Örjan Martinsson

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 50, 51, 52, 53, 54, 55, 56, 57, 58, 59, 60, 61, 62, 63, 64, 65, 66, 67, 68, 69, 70, 71, 72, 73, 74, 75, 76, 77, 78, 79, 80, 81, 82, 83, 84, 85, 86, 87, 88, 89, 90, 91, 92, 93, 94, 95, 96, 97, 98, 99, 100, 101

Kapitel 11
Om konung Harald.

Konung Harald var i många år på de härtåg som nu äro omtalade, både i Serkland och på Sikelö. Därefter for han tillbaka till Miklagård med hären och stannade där en kort tid, innan han företog en färd ut till Jorsalaheim¹. Då lämnade han kvar allt det guld som han fått i sold av den grekiske konungen, och på samma sätt gjorde alla de som begåvo sig på denna färd med honom. Det säges, att på alla dessa härfärder hade Harald haft aderton stora strider. Så säger Thjodolv:

Alla veta, att Harald
aderton hårda strider
har kämpat — i sanning freden
blev ofta bruten av fursten.
Lovrike herre, du blodat
gärna i främmande länder
de vassa klorna på örnen,
och lystmäte gav du åt ulven.

1. Jorsalaheim, Jorsaler och Jorsalaborg äro de gamla nordbornas benämningar på Jerusalem.

Kapitel 12
Konung Haralds färd till Jorsaler.

Harald for med sin här ut till Jorsalaland¹ och drog därefter över till Jorsalaborg. Var han kom i Jorsalaland, gåvo sig alla borgar och kastell i hans våld. Så säger skalden Stuv², som hade hört konungen själv tala om dessa händelser:

Den segerrike fursten
drog ut mot Jorsaler sedan
från Grekland; honom folket
villigt lovade lydnad.
Utan motstånd, ej härjat
av eld och svärd, gavs landet
snart i krigarens händer.
Må hava, där godt är att vara³.

Här säges det, att detta land kom obränt och ohärjat i Haralds makt⁴. Sedan for han ut till Jordan och lögade sig där, såsom pilgrimers sed är. Harald skänkte mycket gods till Herrens grav och till det heliga korset och till andra helgedomar i Jorsalaland. Han gjorde vägen trygg ut till Jordan och dräpte rövare och andra våldsverkare. Så säger Stuv:

Egdernas⁵ härlige furste
tedde på Jordans stränder
sin makt i ord och handling:
vred han hämnades våldet.
Varje brottsling skonlöst
led ondt för övad gärning;
hård t dem straffade kungen.
Vistelse evigt med Kristus⁶.

Därefter for han tillbaka till Miklagård.
 

1. Jorsalaland: det land där Jorsaler är beläget, dvs. Palestina.
2. Stuv Thordsson med tillnamnet »den blinde», även kallad Skald-Stuv, isländsk skald, född troligen c. 1025, död i varje fall efter Harald hårdrådes fall. Läs mer om honom på denna sida.
3. Den sista versraden utgör en del av dråpans på tre versar delade omkväde. Detta, varav de övriga delarna återfinnas i nästföljande vers och i den tredje versen i kapitel 34, lyder i sin helhet: Må Haralds själ evigt hava (sin) vistelse med Kristus i himlen, där godt är att vara.
4. I själva verket var det icke fråga om ett erövringståg. Harald förde vid detta tillfälle blott befälet över en häravdelning som sändes till skydd för handtverkare, som skulle bygga upp kyrkan över Kristi grav.
5. Egderna, innebyggarna i Agder i södra Norge, stå här som representanter för norrmännen i allmänhet. Jfr ovan kapitel 1 not 4 m. fl. ställen.
6. Se not 3.

Kapitel 13
Konung Harald sättes i fängelse.

Då Harald hade kommit tillbaka till Miklagård ifrån Jorsalaland, längtade han att fara till sina egendomar i Nordlanden. Han hade sport, att hans brorson, Magnus Olavsson, hade blivit konung i Norge och Danmark. Han sade då upp sin tjänst hos den grekiske konungen. Men när drottning Zoe fick höra detta, blev hon mycket vred och framkastade svåra beskyllningar emot Harald; hon påstod, att denne, medan han hade varit hövding över hären, hade förskingrat gods som tillhörde den grekiske konungen och som hade blivit taget såsom krigsbyte.

Maria hette en ung och vacker flicka; hon var broderdotter till drottning Zoe. Till denna flicka hade Harald friat, men drottningen hade vägrat sitt samtycke. Väringar som varit i sold i Miklagård ha berättat här hemma, att den sägen gick där bland dem som kände till saken, att drottning Zoe själv ville ha Harald till gemål, och att detta i verkligheten mest var orsak till vad som hände Harald, ehuru annat bars fram för mängden.

Vid denna tid var Konstantinos Monomachos grekernas konung¹; han styrde riket tillsamman med drottning Zoe. På grund av de gjorda anklagelserna lät den grekiske konungen gripa Harald och föra honom till ett fängelse.

1. Jfr ovan kapitel 3 not 1.

Kapitel 14
Konung Olavs underverk. Den grekiske konungen bländas.

Då Harald nästan hade kommit fram till fängelset, visade sig den helige konung Olav för honom och sade, att han skulle hjälpa honom. Där på gatan byggdes sedan ett kapell, som vigdes åt konung Olav, och detta kapell har stått där alltsedan¹. Fängelset var byggt på det sättet, att där fanns ett högt, ovantill öppet torn och en dörr från gatan in i tornet. Där blev Harald insatt tillsammans med Halldor och Ulv. Natten därefter kom en förnäm kvinna upp på fängelsetornet tillsammans med två av sina tjänare; de hade klättrat upp på stegar. De släppte ett rep ned i fängelset och drogo upp fångarna. Denna kvinna hade den helige Olav förut givit bot, och han hade nu uppenbarat sig för henne och sagt, att hon skulle befria hans broder ur
fängelset.

Harald gick genast och sökte upp väringarna. De stego alla upp vid hans ankomst och hälsade honom vänligt. Sedan väpnade sig alla männen och gingo till det rum där konungen sov. De grepo konungen och stungo ut båda hans ögon². Så säger Thoraren Skeggesson³ i sin dråpa:

Blind gick Greklands herre,
med hiskligt lyte slagen.
Den raske krigarfursten
vann guld och rikligt byte.

Så säger också skalden Thjodolv:

Ulvars mättare⁴, fordom
lät med grymhet du stinga
ögonen ut på fursten —
kampen rasade våldsamt.
Egdernas⁵ raske hövding
märkte därute i öster
kungen med gruvligt lyte;
svårt led grekernas herre.

1. Denna uppgift är sannolikt oriktig. Något sådant kapell är i varje fall icke känt från Konstantinopel.
2. Händelsen, som omtalas också hos de två samtida skalder som anföras strax nedan, är historiskt bestyrkt, men en förväxling föreligger hos Snorre så tillvida, som denna olycka icke drabbade den här åsyftade Konstantinos, utan Mikael Kalafates (en systerson till M. Katalaktes), som blev kejsare år 1041 men redan året därefter avsattes och bländades av livvakten.
3. Thoraren Skeggesson, enligt antagande en broder till den berömde lagsagomannen och skalden Markus Skeggesson (död 1107), men för övrigt alldeles okänd. Av hans diktning är intet utom den här anförda halvversen bevarat.
4. »Ulvars mättare», poetisk omskrivning för »krigare».
5. Se ovan kapitel 12 not 5.

Kapitel 15
Konung Harald lämnar Miklagård.

Samma natt begåvo sig Harald och hans män till det härbärge, där Maria sov, och förde henne bort med våld. Därefter gingo de till väringarnas »galejor», togo två av »galejorna» och rodde sedan in i Sjåvidarsund¹. Då de kommo till det ställe, där en järnkedja var spänd tvärs över sundet, befallde Harald, att männen skulle sätta sig till årorna på båda »galejorna», men de män som icke rodde skulle alla springa akter ut i båten och hålla sin skinnsäck² i famnen. De rände på detta sätt »galejorna» upp på kedjan. Så snart fartygen fastnade och farten avtog, befallde han, att alla männen skulle springa fram i fören. Då stupade den »galeja», på vilken Harald befann sig, framåt och gled vid skakningen av järnkedjan, men den andra, som blev hängande på kedjan, bröts i sönder; där drunknade många, men några blevo uppdragna ur vattnet. Sålunda kom Harald ut från Miklagård och for så in i Svarta havet.

Innan han seglade ut på havet, satte han jungfrun i land och gav henne ett säkert följe tillbaka till Miklagård. Han bad henne fråga sin fränka Zoe, hur mycket hon väl hade välde över Harald, eller om drottningens makt hade kunnat hindra, att han bemäktigade sig jungfrun. Därpå seglade Harald norrut till Ellepaltar i och for därifrån vidare genom hela Östriket³. På denna färd diktade Harald skämtvisor, tillsammans sexton versar, som alla ha samma omkväde. Detta är en av visorna:

Raskt skred den långa snäckan
längs Sikelö det vida
med männen ombord — vem undrar,
om stolta då vi voro?
Den färden, tror jag, gör ingen
orask man oss efter!
Dock mön i Gårdarike
vill icke veta av mig⁴.

1. Sjåvidarsund, de gamla nordbornas benämning på det nuvarande »Gyllene hornet», den 7 kilometer långa viken mellan det egentliga Konstantinopel (Stambul) å ena sidan och Pera och Galata å den andra.
2. »Skinnsäckar» (isl. húðfat) användes av de resande dels till förvaring av resgods, dels såsom sovpåsar.
3. Ellepaltar: Dnjeprs mynning vid Svarta havet.
4. Östriket, dvs. det ryska riket.
5. De två sista versraderna utgöra det i alla versarna återkommande omkvädet.
6. Ellisiv, den nordiska formen för Elisabeth. Furstinnan Elisabeth blev år 1044 förmäld med Harald; se nedan kapitel 17.

Kapitel 16
Om Konung Harald.

Då Harald kom till Holmgård, blev han mycket vänligt mottagen av konung Jarisleiv, och han stannade där över vintern. Han tog nu själv hand om allt det guld och de mångahanda dyrbarheter som han förut hade sändt dit ute från Miklagård. Det var så mycket gods, att ingen man i de nordliga länderna hade sett slikt i en mans ägo. Harald hade tre gånger deltagit i »palatsplundring», medan han var i Miklagård. Det är lag där, att var gång en grekisk konung dör, skola väringarna ha rätt till »palatsplundring». De skola då gå omkring i alla konungens palats, där hans skattkammare äro, och var och en får då fritt taga det som han kan nå med händerna.

Kapitel 17
Konung Haralds giftermål.

Denna vinter gav konung Jarisleiv Harald sin dotter till äkta; hon hette Elisabeth, och nordmännen kalla henne Ellisiv. Detta omtalar Stuv den blinde:

Egdernas¹ kampglade furste
fick svågerlag som han önskat;
männens vän fick rikligt
med guld och kungens dotter.

På våren bröt han upp från Holmgård och for under våren till Aldeigjuborg. Där skaffade han sig skepp och seglade västerut om sommaren. Han styrde först till Svithiod och lade till vid Sigtuna. Så säger Valgard från Voll²:

Den fagraste last du hade
ombord på skeppet, Harald³.
Guld du förde från Gårdar;
ära du rikligt skördar.
Härlige konung, du styrde
fast i den hårda stormen.
Skeppen doppade. Sigtun
såg du, när sjögången lättat.

1. Se kapitel 12 not 5.
2. Valgard från Voll (i Rangåsyssla på Island) är, liksom de nyss omtalade skalderna Bolverk, Stuv och Thoraren, till sin härkomst och levnad så godt som alldeles okänd. Av den dikt som här anföres av Snorre (troligen en dråpa) framgår, att han någon tid uppehållit sig hos Harald hårdråde och diktat om denne. De — tyvärr mycket fragmentariska — bevarade resterna vittna om en stor skaldebegåvning, innerlig känsla, stark fantasi och ett även hos isländska skalder mindre vanligt herravälde över språket.
3. Med orden »den fagraste last» syftar väl skalden i främsta rummet på konungens brud, Ellisiv.

Kapitel 18
Förbund mellan konung Harald och Sven Ulvsson.

Harald träffade där Sven Ulvsson; denne hade hösten förut flytt för konung Magnus vid Helganäs¹. Då de möttes, hälsade de varandra vänligt. Sveakonungen Olav den svenske var morfader till Ellisiv, Haralds hustru², och Svens moder Astrid var syster till konung Olav³. Harald och Sven slöto förbund och beseglade det med fasta avtal. Alla svear voro vänner till Sven, ty han hade en mycket stor släkt där i landet. Nu blevo alla svear också vänner och hjälpare åt Harald; många stormän där räknade släktskap med honom genom giftermålet. Så säger Thjodolv:

Kölen av eke plöjde
från öster den branta vågen;
tappre konung, sedan
alla svear dig hjälpte.
Tyngd av guldet Haralds
skepp mot lä sågs luta
under det breda seglet.
Stormen ven kring fursten.

1. Se Magnus den godes historia kapitel 33.
2. Ellisivs moder var Ingegerd, Olav skötkonungs dotter.
3. Syster, dvs. halvsyster. Enligt den isländska traditionen voro Olav skötkonung och Astrid barn till Sigrid storråda, den förre i hennes gifte med Erik segersäll, den senare i hennes gifte med Sven tveskägg i Danmark. Jfr Harald gråfälls historia kapitel 11, Olav Tryggvessons historia kapitel 91 och Magnus den godes historia kapitel 22.

Kapitel 19
Konung Haralds härnadståg.

Sedan skaffade Harald och Sven sig skepp, och de lyckades snart draga till sig en stor här. Då denna var rustad, seglade de västerut till Danmark. Så säger Valgard:

Kampglade konung, skeppet
brusade under dig sedan
bort från Svithiod — din odal
var dig beskärd med rätta¹.
I topp var seglet hissat,
när längs det skånska landet
du styrde — danska kvinnor
din färd göt skräck i sinnet.

De lade först till vid Själland och härjade där och brände vida omkring. Därefter styrde de till Fyn och gingo i land och härjade där. Så säger Valgard:

Harald, hela Själland
du härjade — snål kom ulven
att vittja bytet av fallna.
Var fiende dig fruktar.
Manstark gick kungen sedan
i land på Fyn — ej ringa
blev mödan då för hjälmen,
och mången sköld klövs sönder.

Klart brann elden i bygden
söder om Hroeskelda²;
vred lät kungen störta
de brinnande husen till marken.
Hoptals lågo de fallna,
rövade liv och glädje.
Sorgfyllt flydde folket
tyst till skogens gömslen.

Skaran sorgligt deltes:
en del fördröjdes på vägen.
Männen flydde undan,
men kvinnorna togos fångna.
De smärta lemmarna slogos
i fjättrar — grymt skar länken
sår i det fagra hullet —,
när ned till skeppen de fördes.

1. Haralds odal: Norges rike. Skalden vill framhålla, att Harald genom sin härstamning väv arvsberättigad till det norska konungadömet.
2. Hroeskelda: Roskilde.

Kapitel 20
Konung Magnus leding.

Konung Magnus Olavsson styrde om hösten efter striden vid Helganäs¹ norrut till Norge. Där fick han höra, att hans frände Harald Sigurdsson hade kommit till Svithiod, och vidare att han och Sven Ulvsson hade slutit förbund och att de hade en stor här ute och tänkte att först lägga under sig Danavälde och sedan Norge. Konung Magnus uppbådade då leding från Norge och fick snart en stor här samlad. Han sporde, att Harald och Sven med sitt folk hade kommit till Danmark och brände och härjade överallt, och att landets män vida omkring underkastade sig deras välde. Det sades också, att Harald var större och starkare än andra män och så klok, att intet var honom omöjligt, och att han alltid hade seger, när han kämpade; han var också så rik på guld, att ingen kände maken därtill. Så säger Thjodolv:

Nu är det vanskligt för männen
att tro på freden längre;
folket har skäl till fruktan,
när skeppen det ser längs stranden.
Magnus, på strider givmild,
styr norrifrån havets fålar²,
medan den härlige Harald
rustar sin färd från söder.

Harald hårdrådes historia - kapitel 21-30
Tillbaka till Harald hårdrådes förstasida

1. Se Magnus den godes historia kapitel 33.
2. »Havets fålar», poetisk omskrivning för »skepp».