Örjan Martinsson

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 50, 51, 52, 53, 54, 55, 56, 57, 58, 59, 60, 61, 62, 63, 64, 65, 66, 67, 68, 69, 70, 71, 72, 73, 74, 75, 76, 77, 78, 79, 80, 81, 82, 83, 84, 85, 86, 87, 88, 89, 90, 91, 92, 93, 94, 95, 96, 97, 98, 99, 100, 101, 102, 103, 104, 105, 106, 107, 108, 109, 110, 111, 112, 113, 114, 115, 116, 117, 118, 119, 120, 121, 122, 123, 124, 125, 126, 127, 128, 129, 130, 131, 132, 133, 134, 135, 136, 137, 138, 139, 140, 141, 142, 143, 144, 145, 146, 147, 148, 149, 150, 151, 152, 153, 154, 155, 156, 157, 158, 159, 160, 161, 162, 163, 164, 165, 166, 167, 168, 169, 170, 171, 172, 173, 174, 175, 176, 177, 178, 179, 180, 181, 182, 183, 184, 185, 186, 187, 188, 189, 190, 191, 192, 193, 194, 195, 196, 197, 198, 199, 200, 201, 202, 203, 204, 205, 206, 207, 208, 209, 210, 211, 212, 213, 214, 215, 216, 217, 218, 219, 220, 221, 222, 223, 224, 225, 226, 227, 228, 229, 230, 231, 232, 233, 234, 235, 236, 237, 238, 239, 240, 241, 242, 243, 244, 245, 246, 247, 248, 249, 250, 251

Kapitel 121
Om hordarna.

Efter det att konung Olav och Erling Skjalgsson hade träffats på Ogvaldsnes, blev det på nytt missämja emellan dem, och denna växte, till dess att därav uppstod full fiendskap dem emellan. Konung Olav for på gästning i Hordaland om våren; han drog upp till Voss, emedan han hade sport, att folket där var föga kristet. Han höll ting med bönderna på ett ställe som heter Vang; bönderna kommo dit manstarka och fullt beväpnade. Konungen uppmanade dem att antaga kristendomen, men bönderna bjödo honom strid, och det kom så långt, att man fylkade sin här å ömse sidor. Men när det kom till stycket, grepos bönderna av fruktan, och ingen ville stå främst; slutet blev det, som gagnade dem mest, att de underkastade sig konungen och antogo kristendomen. Konungen skildes icke därifrån, förrän allt folket hade blivit kristnat.

Det hände en dag, att konungen red sin väg fram och sjöng sina psalmer. När han kom midt emot några där belägna högar, stannade han och sade: »Dessa mina ord skola gå från man till man, att jag anser det rådligt, att aldrig mer någon norsk konung far emellan dessa högar.» Det säges också, att de flesta konungar ha tagit sig i akt därför allt sedan.

Sedan for konung Olav ut till Ostrarfjord¹, kom där till sina skepp, for så norrut i Sogn och tog gästning där under sommaren. När det led ut på hösten, styrde han in i fjorden² och drog därifrån upp till Valdres; där var förut hedet. Konungen for så raskt som möjligt upp till sjön³. Där överrumplade han bönderna och tog deras skepp; han gick själv ombord på dem med hela sin här. Sedan sände han ut tingsbudkavle; tinget sattes så nära sjön, att konungen hade fullständig tillgång till skeppen, om han tyckte sig behöva dem. Bönderna kommo till tinget i stort antal och fullt beväpnade. Konungen bjöd dem att antaga kristendomen; men bönderna ropade emot och bådo honom tiga och gjorde därvid stort buller och vapenbrak. Då konungen märkte, att de icke ville lyssna till det som han förkunnade dem, och såg att de hade en så stor skara, att han icke kunde upptaga strid med dem, ändrade han sitt tal och frågade, om det fanns några män på tinget, som hade sådana käromål mot varandra, att de ville, att han skulle förlika dem. Det märktes snart på böndernas tal, att det var många där som voro oense sinsemellan, ehuru de hade gått i flock, då det gällde att tala emot kristendomen. Så snart bönderna började att framlägga sina käromål, skaffade sig var och en ett följe för att stödja sin sak. Så förgick hela den dagen, och på kvällen upplöstes tinget.

Så snart bönderna hade sport, att konungen hade farit genom Valdres och hade kommit till bygden, hade de låtit utsända »härpil»⁴ och hade kallat samman fri och träl. Med den hären hade de dragit emot konungen, men vida omkring låg då bygden öde. Bönderna förblevo samlade, då tinget upplöstes. Detta fick konungen veta. När han kom ombord på sina skepp, lät han om natten ro tvärs över sjön. Där lät han sina män gå upp i bygden, bränna och plundra. Dagen därpå rodde de från näs till näs, och överallt lät konungen bränna bygden. När de bönder som voro samlade sågo röken och elden från sina gårdar, skilde de sig ifrån hären; var och en begav sig därifrån och sökte sig hem för att se, om han kunde finna sitt husfolk. Men så snart skaran råkade i förvirring, sprungo männen om varandra, till dess det hela upplöstes i små flockar. Konungen rodde över sjön och brände på båda stränderna. Då kommo bönderna till honom, bådo om miskund och lovade att underkasta sig. Alla, som kommo till honom och bådo därom, gav han fred och lät dem behålla sin egendom. Ingen talade nu längre emot kristendomen; konungen lät döpa folket och tog gisslan av bönderna. Konungen stannade där länge om hösten. Han lät draga skeppen över eden mellan sjöarna. Konungen färdades icke mycket i landet uppe från sjöarna, ty han misstrodde bönderna. Han lät bygga och inviga kyrkor där och tillsatte präster. Men när konungen väntade, att det skulle bliva frost, drog han längre upp i landet och kom fram till Toten.

Detta, att konung Olav hade bränt i Upplanden, omtalar Arnor jarlaskald, då han diktade om hans broder Harald:⁵

Ett släktarv det var, då kungen⁶
brände Upplandens gårdar;
folket umgällde furstens
vrede — hans, som är främst bland männen.
De kraftiga bönderna ville
ej lyda segerns herre⁷.
Faran var stor — men galgar
åt konungens fiender restes.

Sedan for konung Olav norrut genom Dalarna⁸ ända till fjället⁹ och stannade icke, förrän han kom till Tråndheim och fram till Nidaros. Där rustade han för vinteruppehåll och satt där över vintern. Detta var den tionde vintern av hans konungadöme. Sommaren förut hade Einar »tambarskälve» farit ur landet och begivit sig västerut till England. Han träffade där sin släkting Håkon jarl¹⁰ och stannade hos honom en tid. Därefter for Einar till konung Knut och fick av honom stora gåvor. Sedan for han söderut över havet ända ned till Rom och kom tillbaka sommaren därpå. Han begav sig då till sina gårdar, och han och konung Olav träffades icke.

1. Ostrarfjord: nu Osterfjorden, en av de fjordarmar som omgiva den stora ön Oster norr om Bergen.
2. Dvs. Sognefjorden.
3. Vilken sjö som avses är ovisst, snarast väl nuv. Vangsmjøsen, till vilken Olav först kom på sin väg från Sognefjordens innersta del.
4. Se Olav Tryggvessons historia kapitel 65 not 2.
5. Versen är hämtad ur Arnors arvdråpa över Harald hårdråde (jfr biografin om Arnor).
6. »Kungen», dvs. Harald hårdråde.
7. »Segerns herre» är den segrande eller segerrike krigaren, här: Harald hårdråde.
8. Dalarna: Gudbrandsdalen.
9. Dvs. Dovrefjället, över vilket vägen gick in i nordliga Norge.
10. Einar var gift med Bergljot, dotter till Håkon Jarl den mäktige och halvsyster till den yngre Håkons fader Erik. Jfr Olav Tryggvessons historia kapitel 19 och ovan kapitel 21.

Kapitel 122
Magnus den godes födelse.

Alvhild hette en kvinna, som räknades för konungens tjänarinna. Hon var likväl av god ätt och var den fagraste bland kvinnor; hon vistades vid konung Olavs hird. Denna vår hände det, att Alvhild var havande; konungens förtrogna visste, att denne var fader till barnet. Så begav det sig en natt, att Alvhild blev sjuk. Där voro endast få människor närvarande: några kvinnor, en präst, skalden Sigvat och några få andra. Alvhild led mycket, och hon var nära döden. Hon födde ett gossebarn. Det dröjde en stund, innan de säkert visste, om barnet var vid liv. Då barnet började andas — och dock mycket svagt — bad prästen Sigvat, att han skulle gå och underrätta konungen. Sigvat svarade: »Jag törs för ingen del väcka konungen, ty han har förbjudit alla att störa hans sömn, innan han vaknar av sig själv.» Prästen genmälte: »Det är nödvändigt, att detta barn blir döpt; det synes mig icke kunna leva.» Sigvat sade: »Hellre vågar jag råda därtill, att du döper barnet, än att jag väcker konungen; jag skall taga emot bannorna och giva honom namn.» De gjorde så; gossen blev döpt och fick namnet Magnus.

Morgonen därpå, då konungen hade vaknat och var klädd, omtalade man för honom alla dessa händelser. Då lät konungen kalla Sigvat till sig och sade: »Hur kunde du vara så djärv, att du lät döpa mitt barn, utan att jag visste om det?» Sigvat svarade: »Därför att jag ville hellre giva två människor åt Gud än en åt djävulen.» Konungen frågade: »Huru kunde något sådant stå på spel?» Sigvat svarade: »Barnet var nära döden, och det hade varit djävulens, om det hade dött odöpt; men nu blev det Guds. Jag visste också, att även om du bleve vred på mig, så kunde det dock icke gälla mer än mitt liv; men om du vill, att jag skall mista det för denna saks skull, så väntar jag att få bliva Guds man.» Konungen sade: »Varför lät du gossen få namnet Magnus? Det namnet har icke brukats i vår ätt.» Sigvat svarade: »Jag uppkallade honom efter konung Karlamagnus¹, som jag visste vara den bäste man i världen.» Då sade konungen: »Du är en stor lyckoman, Sigvat! Det är icke underligt, att lycka följer förstånd; men det är märkligt, som stundom händer, att samma lycka följer ovisa män och att okloka råd vändas till lycka.» Konungen var nu mycket glad. Denne gosse föddes upp och blev snart en lovande yngling, då han blev äldre.

1. »Karlamagnus», de gamla nordbornas namn för Carolus Magnus, Karl den store.

Kapitel 123
»Sälsbane» blir dräpt.

Samma vår gav konung Olav Åsmund Grankelsson¹ en »syssla»² på Hålogaland att dela med Hårek på Thjotta. Denne hade förut haft hela, dels som inkomst, dels som ämbete³. Åsmund hade en skuta och nära trettio väl beväpnade män. När Åsmund kom norrut, träffade han Hårek. Åsmund meddelade honom, huru konungen hade ordnat med sysslan och visade fram konungens igenkänningstecken. Hårek svarade, att konungen finge råda för vem som skulle ha sysslomansämbete. »Men likväl», sade han, »gjorde de förra konungarna icke så, att de minskade rättigheterna för oss, som äro födda till att få makt av konungarna, för att överlämna dem åt bondsöner, som icke förut ha haft sådant om händer.» Ehuru det märktes på Hårek, att detta var honom emot, lät han likväl Åsmund övertaga sysslan, såsom konungen hade sändt bud om.

Åsmund for hem till sin fader och stannade där en liten tid. Sedan for han norrut till sin syssla i Hålogaland. Då han kom norrut till Langö, bodde där två bröder; den ene hette Gunnstein och den andre Karle. De voro rika och mycket ansedda män. Gunnstein förestod driften på gården och var den äldste av bröderna. Karle var en vacker man och mycket praktlysten. Bägge hade de färdighet i många stycken. Åsmund blev väl mottagen där och stannade där en tid. Han inkrävde från sysslan så mycket han kunde få. Karle talade med Åsmund om att han ville fara med honom söderut till konung Olav och söka att bliva upptagen i hirden. Åsmund tillrådde detta och lovade Karle sitt förord hos konungen, så att han skulle kunna uppnå, vad han önskade. Karle slog sig sålunda i följe med Åsmund.

Åsmund fick veta, att Åsbjörn »sälsbane»⁴ hade farit söderut till fisket i Vågar⁵ med ett lastskepp som han ägde och nära tjugo man, och att man nu kunde vänta honom tillbaka. Åsmund och hans följeslagare foro sin väg söderut längs kusten; de hade motvind, men dock icke stark. De mötte skepp som tillhörde den i Vågar samlade fiskeflottan. De förhörde sig då i tysthet om Åsbjörns färd, och det sades dem, att han var på väg söderifrån. Åsmund och Karle voro sängkamrater och mycket goda vänner. En dag, då Åsmund och hans män rodde fram längs ett sund, seglade ett lastfartyg mot dem. Skeppet var lätt att känna igen; det var ljust på sidorna, målat både med vit och röd färg. Det hade ett randigt segel. Då sade Karle till Åsmund: »Du talar ofta om att du är mycket nyfiken att få se den där Åsbjörn »sälsbane». Icke kan jag känna skepp, om det icke är han som nu seglar där.» Åsmund svarade: »Gör mig den tjänsten, kamrat, och säg till mig, när du känner igen honom!» Nu gingo skeppen tätt förbi varandra, och Karle sade: »Där sitter »sälsbane» vid rodret i blå kjortel.» Åsmund svarade: »Jag skall giva honom en röd kjortel.» Därefter slungade Åsmund ett spjut mot Åsbjörn »sälsbane»; det träffade honom midt i bröstet och gick tvärs igenom honom, så att det fastnade i huvudbrädan⁶. Åsbjörn föll död ned från styret. De foro sedan var åt sitt håll.

Åsbjörns lik fördes norrut till Thråndarnes⁷. Sigrid lät sända bud till Bjarkö efter Thore hund⁸. Han kom dit, då Åsbjörns lik hade blivit omskött efter deras sed. Då de foro därifrån, valde Sigrid ut gåvor till sina vänner. Hon följde Thore till skeppet, och innan de skildes, sade hon: »Det är nu så, Thore, att min son Åsbjörn lydde dina vänskapsfulla råd. Nu blev honom icke långt liv nog beskärt till att löna det, såsom det var värdt. Fastän jag är mindre skickad till det, än han skulle ha varit, så skall jag dock visa min goda vilja. Nu är här en gåva, som jag vill giva dig, och jag skulle önska, att den komme dig väl till nytta.» Hon räckte honom ett spjut: »Här är nu det spjut som genomborrade min son Åsbjörn, och blodet sitter ännu kvar på det. Du skall då så mycket snarare minnas, att spjutet passar till det sår som du såg på din broderson Åsbjörn. Nu skulle du handla manligt, om du släppte detta spjut ifrån dina händer så, att det stode i bröstet på Olav digre. Jag lovar, att du skall bliva var mans niding, om du icke hämnas Åsbjörn.» Därmed gick hon bort. Thore blev så vred över hennes ord, att han icke kunde svara. Han tänkte icke på att släppa spjutet och aktade icke på landgången, och han skulle ha fallit i vattnet, om icke hans män hade fattat tag i honom och stödt honom, då han gick ut på skeppet. Det var ett spjut med inlagda figurer, icke stort, med guldbeslagen fal⁹.

Thore och hans män rodde hem till Bjarkö. Åsmund och hans följeslagare seglade sin väg, till dess de kommo söderut till Tråndheim till konung Olav. Åsmund berättade då för konungen, vad som hade tilldragit sig på hans resa. Karle blev konungens hirdman; han och Åsmund höllo troget sin vänskap. Det samtal som Åsmund och Karle hade haft med varandra, innan Åsbjörn blev dräpt, kunde icke hållas hemligt, ty de omtalade det själva för konungen. Men det var där, såsom det säges, att »var och en har en vän bland sina ovänner». Där voro några som lade detta på minnet, och därigenom kom det fram till Thore hund.

1. Om denne se ovan kapitel 106.
2. »Syssla» kallades en »sysslomans» ämbete och hans förvaltningsdistrikt; jfr ovan kapitel 61 not 1.
3. Dvs. Hårek hade delvis haft rätt att i egenskap av länsherre själv uppbära inkomsterna från detta förvaltningsområde, delvis skulle han såsom konungens ombudsman uppbära dem för dennes räkning.
4. Om denne se ovan kapitel 117 ff.
5. Det här åsyftade Vågar är nuv. Vaagan på ön Leka i nordligaste delen av det gamla Naumudalsfylke på gränsen till Hålogaland.
6. Se Olav Tryggvessons historia kapitel 108 not 3.
7. Thråndarnes på Omd var Åsbjörns hem; jfr ovan kapitel 117 med not 2.
8. Thore var Åsbjörns farbroder; se ovan början av kapitel 117.
9. »Fal» kallades det rörformiga metallstycke varmed spjutsudden var fäst vid skaftet.

Kapitel 124
Om konung Olav.

När det led ut på våren, gjorde konung Olav sig redo och utrustade sina skepp. Sedan for han om sommaren söderut längs kusten, höll ting med bönderna, förlikte män och införde ordning och skick i landet; han uppbar också de kungliga intäkterna, där han kom. Om hösten for konungen österut ända till landsgränsen. Konung Olav hade nu kristnat landet överallt där det var stora bygder; han hade också givit lag över hela landet. Han hade även lagt under sig Orknöarna, såsom förut är omtalat¹. Han hade också haft bud både till Island och Grönland och Färöarna och skaffat sig många vänner där. Konung Olav hade sändt timmer till en kyrka till Island, och denna kyrka byggdes på Thingveller², där alltinget hålles. Han hade också medsändt en stor klocka, som ännu finnes där. Detta hände, efter det att isländingarna hade ändrat sin lag och infört kristen rätt enligt det bud som konung Olav hade sändt³. Sedan foro många framstående män från Island och blevo konung Olavs handgångne män; bland dem voro Thorkel Eyjolvsson⁴, Thorleik Bollesson⁵, Thord Kolbeinsson⁶, Thord Borksson, Thorgeir Håvarsson⁷, Thormod »Kolbrunsskald»⁷. Konung Olav hade sändt vängåvor till många hövdingar på Island, och de sände honom såsom gengåvor sådana saker som funnos där och som de trodde, att han skulle sätta mest värde på. Men under dessa vänskapsbevis, som konungen gav Island, lågo ännu flera ting dolda, som senare blevo uppenbara.

1. Jfr ovan kapitel 96—103.
2. »Thingveller» (tingsslätten) är namnet på den plats — ett gammalt lavafält — ungefär 5 mil nordost om nuv. Reykjavik, där alltinget hölls allt ifrån dess tillkomst år 930 ända till år 1800, då det flyttades till Reykjavik. Slätten, som genomflytes av en liten å, »Öxarån», begränsas i söder av en sjö, som efter tingsplatsen bär namnet »Thingvallavatn», i norr av vulkanen »Skjaldbreidur», i öster och väster av ett par tvärbranta klyftor. Vid randen av den västra klyftan reser sig en höjd, »lagberget», där lagsagomannen hade sitt säte och som var medelpunkten för de offentliga förhandlingarna.
3. Se ovan början av kapitel 60.
4. Thorkel Eyjolvsson, bekant särskilt från Laxdölasagan, bodde på gården Hvamm vid Hvammsfjorden i västra Island.
5. Thorleik Bollesson var en son till den Bolie Thorlaksson som omtalas i Olav Tryggvessons historia kapitel 82.
6. Om skalden Thord Kolbeinsson se särskild sida.
7. Thorgeir Håvarsson och Thormod Bersesson med tillnamnet »Kolbrunsskald» redovisas på denna sida.

Kapitel 125
Om isländingarnas rådslag.

Konung Olav sände denna sommar Thoraren Nevjolvsson¹ till Island i sina ärenden. Thoraren styrde med sitt skepp ut ur Tråndheim, på samma gång som konungen for därifrån, och följde honom söderut till Möre. Sedan seglade Thoraren ut på havet och fick så god vind, att det icke dröjde mer än fyra dygn, förrän han nådde Eyrar² på Island. Han for genast till alltinget och kom dit, då männen voro samlade vid lagberget³. Han gick genast till lagberget.

När männen hade avslutat sina rättsförhandlingar, tog Thoraren Nevjolvsson till orda: »Jag skildes för fyra dagar sedan från konung Olav Haraldsson. Han sände hit till landet till alla hövdingar och styresmän och tillika till hela allmogen, män och kvinnor, unga och gamla, rika och fattiga, Guds och sin hälsning och sade, att han vill vara eder herre, om I viljen vara hans män, och att han önskade, att I skullen vara varandras vänner och hjälpare till allt godt». Männen svarade vänligt på hans tal; de sade sig alla gärna vilja vara konungens vänner, om han vore vän till folket där i landet. Då tog Thoraren åter till orda: »Det budet följer med konungens hälsning, att han begär i vänskap av nordländingarna⁴, att de giva honom den ö eller det utskär som ligger utanför Eyjafjord⁵ och som man kallar Grimsö; till gengäld vill han skänka de nyttigheter från sitt land som männen kunna önska av honom. Han sände särskilt bud till Gudmund på Modruveller⁶, att han skulle understödja denna sak, ty han har sport, att han har det största inflytandet där.» Gudmund svarade: »Jag vill gärna ha konung Olavs vänskap, och jag tror att den är till mycket större nytta för mig än det utskär som han begär. Men konungen har icke fått rätt besked däri, att jag skulle ha större makt däröver än andra, ty det är nu gjort till allmänning. Nu skola vi hålla möte oss emellan, vi män som ha mest gagn av ön.» Därefter gingo männen till sina bodar.

Sedan höllo norrländingarna möte sig emellan och överlade om denna sak. Var och en gav då det råd som syntes honom lämpligast. Gudmund understödde denna sak, och många andra rättade sig efter honom. Då frågade man, varför hans broder Einar icke sade något om saken. »Han tyckes oss», sade de, »kunna se klarast i de flesta ting.» Einar svarade: »Jag har tegat i denna sak, därför att ingen har frågat mig. Men om jag skall säga min mening, så tror jag, att det vore bäst för mina landsmän att icke åtaga sig skattegåvor till konung Olav eller några sådana pålagor som han har lagt på folket i Norge. Den ofriheten skola vi icke ådraga endast oss själva, utan både oss och våira söner och hela vår släkt som bebor detta land; och denna, träldom skall aldrig mera gå ifrån landet. Även om den nuvarande konungen är en god rnan, såsom jag gärna vill tro att han är, så kommer det att gå hädanefter såsom hittills, när det är ombyte på konungar, att de äro olika, somliga goda och andra onda. Om mina landsmän vilja behålla sin frihet, som de ha haft allt sedan detta land blev bebyggt, då är det bäst att icke giva konungen något på hand varken i fråga om landsbesittning här eller i fråga om att härifrån betala några överenskomna skatter, som skulle kunna räknas såsom undersåtliga skyldigheter. Däremot anser jag det väl lämpligt, att de män som det vilja sända konungen vängåvor, hökar eller hästar, bonader eller segel eller andra sådana saker som äro lämpliga att sända. Det är väl användt, om vi få vänskap i utbyte. Vad beträffar Grimsö, så är det att säga, att om ingenting föres därifrån, som är dugligt till mat, så kan man där föda en stor skara människor; och om där skulle ligga en utländsk här och de komme därifrån med långskepp, så tror jag, att många småbönder skulle tycka, att det bleve dem trångt utanför dörrarna.» Så snart Einar hade sagt detta och gjort reda för ställningen, var hela allmogen ense, att detta icke skulle ske. Thoraren förstod då, huru hans ärende hade utfallit.

1. Om denne se ovan kapitel 85 och 118 f.
2. Eyrar: nuv. Eyrarbakke på västra delen av Islands sydkust, rätt söder om Thingveller.
3. Se kapitel 124 not 1.
4. »Nordländingarna»: inbyggarna i den norra delen av Island.
5. Eyjafjord är en stor och djupt inträngande vik på Islands nordkust.
6. Se ovan kapitel 85 not 3.

Kapitel 126
Om isländingarnas svar.

Thoraren gick dagen därpå till lagberget och talade åter sin sak och började så: »Konung Olav sände bud till sina vänner här i landet — han nämnde Gudmund Eyjolvsson, Snorre gode¹, Thorkel Eyjolvsson², lagsagomannen Skapte³ och Thorsten Hallsson⁴ — han sände bud till eder, att I skullen mottaga en vänskapsfull inbjudning från honom och fara till honom. Han sade, att I skullen icke undandraga eder denna färd, om I laden någon vikt vid hans vänskap.» De svarade på detta och tackade konungen för hans inbjudning, men sade, att de skulle giva Thoraren besked om sin färd senare, då de hade överlagt om saken med sig själv och sina vänner.

Då hövdingarna sedan talade sig emellan, sade var och en vad honom syntes om denna resa. Snorre gode och lagsagomannen Skapte avrådde att sätta så mycket på spel hos norrmännen, att alla de män som hade den största makten i landet på en gång före från Island och dit. De sade, att detta budskap syntes dem snarast väcka misstankar därom, såsom Einar hade gissat, att konungen tänkte på något tvång emot isländingarna, om han finge råda. Gudmund och Thorkel Eyjolvsson däremot tillrådde ivrigt att efterkomma konung Olavs bud och sade, att det skulle bliva en mycket ärofull färd. Men då de hade dryftat saken emellan sig, blev det till sist avtalat, att de icke skulle fara själva, utan var och en skulle å sina vägnar sända den man som syntes honom bäst skickad därtill.Efter detta beslut åtskildes de på detta ting, och det blev ingen Norgesfärd av den sommaren.

Thoraren for fram och tillbaka samma sommar och kom om hösten till konung Olav; han omtalade för honom utgången av sitt ärende och därjämte, att hövdingarna skulle komma från Island, såsom han hade sändt bud om, eller också deras söner.

1. Se Prologus not 14.
2. Se ovan kapitel 124 not 4.
3. Se ovan kapitel 58 not 4.
4. Thorsten Hallsson var son till den Hall på Sida som omtalas i Olav Tryggvessons historia kapitel 73.

Kapitel 127
Om färöingarna.

Samma sommar kommo lagsagomannen Gille, Leiv Ossursson, Thoralv från Dimun¹ och många bondsöner på konung Olavs kallelse från Färöarna till Norge. Thrånd i Gata² rustade sig också till att fara, men när han var nästan färdig, blev han sängliggande sjuk, så att han icke kunde resa, utan stannade hemma.

Då färöingarna kommo till konung Olav, kallade han dem till samtal och hade ett möte med dem. Han kungjorde då för dem, vad avsikt han hade haft med deras färd, och sade dem, att han ville ha skatt av Färöarna, och därjämte, att färöingarna skulle ha den lag som konung Olav skulle giva dem. Vid denna sammankomst framgick det av konungens ord, att han ville taga säkerhet i denna sak av de färöiska män som hade kommit dit, om de ville bekräfta detta avtal med eder. Han erbjöd de män som syntes honom vara de förnämsta av dem, att de skulle bliva hans handgångne män och av honom emottaga heder och vänskap. De färöiska männen tolkade konungens ord så, att det kunde vara tvivel om, huru det skulle gå dem, om de icke ville underkasta sig allt det som konungen begärde av dem. Det hölls flera överläggningar om denna sak, innan den avgjordes, men till sist blev det dock allt, såsom konungen krävde. Leiv och Gille och Thoralv trädde i konungens tjänst och blevo hans hirdmän, och alla deras följeslagare lovade konung Olav med ed, att de skulle på Färöarna iakttaga den lag och landsrätt, som han skulle giva dem, och den skattskyldighet, som han bestämde. Därefter rustade färöingarna sig till hemfärd. Vid avskedet gav konungen dem vängåvor. De som hade blivit hans handgångne män foro sin väg, då de voro färdiga.

Konungen lät utrusta ett skepp och skaffade manskap därtill och sände dessa män till Färöarna for att uppbära de skatter som färöingarna skulle betala honom. De blevo icke fort resfärdiga. Om deras färd är det att berätta, att de icke kommo tillbaka, och icke heller kom någon skatt sommaren därefter, ty de hade icke kommit fram till Färöarna. Där hade ingen varit och krävt skatt.

1. Dimun: nuv. Stora Dimun, en av de sydligaste bland Färöarna.
2. Gata var en gård på östsidan av Österö.

Kapitel 128
Ketils och Thords giftermål.

Konung Olav for om hösten in i Viken; han sände bud föresig till Upplanden och lät uppbåda gästning och kungöra, att han ämnade under vintern besöka Upplanden. Därefter började han sin färd och for till Upplanden. Konung Olav stannade den vintern i Upplanden. Han for omkring på gästning där och rättade sådant som syntes honom kräva förbättring; han styrkte nu åter kristendomen, där det tycktes honom behövas.

Det hände, medan konungen var på Hedemarken, att Ketil kalv från Hringunes framförde sitt frieri och bad om Gunnhild, dotter till Sigurd »so» och Åsta. Gunnhild var syster¹ till konung Olav, och konungen hade att svara och bestämma i den saken. Han upptog den med välvilja. Anledningen därtill var, att han visste om Ketil, att han var högättad och rik, en klok man och en stor hövding; han hade också redan länge varit en god vän till konung Olav, såsom här förut är omtalat². Allt detta gjorde, att konungen unnade Ketil detta gifle, och det blev också så, att Ketil fick Gunnhild. Konung Olav var med på bröllopet.

Konung Olav for norrut till Gudbrandsdalen och tog gästning där. Där bodde en man vid namn Thord Guthormsson på en gård som heter Steig. Thord var den mäktigaste mannen i norra delen av Dalarna³. Då han och konungen träffades, framförde Thord sitt frieri och bad om konung Olavs moster Isrid Gudbrandsdotter. Konungen hade att svara i denna sak, och när man hade suttit till rådplägning därom, blev det avgjort så, att det giftermålet kom till stånd och Thord fick Isrid till hustru. Han blev sedan en trofast vän till konung Olav och jämte honom många fränder och vänner till Thord, vilka i sitt handlingssätt rättade sig efter honom.

Konung Olav for därefter tillbaka söderut över Toten och Hadeland, sedan över Ringerike och därifrån ut till Viken. Han for om våren till Tunsberg och stannade länge där, medan marknaden var livligast och där var mest tillförsel. Han lät utrusta sina skepp och hade en stor mängd folk.

1. Syster, det vill här säga: halvsyster.
2. Se ovan kapitel 45, 52 och 75.
3. Denne Thord är troligen densamme som ovan kapitel 112 omtalas under namnet Thord istermage.

Kapitel 129
Om isländingarna.

Denna sommar kommo på konung Olavs bud från Island lagsagomannen Skaptes son Sten, Snorre godes son Thorodd, Thorkels son Gelle, Sido-Halls son Egil, broder till Thorsten. Gudmund Eyjolvsson hade avlidit vintern förut¹. De isländska männen gingo till konung Olav, så snart de fingo tillfälle därtill. Då de träffade konungen, blevo de väl emottagna och stannade alla hos honom.

Samma sommar fick konung Olav veta, att det skepp som han förra sommaren hade sändt till Färöarna efter skatt hade försvunnit och ingenstädes kommit i land, såvidt man hade sport. Konungen skaffade sig ett nytt skepp och manskap därtill och sände det till Färöarna efter skatten. Männen begåvo sig av och styrde ut på havet, men sedan hörde man icke mera av dem än av de förra. Det var många olika gissningar om vad som kunde ha blivit av de båda skeppen.

1. Om de här omtalade personerna jämför början av kapitel 126 med anmärkningar.

Kapitel 130
Om Knut den mäktige.

Knut den mäktige, som somliga kalla den gamle Knut¹, regerade vid denna tid över England och Danavälde. Knut den mäktige var son till Sven Haraldsson tveskägg. Deras förfäder hade i lång tid rådt över Danmark. Knuts farfader, Harald Gormsson, hade underlagt sig Norge efter Harald Gunnhildssons fall och tagit skatter därav; han hade satt Håkon jarl den mäktige att styra landet². Haralds son, den danske konung Sven, rådde också över Norge och satte till styresman där jarlen Erik Håkonsson³. Denne och hans broder Sven Håkonsson styrde landet, till dess Erik jarl for västerut till England på sin svågers, konung Knut den mäktiges, befallning; han lämnade sin son Håkon, systerson till Knut den mäktige, kvar för att styra Norge⁴. När Olav den digre sedan kom till Norge, tog han först Håkon jarl till fånga och berövade honom riket, såsom förut är skrivet⁵. Håkon for då till sin morbroder Knut och hade varit hos honom hela tiden, till dess vi hunnit hit i vår berättelse.

Knut den mäktige hade vunnit England i strid och kämpat sig till det och hade haft lång möda, innan folket i landet hade blivit honom underdånigt. När han tyckte sig ha fått makten fullkomligt i sina händer där, erinrade han sig, vad anspråk han hade på det rike som han icke själv styrde, nämligen Norge. Han menade sig ha arvsrätt till hela Norge; hans systerson Håkon ansåg sig ha rätt till en del därav och tyckte sig dessutom ha mist den med vanära. En anledning till att Knut och Håkon hittills hade hållit sig stilla i fråga om kravet på Norge var den att, då Olav Haraldsson först kom till landet, reste sig hela allmogen och ville icke höra talas om något annat, än att konung Olav skulle vara konung över hela riket. Men nu, då männen icke tyckte sig få råda sig själva på grund av hans stora makt, sökte många sig bort ur landet. Många hövdingar och mäktiga bönders söner hade farit till konung Knut under föregivande av olika ärenden; men alla, som kommo till konung Knut och slöto sig till honom med vänskap, fingo av honom händerna fulla av ägodelar. Man kunde där också få se mycket större prakt än på andra ställen, både i fråga om mängden av folk som dagligen rörde sig där och i fråga om utstyrseln i de härbärgen som han ägde och som han själv vistades i. Knut den mäktige tog skatt och utskylder av de länder som voro de rikaste i Nordanlanden. Men i samma mån som han hade större inkomster än andra konungar, i samma mån gav han också ut mera än alla andra. I hela hans rike rådde så god fred, att ingen vågade, att bryta den; innebyggarna själva åtnjöto fred och gammal landsrätt. Härav blev han namnkunnig i alla länder. Men många av dem som kommo ifrån Norge klagade över sin ofrihet; de yttrade till Håkon jarl, och somliga till konungen själv, att folket i Norge vore benäget att vända åter under konung Knuts och jarlens välde och av dem få sin frihet tillbaka. Detta tal behagade jarlen väl. Han framförde klagomålen för konungen och bad honom höra sig för, om konung Olav ville uppgiva riket åt dem eller dela det i godo. Det var många som understödde jarlen i detta.

Olav den heliges historia - kapitel 131-140
Tillbaka till Olav den heliges förstasida

1. »Den gamle Knut» kallades Knut den store i motsats till yngre danska konungar med samma namn: Knut den helige (1080—1086), Knut Magnusson (1147—1157) och Knut VI Valdemarsson (1169— 1202).
2. Se Olav Tryggvessons historia kapitel 15.
3. Se Olav Tryggvessons historia kapitel 113.
4. Jfr ovan kapitel 24.
5. Jfr ovan kapitel 30.