|
av Emil Olson
Snorres föregångare
Då Snorre Sturlasson framträdde som skriftställare, hade det norska
och det isländska folket, framför allt det senare, en lång och betydande
litterär utveckling bakom sig. Lik som hos så många andra folk är
poesien äldre än prosan. Den möter oss i tvänne säreget utvecklade
konstarter: eddadiktningen och den s. k. skaldepoesien eller
konstpoesien i mera inskränkt mening.
Den förra återgiver i ålderdomliga, mera konstlösa versslag och i
enkla, osmyckade ordalag några av de föreställningar, som våra förfäder
gjorde sig om gudarna och deras verksamhet eller skildrar i knappa och
koncisa vändningar episoder ur den germanska och nordiska hjältesagan.
Skaldepoesien, som här mera intresserar oss, bär i det hela en något
yngre prägel. Den konstnärliga formen är rikare och mera omväxlande. En
viss förbindelse med eddadiktningen har skaldepoesien genom de fåtaliga
här förekommande mytiska dikterna. Besläktad med vissa eddiska sånger är
också i viss mån den genealogiska dikten, som leder en ätts härstamning
genom en rad av konungar och hövdingar upp till gudarna; denna diktart
sträcker liksom hjältedikten sina rötter djupt ned i gammal germansk
dikttradition. Sin ställning inom skaldepoesien får den mytiska och
genealogiska dikten genom sin karaktär av hyllningsdikt åt den högättade
man, för vilken den är författad. I allmänhet rör sig denna konstart
emellertid med samtida historiska personer och händelser. En vanlig form
är arvsdråpan, som besjunger en avliden hövding eller furste. Till allra
största delen ut-göres emellertid denna diktart av direkta
hyllningsdikter, som äro riktade till furstar eller herremän under deras
livstid, och som skildra dessas börd, egenskaper och bragder.
Det är en icke ringa mängd skalder och skaldedikter, som vi känna
från den tid, varom här är fråga, de första århundradena av den
historiska tiden i Norden. För den senare uppblomstrande
historieskrivningen ha dessa dikter såsom de ofta enda samtidiga
vittnesbörden om en äldre tids händelser och personer varit av en mycket
stor betydelse. Denna betydelse kvarstår i viss mån även för den moderna
historieforskningen, ehuru det för oss är vida svårare att tolka dessa
dokument och identifiera deras uppgifter, än det var för skaldernas egna
landsmän ett par århundraden efter dikternas författande.
Poesiens blomstringstid infaller mellan c. 850 och 1100. Efter denna
tid träder prosan i förgrunden. Den originala prosalitteraturens
förnämsta alster är den episka berättelsen eller, som den med sitt
isländska namn vanligen benämnes, sagan. Räknat efter den ordning, i
vilken nedskrivningen efter all sannolikhet har börjat, kunna vi
urskilja tre grupper, vilka dock alla stå i nära förhållande till
varandra: historieskrivningen i mera egentlig mening, som behandlar
Norges och Islands, delvis även de övriga nordiska ländernas historia;
den realistiska historiska berättelsen eller släktsagan, som skildrar de
isländska kolonisternas öden under landnamstiden och under de första
generationerna av den isländska bebyggelsen; slutligen den fantastiska,
ohistoriska sagan, den s. k. fornaldarsagan. Alla dessa berättelsearter
tillhöra så godt som uteslutande Island. Endast inom den egentliga
historieskrivningen finner även Norge ett blygsamt rum med ett par på
latin skrivna arbeten. Av de tre grupperna av sagor är det endast de två
första, som här intressera oss, och särskilt naturligtvis den egentliga
historieskrivningen.
Det första namn, som möter oss på detta område, är Sämund Sigfussons.
Denne, som var född år 1056 och tillhörde en förnäm släkt, studerade
utomlands, troligen i Paris, och grundlade därvid omfattande kunskaper,
som snart gjorde honom till sin tids lärdaste man på Island. Sedan han
blivit prästvigd, bosatte han sig på gården Odde i sydvästra Island och
gjorde därmed denna gård till den lärda bildningens huvudsäte på ön för
långa tider framåt. Här var det, såsom redan omtalats, som Snorre
Sturlasson uppfostrades hos Sämunds sonson, Jon Loptsson. Såsom präst på
Island utövade Sämund en betydelsefull kyrkligt-politisk verksamhet.
Hans död intränade år 1133.
Sämunds författarskap har gått helt och hållet förlorat. Det har t.
o. m. av vissa forskare bestridts, att han skrivit någonting. Att han
författat åtminstone en skrift, torde emellertid få ställas utom tvivel.
Av vad art denna har varit, visas av en dikt, Nóregs konungatal, från c.
1190, vilken för en del av sin framställning noga följt Sämund. Det
framgår av denna, att Sämunds arbete utgjorts av en kort översikt av de
norska konungarnas historia från Harald hårfagre till och med Magnus den
gode (död 1047). Sämunds arbete har varit affattat på latin. Dess
betydelse för den kommande historieskrivningen har framför allt legat
däri, att den skapat en grundval för det behandlade skedets kronologi.
Nära samtida med Sämund är Are Thorgilsson. Denne var född år 1067
och tillhörde liksom Sämund en framstående isländsk släkt. Efter faderns
tidiga död kom Are, sju år gammal, till fostring hos Hall Thorarensson i
Haukadal, en man som enligt Ares egen utsago på grund av sin höga ålder
och sitt goda minne varit av stor betydelse för honom såsom hemulsman
för gamla historiska traditioner. Samtidigt fostrades där Teit
Isleivsson, son till Islands förste biskop, Isleiv Gissursson. Även av
denne har Are fått många underrättelser .om forntiden; vi kunna gissa,
att de särskilt varit av betydelse för Ares kunskap om de religiösa och
kyrkliga förhållandena på Island. För övrigt veta vi icke mera om Ares
liv, än att han var en lärd och ansedd präst. Han dog år 1148.
Av Ares hand ha vi bevarad endast en liten skrift, den s. k.
Isländingaboken, en kort översikt över de viktigaste händelserna i
Islands politiska och kyrkliga historia från land-namstiden och fram
till c. 1120. Are visar sig i detta lilla arbete som en framstående,
kritiskt begåvad historiker. Särskilt intresserar han sig för
kronologien, som han bygger på årtalslängderna för lagsagomännens
verksamhetstider. Are är den förste, som användt modersmålet i
historiskt författarskap.
Den bevarade Isländingaboken är sannolikt författad på 1120-talet.
Den utgör emellertid en andra och förkortad redaktion av ett något
äldre, större arbete med samma titel. Huru detta äldre arbete varit
beskaffat, är mycket omtvistat. Sannolikt har det emellertid väsentligen
haft samma innehåll som det av oss kända, med undantag därav, att det
dessutom innehållit en samling av genealogier över de förnämsta
isländska släkterna samt en kronologiskt ordnad uppräkning av de norska
konungarna jämte kortfattade notiser om deras liv och om märkligare
händelser i Norges, Danmarks och Englands historia. Dessa ättelängder
och historiska notiser ha flitigt begagnats av senare sagoredaktörer.
Även Snorre har begagnat denna äldre Isländingabok; det är den, som han
anför i företalet till sina Konungasagor.
En något senare tid än de två nu nämnda tillhör Erik Oddsson. Om
denne mans levnad och verksamhet känner man nästan intet annat än det,
att han vid midten av 1100-talet länge uppehöll sig i Norge för att
samla material till ett arbete om den samtida perioden i Norges
historia. Det verk, som sålunda kom till stånd, har i sin ursprungliga
och självständiga form gått förlorat. Sannolikt har det behandlat
tidsskiftet 1130—1161, med Harald Gille († 1136) och hans söner Inge
(† 1155) och Sigurd († 1161) såsom huvudpersoner. Arbetet är känt för
oss därigenom, att det ligger till grund för vissa delar av
samlingsverket Morkinskinna, som längre ned skall omtalas, samt av
Snorres Konungasagor.
Bättre känd än Erik Oddsson är hans något yngre samtida Karl Jonsson.
Denne var född c. 1135 och blev abbot i Tingöre kloster i nordvästra
Island 1169. År 1181 lämnade han abbotskapet och vistades åren 1185—1187
i Norge. Efter återkomsten till Island inträdde han på nytt som abbot i
sitt gamla kloster och innehade denna befattning till år 1207. Han avled
år 1213.
Karl Jonsson är författare till den bekanta Sverres saga, en av de
intressantaste isländska historiska skrifter som vi äga. Enligt ett
företal till sagan, som dock icke härrör från författaren själv, är den
första delen skriven i Norge efter diktamen av Sverre själv; den senare
delen är författad efter Karls hemkomst, som det heter, »enligt kunniga
mäns och ögonvittnens meddelanden». Sagan utgör en förträfflig, levande
och klar framställning av Sverres geniala personlighet och växlingsrika
levnad. Ehuru, som man kan vänta, starkt partisk till förmån för Sverre,
gör den dock i det hela intryck av klar och skarp uppfattning,
objektivitet och lidelsefrihet. Arbetet är icke bevarat i original; den
Sverres saga, som vi känna, är en bearbetning av Snorres samtida, den
lärde och mångsysslande Styrme Kåresson.
En samtida till Karl Jonsson är Odd Snorresson. Om dennes liv känner
man intet utom det, att han, såsom framgår av en anmärkning i slutet av
hans nedan omtalade skrift, var munk i Tingöre kloster och prästvigd.
Odd är känd som författare till en Olav Tryggvessons historia. Detta
arbete skrevs ursprungligen på latin, men är bevarat endast i
översättning. Skriften är ett typiskt medeltida munkarbete och snarare
att betrakta som en uppbyggelseskrift än som en historisk framställning
i egentlig mening. Det hela går ut på
att visa, huru Olav ständigt omvärvdes av faror, men genom Guds hjälp
alltid blev räddad. Stoffet är sålunda mycket okritiskt behandlat; de
historiska traditionerna äro överspunna av fabler och legender,
djävulstro och allt slags vidskepelse göra sig breda i framställningen.
Trots detta, och trots sina brister även i fråga om komposition o. d.,
innehåller dock Odds Olavssaga mycket värdefullt historiskt material och
blev därför en källa, som efterföljande historieskrivare icke kunde gå
förbi. Även Snorre bygger sålunda på Odd, ehuru det ofta kan vara svårt
att med säkerhet påvisa, vad som stammar ifrån denne.
Odds Olavssaga torde vara författad i slutet av 1180-talet. Ungefär
samtidigt lockade samma ämne en annan munk i samma kloster, Gunnlaug
Leivsson, till behandling. Denne, som dog år 1218 eller 1219, var en för
sin lärdom högt ansedd man. Han var bl. a. en skicklig latinist och hade
stor beläsenhet i den medeltida lärda litteraturen. Han är känd som
författare till flera skrifter, bland dem ett par helgonlegenden
närstående biskopsbiografier, alla ursprungligen skrivna på latin.
Gunnlaugs Olavssaga är icke känd i sin ursprungliga form, utan endast
genom de stycken ur densamma, som ingå i den s. k. större Olav
Tryggvessons saga, ett kompilationsverk från senare tid. Man kan
emellertid av dessa brottstycken sluta sig till att Gunnlaugs historia
varit mycket utförlig och tillgodogjort sig ännu mera traditionsstoff än
Odds. Något framsteg i riktning av kritisk historieskrivning företer
däremot Gunnlaug icke. Av utdragen att dömma är han lika lättrogen och
lika fallen för övertro som sin föregångare. Men liksom dennes har även
Gunnlaugs saga dock på grund av sitt rika material varit av värde för
efterföljande sagoredaktörer.
Jämte de nu omtalade namngivna författarnas arbeten förelågo före
Snorres tid ett icke ringa antal anonyma historiska skrifter, somliga av
stor betydelse även för Snorres författarskap. Åtskilliga av dessa sagor
— om enskilda norska konungar eller hövdingar, t. ex. Halvdan svarte,
Sigurd hjort, Harald hårfagre, Håkon den gode, Hlade-jarlarna, Magnus
den gode, Harald hårdråde — äro förlorade och nu kända endast därigenom,
att de åberopas eller begagnats av andra isländska källor. En annan, som
grundval för senare bearbetningar synnerligen viktig saga, den s. k.
äldsta sagan om Olav den helige, är bevarad endast i några få små
fragment. Vår kännedom om den grundar sig i övrigt på ett par yngre
bearbetningar av Olav den heliges historia, den s. k. legendariska sagan
och Styrme Kåressons Olavssaga. I dessa har emellertid den ursprungliga
sagotexten undergått flera på varandra följande bearbetningar, varvid
den starkt förändrats både till innehåll och form. Sagan, som synes vara
författad i senare hälften av 1100-ta-let, ligger till grund även för
Snorres skildring av Olav den helige.
Närmast besläktade med Snorres verk till syfte och plan äro tre
anonyma sagosamlingar, vilka göra hela eller en större del av Norges
historia till föremål för sin framställning.
Äldst av dessa, och med säkerhet äldre än Snorre, är den lilla
skrift, som plägar gå under namnet Ágrip af Nóregs konungasögum. Denna
utgör en mycket kortfattad skildring av de norska konungarnas historia
från Halvdan svarte fram till år 1177, dvs. till tiden för Sverres
framträdande i Norge. Verket saknar egentlig komposition, i det att
författaren låtit de olika sagorna följa efter varandra utan någon
förmedlande övergång. I huvudsak består arbetet av utdrag ur andra
längre skriftliga, delvis nu förlorade, källor. Vissa uppgifter tyckas
dock härröra från redaktören själv och grunda sig företrädesvis på norsk
tradition. En viss självständighet visar författaren genom sina tydligt
framträdande intressen för forntida kulturförhållanden, för genealogier
och för folksagostoff, varåt han ger en jämförelsevis bred plats i sin
framställning. Självständigt har han även begagnat en del skaldeversar
och därigenom bevarat några, som ej förekomma i de andra
sagoredaktionerna. Någon kritisk författare i egentlig mening är
redaktören av Ágrip icke. Trots sina brister är skriften dock en
värdefull historisk källskrift, särskilt för jämförelse med och kontroll
av andra sagoredaktioner. Den är också av betydelse därigenom, att den
ger oss det huvudsakliga innehållet av flera äldre skrifter, som icke på
annat sätt blivit bevarade. Ágrip anses vara författad omkring år 1190.
Ett samlingsverk av liknande slag som detta, men mycket utförligare,
är den s. k. Morkinskinna1. Denna skrift börjar med skildringen av
Magnus den gode (1030—1047) och har sannolikt liksom Ágrip ursprungligen
omfattat tiden ned till 1177; handskriften är emellertid numera defekt,
och slutet, omfattande tidsskedet efter 1157, saknas. Även detta verk
utgör väsentligen en mekanisk sammanstöpning av äldre skrifter. Det har
dessutom lånat från Ágrips sammanfattande framställning. Självständig
författarverksamhet visar redaktören endast i ringa grad. Till sådan kan
dock räknas, att han inskjutit en del med skildringen i det hela endast
löst sammanhängande småberättelser om enskilda, mest isländska personer,
samt att han på egen hand i texten infört åtskilliga skaldekväden. I den
form, vari vi känna skriften, har den emellertid redan undergått starka
bearbetningar, och det är därför här som i många andra fall svårt att
med säkerhet avgöra, vad som tillhört den ursprungliga redaktionen. Sitt
huvudsakliga värde har arbetet på grund av sitt rika stoff, särskilt de
omtalade småberättelserna. Den ursprungliga redaktionen anses vara gjord
c. 1220—1230 och således vara föga äldre än eller samtidig med Snorres
verk.
En högre ståndpunkt såsom historieskrivare intager författaren av det
tredje av de åsyftade sagoverken, vilket vanligen benämnes med det av
Torfæus givna namnet Fagrskinna2. Detta arbete skildrar liksom Ágrip de
norska konungarnas historia alltifrån Halvdan svarte och ned till år
1177. Liksom den nämnda skriften och Morkinskinna utgör även denna en
sammanarbetning av äldre källor, till stor del desamma, som ligga till
grund för dessa. Ágrip är dessutom, ofta ordagrant, begagnad och
sannolikt även Morkinskinna i dess äldre redaktion. I jämförelse med
sina föregångare visar emellertid redaktören av Fagrskinna en ganska
stor självständig författarverksamhet. Han förkortar och sammandrager
sina källskrifter tämligen starkt, men han gör det med en bestämd
syftning och med ganska stor konsekvens. Han har tydligen huvudsakligen
velat ge en framställning av de händelser, som voro av verklig betydelse
för det norska riket och dess utveckling, och han utmönstrar därför
eller behandlar med stor knapphet allt det material, som ej tjänar detta
syfte. I motsats till de flesta av sina samtida har författaren av
Fagrskinna varit en kritisk och rationalistisk natur, som stått tämligen
fri gentemot tidens lättrogenhet och övertro; han har ur sitt arbete
samvetsgrant uteslutit den mängd av fabler, legender, mirakler och
sagostoff av allahanda slag, som han fann i sina källor. De gamla
skaldesångerna, som även han självständigt begagnat, har han behandlat
mera kritiskt än sina föregångare. I det hela kan Fagrskinna betecknas
som ett förträffligt sagoverk, även om det ej kan mäta sig med Snorres
vare sig med avseende på kompositionen eller i enhetlig uppfattning av
de historiska förloppen, i psykologisk fördjupning eller i förmåga av
personkaraktäristik.
Tiden för Fagrskinnas författande är omtvistad. Några fullt säkra
hållpunkter för bestämmandet har man i själva verket icke. Dock synas de
starkaste skälen tala för att icke förlägga avfattningstiden tidigare än
till c. 1240. Om författaren känner man intet. Att han varit isländing,
är av flera skäl sannolikt, men de genomgående norska synpunkterna i
arbetet göra det troligt, att skriften författats i Norge, möjligen på
direkt uppdrag av konung Håkon den gamle.
Vi ha härmed, om än flyktigt, berört de viktigaste skrifter rörande
Islands och Norges historia, som förelågo i förra hälften av 1200-talet.
Det återstår att i största korthet erinra om några skrifter rörande
grannländerna.
Störst var naturligtvis intresset för de norska biländerna i väster
samt för Grönland, där invandrare från Island under 900-talets sista
decennier grundat en nordisk koloni. Redan omkring år 1200 funnos på
Island nedskrivna flera sagor rörande dessa biländer. Så skildrade Erik
den rödes saga och en annan liten självständig berättelse
grundläggningen och utvecklingen av den grönländska kolonien,
Färöingasagan de viktigaste händelserna i denna nordiska nybygd under
900-talet och förra hälften av 1000-talet och Orknöingasagan eller
Jarlasagorna de från det norska landskapet Möre härstammande
Orknöjarlarnas öden alltifrån det nionde århundradet, då öarna erövrades
av Harald hårfagre, och ned till c. 1170.
Af Sveriges historia synes man på Island icke ha haft någon
sammanhängande framställning. Rörande Danmarks hade man däremot redan på
Snorres tid två särskilda sagor. Den ena av dessa, Skjoldungasagan, som
citeras af Snorre, har innehållit sägner om Danmarks mytiska och
förhistoriska konungar från stamfadern Skjold till och med Ragnar
lodbroks söner. Den ursprungliga, av Snorre använda, redaktionen är
numera känd endast genom utdrag på latin av den isländske
sextonhundratalslärde Arngrimur Jonsson. En yngre bearbetning, varav
brottstycken föreligga i de s. k. Sögubrot af nökkurum fornkonungum, har
möjligen utgjort en inledning till den från ett senare tidsrum stammande
Knytlinga saga, som skildrar Danmarks öden i historisk tid ned till c.
1190. Den andra skriften, Jomsvikingarnas saga, berättar om de
namnkunniga danska vikingarna i Jomsborg, deras samfund och lagar, liv
och bragder, varvid den särskilt dröjer vid den berömdaste av alla
händelser vari de spelade en roll, slaget i Hjörungavåg mot den norske
Håkon jarl den mäktige och hans son Erik. Sagan finnes i flera
bearbetningar, som närmast synas gå tillbaka till en sagoredaktion från
midten av 1200-talet. I sin äldsta form var sagan emellertid färdig
redan omkring 1200; denna äldsta redaktion har varit känd och begagnad
av Snorre.
Det förelåg sålunda, som vi se, vid tiden för Snorres framträdande en
betydande alstring inom det område, som ovan betecknats som
historieskrivningens i mera egentlig mening. Härvid ha dock, såsom
fallande utanför vårt intresse här, de sagor icke berörts, som behandla
Islands kyrkliga utveckling och enskilda kyrkliga personligheter. För
att fullständiga bilden av de litterära förhållandena på Island vid
denna tid bör det dessutom erinras om att enligt den vanliga meningen
redan före Snorres tid även åtskilliga av de isländska släktsagorna voro
förda i pännan, bland de större t. ex. Egils saga och Laxdalsboarnas
saga, bland de mindre Fosterbrödernas saga, Sagan om Gisle Sursson m.
fl. Några av dessa och andra släktsagor omtala händelser, som återfinnas
även i de historiska sagorna, stundom i en något avvikande, stundom i en
mera överensstämmande traditionsform. Det är emellertid till största
delen en ännu outredd fråga, i vad förhållande släktsagorna och de
historiska skrifterna stå till varandra.
Läs även om
Snorres källor, metod
och stil med mera samt
De historiska sagornas
trovärdighet
|
