Örjan Martinsson

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 50, 51, 52, 53, 54, 55, 56, 57, 58, 59, 60, 61, 62, 63, 64, 65, 66, 67, 68, 69, 70, 71, 72, 73, 74, 75, 76, 77, 78, 79, 80, 81, 82, 83, 84, 85, 86, 87, 88, 89, 90, 91, 92, 93, 94, 95, 96, 97, 98, 99, 100, 101, 102, 103, 104, 105, 106, 107, 108, 109, 110, 111, 112, 113, 114, 115, 116, 117, 118, 119, 120, 121, 122, 123, 124, 125, 126, 127, 128, 129, 130, 131, 132, 133, 134, 135, 136, 137, 138, 139, 140, 141, 142, 143, 144, 145, 146, 147, 148, 149, 150, 151, 152, 153, 154, 155, 156, 157, 158, 159, 160, 161, 162, 163, 164, 165, 166, 167, 168, 169, 170, 171, 172, 173, 174, 175, 176, 177, 178, 179, 180, 181, 182, 183, 184, 185, 186, 187, 188, 189, 190, 191, 192, 193, 194, 195, 196, 197, 198, 199, 200, 201, 202, 203, 204, 205, 206, 207, 208, 209, 210, 211, 212, 213, 214, 215, 216, 217, 218, 219, 220, 221, 222, 223, 224, 225, 226, 227, 228, 229, 230, 231, 232, 233, 234, 235, 236, 237, 238, 239, 240, 241, 242, 243, 244, 245, 246, 247, 248, 249, 250, 251

Kapitel 241
Om Einar »tambarskälve».

Einar »tambarskälve» hade kommit hem västerifrån från England¹ och hade nu de intäkter som konung Knut hade givit honom, då de träffades i Tråndheim²; det var nästan ett jarlrike. Einar »tambarskälve» hade icke deltagit i resningen emot konung Olav, och härav rosade han sig själv. Han mindes, att konung Knut hade lovat honom jarldöme i Norge och att konungen icke hade hållit detta sitt löfte. Einar var den förste bland stormännen som förkunnade konung Olavs helighet.

1. Se ovan kapitel 194. Einar kom hem först efter Olavs fall.
2. Se ovan kapitel 171.

Kapitel 242
Om Arnessönerna.

Finn Arnesson stannade endast en kort tid hos Kalv på Eggja, ty han vredgades mycket över att Kalv hade varit med i striden emot konung Olav. Finn gav ständigt Kalv hårda förebråelser för den sakens skull. Thorberg Arnesson var mycket mera behärskad i sitt tal, men likväl önskade även han att fara därifrån och hem till sin gård. Kalv gav sina bröder ett godt långskepp med alla redskap och annan utrustning och därjämte godt följe. De foro hem till sina gårdar. Arne Arnesson låg länge av sina sår, men blev helbrägda och utan lyte. Längre fram på vintern for han söderut till sin gård. Alla bröderna fingo förlikning av konung Sven och sutto hemma i lugn.

Kapitel 243

Sommaren därpå talades det mycket om konung Olavs helighet, och alla yttrade sig nu helt annorlunda om konungen än förut. Det var nu många som bekräftade, att konungen var helig, vilka förut hade ställt sig emot honom med full fiendskap och icke på något sätt hade velat erkänna sanningen om honom. Man började nu att klandra de män som mest hade äggat till kamp emot konungen; mycket därav skylldes på biskop Sigurd¹. Fiendskapen mot denne blev så stor, att han såg sig nödgad att fara från landet västerut till England till konung Knut.

Därefter sände trönderna män med bud till Upplanden, att biskop Grimkel² skulle komma norrut till Tråndheim. Konung Olav hade sändt biskop Grimkel tillbaka till Norge, då konungen for österut till Gårdarike, och biskop Grimkel hade sedan dess vistats i Upplanden. Men då tröndernas budskap kom till honom, gjorde han sig genast redo till denna färd. Till hans beslut att fara bidrog också mycket det, att han trodde, att det var sant som berättades om järtecknen och konung Olavs helighet.

1. Jämför ovan kapitel 217 f.
2. Grimkel var konung Olavs hirdbiskop; jämför kapitel 57 ovan.

Kapitel 244
Konung Olavs heliga lekamen tages upp.

Biskop Grimkel for och uppsökte Einar »tambarskälve». Einar tog med glädje emot biskopen. De talade sedan om många ting, bland annat om de stortidender som hade skett där i landet. De kommo väl överens i allt sitt tal. Därefter for biskopen in till köpstaden¹. Menigheten där tog väl emot honom. Han frågade sig noggrant för om alla de järtecken som berättades om konung Olav, och han fick härom godt besked. Sedan sände biskopen bud till Thorgils och Grim på Stiklarstader och kallade dem till sig i staden. Fader och son voro icke sena att företaga denna färd; de kommo ut till staden till biskopen. De omtalade för honom alla de tecken som de hade iakttagit och yppade också, vart de hade fört konungens lik.

Därpå sände biskopen efter Einar »tambarskälve», och denne kom till staden. Einar och biskopen hade ett samtal med konungen och Alviva och bådo, att konungen skulle giva sitt samtycke till att taga upp konung Olavs lik ur jorden. Konungen gav sitt bifall därtill och bad biskopen förfara med den saken, såsom han ville. Det var mycket folk i staden vid detta tillfälle.

Biskopen och Einar gingo med några män till den plats där konungens lik var jordat och läto gräva efter det. Kistan hade då kommit nästan helt upp ur jorden. På mångas tillrådan lät biskopen begrava konungen i Klemenskyrkan². Men då det hade förflutit tolv månader och fem dagar från hans död, blev hans heliga stoft ånyo upptaget. Kistan hade då åter nästan kommit upp ur jorden, och konung Olavs kista såg ny ut, som om den hade varit nyhyvlad. Biskop Grimkel gick dit där konung Olavs kista blev öppnad; där förnams då en härlig vällukt. Biskopen blottade konungens ansikte, och hans utseende var på intet sätt förvandlat; han hade en sådan rodnad på kinderna, som han skulle ha haft, om han nyss hade somnat in. En stor förändring funno de som hade sett konung Olav, då han föll, däri att sedan dess hår och naglar hade vuxit nästan lika mycket, som de skulle ha gjort, om han hade levat här på jorden hela tiden, sedan han föll.

Konung Sven och alla de hövdingar som voro närvarande där gingo för att se Olavs lik. Alviva sade: »Lik multna mycket sent i sand; det skulle icke ha varit så, om han legat i mull.» Då tog biskopen en sax och klippte av konungens hår och likaså av hans munskägg. Han hade haft långa mustascher, såsom det då var brukligt. Sedan sade biskopen till konungen och Alviva: »Nu är konungens hår och munskägg så långt som då han dog, och det har vuxit så mycket som I nu sen här avskuret.» Alviva svarade: »Jag vill tro, att det håret är en helig relik, om det icke brinner i eld; men eljest ha vi ofta sett håret helt och oskadt på människor som ha legat i jorden längre än denne man.» Då lät biskopen lägga eld i ett rökelsekar, signade det och lade rökelse därpå. Sedan lade han konung Olavs hår i elden, och då all rökelsen hade brunnit upp, tog han upp håret ur elden, och det var då obränt. Biskopen visade det för konungen och de andra hövdingarna. Alviva bad nu, att man skulle lägga håret i ovigd eld; men då svarade Einar »tambarskälve», bad henne tiga och förebrådde henne med många hårda ord.

Genom biskopens utslag, konungens samtycke och hela folkets dom blev konung Olav nu förklarad för sannhelig. Konungens lik blev nu inburet i Klemenskyrkan och gravsatt över högaltaret. Kistan var svept med pell och över den sattes en baldakin av gudväv³. Det skedde genast många järtecken vid konung Olavs heliga lämningar.

1. Köpstaden, dvs. Nidaros.
2. Jämför kapitel 53 not 2.
3. Gudväv: ett dyrbart prakttyg (enligt somliga ett slags sammet).

Kapitel 245
Om konung Olavs järtecken.

På den sandbank, där konung Olav hade legat i jorden, sprang en fager källa upp, och folk fick av det vattnet bot för sina lidanden. Den blev överbyggd, och det vattnet har man sedan omsorgsfullt tagit vara på. Först byggdes ett kapell, och altaret ställdes där som konungens grav hade varit; nu står på detta ställe Kristkyrkan¹. Ärkebiskop Östen lät, då han byggde den stora kyrka som nu står², resa högaltaret på det ställe där konungens grav hade varit; på samma ställe hade också altaret stått i den gamla Kristkyrkan. Det säges, att Olavskyrkan nu står där som det ödehus låg i vilket konung Olavs lik sattes in över natten³. Den plats, där konung Olavs heliga lik blev buret upp från skeppet, kallas nu Olavshlid; den ligger nu midt i staden. Biskopen tog värd om konung Olavs heliga stoft; han skar hans hår och naglar, ty bådadera växte så, som då han levde här i världen. Så säger skalden Sigvat:

Jag ljöge förvisst, om jag sade,
att Olavs hår ej växer
som levande mans — jag gläder
med lovsången kungens hirdmän.
Oskadt håret sig håller
än på dens ljusa huvud
som synen åt Valdemar skänkte
i Gårdar⁴ — från lytet han löstes.

Thoraren »lovtunga» diktade om Sven Alvivasson ett kväde som kallas »Glälognskvida»⁵; däri finnas dessa versar:

Bär nu fram
dina böner
inför Guds
tjänare gode!

Thoraren »lovtunga» var då hos konung Sven, och där hörde han talas om dessa märkliga tecken på konung Olavs helighet, att man över hans heliga lekamen kunde höra ljud av himmelskt ursprung, såsom om det ringdes med klockor, och att ljus tände sig själva där över altaret med himmelsk eld. När Thoraren säger, att en mängd människor, halta och blinda eller på annat sätt sjuka, kommo till den helige konung Olav och foro helbrägda därifrån, så omtalar han det icke annorlunda, än att det måtte ha varit en otalig mängd människor som blevo botade genast i begynnelsen av den helige konung Olavs undergörelser; men mest är det dock skrivet och utredt om de största av konung Olavs järtecken och dem som ha skett senare.

1. Det vill av Snorres här något oklara framställning synas, som om Snorre menade, att den omtalade hälsobringande källan blivit inbyggd i (den först av Olav Kyrre resta) Kristkyrkan (den senare domkyrkan). Så var emellertid ej förhållandet; det var i stället i den i omedelbar närhet av Kristkyrkan belägna, av Harald hårdråde byggda, men redan före Snorres tid rivna, Mariakyrkans kor som denna källa befann sig.
2. »Den stora kyrka som nu står», dvs. den del av den genom ärkebiskop Östens försorg ombyggda Kristkyrkan (domkyrkan) som var fullbordad, då Snorre skrev sin historia; jfr ovan kapitel 213 not 1.
3. Jämför kapitel 238 ovan. Olavskyrkan, som byggdes av Olav den heliges son, Magnus den gode, var belägen på den plats, där rådhuset nu ligger.
4. Gårdar: Gårdarike, dvs. Ryssland. — Orden syfta på något eljest okänt underverk av Olav den helige under hans vistelse i Ryssland.
5. Se biografin om Thoraren »lovtunga».
6. »Ringutdelarn», d. ä. den givmilde fursten, som frikostigt utdelar guldringar till sina män; här: Sven Alvivasson.
7. Detta uttryck syftar därpå, att Olav efter sin död ansågs för helig och därför betraktades såsom ännu levande; jämför vad Snorre här förut berättat om den döde konungens hudfärg, hår- och skäggväxt m. m.
8. Haralds (dvs. Harald grenskes) son: Olav den helige.
9. De två sista versraderna saknas i alla handskrifter av Konungasagorna; de äro här tillagda efter annan källa.

Kapitel 246
Om konung Olavs ålder och regering.

Så säga de män som räkna noggrant, att Olav den helige var konung över Norge i femton år, efter det att Sven jarl hade farit bort från landet; men redan vintern förut hade han fått konungsnamn av uppländingarna¹. Skalden Sigvat säger:

Olav, den härlige mannen,
styrde det inre landet²
femton fulla vintrar,
innan han föll, med lycka.
Vilken större konung
har ägt de norra länder?
Åt härens herre³ beskärdes
alltför kort hans levnad.

Konung Olav var trettiofem år gammal, då han föll, enligt prästen Are den lärdes utsago⁴. Han hade haft tjugo stora strider. Så säger skalden Sigvat:

Ej alla männen trodde
på Gud; så delades hären —
den modige kungen hade
tjugo stora strider —;
den fräjdade fursten ställde
de kristna på högra sidan⁵.
Gud, jag dig beder, mottag
Magnus flyktskygge fader!

Nu ha vi berättat en del av konung Olavs historia, några av de händelser som timade, medan han rådde över Norge, hans fall och huru hans helighet blev bekant. Nu skall icke heller det försummas som länder honom mest till ära, nämligen att förtälja om hans järtecken, ehuru därom skrives först längre fram i denna bok.

1. Se ovan kapitel 37 och 51.
2. Med »det inre landet» synes Sigvat mena Upplanden, där Olav först blev tagen till konung, och han synes härmed vilja framhäva, att Olavs regeringstid bör räknas från denna tidpunkt.
3. »Härens herre»: krigarhövdingen, konungen.
4. Om Are och hans betydelse såsom källa för Snorre se Inledningen samt Prologus.
5. Sigvat syftar i denna vers på vad som berättas om Olavs uppställning av hären vid Stiklarstad, där de svenska hjälptrupperna (som delvis utgjordes av hedniska män) stodo på vänstra flygeln. Huruvida Olav själv (med anslutning till Kristi indelning av människorna vid den yttersta domen) nedlagt någon symbolik i denna placering av hedningarna i förhållande till de kristna, är väl ovisst. Sigvat synes ha fattat det så.

Kapitel 247
Om trönderna.

Konung Sven Knutsson styrde Norge under några år. Han var ett barn både i ålder och i rådslag. Hans moder Alviva var den som mest förde styrelsen i riket, och landets inbyggare hatade henne bittert både då och alltjämt sedan. Danska män begingo under den tiden mycket övervåld i Norge, och norrmännen voro förbittrade däröver. När detta kom på tal, gåvo de andra landsmännen trönderna skulden för att mest ha vållat, att konung Olav den helige hade blivit berövad riket och att norrmännen hade lagts under detta onda välde, då tvång och ofrihet gick ut över allt folket, både mäktiga och ringa och hela allmogen. De ansågo, att trönderna voro skyldiga att resa sig — »för att skaka av oss detta välde.» Det var också landsmännens mening, att trönderna hade den största styrkan där i landet genom sina hövdingar och genom den stora folkmängd som fanns där.

Då trönderna fingo veta, att landsmännen anklagade dem, erkände de, att det var sant, och att de hade handlat mycket illa, då de hade berövat konung Olav liv och land; de insågo också, att de hade fått dålig lön för sin onda gärning. Hövdingarna hade möten och överläggningar sig emellan. Det var Einar »tambarskälve» som var upphovsman till dessa rådslag.

Även med Kalv Arnesson var det så, att han nu märkte, i vilken snara han hade gått genom konung Knuts övertalning. De löften denne hade givit Kalv blevo alla brutna. Konung Knut hade lovat Kalv jarldöme och styrelsen över hela Norge, och Kalv hade ställt sig i spetsen för striden emot konung Olav för att beröva honom landet. Men Kalv fick icke högre värdighet än förut, och han ansåg sig vara illa sviken. Det gick nu bud emellan Kalv och hans bröder Finn, Thorberg och Arne, och det goda förhållandet emellan fränderna återställdes nu.

Kapitel 248
Konung Svens häruppbåd.

Då konung Sven hade varit konung i Norge i tre år kom den underrättelsen till Norge, att en här samlades väster om havet, och att anföraren för denna var en man vid namn Tryggve; han sade sig vara son till Olav Tryggvesson och den engelska Gyda¹. När konung Sven sporde, att en utländsk här skulle komma till landet, uppbådade han folk norrut i landet, och de flesta ländermännen från Tråndheim följde honom. Einar »tambarskälve» blev sittande hemma och ville icke fara med konung Sven.

Då konung Svens bud kom till Kalv inne på Eggja, att han skulle fara i leding med konungen, tog Kalv en »tjugobänkare» som han ägde, gick ombord på den med sina huskarlar, utrustade den så snabbt han kunde, höll sedan ut längs fjorden och inväntade icke konung Sven. Kalv styrde därefter söderut till Möre och stannade icke på sin färd, förrän han kom fram till sin broder Thorberg söderut på Giske². Därpå hade alla bröderna, Arnes söner, ett möte och överlade sig emellan. Sedan for Kalv tillbaka norrut, men när han kom till Frekösund³, låg konung Sven där i sundet med sin här. Då Kalv rodde söderifrån in i sundet, ropade de till varandra. Konungens män bådo Kalv ro fram till dem, följa konungen och värja hans land. Kalv svarade: »Det har jag gjort till fyllest, om icke för mycket, att kämpa mot våra landsmän för att vinna rike åt knytlingarna.» Kalv och hans män rodde sin väg norrut; han fortsatte sin färd, till dess han kom hem till Eggja. Ingen av Arnessönerna deltog i denna leding med konungen.

Konung Sven styrde med sin här söderut i landet. Men då han icke hörde av, att hären hade kommit västerifrån, höll han söderut till Rogaland och ända ned till Agder. Man gissade nämligen, att Tryggve först skulle vilja söka sig österut till Viken, emedan hans förfäder hade levat där och där haft sitt säkraste stöd; han hade där många mäktiga fränder⁴.

1. Om Olav Tryggvessons giftermål med Gyda se dennes historia kapitel 32. I vad mån Tryggves anspråk voro berättigade, kan icke avgöras. I varje fall synas hans föregivna fränder i Norge icke ha trott på hans kungliga börd.
2. Se ovan kapitel 138 not 2.
3. Se ovan kapitel 178 not 2.
4. Tryggves farfader Tryggve Olavsson hade liksom dennes fader Olav varit konung i Viken; se Harald hårfagres historia kapitel 42 och Håkon den godes historia kapitel 2 och 9.

Kapitel 249
Tryggves fall.

Då konung Tryggve styrde österut, kom han med sin här in till Hordaland. Där fick han veta, att konung Sven hade seglat söderut. Konung Tryggve styrde då söderut till Rogaland. När konung Sven fick underrättelse om Tryggves färd, då denne hade kommit västerifrån, vände han med sin här tillbaka norrut, och han och Tryggve möttes innanför Bokn i Soknarsund nära det ställe där Erling Skjalgsson hade fallit. Det kom till en stor och hård strid. Det säges, att Tryggve kastade spjut med båda händerna. Han sade: »Så lärde min fader mig att mässa!» Hans ovänner hade nämligen sagt, att han var son till en präst, men han berömde sig av att mera likna konung Olav Tryggvesson. Tryggve var också en mycket duktig man. I denna strid föllo konung Tryggve och många av hans män, men några flydde och andra fingo nåd. Så heter det i »Tryggve-flocken»¹:

Lysten på ära Tryggve
norrifrån drog på härfärd;
Sven honom mötte från söder —
snart rasade blodig kampen.
Ej fjärranfrån striden såg jag —
som brusande stormvind den växte.
Mång man där miste livet.
Högt ljöd klangen av svärden.

Denna strid omtalas också i den »flock» som diktades om konung Sven²:

Den söndagsmorgonen var ej,
kvinna, såsom när ungmön
bär öl till männen — mången
föll under svärdens eggar —,
då Sven bjöd sina kämpar
att binda skeppen samman
till strid — det råa köttet fick
Odens fåglar³ att slita.

Konung Sven styrde fortfarande riket efter denna strid; det var då god fred. Konung Sven satt vintern därefter söderut i landet.

1. Denna dikt, som vanligen anföres anonym, tillskrives i ett par gamla handskrifter — måhända med rätta — Sigvat Thordsson.
2. Författaren till denna »flock» är okänd.
3. Odens fågel»: poetisk beteckning för korpen.

Kapitel 250
Kalvs och Einar »tambarskälves» rådslag.

Einar »tambarskälve» och Kalv Arnesson hade den vintern möten och rådslag sig emellan; de träffades i köpstaden¹. Då kom till Kalv Arnesson en budbärare från konung Knut och medförde bud från denne, att Kalv skulle sända honom tre tolfter yxor och låta utvälja dem med största omsorg. Kalv svarade: »Inga yxor skall jag sända konung Knut. Säg honom, att jag skall skaffa hans son Sven så många yxor, att han icke skall tycka sig lida någon brist på dem!»

1. Köpstaden, dvs. Nidaros.

Kapitel 251
Einars färd ur landet.

Tidigt på våren började Einar »tambarskälve» och Kalv Arnesson sin färd; de hade ett stort följe av de mest utvalda män som funnos i Tröndelagen. De foro om våren österut över Kölen till Jämtland och vidare till Hälsingland och kommo fram till Svithiod. Där skaffade de sig skepp.

Om sommaren foro de österut till Gårdarike och kommo om hösten till Aldeigjuborg¹. Därifrån sände de budbärare upp till Holmgård² till konung Jarisleiv med det budet, att de erbjödo konung Olav den heliges son Magnus att taga emot honom, följa honom till Norge, giva honom hjälp till att återvinna sitt fädernearv och göra honom till konung över landet.

Då detta budskap kom till konung Jarisleiv, rådgjorde han med drottningen och sina hövdingar. De blevo ense att sända bud till norrmännen och kalla dem dit för att träffa konung Jarisleiv och Magnus. De fingo lejd för denna resa. När de kommo till Holmgård, blev det överenskommet, att de norrmän som hade kommit dit skulle gå i tjänst hos Magnus och bliva hans män, och de bekräftade detta avtal med ed för Kalvs del och för alla de mäns som vid Stiklarstader hade stått emot konung Olav. Magnus gav dem fred och full förlikning och lovade med ed, att han skulle vara dem alla trogen och trofast, om han finge makt och konungadöme i Norge. Han skulle bliva Kalv Arnessons fosterson, och Kalv skulle vara skyldig att utföra allt det varigenom Magnus trodde sig skola få större makt och rådighet än förut.

Magnus den godes historia
Tillbaka till Olav den heliges förstasida

1. Se ovan kapitel 93 not 1.
2. Se ovan kapitel 66 not 1.