Örjan Martinsson

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 50, 51, 52, 53, 54, 55, 56, 57, 58, 59, 60, 61, 62, 63, 64, 65, 66, 67, 68, 69, 70, 71, 72, 73, 74, 75, 76, 77, 78, 79, 80, 81, 82, 83, 84, 85, 86, 87, 88, 89, 90, 91, 92, 93, 94, 95, 96, 97, 98, 99, 100, 101, 102, 103, 104, 105, 106, 107, 108, 109, 110, 111, 112, 113, 114, 115, 116, 117, 118, 119, 120, 121, 122, 123, 124, 125, 126, 127, 128, 129, 130, 131, 132, 133, 134, 135, 136, 137, 138, 139, 140, 141, 142, 143, 144, 145, 146, 147, 148, 149, 150, 151, 152, 153, 154, 155, 156, 157, 158, 159, 160, 161, 162, 163, 164, 165, 166, 167, 168, 169, 170, 171, 172, 173, 174, 175, 176, 177, 178, 179, 180, 181, 182, 183, 184, 185, 186, 187, 188, 189, 190, 191, 192, 193, 194, 195, 196, 197, 198, 199, 200, 201, 202, 203, 204, 205, 206, 207, 208, 209, 210, 211, 212, 213, 214, 215, 216, 217, 218, 219, 220, 221, 222, 223, 224, 225, 226, 227, 228, 229, 230, 231, 232, 233, 234, 235, 236, 237, 238, 239, 240, 241, 242, 243, 244, 245, 246, 247, 248, 249, 250, 251

Kapitel 101
Förlikning mellan jarlarna och konung Olav.

Thorfinn jarl fick veta, att hans broder Bruse hade farit österut till konung Olav för att söka hjälp hos honom. Eftersom Thorfinn förut hade varit hos konung Olav och vunnit hans vänskap, så menade han, att hans sak stod väl där; han visste, att där voro många som skulle tala hans sak, och han väntade, att det skulle bliva än flera, om han själv komme dit. Thorfinn jarl tog då det beslutet, att han så skyndsamt som möjligt gjorde sig redo och for österut till Norge. Han trodde, att han icke skulle komma fram mycket senare än Bruse, och att denne icke skulle hinna att avsluta sitt ärende, innan Thorfinn träffade konungen. Men det gick på annat sätt, än jarlen tänkte, ty då Thorfinn jarl kom till konung Olav, var allt avslutat och färdigt rörande förlikningen mellan konungen och Bruse jarl. Thorfinn jarl visste icke heller, innan han hade kommit till konung Olav, att Bruse hade överlämnat sitt rike.

Så snart Thorfinn jarl och konung Olav träffades, framställde konung Olav samma krav på hans rike på Orknöarna, som han förut hade gjort på Bruse jarls, och begärde på samma sätt av Thorfinn, att han skulle till konungen avstå den del av landet som han hade innehaft. Jarlen svarade vänligt och lugnt på konungens ord och försäkrade, att konungens vänskap för honom var av den största betydelse. »Och om I, herre», sade han, »ansen Eder behöva min hjälp emot andra hövdingar, så han I redan till fullo gjort Eder förtjänt därav; men jag kan icke träda i Eder tjänst, ty jag är förut den skotske konungens jarl och honom tjänstskyldig¹.» Då konungen av jarlens svar fann, att denne ville draga sig undan den begäran som han hade framställt, sade han: »Om du icke vill bliva min man, jarl, så har jag den utvägen att sätta den till styresman över Orknöarna som jag själv vill. Men jag fordrar då, att du med ed lovar mig att icke vidare göra krav på de länderna och att låta dem sitta i fred som jag sätter över riket. Om du icke går in på något av dessa villkor, så torde det synas den som råder över länderna, som om fientligheter vore att vänta av dig, och då må det icke förundra dig, att 'dal kommer efter backe'².» Jarlen svarade och bad honom giva sig betänketid för att överlägga om denna sak. Konungen gjorde så; han gav jarlen tillfälle att rådslå om dessa villkor med sina vänner. Då begärde han, att konungen skulle giva honom frist till nästa sommar. Han skulle då fara västerut över havet; där hemma voro hans rådgivare, men han själv var endast ett barn till åldern. Konungen bad honom välja genast.

Thorkel »fosterfader» var vid detta tillfälle hos konung Olav. Han sände i hemlighet en man till Thorfinn och bad honom att, vad han än hade i sinnet, icke tänka på att nu skiljas från konung Olav med ovänskap, så som han här hade kommit i konungens våld. Av dessa påminnelser tyckte sig jarlen förstå, att han icke hade någon annan utväg än att låta konungen råda. Det syntes honom föga önskvärdt att icke själv äga något hopp om sitt fädernearv och att förbinda sig med ed, att de skulle få ha riket i fred som icke voro födda därtill. Och eftersom det tycktes honom osäkert, att han skulle kunna komma därifrån, så valde han att underkasta sig konungen och bliva hans man, liksom Bruse hade gjort. Konungen förstod, att Thorfinn var mycket stoltare till sinnes än Bruse och sämre fördrog detta tvång. Konungen litade mindre på Thorfinn än på Bruse; han såg, att Thorfinn trodde sig kunna vänta stöd av den skotske konungen, om han bröte denna överenskommelse. Konungen insåg med sitt skarpa förstånd, att Bruse gick trögt till varje förlikning, men icke lovade mer än han ämnade hålla. Vad Thorfinn åter beträffar, så gick han, så snart han hade bestämt sig för vad han ville göra, med glädje in på alla avtal och gjorde ingen invändning emot det som han först lovade; men konungen misstänkte, att han ville göra om somliga avtal.

1. Se slutet av kapitel 96 ovan.
2. »Dal kommer efter backe», ordstävsaktigt uttryck: upphöjelsen följes av förnedring.

Kapitel 102
Thorfinn jarls hemfärd.

Sedan konung Olav hade för sig själv övertänkt hela denna sak, lät han blåsa till allmän sammankomst och lät kalla jarlarna dit. Då sade konungen: »Jag vill nu kungöra för alla överenskommelsen mellan oss och Orknöjarlarna. De ha nu erkänt min egendomsrätt över Orknöarna och Hjaltland och ha båda blivit mina män och ha bekräftat allt detta med ed. Jag vill nu giva dem riket såsom län, Bruse en tredjedel och Thorfinn en tredjedel, såsom de ha förut haft. Men den tredjedel som Einar snedmun ägde, förklarar jag ha tillfallit mig, därför att han dräpte Eyvind »urhorn», min hirdman och bolagsman och käre vän; för den delen av landet vill jag sörja, såsom det synes mig bäst. Det fordrar jag också av eder, mina jarlar, att I tagen emot förlikning av Thorkel Åmundesson för dråpet på eder broder Einar. Jag önskar, att denna dom lägges i mina händer, om I samtycken därtill.» Det blev med detta som med allt annat, att jarlarna gingo in på allt vad konungen begärde. Thorkel steg då fram och överlämnade denna sak åt konungens dom; därmed upplöstes detta ting.

Konung Olav utdömde för Einar jarl så stora böter som för tre ländermän; men tredjedelen av böterna skulle falla bort på grund av hans egen skuld.

Därefter bad Thorfinn jarl konungen om lov att fara därifrån, och så snart han fick det, rustade han sig, så skyndsamt han kunde. När han var alldeles resfärdig, hände, det en dag, då han satt och drack ombord på sitt skepp, att Thorkel Åmundesson plötsligt trädde inför honom, lade sitt huvud i hans knä och bad honom göra därmed, vad han ville¹. Jarlen frågade, varför han betedde sig så: »Vi äro ju redan förlikta genom konungens dom. Stig nu upp, Thorkel!» Han gjorde så. Thorkel sade: »Den förlikning som konungen gjorde skall jag efterkomma i vad saken rör mig och Bruse, men vad dig angår, skall du ensam råda. Fastän konungen har tilldömt mig egendom och rätt att vistas på Orknöarna, så känner jag Edert sinnelag och vet, att det blir mig omöjligt att färdas på öarna, utan att jag gör det med Edert tillstånd, jarl! Jag vill därför lova Eder att aldrig komma till Orknöarna, vad konungen än säger därom.» Jarlen teg och tog sent till orda; han sade: »Vill du, Thorkel, hellre, att jag dömer i vårt mål, än att du följer konungens dom, då vill jag ställa som första villkor för vår förlikning, att du skall fara med mig till Orknöarna och vara hos mig och icke skiljas från mig utan mitt lov och samtycke. Du skall vara skyldig att värja mitt land och att utföra allt det som jag vill låta göra, medan vi båda leva.» Thorkel sade: »Det skall bliva efter Eder önskan, liksom allt annat som jag kan råda för.» Sedan gick Thorkel fram och lovade jarlen allt detta, som han hade begärt. Jarlen sade, att om pänningböter skulle han bestämma senare; men han tog då strax ed av Thorkel. Thorkel redde sig därefter genast till att fara med jarlen. Jarlen for, så snart han var färdig, och han och konung Olav sågo aldrig varandra mera.

Bruse jarl stannade efter och rustade sig mera i lugn och ro. Innan han for därifrån, hade konung Olav ett möte med honom och sade: »Det synes mig, jarl, att jag skulle kunna ha dig till troman där borta väster om havet. Jag har tänkt, att du skulle ha de två tredjedelar av landet att styra som du förut har haft; jag vill icke, att du skall vara en ringare eller mindre mäktig herre, sedan du har blivit min handgångne man, än du var förut. Men jag vill binda din trohet därmed, att jag fordrar, att din son Ragnvald stannar kvar här hos mig som gisslan. Jag tror, att då du har mitt stöd och två tredjedelar av landet, skall du väl kunna försvara dig och din rätt emot din broder Thorfinn.» Bruse emottog med tacksamhet att få två tredjedelar av landet. Han stannade sedan endast en kort tid, innan han for därifrån; han kom om hösten västerut till Orknöarna.

Bruses son Ragnvald stannade kvar i Norge hos konung Olav. Han var en mycket vacker man med stort hår, gult som silke; han var tidigt stor och stark. Han utmärkte sig mycket både i fråga om förstånd och höviskhet. Han vistades sedan länge hos konung Olav.

Dessa händelser omtalar Ottar svarte i den dråpa som han diktade om konung Olav:

Fast håller du med stränghet
storkonungarnas välde —
Hjaltländingarna räknas
som dina undersåter².
Ingen kampdjärv konung
vi haft, förrn dig vi fingo,
här i öster, som tvungit
under sig västerns öar.

1. Att lägga sitt huvud i någons knä var en symbol för underkastelse.
2. Med »storkonungarna» menas de norska konungar, som regerat över hela riket, i motsats till småkonungarna (fylkeskonungarna). Dessa »storkonungar» hade alltifrån Harald hårfagres tid gjort anspråk på suveräniteten även över biländerna i väster.

Kapitel 103
Om jarlarna Bruse och Thorfinn.

Då bröderna Thorfinn och Bruse kommo västerut till Orknöarna, tog Bruse två tredjedelar av landet att styra och Thorfinn en tredjedel. Thorfinn vistades ständigt på Katanes i Skottland och satte sina män till styresmän över öarna. Bruse hade ensam att försvara landet; men just vid denna tid var det svårt hemsökt, ty norrmän och danskar härjade mycket på vikingafärder västerut och kommo ofta till Orknöarna, när de foro västerut eller västerifrån, och plundrade då på näsen. Bruse klagade för sin broder Thorfinn över att denne icke bidrog till försvaret av Orknöarna eller Hjaltland, men likväl hade fulla skatter och inkomster av sin del. Då erbjöd Thorfinn honom, att Bruse skulle ha endast en tredjedel av landet och Thorfinn två tredjedelar mot skyldighet att ensam försvara landet för bådas räkning. Ehuru detta byte icke genast blev av, så berättas det dock i Jarlasagorna¹, att det kom till stånd, då Knut den mäktige hade lagt Norge under sig och konung Olav hade farit ifrån landet²; Thorfinn fick då två tredjedelar och Bruse en tredjedel.

Jarlen Thorfinn Sigurdsson har varit den mest framstående jarlen på öarna och haft den största makten av alla Orknöjarlarna. Han lade under sig Hjaltland, Orknöarna och Suderöarna; han hade också ett stort rike i Skottland och på Irland. Härom kvad Arnor jarlaskald:

Från Tursaskär³ till Dublin
allt folket måste lyda
den givmilde fursten — sanning
om Thorfinns makt jag säger.

Thorfinn var en mycket duktig krigare. Han tog emot jarldömet vid fem års ålder och styrde landet i mer än sextio år⁴. Han dog sotdöden mot slutet av Harald Sigurdssons dagar⁵; men Bruse dog under Knut den mäktiges tid, kort efter konung Olav den heliges fall⁶.

1. Jarlasagorna eller Orknöingasagan är Snorres viktigaste källa för vad som rör händelserna där västerut; jfr Inledningen: Snorres källor, metod och stil med mera.
2. Se om dessa händelser kapitel 170—181 nedan.
3. Tursaskären: norr om Caithness vid norra spetsen av Skottland.
4. »Sextio år»; rättare: femtio år. Snorre räknar från faderns fall i Brianslaget (jfr Harald hårfagres historia kapitel 32 not 5 ) till Thorfinns död, som ägde rum 1064, men begår det felet att förlägga Brianslaget till 1004 i st. f. 1014.
5. Harald Sigurdsson »hårdråde» föll på ett krigståg till England i slaget vid Stamfordbridge år 1066.
6. Olav föll i slaget vid Stiklarstad den 29 juli 1030 (se nedan kapitel 225 ff.). Knut den store dog år 1035.

Kapitel 104
Om Hårek från Thjotta.

Nu gå två berättelser fram bredvid varandra, och vi skola nu taga fatt, där vi förut slutade, då det omtalades, att Olav Haraldsson hade slutit fred med den svenske konung Olav, och att konung Olav samma sommar for norrut till Tråndheim¹. Han hade då varit konung i fem år. På hösten rustade han sig för vinteruppehåll i Nidaros och satt där över vintern. Denna vinter var Thorkel Åmundesson »fosterfader» hos konung Olav, såsom förut är omtalat. Konung Olav förhörde sig ivrigt om huru kristendomens bud höllos i landet, och han fick veta, att de alls icke iakttogos, så snart man kom norrut till Hålogaland, och likväl fattades mycket i att det stod väl till ens i Naumudalen det inre Tråndheim.

En man hette Hårek, son till Eyvind »skaldefördärvaren»². Han bodde på en ö som heter Thjotta; det är i Hålogaland. Eyvind hade icke varit någon mycket rik man, men högättad och en synnerligen duglig man. På Thjotta bodde det icke få småbönder. Hårek köpte först en gård där, som icke var särdeles stor, och satte bo på den; men på några få år hade han drivit bort alla de bönder som bodde där förut, så att han ensam ägde hela ön, och nu byggde han där en stor gård. Hårek blev snart mycket rik. Han var en mycket klok och företagsam man. Han hade länge haft stort anseende bland hövdingarna. Han räknade släktskap med Norges konungar; av denna orsak hade han åtnjutit stor heder av landets styresmän. Håreks farmoder Gunnhild var dotter till jarlen Halvdan och Ingeborg, en dotter till Harald den hårfagre. Hårek var rätt gammal, när de händelser timade som nu skola omtalas. Hårek var den mest ansedde mannen i Hålogaland. Han hade länge haft handeln med finnarna³ och ombudsmannaskapet för konungen i Finnmarken; han hade stundom haft det ensam, men stundom hade andra delat det med honom. Han hade aldrig besökt konung Olav, men bud och sändemän hade farit emellan dem, och allt hade varit vänskapligt. Den vintern, då konung Olav satt i Nidaros, foro åter bud emellan konungen och Hårek från Thjotta. Konungen kungjorde, att han sommaren därefter ämnade fara norrut till Hålogaland och ända till landets slut. Hålögerna hade mycket olika meningar om denna färd.

1. Se ovan kapitel 95.
2. Om Eyvind »skaldefördärvaren» se hans biografi. Hårek, hans son, är förut omtalad i Olav Tryggvessons historia kapitel 59 och 75 ff.
3. Finnarna, dvs. lapparna. Handeln med dessa var sedan gammalt ett kungligt monopol, som av konungen överläts på den eller de personer som han därmed ville gynna. Rättigheten att idka handel med lapparna synes f. ö. redan tidigt ha övergått till rätten att upptaga skatt av dem.

Kapitel 105
Om hålögerna.

Konung Olav gjorde sig nu om våren redo med fem skepp och hade nära tre hundra man. När han var färdig, började han sin färd norrut längs kusten, och när han kom till Naumudalsfylke, stämde han ting med bönderna. Han blev då tagen till konung på alla ting. Han lät också där som annorstädes läsa upp de lagar, i vilka han bjöd männen där i landet att iakttaga, kristendomens bud, och hotade var och en som icke ville underkasta sig den kristna lagen med straff till liv eller lem eller egendom. Konungen ådömde där många män stora straff och lät dem. gå lika ut över mäktiga och ringa. Han skildes icke från någon bygd, förrän allt folket hade lovat att hålla den heliga tron. De flesta hövdingarna och många storbönder gjorde gästabud för konungen. Få detta sätt for han norrut ända till Hålogaland. Hårek på Thjotta gjorde gästabud för konungen; där var mycket folk samlat, och gästabudet var mycket präktigt. Hårek blev nu länderman, och konung Olav gav honom samma intäkter som han hade haft av landets förra styresmän¹.

1. Jfr Olav Tryggvessons historia kapitel 77.

Kapitel 106
Om Åsmund Grankelsson.

En man hette Grankel eller Granketil, en rik bonde, som vid denna tid var tämligen till ålders kommen. Då han var ung, hade han varit på vikingafärder och varit en duktig krigare. Han var en mycket duglig man i de flesta ting som krävde kroppslig färdighet. Åsmund hette hans son; han var i allt lik sin fader eller något förmer. Det är många som säga, att han har varit den tredje i ordningen i Norge i fråga om skönhet, styrka och färdigheter; först ha då nämnts Håkon Adalsteinsfostre och Olav Tryggvesson. Grankel bjöd konung Olav till gäst, och det var ett ståtligt gästabud; Grankel ledsagade honom ut med stora gåvor. Konungen inbjöd Åsmund att fara med sig och övertalade honom därtill med många ord. Åsmund ansåg sig icke kunna motsätta sig den heder som bjöds honom, utan for med konungen; han blev sedan hans man och kom i stor ynnest hos honom. Konung Olav uppehöll sig större delen av sommaren i Hålogaland, for igenom alla tingslagen och kristnade allt folket där.

Vid denna tid bodde Thore hund på Bjarkö; han var den mäktigaste mannen där norrut. Han blev nu konung Olavs länderman. Många mäktiga bondsöner slöto sig till konung Olav på hans färd. Då det led mot slutet av sommaren, kom konungen tillbaka norrifrån, styrde in längs Tråndheim till Nidaros och satt där under den följande vintern. Denna vinter kom Thorkel »fosterfader» västerifrån från Orknöarna, då han hade dräpt Einar snedmun. Den hösten var det i Tråndheim missväxt på säd, men förut hade det länge varit god äring. Det var missväxt i hela den norra delen av landet och desto mer, ju längre norrut man kom, men årsväxten var god österut i landet och likaså i Upplanden. I Tråndheim hade man nytta av att man där hade stora förråd av gammal säd.

Kapitel 107
Om tröndernas blot.

Denna höst kommo underrättelser till konung Olav från det inre Tråndheim, att bönderna där hade haft talrikt besökta gästabud vid vinternätterna¹; där hade varit stora dryckeslag. Det berättades för konungen, att man hade vigt alla minnesskålarna åt åsarna enligt gammal sed. Det sades också, att där hade slaktats kor och hästar, att altarena hade blivit bestänkta med blod, och att man hade offrat och därvid brukat sådant tal, att det skulle vara till fromma för årsväxten. Man sade också, att alla tydligt tyckte sig se, att gudarna hade vredgats över att hålögerna hade vändt sig till kristendomen.

När konungen sporde dessa tidender, sände han män in i Tråndheim och kallade till sig de bönder som han fann för godt att utse. En man hette Olve på Eggja; han var uppkallad efter den gård som han bodde på. Han var en maklig och högättad man; han blev av bönderna utsedd till ledare för denna färd till konungen. Då de kommo inför konungen, framlade konungen den gjorda beskyllningen emot bönderna. Olve svarade å böndernas vägnar och sade, att de icke hade haft några gästabud utom sina gillen eller »omgångsdryckeslag»², några också vänkalas. »Vad det beträffar», sade han, »som är sagt Eder om våra, tröndernas, ordasätt, när vi dricka, så förstå alla kloka män väl att vakta sig; för sådant tal, men icke kan jag neka för vad dåraktiga och druckna män tala.» Olve var skicklig och djärv i sitt tal; han avvärjde alla dessa anklagelser mot bönderna. Till sist sade konungen, att intrönderna skulle själva bära vittnesbörd om »vad de ha för tro.» Bönderna fingo så lov att fara hem; de foro också, så snart de voro resfärdiga.

1. Se ovan kapitel 99 not 1.
2. Härmed menas dryckeslag till vilka deltagarna själva sammansköto kostnaderna.

Kapitel 108
Om intröndernas blot.

Senare på vintern omtalades det för konungen, att intrönderna hade kommit talrikt tillsamman på Mären¹, och att där höllos stora blot vid midvintern. De offrade för fred och godt vinterväder². Då konungen trodde sig ha fått tillförlitligt besked härom, sände han män och bud in i Tråndheim och kallade bönderna ut till staden; han utsåg även nu därtill de män som syntes honom vara de klokaste. Bönderna hade en överläggning och talade sig emellan om detta bud. Alla de som hade farit förut om vintern voro nu minst benägna för färden. Men på alla böndernas bön åtog sig Olve att fara.

Då han kom till staden, gick han genast till konungen, och de hade ett samtal med varandra. Konungen beskyllde bönderna för att ha haft midvinterblot. Olve svarade och sade, att bönderna voro oskyldiga därtill. »Vi hade», sade han, »julkalas och dryckeslag vida omkring i bygderna; men bönderna beräkna icke så snålt till julgillet, att det icke blir mycket över, och det drucko de, herre, länge efteråt. På Mären är en stor gård och stora hus och vidsträckt bygd rundtomkring; där finna männen en glädje i att dricka många tillsamman.» Konungen svarade föga och var ganska vred; han trodde sig veta bättre besked än vad som nu blev föreburet. Konungen bad bönderna åter fara hem. »Jag skall nog få sanningen att veta», sade han, »fastän I neken och icke vidgån saken. Men huru det nu än har varit hittills, så gören icke slikt oftare!» Därefter foro bönderna hem och berättade om sin färd och sade, att konungen var mycket vred.

1. Mären var en gammal offerplats i Sparbyggjafylke i Tröndelagen. Enligt Olav Tryggvessons historia kapitel 69 förstörde Olav Tryggvesson den bild av Thor som dyrkades där.
2. Dvs. sådant vinterväder som var tjänligt för årsväxten.

Kapitel 109
Olve på Eggja blir dräpt.

Konung Olav hade stort gästabud om påsken och hade bjudit till sig många stadsbor och bönder. Efter påsk lät konungen sätta ut sina skepp och bära dit redskap och åror, lät lägga däcksplankor och tältning på och lät skeppen ligga och flyta så utrustade vid bryggorna.

Efter påsk sände konung Olav några män till Veradalen. En man hette Thoralde; han var konungens fogde och förvaltade konungens gård på Haug¹. Konungen sände bud till denne, att han skulle komma till honom så fort som möjligt. Thoralde tovade icke att göra denna färd, utan for genast ut till staden med budbärarna. Konungen kallade honom till ett samtal i enrum och frågade, vad som vore sant rörande det — »som är mig sagt om intröndernas seder, om det är så att de befatta sig med blot. Jag vill», sade konungen, »att du säger mig, såsom det är och du vet vara sannast; det är din skyldighet, ty du är min man.» Thoralde svarade: »Herre, det vill jag först säga Eder, att jag har fört hit till staden mina två söner och min hustru och allt det lösöre som jag har kunnat taga med mig. Om du vill veta detta av mig, så skall det ske efter din önskan; men om jag nu säger dig, såsom det är, så får du draga försorg om mig.» Konungen sade: »Säg du sanningen om det som jag spörjer dig om I Jag skall sörja för dig, så att du icke skall lida någon skada.» — »Det är sant att säga Eder, konung, om jag skall säga, såsom det är, att inne i Tråndheim är folket nästan fullständigt hedniskt i sin tro, fastän några äro döpta. De ha för sed att hålla ett blot på hösten för att hälsa vintern välkommen, ett annat vid midvintern och ett tredje vid början av sommaren; då hälsa de sommaren välkommen. I dessa företag deltaga bönderna i Eynafylke, Sparbyggjafylke, Veradalen och Skaun gemensamt². Tolv män förestå offergillena, och nu i vår skall Olve sörja för gästabudet. Han är nu i strängt arbete på Mären, och dit ha förts alla förråd som behövas för offergillet.»

När konungen fått veta sanningen, lät han blåsa till samling för sin här och gav männen befallning att gå till skeppen. Konungen tillsatte befälhavare på skeppen och anförare för häravdelningarna och bestämde, var varje avdelning skulle inskeppa sig. Man gjorde sig snart redo. Konungen hade fem skepp och tre hundra man och styrde in efter fjorden. Det var god vind, och snäckorna sköto hastig fart för vinden; ingen anade, att konungen skulle så snabbt komma dit in.

Konungen kom om natten in till Mären; där slogs genast en ring av män omkring husen. Olve blev gripen, och konungen lät dräpa honom och många andra män. Alla gästabudsförråden och likaså allt det gods, både bohag och kläder och dyrbarheter, som männen hade för dit, lät konungen föra till sina skepp och dela som krigsbyte emellan sina män. Konungen lät också hemsöka de bönder som tycktes honom ha haft störst del i dessa företag. Några blevo gripna och satta i järn, men andra kommo undan genom flykten; många måste lämna ifrån sig sin egendom.

Konungens män föra bytet ombord.

Konungen stämde sedan ting med bönderna. Eftersom han hade tagit många av stormännen tillfånga och hade dem i sitt våld, så beslöto deras fränder och vänner sig för att lova konungen lydnad, och ingen resning gjordes emot konungen denna gång. Han omvände allt folket där till den rätta tron, tillsatte präster och lät bygga och inviga kyrkor. Konungen dömde Olve ogill² och lade såsom sin egendom beslag på allt det gods som denne hade ägt. Av de andra män, som syntes honom mest skyldiga, lät han dräpa somliga och lemlästa andra, några fördrev han från landet, och av några tog han böter. Därefter for konungen tillbaka ut till Nidaros.

1. En gård i Veradalen icke långt från kusten.
2. Dessa fyra fylken utgjorde tillsamman »inre Tröndelagen».
3. Att en person förklaras ogill, betyder i det gamla lagspråket, att han (på grund av egen skuld) mister sin rätt, så att inga böter få utkrävas för hans dråp.

Kapitel 110
Om Arnessönerna.

En man hette Arne Armodsson; han var gift med Thora, dotter till Thorsten galge. Dessa voro deras barn: Kalv, Finn, Thorberg, Åmunde, Kolbjörn, Ambjörn, Arne, Ragnhild; den senare var gift med Hårek från Thjotta. Arne var länderman; han var en mäktig och framstående man och en god vän till konung Olav. Hans söner Kalv och Finn voro vid denna tid hos konung Olav och. voro där högt ansedda.

Den kvinna som hade varit gift med Olve på Eggja, var ung och vacker, högättad och rik; hon ansågs för ett synnerligen godt parti, men det var konungen som hade att bestämma över hennes giftermål. Hon och Olve hade två unga söner. Kalv Arnesson bad konungen, att han skulle giva honom den hustru som Olve hade haft, och för vänskapens skull beviljade konungen honom detta och gav honom därjämte alla de egendomar som Olve hade ägt. Konungen gjorde honom till länderman och satte honom till sin ombudsman i det inre Tråndheim. Kalv blev nu en stor hövding; han var en mycket klok man.

Olav den heliges historia - kapitel 111-120
Tillbaka till Olav den heliges förstasida