Örjan Martinsson

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 50, 51, 52, 53, 54, 55, 56, 57, 58, 59, 60, 61, 62, 63, 64, 65, 66, 67, 68, 69, 70, 71, 72, 73, 74, 75, 76, 77, 78, 79, 80, 81, 82, 83, 84, 85, 86, 87, 88, 89, 90, 91, 92, 93, 94, 95, 96, 97, 98, 99, 100, 101, 102, 103, 104, 105, 106, 107, 108, 109, 110, 111, 112, 113, 114, 115, 116, 117, 118, 119, 120, 121, 122, 123, 124, 125, 126, 127, 128, 129, 130, 131, 132, 133, 134, 135, 136, 137, 138, 139, 140, 141, 142, 143, 144, 145, 146, 147, 148, 149, 150, 151, 152, 153, 154, 155, 156, 157, 158, 159, 160, 161, 162, 163, 164, 165, 166, 167, 168, 169, 170, 171, 172, 173, 174, 175, 176, 177, 178, 179, 180, 181, 182, 183, 184, 185, 186, 187, 188, 189, 190, 191, 192, 193, 194, 195, 196, 197, 198, 199, 200, 201, 202, 203, 204, 205, 206, 207, 208, 209, 210, 211, 212, 213, 214, 215, 216, 217, 218, 219, 220, 221, 222, 223, 224, 225, 226, 227, 228, 229, 230, 231, 232, 233, 234, 235, 236, 237, 238, 239, 240, 241, 242, 243, 244, 245, 246, 247, 248, 249, 250, 251

Kapitel 231
Om Kalv Arnessons bröder.

Kalv Arnesson sökte efter sina bröder, som hade fallit där. Han fann Thorberg och Finn. Det berättas, att Finn kastade ett svärd efter honom och ville dräpa honom och att han talade hårda ord till honom, kallade honom för löftesbrytare och herresvikare. Kalv fäste sig icke därvid, utan lät bära Finn och Thorberg bort från kampplatsen. Man undersökte deras sår, och det visade sig, att de icke hade några dödliga sår; de hade stupat av trötthet under fiendernas vapen.

Kalv förde sina bröder ned till ett skepp och for själv bort med dem. Så snart han begav sig därifrån, så foro alla de bönder som hade sina hem där i närheten också därifrån utom de som där sysslade med sårade fränder och vänner eller med de fallnas lik. De sårade männen fördes hem till gården¹; alla stugorna blevo fulla av dem, och dessutom slogos tält ute över några. Men hur förundransvärdt mycket folk det hade samlats i bondehären, så tycktes det männen icke mindre egendomligt, huru fort den samlade hären upplöstes, då man började därmed. Anledningen härtill var mycket den. att den största delen av hären hade kommit samman från de närmaste bygderna och att dessa män längtade ivrigt efter att

1. Dvs. till Stiklarstader, i vars närhet slaget stått.

Kapitel 232
Om Verdölerna.

De bönder som hade hemma i Veradalen, uppsökte hövdingarna Hårek och Thore och klagade sina svårigheter för dem. De sade så: »Dessa flyktingar som här ha kommit undan komma nu att draga upp genom Veradalen och fara illa fram med våra hem, och vi kunna icke fara hem, så länge de äro här i dalen. Gören oss nu den tjänsten att fara efter dem med en här, och låten icke en enda man undkomma! Ty sådan behandling hade de tilltänkt oss, om de hade segrat vid vårt möte, och så skola de ännu göra, om vi träffas senare och de då ha större makt än vi. Det kan hända, att de stanna kvar i dalen, om de icke anse sig ha något att frukta, och då skola de genast fara våldsamt fram genom våra bygder.» Bönderna talade med många ord om detta och uppmanade hövdingarna med stor iver, att de skulle fara och dräpa de män som hade kommit undan.

När hövdingarna överlade om detta sinsemellan, tyckte de, att bönderna hade i mycket haft rätt i sitt tal. De beslöto, att Thore hund och hans folk skulle draga åstad med Veradalsborna; han hade sex hundra man som voro hans eget folk. De begåvo sig av, då det började att lida emot natten. Thore stannade icke på sin färd, förrän han om natten kom till Sula¹. Där fick han veta, att Dag Hringsson och många andra flockar av Olavs här hade kommit dit om kvällen, rastat där för att äta kvällsvard och sedan dragit upp i fjället. Då förklarade Thore, att han icke ville följa dem över fjällen, och vände tillbaka ned i dalen; de fingo sålunda dräpt endast få av männen.

Därefter foro bönderna hem till sina gårdar, och Thore och hans män begåvo sig dagen därpå ut till sina skepp. De av konungens män som voro i stånd därtill räddade sig undan och gömde sig i skogarna; några fingo hjälp av bönderna.

1. Sula: en gård i övre Veradalen.

Kapitel 233
Om Thormod »Kolbrunsskald».

Thormod »Kolbrunsskald»¹ stod i striden under konungens baner. Då konungen hade fallit och kampen var som hårdast, föllo konungens män den ene vid sidan av den andre, och de flesta av dem som ännu stodo upprätt voro sårade. Thormod gjorde då liksom alla de andra, att han drog sig tillbaka från det ställe där det var störst livsfara; somliga flydde. Då började den strid som kallas för »Dags strid». Dit samlade sig då alla män som voro vapenföra, men Thormod kom icke med i denna strid, ty sår och trötthet hade gjort honom oduglig till kamp. Han blev dock stående där hos sina kamrater, ehuru han icke kunde uträtta något. Han blev då sårad av en pil i vänstra sidan. Han bröt av pilskaftet, gick bort från striden hem till husen och kom till en lada; det var en stor byggnad.

Thormod hade ett blottat svärd i handen, och när han gick in, kom en man emot honom och sade: »Det är förskräckligt, vad jämmer det är här inne, gråt och skrik; det är stor skam, att kraftiga karlar icke kunna fördraga sina sår. Det kan vara, att konungens män ha gått mycket tappert fram i striden, men omanligt bära de sina sår.» Thormod sade: »Vad heter du?» Han nämnde sig Kimbe. Thormod frågade: »Var du med i striden?» — »Jag var med bönderna, såsom bäst var.» — »Är du sårad?» sade Thormod. »Litet», svarade Kimbe, »men var du med i striden?» Thormod svarade: »Jag var med dem som hade det bäst.» Kimbe såg, att Thormod hade en guldring på armen och sade: »Du är visst en av konungens män. Giv mig guldringen, så skall jag gömma dig! Bönderna komma att dräpa dig, om du kommer i vägen för dem.» Thormod svarade: »Tag du ringen, om du kan! Jag har nu mist mera än så.» Kimbe sträckte fram handen och ville taga ringen. Thormod lyfte svärdet och högg handen av honom, och det säges, att Kimbe icke bar sitt sår i någon mån bättre än de som han förut hade tadlat.

Kimbe gick därifrån, och Thormod satte sig ned i ladan och satt där en stund och lyssnade till männens tal. Samtalet fördes mest så, att var och en berättade vad han tyckte sig ha sett i slaget, och det talades om männens djärvhet i striden. Några prisade mest konung Olavs tapperhet, men andra framhöllo icke mindre andra män. Då kvad Thormod:

Modigt var Olavs hjärta:
fram bröt han på Stiklarstader,
där blodstänkta svärden beto —
männen önskade striden.
Jag hört, att krigarna alla,
blott icke kungen, sig täckte
med skölden i spjutens stormvind².
Där prövades mången kämpe.

1. Se biografin om Thormod »Kolbrunsskald».
2. »Spjutens stormvind»: poetisk beteckning för striden.

Kapitel 234
Thormods död.

Thormod gick sedan bort till en liten stuga och gick in där. Där inne voro många andra hårdt sårade män, och där var en kvinna hos dem som förband deras sår. En eld var tänd på golvet, och hon värmde vatten för att rengöra såren. Thormod satte sig ned ute vid dörren. Männen som skötte om de sårade gingo ut och in. Därvid vände sig en av dem till Thormod, såg på honom och sade: »Varför är du så blek? Är du sårad, och varför ber du icke om hjälp?» Thormod kvad då en vers:

Röd är jag ej — men den ljusa
smärta kvinnans make
är röd¹. Här tänker ingen
på mig, där sårad jag sitter.
Att blek jag är, det vållas,
du guldets ödare², därav,
att djupa spår av Dags strid³
och danska vapen mig smärta.

Därefter steg Thormod upp och gick fram till elden och stod där en stund. Då sade läkekvinnan till honom: »Du, man, gå ut och hämta mig den ved som ligger här utanför dörren!» Han gick ut, bar in vedfånget och kastade det på golvet. Då kom läkekvinnan att se honom i ansiktet och sade: »Förfärligt blek är denne man. Varför är du sådan?» Då kvad Thormod:

Armgudinna⁴, du undrar,
vi blek jag är. Så vet då:
av sår blir ingen fager.
Pilarnas skur jag prövat.
Den tunna pilspetsen trängde,
skjuten med kraft, mig igenom;
det vassa, dödande stålet
bet mig, jag tror, vid hjärtat.

Då sade läkekvinnan: »Låt mig se dina sår, så skall jag binda om dem!» Thormod satte sig ned och kastade kläderna av sig. När läkekvinnan fick se hans sår, undersökte hon det sår som han hade i sidan och kände, att där satt ett järn i det, men visste icke säkert, åt vilket håll järnet hade trängt in. Hon hade i en stenkittel blandat stött lök och andra örter och kokt dem tillsamman; detta gav hon de sårade männen att äta och prövade så, om de hade sår som gingo in i kroppshålan; ty hon märkte löklukten från ett sår, om det gick in i håligheten. Hon bar det fram till Thormod och bad honom äta. Han svarade: »Tag bort det, icke har jag grötsot⁵!» Sedan tog hon en tång och ville draga ut järnet, men det satt fast och lät icke rubba sig; det stack också föga ut, ty såret var svullet. Då sade Thormod : »Skär in till järnet, så att du kan nå det med tången! Giv mig den sedan och låt mig rycka!» Hon gjorde, såsom han sade. Thormod tog guldringen av armen, gav den åt läkekvinnan och bad henne göra med den vad hon ville. »Det är en god klenod», sade han, »konung Olav gav mig den ringen i morse.» Därefter grep Thormod tången och ryckte ut pilen; det var hullingar på den, och på dessa lågo fibrer av hjärtat, några röda, andra vita. När han såg det, sade han: »Väl har konungen födt oss. Ännu har jag fett omkring hjärterötterna.» Därpå lutade han sig tillbaka och var död.

Här slutar berättelsen om Thormod.

1. »Röd» på senare stället snarast: »rödhårig» (och »rödskäggig»). Syftar på den man med vilken Thormod samtalar.
2. »Guldets ödare»: frikostig man; här snarast ironiskt om den torftige bonden.
3. Jämför kapitel 229.
4. »Armgudinna»: poetisk beteckning för kvinnan (ursprungligen med syftning på hennes fagra vita armar).
5. »Grötsot», dvs. sjukdom som kunde botas med »gröt» beredd av läkande örter o. d.

Kapitel 235
Om striden.

Konung Olav föll onsdagen den 29 juli. Det var nära middag, då härarna möttes. Före »midmunde» började striden, och konungen föll före »non»; mörkret varade från »midmunde» till »non»¹. Skalden Sigvat säger om stridens utgång:

Tomt efter anglernas ovän²
det känns, sen männen rövat
den sjuke³ konungen livet —
djärvt klöv han de hårda sköldar.
Den kamplystna skaran bragte
Olav om livet, där vapnen
bräcktes, men Dag kom undan —
kungen gick fram i striden.

Och än vidare kvad han detta:

Ej förr man sett i världen,
att sådan makt har övats
av hersar och bönder — folket
bragte sin konung döden.
Svärdets svingare⁴ aldrig
ha fällt så härlig konung
som Olav — mång tapper kämpe
låg i sitt blod på marken.

Bönderna plundrade icke de fallna. Genast efter striden blev det snarare så, att fruktan kom över många som hade varit emot konungen. Likväl behöllo de sitt fientliga sinnelag och dömde så sinsemellan, att alla de som hade fallit med konungen, skulle gå miste om sådan omskötsel och grav som anstode hederliga män. De kallade dem alla våldsverkare och fredlösa. Men de män som voro mäktiga och hade fränder bland de fallna, rättade sig icke efter detta, utan förde sina fränders lik till kyrkan och begravde dem.

1. »Midmunde» är tidpunkten midt emellan middag (kl. 12) och »non» (lat. nona, nionde timmen, dvs. kl. 3 e. m.).
2. »Anglernas ovän» är konung Olav. Uttrycket syftar på Olavs ungdomsstrider i England; se ovan kapitel 12 ff.
3. Att konungen vid detta tillfälle var sjuk, omtalas icke annorstädes. Möjligen syftar Sigvat snarast på konungens sinnestillstånd före och under hans sista strid.
4. »Svärdets svingare»: krigare, man.

Kapitel 236
Järtecken med en blind.

Thorgils Halmasson och hans son Grim gingo till valplatsen om kvällen, sedan det hade blivit mörkt. De togo upp konung Olavs lik och buro det bort till ett ställe på andra sidan gården, där det fanns ett litet tomt hus. De hade ljus och vatten med sig. De togo kläderna av liket, tvättade det, svepte det sedan i linnedukar, lade det ned där i huset och täckte över det med vedstycken, så att ingen skulle kunna se det, om någon komme in i huset. Därefter gingo de därifrån och hem till
gården.

Med båda härarna hade följt många tiggare och fattiga, som bådo om mat. Kvällen efter slaget hade många av dessa stannat kvar där, och när natten kom, sökte de sig härbärge i alla husen, både stora och små. Där var en blind man, som det berättas om. Han var fattig, och hans lille son gick med honom och ledde honom; de gingo utanför gården och sökte sig härbärge. De kommo då till det omtalade ödehuset; dörren var så låg, att man nästan måste krypa in. När den blinde kom in i huset, trevade han omkring sig på golvet och letade efter något ställe där han kunde lägga sig ned. Han hade en hatt på huvudet, och denna gled ned över ansiktet på honom, när han böjde sig ned. Han kände för sig med händerna och märkte, att det var vått på golvet. Då han förde upp den våta handen och satte hatten till rätta, kommo fingrarna att röra vid ögonen. Genast fick han en sådan klåda i ögonlocken, att han strök med de våta fingrarna över själva ögonen. Därefter kravlade han sig baklänges ut ur huset och sade, att där inne kunde man icke ligga, ty det var vått överallt.

När han kom ut ur huset, kunde han genast urskilja sina händer och sedan allt det som var i hans närhet och som han kunde se för nattmörkrets skull. Han gick genast hem till gården och in i stugan och omtalade där för alla, att han hade fått igen sin syn; hans syn var nu mycket skarp. Men många där visste, att han länge hade varit blind, ty han hade varit där förut och vandrat omkring i bygderna. Han sade, att han började att kunna se, då han kom ut ur en liten bod, »Där inne var allt vått», sade han; »jag tog där för mig med händerna och gned med de våta fingrarna över mina ögon.» Han omtalade också, var huset stod. De män, som voro där och sågo detta, förvånade sig högeligen över denna händelse och undrade sig emellan, vad det väl kunde vara i det där huset. Men bonden Thorgils och hans son Grim trodde sig veta, varav denna händelse hade sitt upphov. De räddes mycket, att konungens fiender skulle gå och undersöka huset. De smögo sig ut, gingo till huset och togo liket, flyttade det ut i hagen och gömde det där. Därefter gingo de tillbaka till gården och sovo över natten.

Kapitel 237
Om Thore hund.

Thore hund kom om torsdagen i ned från Veradalen ut till Stiklarstader med många män i sitt följe. Där voro också många, ur bondehären. Det röjdes nu ytterligare upp bland de fallna. Männen förde bort sina fränders och vänners lik och hjälpte de sårade som man ville hela. Många hade då dött, sedan striden var slutad.

Thore hund gick till den plats där konungen hade fallit och sökte efter liket. Då han icke fann det, frågade han, om någon kunde säga honom, var liket hade blivit av, men det visste ingen. Då frågade han bonden Thorgils, om han kände till, var konungens lik var. Thorgils svarade: »Jag var icke med i striden, och jag har endast få underrättelser därifrån. Det går nu många rykten. Det säges, att konung Olav i natt har blivit sedd uppe vid Stav¹ med ett stort följe. Men om han har fallit, så ha väl edra män gömt hans lik i hult eller rösen.» Ehuru Thore trodde sig ha full visshet om att konungen hade fallit, satte dock många tilltro till detta och utspridde det ryktet, att konungen hade kommit undan ur striden och att det icke skulle dröja länge, förrän han skulle samla en här och draga emot dem.

Thore begav sig till sina skepp och for sedan ut efter fjorden. Då började hela bondehären att skingras, och man förde bort alla sårade som kunde flyttas.

1. Dvs. dagen efter slaget.
2. Se ovan kapitel 204 not 1.

Kapitel 238
Om konung Olavs likfärd till Nidaros.

Thorgils Halmasson och hans son Grim hade konung Olavs lik i sin vård och voro mycket bekymrade, huru de skulle kunna ställa det så, att konungens fiender icke finge tillfälle till att misshandla liket. De hade nämligen hört sådant tal bland bönderna, att om konungens lik bleve funnet, borde man bränna det eller föra det ut på havet och sänka det. Fadern och sonen hade om natten sett såsom ett brinnande ljus över det ställe där konung Olavs lik låg bland de fallna, och efter det de hade dolt liket, sågo de ständigt om nätterna ljussken åt det håll där konungen vilade. De fruktade, att konungens fiender skulle söka efter liket där det var, om de finge se dessa tecken. Därför var det dem angeläget att föra liket bort till något ställe där det vore väl skyddat.

Thorgils och hans son timrade med den största omsorg en kista och lade konungens lik däri. Sedan gjorde de en annan likkista, fyllde den med halm och stenar, så att den skulle vara så tung som en man, och tillslöto den omsorgsfullt. När hela bondehären var borta från Stiklarstader, gjorde Thorgils och hans son sig redo till avfärd. De togo en roddbåt; de voro tillsammans sju eller åtta man, alla fränder eller vänner till Thorgils. De förde i hemlighet konungens lik till skeppet och satte kistan ned under däckstiljorna. De hade också med sig den kistan som var fylld med stenar, och den satte de i skeppet så, att alla kunde se den. De foro sedan ut längs fjorden.

De fingo en god resa och kommo om kvällen, då det började mörkna, ut till Nidaros, där de lade till vid konungsbryggan. Därefter sände Thorgils bud upp i staden och lät underrätta biskop Sigurd¹, att de hade kommit dit med konung Olavs lik. Då biskopen hörde delta, sände han genast några män ned till bryggorna. De togo där en roddskuta, rodde fram till Thorgils skepp och bådo honom att utlämna konungens lik åt sig. Thorgils och hans män togo då den kista som stod ovanpå däcket och buro den ned i skutan. Därefter rodde männen ut på fjorden och sänkte kistan. Det var då mörk natt.

Thorgils och hans män rodde nu upp efter ån, till dess de kommo förbi staden, och lade till på ett ställe som heter Saurhlid; det var ovanför staden. Där buro de liket i land och in i ett litet övergivet hus, som stod där ovanför de andra husen; de vakade där om natten över liket. Thorgils gick ned i staden och talade med de män som hade varit konungens bästa vänner. Han frågade dem, om de ville taga emot konungens lik; men det tordes ingen göra. Thorgils och hans män förde då liket uppför ån och grävde ned det i en sandbank som finnes där; de ställde sedan i ordning efter sig, så att man icke skulle se, att marken var rörd. De voro färdiga med allt detta, innan det dagades. Därpå gingo de ned till sitt skepp, styrde genast ut ur ån och foro sedan sin väg, till dess de kommo hem till Stiklarstader.

1. Den danske biskop Sigurd var konung Olavs hätske fiende (jämför ovan kapitel 217 f.). I hans våld ville Thorgils naturligtvis icke lämna Olavs lik, och därav förklaras den använda listen med de dubbla kistorna.

Kapitel 239
Om konung Sven Alvivasson.

Sven, son till konung Knut och jarlen Alvrins dotter Alviva¹, hade varit satt att styra i Jomsborg i Vendland². Då hade det kommit bud till honom från hans fader konung Knut, att han skulle komma hem till Danmark och att han sedan skulle fara till Norge och övertaga styrelsen över detta rike och därmed namnet av konung över Norge. Sven for till Danmark och hade många män med sig därifrån; med honom följde jarlen Harald³ och många andra stormän. Detta omtalar Thoraren »lovtunga» i det kväde som han diktade om Sven Alvivasson och som kallas »Glälognskvida»⁴:

Döljas ej bör,
hur danerna följde
på långväga färd
trofast fursten.
Jarlens⁵ namn
nämns som det första,
men av den flock
som honom följde
varje man
var för mer än den andre.

Därefter for Sven till Norge, åtföljd av sin moder Alviva, och han blev där tagen till konung på alla lagting. Han hade kommit österifrån⁶ till Viken, då striden stod vid Stiklarstader och konung Olav föll. Sven fortsatte sin färd, till dess han på hösten kom norrut till Tråndheim. Han blev tagen till konung där liksom på andra ställen.

Konung Sven införde ny lag i landet i många stycken, och den var stiftad efter som lagen var i Danmark, dock i somligt mycket hårdare. Ingen man fick fara bort ur landet utan konungens samtycke, och om han gjorde det, hemföllo hans jordar under konungen. Den som dräpte en annan, skulle ha förverkat jord och lösören. Om någon blev biltog och ett arv tillföll honom, skulle konungen ha det arvet. Om julen skulle var bonde giva konungen en »mäle» malt för varje eldstad, ett lår av en treårig oxe — det kallades »vinjartodde»⁷ — samt en spann⁸ smör, och var husfru skulle giva honom »rygjarto»⁹, det vill säga ospunnet lin så mycket som man kunde hålla mellan det största och det längsta fingret¹⁰. Bönderna voro skyldiga att bygga alla de hus som konungen ville ha på sina gårdar. Sju män skulle tillsamman utrusta en man till leding, och de skulle vid denna utskylds utgörande räkna med alla som voro fem år gamla och därefter uppsätta roddare. Var och en som rodde ut på fiske, skulle betala konungen »strandskatt», varifrån han än rodde ut; det var fem fiskar¹¹. Vart skepp som for bort från landet, skulle hålla ett rum för konungens räkning tvärs över skeppet. Var och en som for till Island, skulle betala »landören», vare sig det var norsk eller isländsk man¹². Därtill kom, att danska män skulle ha så stort anseende i Norge, att ett vittnesbörd av en av dem skulle kullkasta tio norrmäns vittnesbörd.

När dessa lagar kungjordes för folket, började man spjärna emot dem i sitt sinne och knota sig emellan, och de som icke hade varit med i krigståget emot konung Olav sade: »Nu fån I, intrönder, vänskap och lön av knytlingarna¹³, för det att I kämpaden emot konung Olav och fråntogen honom landet! Det lovades eder fred och förbättring i eder ställning, men nu han I fått tvång och träldom och därtill gjort eder skyldiga till stor synd och nedrighet.» Detta var icke lätt att motsäga. Alla sågo nu, att man hade handlat olyckligt. Man hade dock icke mod all resa sig emot konung Sven, och detta mest av den orsaken, att man hade lämnat konung Knut sina söner eller nära släktingar såsom gisslan; det fanns dessutom ingen ledare för en resning. Snart hade man mycket att tadla konung Sven för, men folk skyllde dock mest på Alviva allt det som tycktes vara dem emot. Nu började många inse sanningen om konung Olav.

1. Namnet Alvrin är förvanskat; Alvivas fader hette i verkligheten Ælfhelm och var jarl i Northumberland.
2. Jomsborg var en fästning på ön Wollin på den vid denna tid av vendiska stammar bebodda norra Östersjökusten, grundlagd i slutet av 900o-talet av den danske konung Harald blåtand. Jomsborg var sätet för de i sagan berömda jomsvikingarna (jfr Olav Tryggvessons historia kapitel 34 ff.).
3. Harald var en son till den bekante vikingahövdingen Thorkel den höge; jämför ovan kapitel 183.
4. Se biografin om Thoraren  »lovtunga».
5. »Jarlens», dvs. den nyssnämnde Harald Thorkelssons.
6. Österifrån; rättare: söderifrån.
7. »Vinjartodde» betyder: en avgift (eg. ett »stycke») från varje gård (vin).
8. »Spannen» var liksom den strax förut omtalade »mälen» ett mått för torra varor. »Spannen» användes isynnerhet i fråga om smör; dess storlek synes ha varit något växlande (i allmänhet synes en »spann», i vikt räknat, ha innehållit 6 à 8 skålpund).
9. »Rygjarto», eg.: spånadsämne (lin eller ull) som gives av varje husfru (rýgr).
10. »Det största och det längsta fingret», dvs. tummen och långfingret.
11. Denna »strandskatt» var en avgift för rätten att fiska, grundande sig därpå, att konungen ansågs som ägare av vattnet längs landets kuster. Avgiften är emellertid vida äldre än från Sven Alvivassons tid; den synes ha blivit införd redan av Harald hårfagre.
12. Även dessa »landören», en avgift för rättigheten att föra varor ur landet, ha varit i kraft före Sven Alvivassons regeringstid. Möjligen ha de emellertid tidigare utkrävts endast av isländingar (och utländingar i allmänhet), ej av norrmän.
13. »Knytlingarna» betyder här: Knut och hans son (Sven). Ordet användes sedan som namn på den från Knut härstammande danska konungaätten.

Kapitel 240
Det börjar talas om konung Olavs helighet.

Denna vinter började det sägas av många män där i Tråndheim, att konung Olav var en sannhelig man och att många järtecken vittnade om hans helighet. Många började då att åkalla konung Olav i sådana ting som syntes dem vara av stor vikt. Många fingo hjälp genom denna åkallan, somliga bot för sin hälsa, andra hjälp på färder eller annat som de tyckte sig behöva.

Olav den heliges historia - kapitel 241-251
Tillbaka till Olav den heliges förstasida