Örjan Martinsson

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 50, 51, 52, 53, 54, 55, 56, 57, 58, 59, 60, 61, 62, 63, 64, 65, 66, 67, 68, 69, 70, 71, 72, 73, 74, 75, 76, 77, 78, 79, 80, 81, 82, 83, 84, 85, 86, 87, 88, 89, 90, 91, 92, 93, 94, 95, 96, 97, 98, 99, 100, 101

Kapitel 31
Om konung Sven Ulfsson.

Sven Ulvsson befann sig den hösten i Skåne; han ämnade fara österut till Sveavälde och tänkte på att uppgiva det konunganamn som han hade tagit i Danmark. Men just som han skulle stiga till häst, redo några av hans män fram och sade honom tidender: först, att konung Magnus Olavsson var död, och vidare, att hela den norska hären hade farit bort från Danmark. Sven svarade raskt och sade: »Det tager jag Gud till vittne på, att aldrig mera skall jag fly från Danavälde, så länge jag lever.» Därpå steg han till häst och red söderut i Skåne; det samlades genast mycket folk omkring honom. Denna vinter lade han under sig hela Danavälde, och alla daner togo honom till konung.

Konung Magnus broder Thore kom om hösten till Sven med konung Magnus budskap, såsom förut är skrivet¹. Sven tog vänligt emot honom, och Thore var länge hos honom i god välfägnad.

1. Se ovan kapitel 28.

Kapitel 32
Om konung Harald Sigurdsson.

Konung Harald Sigurdsson tog emot konungadömet över hela Norge efter konung Magnus Olavssons död. Då han hade styrt landet en vinter och våren kom, kallade han ut leding från hela landet, »halvt uppbåd» i folk och skepp¹, och styrde söderut till Jutland. Han härjade om sommaren vida omkring och brände och lade till i Godnarfjorden². Då diktade konung Harald detta:

Läggom skeppet för ankar
här i Godnarfjorden,
medan den linklädda kvinnan
lallar sin sång för mannen.

Sedan vände han sig till skalden Thjodolv och bad honom dikta fortsättning på detta. Thjodolv kvad:

Nästa sommar den kalla
ankarspetsen skall hålla
skeppet längre i söder —
ofta vi sänka kroken.

Detta antyder Bolverk i sin dråpa³, att Harald sommaren efter konung Magnus död for till Danmark :

Nästa år du åter
bjöd leding ut från landet;
havet du plöjde i stormen
med praktfullt rustade långskepp.
Den präktiga sjöhästflocken⁴
sam på den mörka vågen.
Danerna grepos av fruktan,
när mannade skeppen de sågo.

Vid detta tillfälle brände de Thorkel »geysas»⁵ gård; han var en mäktig hövding. Hans döttrar fördes bundna till skeppen. De hade under vintern förut gjort mycket spe av konung Harald, därför att han ämnade fara till Danmark med härskepp. De hade skurit ut ankaren av ost och sagt, att dylika skulle väl kunna hålla den norske konungens skepp. Då blev detta kvädet:

De danska mörna skuro
ankarringar ur osten;
vred blev kungen att höra
om slika sjöredskaper.
I dag ser mången kvinna
de järnhårda krokar hålla
konungens skepp — den synen
ej lockar till skratt så många.

Det berättas, att en kunskapare, som hade sett konung Haralds flotta, sade till Thorkel »geysas» döttrar: »I saden ju, Geysas döttrar, att Harald icke skulle komma till Danmark.» Dotta svarade: »Det var i går, det!» Thorkel löste sina döttrar med en ofantlig mängd gods. Så säger Grane⁶;

Obarmhärtig lät han
aldrig ögonhåren
torka på guldprydda disen
i täta Hornskogsbygden⁷.
Filernas⁸ konung följde
till stranden fiendeflocken.
Dottas fader hastigt
tvangs sitt guld att bota.

Konung Harald härjade hela denna sommar i Danavälde och fick ett ofantligt byte, men han lyckades icke få fast fot i Danmark den sommaren. Om hösten for han tillbaka till Norge och stannade där över vintern.

1. »Halvt uppbåd», dvs. hälften av hela det antal män och skepp som varje distrikt var skyldigt att ställa till konungens förfogande.
2. Godnarfjorden: nuvarande Randersfjorden, där Gudenaa, i forntiden Godn, utmynnar.
3. Läs om Bolverk på denna sida.
4. »Sjöhäst»: poetisk beteckning för »skepp».
5. Tillnamn med betydelsen: »den hetsige, obetänksamme»
6. Grane, en med undantag av förnamnet helt och hållet okänd skald. Av en dikt om Harald hårdråde äro några obetydliga rester bevarade.
7. Hornskogen (Hornskogsbygden) är möjligen detsamma som det nuvarande Hjörnkjær i Tved vid Randersfjorden.
8. Filerna, dvs. invånarna i landskapet Fjaler (den sydligaste delen av Firdafylke) stå här som företrädare för norrmännen i allmänhet. Jämför Magnus den godes historia kapitel 1 not 4 m. fl. ställen.

Kapitel 33
Konung Harald hårdrådes giftermål.

Året efter konung Magnus den godes död äktade konung Harald Thora, dotter till Thorberg Arnesson¹. De hade två söner; den äldre hette Magnus och den yngre Olav. Konung Harald och drottning Ellisiv hade två döttrar; den ena hette Maria och den andra Ingegerd.

Våren efter den härfärd, om vilken det nyss har talats, uppbådade konung Harald åter en här och for om sommaren till Danmark och härjade, och detta fortsattes sedan sommar efter sommar. Så säger skalden Stuv:

Falster snart lades öde,
och korpen fick riklig föda —
skräck grep männen vid ryktet.
Danerna årligen rädas.

1. Thorberg Arnesson, en av de framstående och mäktiga Arnessönerna, omtalas flerstädes i Olav den heliges historia; se särskilt kapitel 110, 180, 231, 242, 247. Thorberg var en av de få norska storman, som förblevo Olav den helige trogna och kämpade på hans sida i slaget vid Stiklarstader.

Kapitel 34
Om konung Sven.

Konung Sven rådde efter konung Magnus död över hela Danavälde. Han satt stilla om vintrarna, men om somrarna låg han ute med leding; han hotade att fara norrut till Norge med danahären och göra lika stor skada där, som konung Harald gjorde i Danmark. Om vintern gjorde Sven konung Harald det förslaget, att de skulle mötas om sommaren i Älven och där kämpa till det yttersta eller också förlikas. Båda konungarna använde hela vintern till att rusta sina skepp och hade »halvt uppbåd»¹ ute under sommaren därpå.

Den sommaren kom Thorleik den fagre² ute från Island och började att dikta en »flock» om konung Sven Ulvsson. Då han kom norrut till Norge, fick han höra, att konung Harald hade farit söderut till Älven emot konung Sven. Då kvad han detta:

Vi tro, att det raska folket
från Tröndelagens dalar
skall finna den stridsglade kungen³
i kamp på Raknes stigar⁴.
Gud allena skall råda,
vem där den andre rövar
liv eller land — ej tänker
Sven på ett ovisst fredsslut.

Och än vidare kvad han detta:

Harald, han som ofta
för röda sköldar längs kusten,
kampvred nu styr från nordan
på Budles vägar⁵ i skeppen.
De fagert prydda drakar
med gyllne gap och halsar
som Sven — spjutblodarn⁶ — äger
från söder klyva vågen.

Konung Harald kom till det avtalade mötet med sin här. Där fick han höra, att konung Sven låg söderut vid Själland med sin flotta. Då delade konung Harald sin här; större delen av bondehären lät han fara hem, men själv seglade han vidare med sin hird, ländermännen, sina vänner samt bönderna från de delar av landet som ligga närmast Danmark. De foro söderut till Jutland söder om Vendelskage⁷ och vidare söderut förbi Thjoda⁸. Överallt foro de härjande fram. Så säger skalden Stuv:

Männen i Thjoda förskräckta
flydde för kungens möte —
modig och rask var fursten.
Haralds själ i himlen⁹.

De foro söderut ända till Hedeby; denna köpstad intogo de och brände. Då diktade konung Haralds män detta:

Hela Hedeby brändes
i grund i kampens vrede;
jag tror, att det må kallas
en manlig bragd i sanning.
Stor harm vi Sven ha vållat:
högt ur husen lågan
slog upp — i natt för ottan
stod jag på borgens murar.

Detta omtalar också Thorleik i sin »flock», då han hade sport, att det icke hade blivit något av med striden vid Älven:

Herre, den som icke
ännu det vet må spörja
kungens följe, hur Harald
hämdgirig Hedeby sökte,
då utan nödtvång han sände
från öster de vinddrivna skidor¹⁰
mot konungastaden. Bättre
det varit, om detta sparats.

1. Se ovan kapitel 32 not 1.
2. Om skalden Thorleik den fagre är intet annat känt än vad här berättas. Av den här omtalade »flocken» om Sven Estridsson äro något mer än ett tiotal versar bevarade. De vittna om att Thorleik varit en god skald.
3. »Den stridsglade kungen» är Harald hårdråde.
4. Rakne, liksom Budle i följande vers, är namn på en sjökonung. »Raknes stigar» och »Budles vägar» äro poetiska omskrivningar för »havet».
5. Se not 4.
6. »Spjutblodarn», poetisk omskrivning för »krigaren».
7. »Vendilskage»: Skagen, nordligaste spetsen av Jutland. Drn nordligaste delen av Jutland bar i forntiden namnet Vendel, nu Vendsyssel.
8. Thjoda: nuvarande Tyland på nordvästsidan av Jutland. Av texten framgår, att Snorre felaktigt trott Thjoda vara beläget på östsidan av halvön.
9. Den sista versraden utgör en del av omkväde. Se ovan kapitel 12 not 3.
10. »De vinddrivna skidorna» : poetisk omskrivning för »skeppen» (som framdrivas av vinden).

Kapitel 35
Konung Harald flyr undan på Jutlandshavet.

Harald for norrut med sextio skepp; de flesta voro stora och hårdt lastade med det byte som de hade tagit under sommaren. Då de kommo norrut förbi Thjoda¹, kom konung Sven ned av landet med en stor här. Han uppmanade konung Harald att gå i land och kämpa. Konung Harald hade mindre än hälften så mycket folk som Sven; likväl erbjöd han konung Sven att kämpa med honom på skeppen. Så säger Thorleik fagre:

Sven, den i lycklig timma
hit till Midgård² födde,
bjöd de mäktiga männen
på stranden sköldarna bloda.
Men Harald, rädd för dröjsmål,
valde att slåss på skeppen,
om danernas rådsnare konung
vägrade honom riket.

Därefter seglade Harald och hans män norrut förbi Vendelskage. De fingo motvind och lade in under Hlesö³ och lågo där om natten. Det blev tjocka över havet. Då det dagades och solen gick upp, sågo de på den andra sidan ute på havet, som om där brunne eldar. Detta blev sagt konung Harald; han såg dit och sade genast: »Tagen ned tälten av skeppen och gripen till årorna! Danahären är kommen över oss. Tjockan har lättat, där de äro, och solen skiner på deras drakhuvud, som äro belagda med guld.» Det förhöll sig också så, som Harald sade; den danske konungen Sven hade kommit med en ofantlig här.

Nu rodde bägge flottorna så kraftigt de förmådde. Danernas skepp flöto lättare under årorna; norrmännens skepp voro både uppsvällda och hårdt lastade. Avståndet dem emellan minskades därför hastigt. Harald såg, att det icke dugde på det viset; hans drake gick efterst av alla hans skepp. Han gav då befallning, att man skulle kasta några trästockar över bord och därpå lägga kläder och andra dyrbarheter. Det var så lugnt väder, att detta drev för strömmen. När danerna sågo sin egendom driva omkring på havd, vände sig de som rodde främst åt det hållet; de tyckte, att det var lättare att taga detta som flöt löst än att söka det ombord hos norrmännen. Därigenom fördröjdes förföljandet. Men då konung Sven kom efter dem med sina skepp, förebrådde han dem och sade, att det var en stor skam, så stor här som de hade, om de icke skulle kunna hinna de andra, som endast hade föga folk, och få dem i sin makt. Då började danerna att påskynda rodden för andra gången.

När konung Harald såg, att danernas skepp åter vunno på dem, bad han sina män lätta skeppen och kasta över bord malt, vete och fläsk samt hugga hål på dryckeskärlen; detta hjälpte en stund. Därefter lät han kasta över bord skansbeklädnaderna¹ samt tomma kärl och tunnor och på dem sätta tillfångatagna män. Då detta nu alltsammans drev på havet, befallde Sven, att man skulle rädda männen, och så skedde det. Under dröjsmålet därmed skildes flottorna åt; danerna vände tillbaka och norrmännen foro sin väg. Så säger Thorleik fagre:

Nog jag sport, hur den raske
Sven östmännen² följde
på skeppens led, när undan
den andre hövdingen styrde.
Allt trönderkungens³ byte
på stormsvällda Jutlandshavet
vräktes omkring — där miste
Harald månget långskepp.

Konung Sven vände tillbaka med sin flotta in under Hlesö. Där påträffade han sju av norrmännens skepp; det var endast ledingsfolk och bönder. Då konung Sven kom till dem, bådo de om nåd och bjödo gods för sig. Så säger Thorleik fagre:

Kungens⁴ vänner bjödo
fursten⁵ guld för freden;
med övermakten de modigt
veko undan att kämpa⁶.
Till anfall de kloka bönder
dröjde att gå, sen rådslag
de börjat med Sven — för männen
var livet kärt att äga.

1. Se ovan kapitel 34 not 8.
2. »Midgård» kallas i den fornnordiska mytologien människornas värld.
3. Hlesö: Læssø i Kattegat sydost om nordspetsen av Jutland.
4. »Skansbeklädnaderna» voro löstagbara bord som fogades till sidoborden under kamp för att bättre skydda fartyget mot fiendens anfall.
5. »Östman» var på Island en vanlig beteckning för »norrman».
6. Trönderkungen: Harald.
7. Kungens, dvs. Haralds.
8. Fursten, d. ä. Sven.
9. Uttrycket »modigt» är här naturligtvis att fatta ironiskt.

Kapitel 36
Om konung Harald.

Konung Harald var en mäktig herre och en kraftig styresman inom landet och en så klok man, att det allmänt säges, att det icke har funnits någon hövding i Nordlanden som har varit lika djuptänkt eller rådklok som han. Han var en duktig krigare och mycket tapper. Han var också starkare och skickligare i vapnens bruk än någon annan man, såsom förut är omtalat. Likväl ha de flesta av hans bragder icke blivit nedskrivna här. Detta beror till en del på vår okunnighet därom, men också därpå, att vi icke vilja uppteckna berättelser som det ej finnes säker hemul för; ehuru vi ha hört flera saker omtalas, så synes det oss bättre, att senare något lägges till, än att något skulle behöva tagas bort. Många berättelser om konung Harald äro satta i kväden, som isländska män ha framfört inför honom eller hans söner; därför hyste han också stor vänskap för dem. Han var också en god vän till folket här ute¹. Då det en gång var svår missväxt på Island, tillät Harald fyra skepp att fara med mjöl till ön och bestämde, att ett skeppund² icke skulle kosta mer än hundra alnar vadmal³. Han tillät alla fattiga män, som kunde skaffa sig underhåll för färden över havet, att fara från Island till Norge, och därav förbättrades ställningen i vårt land mycket. Konung Harald sände hit ut klockor till den kyrka som den helige konung Olav hade skänkt timmer till och som var byggd på alltinget⁴. Sådana minnen har man här av konung Harald, och många andra ha hemförts med de stora gåvor som han gav de män som besökte honom.

Halldor Snorresson och Ulv Ospaksson, om vilka förut har talats⁵, kommo till Norge med konung Harald. De voro olika i många ting. Halldor var en mycket stor och stark och vacker man. Det vittnesbördet bar konung Harald om honom, att han var en av de män hos honom, som minst bragtes ur fattningen vid oväntade händelser. Vare sig det var farliga eller glädjande tidender eller vad som än inträffade, så var han varken mer eller mindre glad, och icke sov han mer eller mindre eller drack eller åt, än hans vana var. Halldor var fåmält och trög i sitt tal, frispråkig, styvsint och oböjlig; detta tyckte konungen illa om, då han hade omkring sig många andra framstående och tjänstaktiga män. Halldor stannade endast en kort tid hos konungen. Han for sedan till Island och satte bo på Hjardarholt⁶; där bodde han till sin ålderdom och blev en gammal man.

1. »Här ute», dvs. på Island.
2. Ett skeppund = 400 skålpund (dvs. ungefär 170 kg.).
3. På Island räknades vadmal som lagligt betalningsmedel under fristatstiden. Härvid beräknades 6 alnar vadmal till värdet av en öre. Om värdet av denna senare myntenhet se Harald gråfälls historia kapitel 16 not 1 och Olav den heliges historia kapitel 139 not 4. Med hundra alnar menas här »storhundrade», dvs. 120 alnar.
4. Se härom Olav den heliges historia kapitel 124.
5. Jämför ovan kapitel 9 ff.
6. Hjardarholt: gård i Laxådalen i Dalasyssla i det västliga Island.

Kapitel 37
Om Ulv Ospaksson.

Ulv Ospaksson stod högt i gunst hos konung Harald. Han var en mycket klok man, vältalig, kraftfull, trofast och rättrådig. Konung Harald gjorde Ulv till sin stallare och gav honom till äkta Jorunn Thorbergsdotter, en syster till Thora, som Harald själv hade till hustru. Ulvs och Jorunns barn voro Joan den starke på Råsvoll¹ och Brigida. Brigida var moder till Sauda-Ulv, som var fader till Peter »bördesven»²; denne i sin ordning var fader till Ulv »fly»³ och hans syskon. En son till Joan den starke var Erlend »himalde»⁴, fader till ärkebiskop Östen⁵ och hans bröder. Konung Harald gav Ulv stallare ländermans ställning och tolv mark i intäkter samt dessutom ett halvt fylke i Tråndheim. Så säger Sten Herdisson i »Ulvsflocken»⁶.

1. Råsvoll: i Veradalen.
2. Om anledningen till detta namn se konung Inges historia kapitel 9.
3. Tillnamnet av oviss betydelse.
4. >Tillnamnet »himalde» betyder: den tröge, dolske.
5. Östen Erlendsson var Norges ärkebiskop åren 1161 —1188.
6. Sten Herdisson, isländsk skald, dotterdotterson till Einar »skålaglam» Läs mer om honom på denna sida.

Kapitel 38
Om konung Harald.

Konung Magnus Olavsson hade låtit bygga Olavskyrkan i köpstaden på det ställe där konungens lik hade förvarats en natt över¹; det låg på den tiden ovanför staden. Han hade också låtit uppföra konungsgården. Kyrkan var icke fullt färdig, innan konungen dog. Konung Harald lät nu fullborda vad som fattades. Han lät också där i gården lägga grunden till ett stenhus, men det blev icke färdigt under hans livstid. Konung Harald lät även från grunden resa Mariakyrkan uppe på grusbacken nära det ställe, där konungens heliga lekamen låg i jorden den första vintern efter hans fall. Det var en stor kyrka, och den var murad med kalk så starkt, att man knappast kunde bryta ned den, då ärkebiskop Östen lät riva den². Medan Mariakyrkan var under byggnad, förvarades konung Olav den heliges lekamen i Olavskyrkan. Konung Harald lät bygga konungsgården nedanför Mariakyrkan vid ån, där den nu ligger. Det stenhus som han förut hade uppfört lät han inviga till en Gregoriuskyrka³.

1. Se Olav den heliges historia kapitel 238 och 245.
2. Ärkebiskop Östen lät flytta kyrkan till Elgesæters kloster.
3. Denna var belägen väster om Olavskyrkan, vid nuvarande Kongens gate.

Kapitel 39
Om Håkon Ivarsson.

Ivar vite hette en framstående länderman; han ägde gård på Upplanden. Han var dotterson till Håkon jarl den mäktige. Ivar var en mycket fager man till utseendet. Hans son hette Håkon. Om honom säges det, att han i mod och styrka och duglighet stod framom alla andra män som på den tiden funnos i Norge. Han var redan i unga år på härfärder och förvärvade sig stort anseende, och han blev sedermera en mycket namnkunnig man.

Kapitel 40
Om Einar »tambarskälve».

Einar »tambarskälve» var den mäktigaste av ländermännen i Tråndheim. Det rådde icke något godt förhållande mellan honom och konung Harald; likväl behöll Einar de intäkter som han hade haft, medan konung Magnus levde. Einar var mycket rik. Han var gift med Bergljot, dotter till Håkon jarl, såsom förut är skrivet¹. Deras son Eindride var nu fullvuxen; han var gift med Sigrid, dotter till Ketil kalv och Gunnhild, en syster till konung Harald². Eindride bråddes i skönhet och fägring på sina mödernefränder, Håkon jarl och hans söner, men efter sin fader Einar hade han växt och styrka och all den duglighet som Einar hade framför andra män. Han var en mycket vänsäll man.

Harald hårdrådes historia - kapitel 41-50
Tillbaka till Harald hårdrådes förstasida

1. Se Olav Tryggvessons historia kapitel 19 och Olav den heliges historia kapitel 21.
2. Om Ketil se Olav den heliges historia kapitel 45, 75, om hans giftermål med Haralds syster Gunnhild därst. kapitel 128.