Örjan Martinsson

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 50, 51, 52, 53, 54, 55, 56, 57, 58, 59, 60, 61, 62, 63, 64, 65, 66, 67, 68, 69, 70, 71, 72, 73, 74, 75, 76, 77, 78, 79, 80, 81, 82, 83, 84, 85, 86, 87, 88, 89, 90, 91, 92, 93, 94, 95, 96, 97, 98, 99, 100, 101, 102, 103, 104, 105, 106, 107, 108, 109, 110, 111, 112, 113, 114, 115, 116, 117, 118, 119, 120, 121, 122, 123, 124, 125, 126, 127, 128, 129, 130, 131, 132, 133, 134, 135, 136, 137, 138, 139, 140, 141, 142, 143, 144, 145, 146, 147, 148, 149, 150, 151, 152, 153, 154, 155, 156, 157, 158, 159, 160, 161, 162, 163, 164, 165, 166, 167, 168, 169, 170, 171, 172, 173, 174, 175, 176, 177, 178, 179, 180, 181, 182, 183, 184, 185, 186, 187, 188, 189, 190, 191, 192, 193, 194, 195, 196, 197, 198, 199, 200, 201, 202, 203, 204, 205, 206, 207, 208, 209, 210, 211, 212, 213, 214, 215, 216, 217, 218, 219, 220, 221, 222, 223, 224, 225, 226, 227, 228, 229, 230, 231, 232, 233, 234, 235, 236, 237, 238, 239, 240, 241, 242, 243, 244, 245, 246, 247, 248, 249, 250, 251

Kapitel 151
Konung Olavs och konung Anunds rådslag.

Konung Olav och konung Anund seglade nu österut längs sveakonungens rike, och om aftonen lade de i land på ett ställe som heter Barvik¹; där lågo konungarna om natten. Det märktes på svearna, att de voro angelägna att fara hem; en stor del av sveahären seglade under natten österut² längs kusten och stannade icke, förrän var och en kom hem till sitt. Då konung Anund blev varse detta, lät han blåsa till husting, så snart dagen grydde. Allt folket gick i land, och tinget blev satt. Konung Anund tog till orda: »Det är så», sade han, »som I, konung Olav, veten, att vi i sommar alla ha farit tillsamman och härjat vida omkring i Danmark. Vi ha fått mycket gods, men intet land. Jag har i sommar haft tre och ett halvt hundrade skepp, men nu äro icke mer än hundra skepp kvar. Nu synes det mig, att vi icke skola kunna uträtta något som vi få ära av med en så liten här som vi nu ha, även om I han sextio skepp, liksom I han haft i sommar. Det synes mig därför rådligast att fara tillbaka till mitt rike, och det är godt att »åka hem med hel vagn»³. Vi ha vunnit på denna färd och icke förlorat något. Nu vill jag, svåger Olav, tillbjuda Eder, att I faren hem med mig och att vi i vinter alla förbliva tillsamman. Tagen av mitt rike vad I behöven för att uppehålla Eder och de män som följa Eder! Låtom oss sedan, när våren kommer, fatta det beslut som synes oss bäst! Men om I hellre viljen välja den utvägen att ha vårt land till genomfart, då skolen I få lov därtill, om I viljen lära landvägen till Edert rike i Norge.»

Konung Olav tackade konung Anund för de vänskapliga anbud som han hade gjort honom. »Men om jag får råda», sade han, »så skola vi likväl fatta ett annat beslut; vi skola hålla denna här samlad, som nu är kvar. Jag hade först i sommar, innan jag for ifrån Norge, tre och ett halvt hundrade skepp, men då jag lämnade landet, utvalde jag av hela denna här de män som syntes mig dugligast; jag bemannade med dem dessa sextio skepp som jag nu har. Nu synes det mig också beträffande Edert folk, att de ha lupit bort som voro dådlösast och minst att sätta sin lit till; men jag ser här alla Edra hövdingar och styresmännen för hirden, och jag vet, att hirdmännen äro skickligast i vapnens bruk. Vi ha ännu en stor här och så goda skepp, att vi väl kunna ligga ute på skeppen hela vintern, såsom konungar ha gjort förr. Konung Knut kommer icke att ligga länge i Helgeå, ty där är icke hamn för en så stor mängd skepp som han har. Kanske kommer han att följa efter oss österut⁴; vi skola då draga oss undan, och då skall folk snart samlas till oss. Men om han vänder tillbaka dit, där det finnes hamnar som han kan ligga i med sin flotta, så skola säkert många av männen där längta hem lika mycket som här. Jag tror, att vi ha ställt så till i sommar, att bönderna både i Skåne och Halland veta, vad de skola syssla med. Konung Knuts här kommer snart att skingras åt alla håll, och då är det icke godt att veta, åt vem segern blir beskärd. Låtom oss först efterspana, vilket beslut han fattar!» Konung Olav slutade sitt tal så, att alla gåvo honom sitt bifall, och man beslöt att göra, såsom han önskade. Det sändes kunskapare till konung Knuts här, och de båda konungarna blevo liggande där de voro.

1. Var denna ort var belägen, känner man icke med säkerhet. Man gissar, att den legat någonstädes i Blekinge.
2. Österut; rättare: norrut.
3. Isländskt ordstäv.

Kapitel 152
Om konung Knut och Ulv jarl.

Konung Knut såg, att den norske och den svenske konungen styrde med sin här österut¹ längs kusten. Han sände genast folk i land och lät sina män rida landvägen dag och natt, allt efter som konungarnas här for sjövägen; några kunskapare foro fram, när de andra foro tillbaka. Konung Knut hade på det sättet varje dag underrättelse om deras färd; han hade också spejare i konungarnas här. När han fick veta, att en stor del av hären hade farit ifrån dem, styrde han med sin flotta tillbaka till Själland och lade sig med hela hären i Öresund. En del av flottan låg vid Själland och en del vid Skåne.

Dagen före Mikaelsmässan² red konung Knut upp till Roskilde, åtföljd av en stor skara män. Där hade hans svåger, Ulv jarl, tillredt ett gästabud för honom. Jarlen bjöd präktigt och var mycket glad. Konungen var fåmält och tämligen ovänlig. Jarlen talade till honom och sökte sådana samtalsämnen, som han trodde att konungen skulle tycka bäst om; men konungen svarade fåordigt. Då frågade jarlen, om han ville spela schack. Han sade ja därtill, och de togo schackbrädet och spelade.

Ulv jarl var mycket frispråkig och oförvägen både i ord och i allt annat; men han var en mycket handlingskraftig man, då det gällde hans makt, och en duktig krigare. Det finnes en lång saga om honom. Ulv jarl var den mäktigaste mannen i Danmark näst efter konungen. En syster till Ulv jarl var Gyda, som var gift med jarlen Gudini Ulvnadrsson. Deras söner voro den engelske konungen Harald, Toste jarl, Valthjov jarl, Morukåre jarl och Sven jarl; deras dotter var Gyda, som blev gift med den engelske konungen Edvard den gode³.

Kapitel 153
Dråpet på Ulv jarl.

Medan konung Knut och Ulv jarl spelade vid schackbrädet, gjorde konungen ett svårt feldrag. Då tog jarlen en springare ifrån honom. Konungen flyttade tillbaka hans pjäs och sade, att han skulle göra ett annat drag. Jarlen blev ond och slog ned schackbrädet, steg upp och gick sin väg. Konungen sade: »Springer du nu, Ulv den fege?» Jarlen vände sig om vid dörren och sade: »Längre skulle du ha sprungit vid Helgeå, om du hade kommit åt. Du kallade mig icke Ulv den fege, när jag seglade fram för att hjälpa dig, då svearna piskade eder som hundar.» Därefter gick jarlen ut och gick till sängs. Strax därefter gick även konungen till vila. Morgonen därpå, då konungen klädde sig, sade han till sin skosven: »Gå till Ulv jarl och dräp honom!» Svennen gick, var borta en stund och kom tillbaka. Då sade konungen: »Dräpte du jarlen?» Han svarade: »Jag dräpte honom icke, ty han var gången till Luciuskyrkan¹.»

En man hette Ivar vite; han var norrman till börden. Han var konung Knuts hirdman och bodde i samma härbärge som konungen. Konungen sade till Ivar: »Gå du och dräp jarlen!» Ivar gick till kyrkan, trädde in i koret och stötte ett svärd igenom jarlen. Där fick Ulv jarl sin bane. Ivar gick till konungen och hade ett blodigt svärd i handen. Konungen frågade: »Dräpte du nu jarlen?» Ivar svarade: »Nu dräpte jag honom.» »Det gjorde du rätt i», sade konungen.

Efter det att jarlen hade blivit dräpt, stängde munkarna kyrkan. Detta, omtalades för konungen. Han sände då en man till munkarna och bad dem öppna kyrkan och sjunga mässor; de gjorde såsom konungen befallde. Då konungen kom till kyrkan, skänkte han så stora jordegendomar åt kyrkan, att de utgöra ett stort härad, och därav förkovrades denna stiftelse mycket sedan. Dessa jordar ha alltsedan tillhört kyrkan. Konung Knut red sedan ut till sina skepp och låg där länge om hösten med en mycket stor här.

1. Österut; rättare: norrut.
2. Mikaelsmässan: en högtid som inom den katolska kyrkan firas till ära för ärkeängeln Mikael den 29 september.
3. Gudini Ulvnadrsson är den bekante engelske jarlen Godwine, Wulfnots son, som spelade en mycket betydande roll i Englands politiska historia under förra hälften av l000-talet (död 1053). Av de här uppräknade Harald, Toste, Valthjov, Morukåre och Sven, voro endast de två förstnämnda och den sistnämnde söner till Godwine och Gyda, som emellertid hade fyra andra, här icke omtalade söner. Av de här omnämnda sönerna blev Harald år 1066 Englands konung, men stupade samma år i slaget vid Hastings emot Vilhelm erövraren. Toste, jarl av Northumberland, hade kort förut stupat vid Stamford-bridge, där han kämpade på Harald hårdrådes sida emot sin broder Harald. Sven, jarl av Mercia, dog på en pilgrimsfärd år 1052. — Morukåre och Valthjov voro däremot icke Godwines söner. Morukåre (feng. Morkere), som efter Toste blev jarl i Northumberland, var son till jarlen Ælfgar av Mercia. Valthjovs fader var Sigurd, jarl av Northumberland. — Edvard den gode, som äktade Godwines dotter Gyda (feng. Eadgyth), är den engelske konungen Edvard III bekännaren (1042—1066).

1. Lucius, påve år 253—254, led enligt — en dock numera som oriktig ansedd — uppgift martyrdöden och dyrkades därför på vissa ställen såsom helgon.

Kapitel 154
Om konung Olav och svearna.

När konung Olav och konung Anund sporde, att konung Knut hade seglat till Öresund och låg där med sin flotta, höllo de båda konungarna husting. Konung Olav talade och sade, att det hade gått, såsom han hade gissat, att konung Knut icke hade stannat länge i Helgeå. »Jag väntar nu», sade han, »att än mera skall komma att gå efter min förmodan i det som vi ha med varandra att göra. Nu har han föga folk i jämförelse med vad han hade i somras, och han kommer att ha ännu mindre längre fram, ty det är icke mindre okärt för dem än för oss att ligga ute på skeppen i höst. Segern blir oss säkert beskärd, om vi blott icke sakna ihärdighet och mod. Det har varit så i sommar, att vi ha haft den minsta hären, och de ha likväl genom oss mist både män och gods.» Då började svearna att tala och sade, att det icke var rådligt att vänta där på vintern och frosten — »fastän norrmännen ägga därtill. De ha icke reda på, huru isen kan lägga sig här; ofta fryser hela havet på vintrarna. Vi vilja fara hem och icke stanna här längre.» Svearna, ropade högt och talade i munnen på varandra. Det blev beslutat, att konung Anund for därifrån med hela sin här, men konung Olav stannade kvar.

Kapitel 155
Om Egil och Tove.

Medan konung Olav låg där, hade han ofta samtal och överläggningar med sitt folk. Det hände en natt, att Egil Hallsson¹ och en man, som hette Tove Valgautsson, skulle hålla vakt på konungens skepp. Tove härstammade från Västergötland och var en högättad man. Medan de sutto på vakt, fingo de höra gråt och jämmer från det ställe där fångarna sutto bundna; dessa voro om nätterna fjättrade uppe i land. Tove sade, att det gjorde honom ondt att höra på deras skrik, och föreslog Egil, att de skulle gå dit och lösa männen och låta dem löpa sin väg. De gjorde så, gingo dit, skuro av banden och läto alla männen löpa sin väg. Denna gärning blev mycket illa omtyckt; konungen var också så vred, att de voro i fara att mista livet. När Egil sedan var sjuk, dröjde det länge, innan konungen ville gå till honom och se om honom, ehuru många män bådo för honom. Då ångrade Egil djupt, att han hade handlat så, att det misshagade konungen, och bad konungen om förlåtelse; konungen gav honom den till sist. Konung Olav lade sina händer över Egils sida på det ställe där värken var och läste sina böner; genast lade sig all värken. Därefter tillfrisknade Egil. Tove fick sedan förlikning av konungen. Det berättas, att han för att få den skulle föra sin fader till konung Olav. Valgaut var en fullständig hedning, men han blev omvänd till kristendomen genom konungens ord och dog, så snart han hade blivit döpt.

De bundna fångarna.

1. Egil var en av de unga isländingar som på Olavs befallning hade kommit till Norge; se ovan kapitel 129.

Kapitel 156
Svek emot konung Olav.

Då konungen talade med sina män, sökte han råd hos hövdingarna, vad han skulle taga sig före. De voro föga eniga. Den ene ansåg det för orådligt, som den andre tyckte vara lämpligt, och de överlade länge hit och dit om vad de skulle göra. Spejare från konung Knut voro ständigt i deras här, inläto sig i samtal med många män och erbjödo pänningar och vänskap å konung Knuts vägnar. Många läto locka sig och gåvo löfte om att de skulle bliva konung Knuts män och hålla landet honom tillhanda, om han komme till Norge. Detta blev senare uppenbart om många, ehuru det till en början hölls hemligt. Somliga togo genast emot pänninggåvor, andra fingo löfte om pänningar senare. Men det fanns många, som redan förut hade tagit emot stora vängåvor av konung Knut, ty det sades med sanning om honom, att alla sådana män, som syntes honom duga något till och som ville komma till honom och bliva hans vänner, fingo händerna fulla av gods. Därav blev han mycket älskad, hans givmildhet var störst emot utländska män och allra störst emot dem som kommo längst borta ifrån.

Kapitel 157
Konung Olavs rådslag.

Konung Olav hade ofta samtal och sammankomster med sina män och sporde dem till råds. Då han fann, att var och en yttrade sig på sitt sätt, började han misstänka, att det fanns några som sade något annat än vad de verkligen tyckte vara rådligast, och att det icke var säkert, att alla höllo sin tro emot honom. Många rådde ivrigt till att de skulle begagna sig av vinden och segla till Öresund och vidare norrut till Norge; de sade, att danerna icke skulle våga att anfalla dem, även om de låge där med en stor här. Men konungen var en så klok man, att han insåg, att detta var ogörligt; han visste också, att Olav Tryggvesson, då han gick till anfall med en ringa styrka mot en stor här, hade fått erfara annat, än att danerna icke vågade att kämpa. Konungen visste också, att det i konung Knuts här fanns många norrmän. Han misstänkte, att de som gåvo honom detta råd, voro trognare vänner till konung Knut än till honom. Konung Olav avgjorde då saken och sade, att de som ville följa honom skulle göra sig redo och fara landvägen över det övre Götaland till Norge. »Men våra skepp», sade han, »och alla saker som vi icke kunna föra med oss skall jag sända österut till sveakonungens rike och låta taga vara på det åt oss där.»

Kapitel 158
Hårek från Thjotta seglar hem.

Hårek från Thjotta svarade på konung Olavs tal och sade så: »Det är lätt att se, att jag icke orkar att gå till fots till Norge. Jag är gammal och tungför och föga van vid att gå. Jag vill icke heller gärna skiljas från mitt fartyg; jag har nedlagt så mycken omsorg på det skeppet och dess utrustning, att det gör mig ondt att låta mina fiender taga det.» Konungen svarade: »Far du med oss, Hårek! Vi skola bära dig efter oss, om du icke orkar att gå.» Hårek kvad då en visa:

Guldets fiende!¹ Redan
jag stadgat min håg att rida
den långa sjöhästen² hädan
och ej till fots att vandra,
även om, givmilde herre,
Knut den mäktige ligger
ute med härskepp i sundet³.
För feghet ingen mig skyller.

Därpå rustade konung Olav sig för färden. Männen togo med sig sina gångkläder och vapen, och på de dragare som man kunde anskaffa klövjades kläder och lösören. Han sände några, män att föra sina skepp österut⁴ till Kalmar; de läto där draga skeppen på land och lägga alla redskapen och lasten i förvar.

Hårek gjorde som han hade sagt. Han väntade på gynnsam vind och seglade sedan västerut förbi Skåne, till dess han kom till Halar⁵; det var på kvällen och det var stark medvind. Då lät han lägga ned seglet och masten, taga ned väderflöjeln och hölja hela skeppet ovanför vattenlinjen med gråa tältdukar; han lät sina män ro endast i några få rum förut och akterut, men lät de flesta männen sitta lågt ned i fartyget. Konung Knuts vaktmanskap såg skeppet och talade sig emellan om vad det kunde vara för ett fartyg. De gissade, att det förde salt eller sill, eftersom de sågo få män, rodden var dålig och skeppet syntes dem grått och otjärat och liksom urblekt av solen; de sågo också, att det låg djupt i vattnet. Men när Hårek kom fram i sundet och förbi flottan, lät han resa masten och hissa seglet och lät sätta upp den förgyllda väderflöjeln; seglet var vitt som snö och randigt med röda och blå ränder. Detta sågo konung Knuts män och sade till konungen, att det såg ut, som om konung Olav hade seglat där förbi. Konung Knut svarade, att konung Olav var en så klok man, att han icke skulle ha farit med ett enda skepp igenom konung Knuts här; han trodde snarare, att det hade varit Hårek från Thjotta eller någon hans like. Man håller för troligt, att konung Knut vetat om Håreks färd, och att denne icke skulle ha farit så, om icke förut vänskapliga ord hade växlats mellan honom och konung Knut. Detta blev uppenbart senare, då vänskapen mellan konung Knut och Hårek blev allmänt bekant. Hårek diktade denna vers, då han seglade norrut förbi Väderön:

Ej skola de fagra kvinnor
från Lund och de danska ungmor
ha det till löje — jag ilar
ön förbi med mitt långskepp —,
att mod jag skulle sakna
vita armars gudinna!⁶
nu i höst att segla
tillbaka hem över havet.

Hårek fortsatte sin färd och stannade icke, förrän han kom norrut till Hålögaland och hem till sin gård på Thjotta.

1. »Guldets fiende» är den frikostige mannen; här rosande benämning för konung Olav.
2. »Sjöhästen»; poetisk beteckning för skeppet.
3. Sundet, d.v.s. Öresund.
4. Österut; rättare: norrut.
5. Halar: Hölviken innanför Skanör.
6. Poetisk omskrivning för kvinna.

Kapitel 159
Konung Olavs färd från Svithiod.

Konung Olav begynte nu sin färd. Han drog först upp genom Småland och kom fram i Västergötland; han for stillsamt och fredligt fram, och landets innebyggare gåvo honom och hans män god hjälp. Konungen for så, till dess han kom ned i Viken, och fortsatte sedan norrut längs Viken, till dess han kom till Sarpsborg. Där stannade han och lät ställa i ordning för vinteruppehåll. Konungen gav större delen av hären hemlov, men behöll hos sig så många av ländermännen som det syntes honom lämpligt. Där voro hos honom alla Arne Armodssons söner; dessa voro de som åtnjöto den största hedern av konungen. Vid denna tid kom Gelle Thorkelsson till konung Olav; han hade på sommaren kommit från Island, såsom förut är skrivet¹.

1. Se ovan kapitel 136.

Kapitel 160
Om skalden Sigvat.

Skalden Sigvat hade länge varit hos konung Olav, såsom förut är omtalat, och konungen hade gjort honom till sin stallare. Sigvat hade icke lätt för att uttrycka sig i obundet tal, men versen föll sig så lätt för honom, att han kvad utan förberedelse, såsom om han talade vanligt språk. Han hade varit på handelsfärder i Valland, och på den resan hade han även kommit till England, träffat Knut den mäktige och av honom fått lov att fara till Norge, såsom förut är skrivet¹. Då han kom hem till Norge, begav han sig genast till konung Olav och träffade honom i Borg. Han trädde inför konungen, då denne satt till bords. Sigvat hälsade honom, men konungen endast såg på honom och teg. Sigvat kvad:

Konung, hem tillbaka
din stallare nu är kommen.
Lyss till min ord! Må hirden
fatta rätt vad jag talar!
Säg, var du tänkt att giva
mig bänkplats bland männen, herre!
Lika kära mig äro
alla säten i salen.

Då besannades det, som är ett gammalt ordstäv, att »många äro konungens öron». Konung Olav hade sport allt om Sigvats färd och visste, att han hade träffat konung Knut. Konung Olav sade till Sigvat: »Icke vet jag, om du fortfarande tänker vara min stallare eller om du nu har blivit konung Knuts man.» Sigvat kvad:

Knut, på ringar givmild,
sporde, om så jag ville
min tjänst åt honom ägna
som förr åt den muntre Olav.
Mitt svar av ärligt sinne
jag gav, att mig det höves
att blott en herre tjäna.
Godt föredöme ha vi².

Då sade konung Olav, att Sigvat skulle gå till den plats där han förut hade brukat sitta. Sigvat vann snart åter samma ynnest hos konungen som han hade haft förut.

Olav den heliges historia - kapitel 161-170
Tillbaka till Olav den heliges förstasida

1. Se ovan kapitel 146.
2. Sigvat tänker väl här på andra skalders förhållande till sin konung, t. ex. Hallfreds till Olav Tryggvesson (läs mer om denne skald).