Örjan Martinsson

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37

Kapitel 11
Om Thore hund.

Thore hund for bort ur landet kort efter konung Olavs fall¹. Han drog ut till Jorsaler², och det är många mäns sägen, att han aldrig har kommit tillbaka. Sigurd hette en son till Thore hund, fader till Rannveig, som blev gift med Arne Arnessons son Joan. Deras barn voro Vidkunn på Bjarkö och Sigurd hund, Erling och Jardthrud.

1. Om hövdingen Thore hund, hans deltagande i striderna mot Olav den helige och de därefter följande händelserna se Olav den heliges historia, särskilt kapitlen 106, 139, 161, 170, 186, 193, 219 ff., 228, 230, 237.
2. Jorsaler är de gamla nordbornas namn på Jerusalem.

Kapitel 12
Hårek från Thjotta blir dräpt.

Hårek från Thjotta satt hemma på sina gårdar, ända till dess att Magnus Olavsson hade kommit till landet och blivit konung¹. Då for han söderut till Tråndheim för att träffa konung Magnus. Hos denne vistades då Åsmund Grankelsson². Då Hårek steg av skeppet vid sin ankomst till Nidaros, stod Åsmund i loftsvalen bredvid konungen. De sågo Hårek och kände igen honom. Åsmund sade till konungen: »Nu vill jag betala Hårek för dråpet på min fader.» Han hade i handen en liten och tunnhamrad bredyxa³. Konungen såg på honom och sade: »Tag hellre min yxa!» Denna var viggformad och tjock. »Jag tänker», fortsatte konungen, »att benen i den karlen äro hårda.» Åsmund tog yxan och gick ut från kungsgården. När han kom ned på tvärgatan⁴, kommo Hårek och hans män från hamnen emot dem. Åsmund gav Hårek ett hugg i huvudet, så att yxan trängde in i hjärnan; det blev Håreks bane. Åsmund gick tillbaka upp i gården till konungen. Man såg då, att hela eggen hade brutits av yxan. Då sade konungen: »Vad skulle nu den tunna yxan ha dugt till? Det synes mig, att till och med denna nu är fördärvad.» Sedan gav konung Magnus Åsmund sysslomansämbete⁵ och förläning i Hålogaland.

Det finnes många vidlyftiga berättelser om striderna mellan Åsmund och Håreks söner.

Konung Magnus erbjuder Åsmund sin yxa

1. Hårek hade varit en av Olav den heliges främste motståndare, se Olav den heliges historia, särskilt kapitlen. 104, 123, 140, 158, 193, 219 ff.
2. Om striderna mellan denne och Hårek se Olav den heliges historia kapitel 123, 140, 169.<
3. Bredyxa: stridsyxa med bred egg.
4. En gata som från hamnen ledde upp till huvudgatan.
5. Se ovan kapitel 3 not 3.

Kapitel 13
Om Thorgeir »fläck».

Kalv Arnesson var under den första tiden den som hade det största inflytandet hos konung Magnus. Men några män påminde konungen om att Kalv hade varit med på Stiklarstader, och det blev nu svårare för Kalv att behålla konungens ynnest¹.

Det hände en gång, då mycket folk var samlat hos konungen och männen framförde sina klagomål för honom, att även en man, som förut är omtalad, Thorgeir från Sula i Veradalen², trädde inför honom med ett angeläget ärende. Men konungen gav icke akt på hans ord, utan lyssnade till dem som stodo närmare honom. Då sade Thorgeir till konungen högt, så att alla de närvarande hörde det:

Det blev stort larm bland männen vid detta, och några ville driva ut Thorgeir. Men konungen kallade honom till sig, avgjorde sedan hans sak, så att han blev väl tillfreds, och lovade honom sin vänskap.

1. Kalv Arnesson hade varit en av ledarna för striden med Olav. Se Olav den heliges historia kapitel 219 ff.
2. Se Olav den heliges historia kapitel 203.

Kapitel 14
Kalv Arnesson far bort från Norge.

Någon tid därefter hände det, att konung Magnus var på gästning på Haug i Veradalen. Då konungen satt vid matbordet, hade han på den ena sidan om sig Kalv Arnesson och på den andra Einar »tambarskälve». Det hade nu kommit därhän, att konungen var kallsinnig emot Kalv och hedrade Einar mest¹. Konungen sade till Einar: »Vi skola i dag rida till Stiklarstader; jag vill se spåren efter vad där har händt.» Einar svarade: »Därom kan jag icke säga dig någonting. Låt Kalv, din fosterfader, fara med dig, han kan nog giva dig besked om saken.»

När borden voro borttagna², gjorde sig konungen redo att fara. Han sade till Kalv: »Du skall följa med mig till Stiklarstader.» Kalv svarade, att det icke var nödvändigt. Då steg konungen upp och sade ganska vred: »Fara skall du, Kalv!» Därpå gick han ut. Kalv klädde sig skyndsamt och sade till sin tjänare: »Du skall rida in till Egg³ och säga till mina huskarlar, att de ha allt gods ombord före solnedgången.» Konungen red till Stiklarstader och Kalv följde honom. De stego av hästarna och gingo fram till det ställe, där striden hade stått. Konungen sade till Kalv: »Var är den plats där konungen föll?» Kalv pekade med spjutskaftet och svarade: »Där låg han fallen.» Då sade konungen: »Var stod du då Kalv?» Kalv svarade: »Här som jag nu står.» Konungen blev röd som blod och svarade: »Då kunde din yxa nå honom.» Kalv svarade: »Min yxa nådde honom icke.» Därpå gick han bort till sin häst, steg upp på den och red sin väg med alla sina män; konungen red tillbaka till Haug.

Konung Magnus och Kalv Arnesson på Stiklarstader.

Kalv kom om kvällen in till Egg. Hans skepp låg redo vid bryggan, och alla hans ägodelar hade förts ombord och ordnats av hans huskarlar. De styrde genast om natten ut efter fjorden, och Kalv for sedan dag och natt, efter som han fick vind. Han seglade västerut över havet och stannade där länge och härjade i Skottland och på Irland och Suderöarna⁴. Detta omtalar Bjarne »Gullbråskald» i »Kalvsflocken»:

Jag sport, att Haralds brorson⁵
dig älskat, Thorbergs broder!⁶
— det var du värd —, tills andra
er vänskap svekfullt störde.
Lågsint avund ständigt
sått split emellan eder,
dig och kung Olavs ättling⁷.
En olycksgärning var det.

1. Den gamle och mäktige, politiskt förslagne hövdingen Einar »tambarskälve» hade, ehuru icke vänskapligt sinnad mot Olav, hållit sig borta från de avgörande striderna mot denne och stod nu utan skuld i hans död. Se Olav den heliges historia kapitel 194.
2. Framför de väggfasta bänkarna i stugan ställdes vid måltiderna borden, i äldre tid ett för var person, senare större bord, tämligen långa men mycket smala. Borden voro lösa och togos bort efter slutad måltid.
3. Egg var Kalvs gård, som han förvärvat genom gifte (se Olav den heliges historia kapitel 110). Gården var belägen i Sparbyggja-fylke vid inre ändan av Trondhjemsfjorden.
4. Suderöarna: Hebriderna.
5. Haralds, dvs. Harald hårdrådes, brorson är Magnus Olavsson.
6. En av Kalv Arnessons bröder hette Thorberg.
7. Kung Olavs ättling, dvs. son: Magnus.

Kapitel 15
Böndernas hot.

Konung Magnus tillägnade sig Vigg, som Hrut hade ägt, och Kviststader, som hade tillhört Thorgeir¹, likaså Egg och därjämte all den egendom som Kalv hade lämnat kvar. För kungsgårdens räkning lade han beslag på många andra stora jordagods, som hade ägts av dem som fallit i bondehären vid Stiklarstader. Han lät också stränga straff gå ut över många av de män som i den striden hade stått emot konung Olav. Några förvisade han ur landet, av några tog han stora böter, för andra lät han nedhugga boskapen. Då började bönderna att knota och sade sinsemellan: »Vad har denne konung i sinnet, som bryter de lagar som konung Håkon den gode gav oss? Minnes han icke, att vi aldrig ha tålt oförrätter ? Det skall förvisso gå honom, såsom det gått hans fader och andra hövdingar, som vi togo av daga, då vi icke längre kunde lida deras övermod och laglöshet.»

Detta missnöje var vida utbredt i landet. Sygnerna² hade en här samlad och hotade att gå emot konung Magnus, om han komme dit. Konung Magnus var då i Hordaland; han hade mycket folk omkring sig och lät förstå, att han skulle fara norrut till Sogn. När konungens vänner fingo veta detta, gingo tolv av dem till rådslag, och de kommo överens om att genom lottning utse en man, som skulle underrätta konungen om det missnöje som rådde. Man lagade så, att lotten föll på skalden Sigvat.

1. Om Hruts och Thorgeirs deltagande i striden mot Olav den helige se dennes historia kapitel 209 resp. 225 och 227.
2. Sygnerna: inbyggarna i Sogn i västra Norge.

Kapitel 16
»Sanningssången».

Sigvat diktade en »flock», som kallas »Sanningssången». Han talar där först om, att man tyckte, att konungen dröjde alltför länge med att blidka bönderna, när dessa hotade att resa sig emot honom. Han kvad:

Det sägs, att Sigvat avrådt
sin kung att pröva striden
i Sogn — dock, väljes kampen,
skall jag ej fegsint svika!
Jag väpnar mig med glädje
till strid att värja kungen —
men, herre, huru länge
skall landet vara tvedelt?

I samma kväde äro dessa versar:

Håkon, som föll på Fitjar¹,
av folket nämns den gode.
Fienders rån han räfste²;
älskad var han av männen.
Länge höllos i landet
de lagar dem den blide
Adalsteins fosterson givit.
Bönderna sent honom glömma.

Visst voro bönder och jarlar
kloka i kungavalen:
tvänne Olavar sedan
liv och gods dem frälste.
Haralds trofaste arving³
och Tryggves ättling⁴
höllo troget de rättvisa lagar
dem landet båda de skänkte.

Furste, vredgas icke
för råd som ärligt givas —
sanningsorden bana
väg för din ära, konung!
Bönderna klaga — om icke
folket ljuger — att sämre
lagar de ha än du lovat
fordom i Ulvasunden⁵.

Vem eggar dig, kampvrede furste,
att svika ditt givna löfte?
Ofta du prövar och gärna
det tunna stålet, herre!⁶
Ordfast skall konung vara.
Segersälle kämpe,
det anstår dig icke att bryta
löften som en gång givits.

Vem eggar dig, tappre kämpe,
att dräpa böndernas hjordar?
Övermod är det att öva
slikt i eget rike.
Aldrig har givits värre
råd åt den unge kungen.
Männen tröttna på våldet.
Vredgat är folket, herre!

Tag dig i akt för talet
som går bland folket, konung!
Med kraft du straffar våldet —
dock, måttligt arm skall stympas!⁷
Vän är den som varnar.
Lyss, tappre krigarfurste
med gunst och nådig vilja
till böndernas begäran.

Ett farligt hot jag anar,
när även gråhårsmännen
resa sin sköld mot fursten.
Den faran möt i tide!
Ondt tecken är det, då männen
luta huvuden samman
och stinga näsan i kappan⁸:
det öppna talet förstummats.

Blott ett de säga alla:
min drott lagt hårda händer
på männens odaljordar⁹.
De gäva bönder knota.
Den alltför bråda domar,
av kungens tromän fällda,
hans fäderne berövat,
han räknar slikt för rånat.

Efter denna varning ändrade konungen sinnelag; det var också många andra som förde liknande tal inför konungen. Det kom slutligen dithän, att konungen kallade sina klokaste män till samtal, och de enades nu om lagen. Sedan lät konung Magnus skriva den lagbok som ännu gäller i Tråndheim och som kallas »Grågås»¹⁰. Konung Magnus blev sedan mycket älskad av allt folket i landet. Han fick tillnamnet Magnus den gode.

1. Håkon den gode Adalsteinsfostre föll i strid mot sina brorsöner på Fitjar på ön Stord i Sydhordaland år 961. Se Håkon den godes historia kapitel 28 ff.
2. Denna versrad innehåller ett i lovkvädena till furstarna vanligt beröm; här har emellertid ordet »fiender» en alldeles särskild betoning, i det att det sättes i motsats till landets egna inbyggare. Härigenom komma orden att innehålla en förstucken förebråelse mot Magnus' sätt att behandla sina egna undersåtar, en förebråelse som längre ned i sången tar sig öppna uttryck.
3. Haralds arvinge, dvs. Harald grenskes son: Olav den helige.
4. Tryggves ättling, dvs. Tryggves son: Olav Tryggvesson.
5. Vad här åsyftas är icke känt från någon annan källa.
6. Även i dessa, i skaldediktningen vanliga, berömmande ord ligger troligen ett dolt klander; »ofta» är liktydigt med »alltför ofta».
7. Uttrycket syftar på det i forntiden särskilt för tjuvnadsbrott vanliga straff som bestod i avhuggandet av hand eller fot.
8. Att luta huvudena tillhopa och draga kappan för ansiktet var tecken på hemliga samtal och överläggningar (i upproriskt syfte).
9. Se början av kapitlet ovan.
10. »Grågås» var namnet på en på Snorres tid existerande redaktion av den för Tröndelagen gällande lagboken (Frostatingslagen). Man synes emellertid numera allmänt vara ense om att denna lagredaktion ej hade en så hög ålder, som Snorre här tillerkänner den. Troligen beror Snorres uppgift på en, möjligen av politiska synpunkter påverkad, senare uppkommen tradition. — Namnet överfördes sedermera på den isländska fristatens lagbok, i det att man oriktigt antog, att denna lagsamling ledde sitt upphov från den nyss nämnda, enligt den isländska traditionen av Magnus den gode utgivna lagredaktionen. — Om anledningen till namnet »grågåsen» kan ingenting mod visshet sägas.

Kapitel 17
Om konungarna i England.

Konung Harald i England avled fem år efter sin faders, Knut den mäktiges, död¹. Han begrovs bredvid sin fader i Winchester. Efter hans död tog hans broder Harde-Knut, en annan son till gamle Knut, emot konungadömet i England². Denne var nu konung både över England och Danmark, och han rådde över detta rike i två år. Han dog sotdöden i England och ligger begraven i Winchester bredvid sin fader. Efter hans död blev Edvard den gode³, son till den engelske konungen Adalråd⁴ och Rikard Rudujarls dotter, drottning Emma⁵, tagen till konung i England. Konung Edvard var halvbroder på mödernet till Harald och Harde-Knut. Gunnhild hette en dotter till gamle Knut och Emma Hon var gift med kejsar Henrik i Saxland med tillnamnet Henrik den milde⁶. Gunnhild hade icke varit mer än tre år i Saxland, då hon blev sjuk; hon dog två år efter sin faders, konung Knuts, frånfälle⁷.

1. Den här åsyftade Harald är Harald »harfot»; se ovan kapitel 5 not 4.
2. Jämför ovan kapitel 4 not 3.
3. Edvard den gode: Edvard III (med tillnamnet Bekännaren), konung i England 1042—1066.
4. Adalråd: Aethelred II, konung i England 979—1016.
5. Emma var dotter till Rikard I, hertig av Normandiet 942 — 996. Jämför för övrigt Olav den heliges historia kapitel 20 noterna 3— 6.
6. Henrik den milde är den särskilt för sin framgångsrika kyrkopolitik bekante Henrik III, tysk konung från 1026 och romersk kejsare från 1046, död 1056.
7. Uppgifterna »tre år» och »två år» böra här omkastas; Gunnhild blev gift 1036 och dog 1038 (tre år efter faderns frånfälle).

Kapitel 18
Om konung Magnus Olavsson.

Då konung Magnus Olavsson sporde, att Harde-Knut var död, sände han genast några män söderut till Danmark med bud till de män, som hade förpliktigat sig till hans tjänst genom ed, då förlikningen och avtalet gjordes emellan Magnus och Harde-Knut¹. Han erinrade dem om deras löfte, sade, att han själv skulle komma till Danmark genast om sommaren med sin här, och förklarade till sist, att han skulle taga väldet över hela Danmark, såsom avtalet och ederna lydde, eller också själv falla i striden med sin här. Så säger Arnor »jarlaskald»:

Väl talade jarlarnas herre,
men kraft bakom ordet också
han satte — handling följde
på kungens ädla löfte,
när redo han sig sade
av örnens klo att trampas
i vapnens grymma stormvind²,
om Danmark ej han vunne.

1. Se ovan kapitel 6.
2. »Vapnens stormvind», poetisk omskrivning för »strid».

Kapitel 19
Om konung Magnus här.

Konung Magnus drog nu samman en här, kallade till sig ländermän och mäktiga bönder och skaffade sig långskepp. När hären var samlad, var den mycket fager och väl rustad. Han hade sjuttio skepp, då han seglade från Norge. Så säger Thjodolv:

Kampstarke konung, modigt
du förde de långa skeppen
som männen styrde mot öster¹,
sju gånger tio i antal.
Mot söder brusade färden:
segel slogo mot stagen,
skarpt skar köl genom vågen.
Djupt dök »Visund» i svallet.

Här säges det, att konung Magnus nu hade den stora »Visunden», som konung Olav hade låtit bygga². Den hade mer än trettio »rum»³. Den var prydd med ett huvud av en bisonoxe på framstammen och en stjärt i aktern. Huvudet och stjärten och båda »nackarna»⁴ voro helt och hållet belagda med guld. Detta omtalar Arnor »jarlaskald»:

Skummet stänkte högt mot lyfting;
rodret⁵, tryckt mot böljan, skälvde.
Lustigt gungade i stormen
skepp med gyllne huvud prydda.
Starka furustävar styrde
norrifrån mot Danavälde.
Havet sjöd. Från masters toppar
guldet sken som eld i solen⁶.

Konung Magnus styrde ut ifrån Agder och över till Jutland. Så säger Arnor:

Tälja vill jag, hur skeppet,
istyngt, i stormen lutat,
bar den segerrike
sygnernas furste mot söder.
Brynjetingets herre⁷
vände järnsmidda stävar
mot Jutland, det vida — folket
hälsade honom med glädje⁸.

1. Öster; rättare: söder.
2. Se härom Olav den heliges historia kapitel 144.
3. Jämför Olav Tryggvessons historia kapitel 72 not 2.
4. »Nacke»: drakbildens hals i förstäven av skeppet och motsvarande del av stjärten i aktern.
5. Rodret på de fornnordiska fartygen utgjordes av en styråra i aktern på styrbords sida.
6. Syftar sannolikt på att skeppen voro försedda med förgyllda väderflöjlar i masttopparna. Jämför beskrivningen av Håreks från Thjotta skepp i Olav den heliges historia kapitel 158.
7. »Brynjetinget»: striden; dess herre är stridens ledare, fursten.
8. Jämför kapitel 21 nedan.

Kapitel 20
Konung Magnus kommer till Danmark.

När konung Magnus kom till Danmark, blev han väl mottagen. Han höll genast ting och möten med folket i landet och begärde att bliva tagen till konung, såsom avtalat var. Eftersom de främsta hövdingarna i Danmark voro bundna med ed till konung Magnus och ville hålla sitt ord och sina eder, så talade de ivrigt för saken inför bönderna. Härtill bidrog också, att Knut den mäktige och hela hans ätt nu var död. En tredje orsak var, att konung Olavs helighet och underverk nu voro kända över alla rikena.

Magnus den godes historia - kapitel 21-30
Tillbaka till Magnus den godes förstasida