan upp i skogen och kom fram till den skottske konungens hird. Konung Magnus styrde med sin här till Irland och härjade där. Konung Myrkjartan¹ kom honom till hjälp med en här, och de lade under sig mycket av landet, Dublin och Dublinskire². Konung Magnus var under vintern uppe i Kunnakter hos konung Myrkjartan³ och satte sina män till att värja de landsdelar som han hade vunnit. Då det varades, foro konungarna med sin här västerut till Ulaztir⁴ och hade där många strider och lade landet under sig. Då de hade vunnit största delen av Ulaztir, for konung Myrkjartan hem till Kunnakter.

1. Se ovan kapitel 11 not 1.
2. Dublinskire: landskapet (eng. shire) omkring Dublin.
3. Kunnakter: provinsen Connaught i nordvästra Irland. Beträffande uppgiften här jämför emellertid kapitel 11 not 1.
4. Ulaztir: provinsen Ulster i norra Irland.

Kapitel 24
Konung Magnus gör en landstigning.

Konung Magnus gjorde nu sina skepp redo och ämnade sig österut till Norge. Han satte några av sina män att styra landet i Dublin. Han låg vid Ulaztir med hela sin här, och de voro redan segelfärdiga. De tyckte sig emellertid behöva boskap till slakt, och konung Magnus sände bud till konung Myrkjartan, att han skulle skicka honom boskap, och bestämde dagen, då den skulle komma, nämligen dagen före Bartholomeusmässan¹, om budbärarna hade kommit oskadda fram. Men dagen före mässan hade dessa icke kommit tillbaka. På mässodagen, då solen gick upp, steg konung Magnus i land med största delen av sitt folk och gick upp från skeppen och ville leta efter sina män och boskapen. Det var vindstilla och solsken. Färden gick över myrar och kärr, över vilka vägen var lagd med stockar; på båda sidor därom var småskog.

Då de nu drogo framåt, kommo de till en mycket hög backe. Därifrån kunde de se vida omkring, och de blevo varse ett dammoln såsom av ryttare längre in i landet. De talade sig emellan om, huruvida det kunde vara irernas här, men somliga sade, att det troligen var deras egna män med boskapen. De gjorde halt där. Då sade Eyvind »armbåge»: »Konung, vad tanke har du om denna skara? Du synes mig fara ovarsamt fram. Du vet, att irerna äro svekfulla. Tänk nu ut något råd för din här!» Konungen svarade: »Låtom oss nu fylka våra män och vara beredda, om här föreligger något svek.» Hären fylkades nu. Konungen och Eyvind gingo framför fylkingen. Konung Magnus hade hjälm på huvudet och en röd sköld, på vilken ett lejon var inlagt i guld. Han var omgjordad med ett svärd som kallades »Läggbitaren», ett mycket godt vapen; dess hjalt voro av valrosstand och fästet var omvecklat med guld. Han hade ett spjut i handen, och över skjortan bar han en röd silketröja, på vars framsida och rygg ett lejon var sytt med gult silke. Det sades bland männen, att de aldrig hade sett en man med manligare och käckare åsyn. Eyvind hade också en röd silketröja likadan som konungens; han var också en högväxt och vacker man och av mycket krigiskt utseende.

1. Bartholomeusmässan (till minne av aposteln och martyren Bartholomeus) firas i katolska kyrkan den 24 augusti. — Här omtalade händelser ägde rum år 1103.

Kapitel 25
Konung Magnus fall.

Då dammolnet närmade sig, kände de igen sina egna män. De kommo med mycken boskap, som den iriske konungen hade sändt dem; han hade hållit alla sina löften till konung Magnus. De vände nu om och foro ut till skeppen; det var vid middagstiden. När de kommo ut på myrarna, tog det lång tid för dem att komma över de sumpiga ställena. Då bröt irernas här plötsligt fram ur skogen från alla håll och gav sig genast i strid. Norrmännen gingo fram spridda, och snart föllo många. Då sade Eyvind: »Konung, det går illa för våra män, låtom oss nu snart finna på ett godt råd!» Konungen svarade: »Låtom oss blåsa stridssignal och kalla hela hären under fälttecknen! De män som äro här skola bilda en sköldborg. Låtom oss därefter draga oss baklänges ut över myrarna, sedan har det ingen fara för oss, när vi komma ut på slät mark.» Irerna sköto djärvt. Likväl föllo de tätt, men ständigt kommo nya män i de fallnas ställe.

När konungen hade kommit till det nedersta kärret, var detta svårt att komma över och farbart endast på få ställen; där föllo många norrmän. Konungen kallade på sin länderman Thorgrim »skinnhuva» —  han var från Upplanden — och bad honom gå över kärret med sin flock. »Vi skola under tiden taga emot anfallet», sade han, »så att I icke skolen lida någon skada. Gån sedan till den holme som är därborta och skjuten på dem, medan vi gå över kärret! I ären goda bågskyttar.» Men så snart Thorgrim och hans män kommo över kärret, kastade de sköldarna på ryggen och sprungo ned till skeppen. När konungen såg detta, sade han: »Omanligt skiljes du från din konung! Oklok var jag, då jag gjorde dig till länderman och gjorde Sigurd »hund»¹ fredlös; aldrig skulle han ha betett sig så.»

Konung Magnus blev sårad; han blev stungen av ett spjut genom båda låren ovanför knäet. Han fattade spjutet mellan fötterna, bröt av skaftet och sade: »Så bryta vi vart spjutskaft, gossar!» Konung Magnus fick därefter ett hugg i halsen av en yxa, och det blev hans banesår. Då flydde de som voro kvar. Vidkunn Joansson bar »Läggbitaren»² och konungens baner till skeppen. De som sist flydde voro han, Sigurd Hranesson och Dag Eilivsson. Där föllo med konung Magnus Eyvind »armbåge», Ulv Hranesson och många andra stormän. Många av norrmännen föllo, men dock många flera av irerna. De norrmän som kommo undan foro bort genast om hösten. Erlend jarls son Erling³ föll på Irland med konung Magnus. Då de män som hade flytt från Irland kommo till Orknöarna och Sigurd fick underrättelse om sin faders, konung Magnus, fall, gjorde han sig genast redo att fara med dem; de seglade om hösten österut till Norge⁴.

1. Sigurd »hund» var sondotterson till den bekante hövdingen Thore »hund» på Bjarkö i Hålogaland; se Magnus den godes historia kapitel 11.
2. Jämför kapitel 24 ovan.
3. Om denne jämför kapitel 23 ovan.
4. Sigurd hade av Magnus kvarlämnats som styresman över Orknöarna vid hans tidigare härfärd västerut; se ovan kapitel 8.

Kapitel 26
Om konung Magnus och Vidkunn Joansson.

Konung Magnus styrde Norge i tio år. Det rådde under hans tid god fred i landet, men folket hade mycken möda och stora kostnader på grund av hans ledingståg. Konung Magnus var mycket älskad av sina män, men bönderna tyckte, att han var hård. Man upprepar gärna de ord han yttrade, då hans vänner sade, att han ofta var oförsiktig, när han härjade utomlands; han sade då så: »En konung skall söka ära, men icke ett långt liv.» Konung Magnus var nära trettio år gammal, då han föll.
Vidkunn fällde i striden den man som hade givit konung Magnus banesåret. Sedan flydde han, och han hade då fått tre sår. Av denna orsak visade konung Magnus söner honom stor vänskap.

Magnus-sönernas historia
Tillbaka till Magnus barfots förstasida