Örjan Martinsson

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37

Kapitel 21
Om konung Magnus.

Därpå lät konung Magnus sammankalla ting i Viborg; där ha danerna både i gammal och ny tid valt sin konung. På det tinget togo danerna Magnus Olavsson till konung över hela Danavälde. Konung Magnus stannade länge i Danmark under sommaren, och allt folket hälsade honom med glädje, var han kom, och lovade honom lydnad. Han tillsatte styresmän över hela landet, i »sysslor»¹ och härad, och gav förläningar åt stormännen. Då det led ut på hösten, styrde han med sin här tillbaka till Norge och stannade någon tid i Älven².

1. »Syssla» betecknar här en »sysslomans» ämbetsområde. Om »sysslomannen» se ovan kapitel 3 not 3.
2. Älven: Göta älv.

Kapitel 22
Om Sven Ulvsson.

Sven hette en man, son till Ulv Jarl och sonson till Thorgils »sprakalägg»¹. Svens moder var Astrid, dotter till konung Sven tveskägg; hon var halvsyster på fädernet till Knut den mäktige och på mödernet till sveakonungen Olav Eriksson². Astrids och Olavs moder var drottning Sigrid storråda, dotter till Skoglar-Toste³.

Sven Ulvsson hade en lång tid vistats hos sina fränder, sveakonungarna, allt sedan hans fader, Ulv jarl, blev dräpt. Såsom det omtalas i Knut den gamles saga⁴, hade denne nämligen låtit dräpa sin svåger, Ulv jarl, i Roskilde. Sven Ulvsson hade för den sakens skull sedan dess icke varit i Danmark. Sven Ulvsson var en mycket vacker man; han var också ovanligt stor och stark, väl övad i alla idrotter och en mycket vältalig man. Alla som kände honom sade, att han hade alla de egenskaper som anstå en god hövding.

Sven Ulvsson kom till konung Magnus, då denne låg i Älven, såsom förut är omtalat. Konungen tog vänligt emot honom. Där voro många, som talade för honom, ty Sven var en mycket vänsäll man. Han framlade också själv sin sak inför konungen i vackra och vältaliga ordalag, och det slutade med att Sven gick i tjänst hos Magnus och blev hans man. Sedan talade konungen och Sven många saker i enrum.

1. Ulv jarl är förut omtalad i Olav den heliges historia kapitel 134 och kapitel 148—153.
2. Olav Eriksson: Olav skötkonung.
3. Den här föreliggande isländska traditionen om Sigrid storråda och hennes giftermål först med Erik segersäll († c. 994) och sedan med Sven tveskägg († 1014) omtalas redan ovan i Harald gråfälls historia kapitel 11 och Olav Tryggvessons historia kapitel 91. Dess riktighet har emellertid i senare tid av vissa framstående medeltidshistoriker starkt dragits i tvivelsmål.
4. Dessa Snorres ord antyda tillvaron av en särskild isländsk saga om Knut den store, som av honom i likhet med så många andra sagor inarbetats i hans verk (jfr Inledningen - Snorres källor.). Ur densamma har han bl. a., hämtat den utförliga berättelse om dråpet på Ulv jarl som han giver i Olav den heliges historia kapitel 152 f. — Den särskilda Knutssagan är icke känd från annat håll och synes icke ha varit begagnad av redaktören av den kanske ett halvsekel efter Snorres verk skrivna Knytlingasagan, som behandlar Danmarks historia från Harald Gormsson (f c. 985) till och med större delen av Knut (VI) Valdemarssons regering (c. 1190).

Kapitel 23
Sven Ulvsson får jarldöme.

En dag, då konung Magnus satt i högsätet och det var mycket folk omkring honom, satt Sven Ulvsson på fotsteget framför konungen. Då tog konungen till orda: »Nu vill jag yppa för hövdingarna och allt folket en plan, som jag tänker sätta i verket. Hit till mig har kommit en man, Sven Ulvsson, framstående både genom sin börd och i sig själv. Han har nu blivit min man och svurit mig trohetsed. Såsom I veten, ha alla danerna i sommar underkastat sig min makt, och landet är nu utan styresman, sedan jag har farit bort därifrån; men där härjas, såsom I nogsamt kännen, mycket av vender och kurer och andra östersjöfolk och av tyskar. Jag lovade, att de skulle få en styresman till landvärn och riksstyrelse. Jag finner ingen därtill i alla avseenden så väl skickad som Sven Ulvsson. Han har också genom sin börd rätt till hövdingskapet. Nu skall jag göra honom till jarl och lämna styrelsen över Danmark i hans händer, medan jag är i Norge, liksom Knut den mäktige satte hans fader, Ulv jarl, till hövding över Danmark, då han själv var i England¹.»

Einar »tambarskälve» sade: »För stor jarl, för stor jarl, fosterson!» Men konungen svarade vredgat: »Föga menen I att jag förstår. Men mig synes det, att somliga tyckas eder vara för stora jarlar och andra icke duga något till.» Därefter reste sig konungen och tog ett svärd och fäste det vid gördeln på Sven; sedan tog han en sköld och hängde den på hans skuldra, satte en hjälm på hans huvud och gav honom jarls namn och lika stora förläningar i Danmark, som hans fader, Ulv jarl, hade haft där före honom. Därpå blev ett skrin med heliga reliker framburet; Sven lade sina händer på skrinet och svor trohetsed till konung Magnus. Sedan ledde konungen honom till högsätet hos sig². Så säger Thjodolv:

Till fagert löfte lade
Sven där öster vid Älven
handen på helga skrinet:
Ulvs son svor Magnus trohet.
Skånes milde drotten,
Olavs ättling, rådde
för ed och gjorda avtal.
Tyvärr blev kort dock freden.

Därefter for Sven jarl till Danmark och blev där väl mottagen av allt folket. Han tog sig hird och blev snart en stor hövding. Om vintern for han vida omkring i landet och slöt vänskap med stormännen. Han var också omtyckt av allmogen.

1. Se Olav den heliges historia kapitel 134 och 148.
2. Alla de här beskrivna åtgärderna tillhörde ceremonielet vid överlämnande av jarlsvärdighet.

Kapitel 24
Magnus härtåg till Venden.

Konung Magnus for med sin här norrut till Norge och stannade där över vintern. När våren kom, hade han åter en stor härstyrka ute och styrde med den söderut till Danmark. Då han kom dit, fick han underrättelse från Venden, att venderna hade uppsagt honom lydnaden i Jomsborg. Där hade de danska konungarna haft ett stort jarlsrike; de hade grundlagt Jomsborg, och detta hade blivit ett mycket starkt fäste¹. Då konung Magnus hörde talas om vendernas tilltag, uppbådade han en stor flotta i Danmark och styrde om sommaren med hela sin här till Venden; han hade en mycket stor styrka. Så säger Arnor »jarlaskald»:

Nu skall sången tälja, herre,
hur till Vendland du bar härsköld.
Lyckligt drog från hala stockar
du de frusna furustävar.
Aldrig förde någon konung
flera skepp till deras stränder,
än när dina plöjde vågen.
Venders sorg du vållar, konung!

Då konung Magnus kom till Venden, styrde han in till Jomsborg. Han intog genast borgen, dräpte mycket folk, brände staden och landet vida omkring och härjade våldsamt. Så säger Arnor »jarlaskald»:

Drott, med eld och svärd du kväste
rövarpacket: männen drap du,
tjuvars straffare², och tände
höga bål på Jom³ i söder.
Hedningarna djärvdes icke
värja sina hus i borgen:
skräck du göt i männens sinnen,
kung, med eldens vreda flammor.

Många av venderna underkastade sig konung Magnus, men likväl var det många flera som flydde undan. Konung Magnus vände tillbaka till Danmark och rustade sig för att sitta där över vintern, men sände ifrån sig både den danska hären och många av de män som hade följt honom från Norge.

1. Jämför Olav Tryggvessons historia kapitel 34 och Olav den heliges historia kapitel 239 med anmärkningar.
2. »Tjuvars straffare» är en berömmande beteckning för fursten, som med kraft sörjer för freden och rättstillståndet i landet.
3. Jom: östra delen av ön Wollin vid pommerska kusten, där Jomsborg var beläget.

Kapitel 25
Sven får konungatiteln.

Samma vinter som Sven Ulvsson hade fått styrelsen över Danmark, och sedan han hade förvärvat många stormäns vänskap och allmogens tillgivenhet, lät han giva sig konungs namn. Många hövdingar deltogo i denna plan. Men om våren, då han sporde, att konung Magnus var på färd söderut från Norge och hade en stor här, flydde Sven till Skåne och därifrån upp i Götaland och vidare till Svithiod till sin frände, konung Emund¹. Han stannade där över sommaren, men hade kunskapare ute i Danmark för att speja på Magnus färder och taga reda på huru stor styrka han hade. När Sven fick veta, att konung Magnus hade sändt ifrån sig en stor del av sitt folk, och att han befann sig söderut i Jutland, red han ned från Svithiod. Han hade med sig en stor här, som sveakonungen hade givit honom. Då Sven kom ned i Skåne, togo skåningarna vänligt emot honom; de hyllade honom såsom konung, och det samlades mycket folk till honom. Därefter for han över till Själland; även där blev han väl mottagen, och han lade där allt landet under sig. Sedan begav han sig till Fyn och lade under sig alla öarna², och folket lovade honom lydnad. Sven hade en stor här och många skepp.

1. Emund Olavsson. Se ovan kapitel 1 not 6.
2. Dvs. de danska småöarna.

Kapitel 26
Om konung Magnus här.

Konung Magnus sporde dessa tidender och tillika, att venderna hade en här ute. Han uppbådade genast folk och fick snart en stor här samlad från hela Jutland. Där kom också till honom hertig Otto från Brunsvik i Saxland¹; han var gift med Ulvhild, dotter till konung Olav den helige och syster till konung Magnus. Hertigen hade ett stort följe med sig.

De danska hövdingarna tillrådde ivrigt konung Magnus att tåga emot venderhären och icke låta hedningarna draga omkring i landet och lägga det öde. Detta blev också beslutat, och konungen förde sin här söderut på vägen mot Hedeby². Medan han låg med sitt folk på Hlyrskogsheden vid Skotborgå³, fick han bud, att venderna hade en så stor här, att ingen kunde räkna den, och att konung Magnus icke hade tillräcklig härstyrka att ställa upp emot den och därför icke hade någon annan utväg än att fly undan. Konung Magnus ville likväl gå till strid, om männen trodde, att det fanns någon utsikt till att han skulle segra. De flesta avrådde, och alla sade med en mun, att venderna hade en oövervinnelig här; endast hertig Otto ville hellre upptaga striden. Konungen lät då kalla samman hela hären och lät alla männen ikläda sig sina rustningar. De lågo ute om natten under sina sköldar, ty det sades dem, att venderhären var alldeles i närheten. Konungen var mycket bekymrad; det syntes honom hårdt, om han skulle bliva tvungen att fly, ty det hade han aldrig förr prövat. Han sov föga om natten och läste sina böner.

1. »Otto» är fel för Ordulv, hertig av den gamla Welfiska linjen i Sachsen, som vid denna tid innehade även Braunschweig (i gammal nordisk form Brunsvik). Ulvhild blev genom det här omtalade giftermålet stammoder för flera tyska furstehus.
2. Hedeby var det gamla namnet på det nuvarande Slesvig i Sönderjylland.
3. Skotborgå är Kongeån i södra Jutland. Hlyrskogsheden var emellertid icke belägen vid denna utan betydligt sydligare, väster om Slesvig i närheten av nuv. Isted.

Kapitel 27
Konung Olav gör ett under.

Dagen därefter var det Mikaelsmässoafton¹. Då det led mot dagningen, somnade konungen och drömde, att han såg sin fader, den helige konung Olav. Denne sade till honom: »Du är nu mycket orolig och full av bävan, därför att venderna draga emot dig med en stor här. Men icke skall du rädas en hednisk här, även om fienderna äro många! Jag skall följa dig i denna strid. Gån till kamp mot venderna, när I hören min lur!»

Då konungen vaknade, omtalade han sin dröm. Dagen började nu att gry. Då hörde allt folket ljud som av klockor uppe i luften, och de av konung Magnus män, som hade varit i Nidaros, tyckte att det lät, som om det ringdes med »Glad»; den klockan hade konung Olav skänkt till Klemenskyrkan i köpstaden².

1. Dvs. dagen före Mikaelsmässan, som firades den 29 september.
2. Klemenskyrkan hade Olav själv låtit bygga. Se Olav den heliges historia kapitel 53 med not 2.

Kapitel 28
Kampen på Hlyrskogsheden.

Nu steg konung Magnus upp och ropade, att man skulle blåsa till anfall. Venderhären drog emot dem söderifrån över ån, och hela konungens här sprang upp och gick emot hedningarna. Konung Magnus kastade ringbrynjan av sig och bar ytterst en röd sidenskjorta. Han hade i handen yxan »Hel», som hade varit konung Olavs. Konungen sprang före alla andra emot den fientliga hären och nedhögg med båda händerna den ene efter den andre. Så säger Arnor »jarlaskald»:

Orädd trängde fursten
fram med den breda yxan
brynjelös — kring kungen
vapenlarmet växte.
Båda händerna spände
han hårdt om yxans handtag:
»Hel» klöv bleka skallar.
Herren rådde för segern.

Striden varade icke länge. Konungens män voro mycket hetsiga, och överallt, där härarna drabbade samman, föllo venderna så tätt som sandkorn som vräkas upp av vågorna. De som stodo längst tillbaka vände sig till flykt och blevo nedhuggna som boskap. Konungen förföljde själv de flyende öster ut över heden, och dessa föllo hoptals över hela heden. Så säger Thjodolv:

Det sägs, att Haralds broder
främst i flocken sig ställde
bland männen — den svultna korpen
väntade rikligt byte.
Flyende vender lågo
vida omkring — de fallna
höljde milsvidt heden,
där Magnus segrande kämpat.

Det är en allmän sägen, att det icke i kristen tid i nordanlanden har förekommit större manfall än det som venderna ledo på Hlyrskogsheden. Av konungens män föllo icke många, men många blevo sårade.

Efter striden lät konung Magnus förbinda sina mäns sår, men det fanns icke så många läkare i hären, som det behövdes. Då gick konungen fram till de män som syntes honom lämpliga och kände på deras händer. Han strök dem över insidan av handen och utvalde på det sättet tolv män, som tycktes honom vara de mest mjukhändta; dem befallde han att förbinda männens sår. Ingen av dem hade förut förbundit ett sår, men alla blevo de bästa läkare. Det fanns ibland dem två isländska män; den ene var Thorkel Geiresson från Lyngar, den andre var Atle, fader till Bård den svarte i Selådalen¹. Från dem härstammade sedan många läkare.

Efter denna strid blev det under, som den helige konung Olav hade gjort, mycket omtalat vida omkring i länderna. Alla sade, att det icke tjänade något till, att någon strede med konung Magnus Olavsson; hans fader, konung Olav, var honom så nära, att hans fiender för den skull icke kunde hålla stånd mot honom.

1. Lyngar är beläget i Medalland i nuv. Västra Skaptafellssyssla, Selådalen vid Arnarfjorden i Bardarstrandarsyssla.

Kapitel 29
Striden på Re.

Konung Magnus vände sig nu med sin här emot Sven, som han ännu kallade sin jarl, fastän danerna hade givit honom namnet konung. Magnus skaffade sig skepp och utrustade hären; båda fingo mycket folk. I Svens följe voro många hövdingar: skåningar, halländingar och Fynbor; konung Magnus hade mest norrmän och jutar. Magnus förde sin här emot Sven. De möttes utanför Västlandet på Re¹, och det kom till en hård strid, som slutade med att konung Magnus fick seger och Sven drevs på flykten och förlorade mycket folk. Sven flydde tillbaka till Skåne, ty han hade en tillflyktsort uppe i Götaland, om han skulle behöva att anlita den. Konung Magnus for tillbaka till Jutland och satt där över vintern; han hade en talrik här samlad och höll vakt ombord på sina skepp. Detta omtalar Arnor »jarlaskald»:

Sedan på Re höll kungen
kampting med lust och glädje:
de välska svärden sköljdes
i blod vid det breda Västland.

1. Snorre har tydligen menat, att Re vore beläget någonstädes i Danmark. I själva verket är Re = Rügen utanför den pommerska kusten. Vad som menas med Västlandet är oklart; möjligen åsyftas Västpommern.

Kapitel 30
Kampen vid Åros.

Så snart Sven Ulvsson sporde, att konung Magnus hade lämnat sina fartyg, gick han genast ombord på sina skepp. Han drog till sig så mycket folk han kunde få och for om vintern omkring på Själland och Fyn och småöarna. När det led mot julen, drog han sig söderut¹ till Jutland och lade först till i Limfjorden. Många underkastade sig honom där, och han tog skatt av somliga; men några flydde till konung Magnus. När denne fick höra, vad Sven förehade, skyndade han till sina skepp; han hade med sig de norrmän, som då voro kvar i Danmark, jämte en del danskar. Han styrde norrut längs kusten.

Sven låg nu i Åros² och hade mycket folk. När han fick höra, att konung Magnus nalkades med sin här, förde han sina män ut ur staden och beredde sig till strid. Då konung Magnus fick veta, var Sven befann sig, och fann, att det icke var långt mellan de båda härarna, höll han husting³. Han talade där till sitt folk och sade så: »Vi ha sport, att jarlen ligger här framför oss med sin här; det har sagts mig, att han har mycket folk. Nu vill jag låta eder veta min mening. Jag vill gå till strid mot jarlen och kämpa med honom, fastän vi äro något färre till antalet. Vi skola liksom förut sätta vår lit till Gud och till min fader, den helige konung Olav: han har några gånger förut givit oss seger, då vi ha varit i strid, och vi ha ofta haft färre män än våra fiender. Nu vill jag, att männen skola göra sig redo, så att vi kunna söka upp dem, och så snart vi mötas, skola vi ro till anfall. Må då alla mina män vara redo att kämpa!» Därefter väpnade de sig, och var och en gjorde sig i ordning och intog sin plats. Konung Magnus och hans folk rodde fram, till dess de fingo se jarlens här, och gingo genast till anfall. Svens män grepo sina vapen och bundo samman sina skepp, och det blev genast en hård kamp. Så säger Thjodolv:

Kungens och jarlens⁴ sköldar
möttes nyss i striden
vass var vapenleken
för bägges män den gången.
Hårdare kamp ej mindes
brynjarens blodare⁵ sedan:
högt ljöd gnyet av spjuten
och larmet av svärd och sköldar.

Man kämpade omkring förstävarna. Endast de som voro i framstammen kunde komma åt att använda huggvapen. De som voro i »förrummet»⁶ stungo med spjut och de som hade sin plats längre tillbaka slungade snörespjut eller kastspjut eller kastpilar. Några kastade stenar eller »flintskaft»⁷, och de som befunno sig akter om masten sköto med båge. Detta omtalar Thjodolv:

Spjut och pilar föllo
som regn på breda sköldar —
riklig kost fick korpen
förvisst, där kampen ståndat.
Som vapen även stenen
fick tjänst i stridens hetta:
av hårda bollar sårad
mång kämpe låg på däcket.

Aldrig bågskytten lade
fler pilar än nu på strängen:
trönderna tröttnade icke
först att spänna bågen.
De tunga snörespjuten
flögo så tätt i kampen,
att knappt man såg emellan;
som snöfall var vimlet av pilar.

Här säges det, huru häftig kampen med kastvapen var. Konung Magnus stod i början av striden inom en sköldborg, men då arbetet syntes honom gå långsamt, sprang han ut ur sköldborgen och längs skeppet, ropade högt och eggade sina män. Han gick ända fram i handgemänget i förstäven. När hans män sågo detta, eggade de också varandra, och det blev ett häftigt ropande över hela hären. Så säger Thjodolv:

Från man till man gick ropet
som eggade att föra
sköldarna framåt i striden.
Hårdt var greppet om vapnen.

Striden blev nu mycket våldsam. Under detta anfall avröjdes Svens skepp framme kring förstäven och »saxen»⁸. Konung Magnus gick själv med sitt följe upp på Svens skepp, och honom följde hans män, den ene efter den andre. De trängde fram så hårdt, att Svens män veko tillbaka för dem. Konung Magnus avröjde nu det skeppet och sedan det ena efter det andra. Sven och en stor del av hans folk flydde, men många av hans män föllo, och många fingo nåd. Så säger Thjodolv:

Skeppens härskare, Magnus,
gick själv i kampens tummel
dristigt fram i fören —
den bragden blev vida frejdad⁹.
Av jarlens män där föllo
ej få, och stort blev bytet,
när Magnus och hans kämpar
de långa snäckorna ödde.

Till flykt sig jarlen vände.
Men Olavs son, den milde,
gav sedan fred åt alla
som där om livet bådo.

Denna strid stod söndagen närmast före jul¹⁰. Så säger Thjodolv:

Den hårda kamp som modigt
av männen här blev kämpad
en söndag hölls — med glädje
gick hären fram till striden.
I högar flöto liken
av de åt döden märkta
på blodbestänkta vågen.
De sjönko sen i havet.

Konung Magnus tog där sju skepp från Svens män. Så säger Thjodolv:

Sju långskepp Magnus ödde,
den dyre Olavs arving.
Fursten fick seger — det sporde
med glädje sognska kvinnor¹¹.

Och än vidare kväder han:

Svens män ej fingo vända
till hemmet åter, konung!
Den färd de hit ha farit
har blivit hård för många.
Av stormen piskad, vågen
de bleka skallar rullar
på havets botten; skumstänkt
brusar böljan kring liken.

Sven flydde genast om natten till Själland med de män som hade kommit undan och som ville följa honom. Konung Magnus lade i land med sina skepp och lät genast om natten sitt folk gå i land. Tidigt om morgonen kommo de tillbaka från sitt strandhugg med stort byte. Detta omtalar skalden Thjodolv:

I går såg jag stora stenar
med hårda händer slungas:
skallarna klövos för slagen.
Fast stod ej danernas fylking.
Midt i landet vi lade
vårt skepp och gjorde strandhugg:
icke med ord allenast
lär Sven försvara sitt rike.

Magnus den godes historia - kapitel 31-37
Tillbaka till Magnus den godes förstasida

1. Söderut; rättare: västerut.
2. Åros: Aarhus i Jutland.
3. Se Olav den heliges historia kapitel 168 not 1.
4. »Jarlen» kallas Sven Estridsson, ehuru han redan fått konungatiteln, av Thjodolv, som helt naturligt ser saken från Magnus' synpunkt. Denne erkände icke Sven som konung. — Så konsekvent i den här och i det följande anförda dikten om Magnus (»Magnusflocken»).
5. »Brynjans blodare», poetisk omskrivning för »krigare».
6. Se Olav Tryggvessons historia kapitel 94 not 9.
7. De här förekommande benämningarna på olika slags kastvapen äro icke alla till sin betydelse fullt klara. »Snörespjut» (isl. snoerispjót) betecknade emellertid ett tyngre spjut som slungades medelst ett vid detsamma fäst snöre, »kastspjut» (isl. gaflak) och »kastpil» (isl. vigör) förmodligen olika slag av lättare kastspjut, »flintskaft» (isl. skeptifletta) slutligen ett slags kastvapen bestående av en i ena änden kluven stör, i vilken en spetsig och skarpeggad flinta var fastsatt.
8. Se Olav Tryggvessons historia kapitel 94 not 4.
9. Kring förstävarna stod i allmänhet den hårdaste striden.
10. Dvs. den 18 december (1043).
11. »Sognska kvinnor» betecknar naturligtvis här de norska kvinnorna i allmänhet.