Örjan Martinsson

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 50, 51, 52, 53, 54, 55, 56, 57, 58, 59, 60, 61, 62, 63, 64, 65, 66, 67, 68, 69, 70, 71, 72, 73, 74, 75, 76, 77, 78, 79, 80, 81, 82, 83, 84, 85, 86, 87, 88, 89, 90, 91, 92, 93, 94, 95, 96, 97, 98, 99, 100, 101

Kapitel 51
Konung Harald och Kalv förlikas.

Kalv Arnesson hade varit på vikingafärder västerut, sedan han for bort från Norge. Om vintrarna satt han ofta på Orknöarna hos sin släkting Thorfinn jarl¹. Kalvs broder, Finn Arnesson, sände bud till honom och underrättade, honom om det avtal som han och konung Harald hade ingått, att Kalv skulle ha rätt att återvända till Norge och återfå sina egendomar och de förläningar som han hade haft av konung Magnus. Då denna budsändning kom till Kalv, gjorde han sig genast redo att fara. Han for österut till Norge och kom först till sin broder Finn. Sedan utverkade Finn lejd åt Kalv, och han och konungen träffades själva och ingingo nu förlikning i enlighet med det avtal, som konungen och Finn förut hade träffat med varandra. Kalv gav konungen försäkran om samma tjänst, till vilken han förut hade förbundit sig gentemot konung Magnus; han skulle vara skyldig att göra allt vad konung Harald ville och som syntes denne vara till gagn för riket. Kalv övertog sedan alla sina egendomar och intäkter, som han förut hade haft.

1. Thorfinn Sigurdsson, jarl på Orknöarna, död 1064. Om denne se Olav den heliges historia kapitel 96 f., 100—103.

Kapitel 52
Kalv Arnessons fall.

Sommaren därefter hade konung Harald leding ute och for söderut till Danmark och härjade där under sommaren. Då han kom söderut till Fyn, fann han där en stor här samlad emot sig. Konungen lät sitt folk stiga av skeppen och beredde sig att gå i land. Han delade hären, satte Kalv Arnesson till hövding för en flock och befallde denna att först gå upp. Han sade honom, åt vilket håll han skulle vända sig, och lovade att själv snart komma efter och bringa honom hjälp. Kalv och hans män gingo i land och mötte snart en fientlig här. Kalv gick genast till anfall, men striden blev icke lång, ty Kalv blev snart övermannad; han och hans män drevos på flykten, och danerna följde efter dem. Många av norrmännen föllo, och där föll också Kalv Arnesson. Konung Harald gick nu i land med sin fylking. De hade icke hunnit långt, förrän de sågo de fallna framför sig och funno Kalvs lik. Detta bars ned till skeppen. Men konungen tågade in i landet och härjade och dräpte där många män. Så säger Arnor:

Fursten blodade sedan
på Fyn den skarpa klingan.
Färre blev talet av männen;
elden ödde hemmen.

Kapitel 53
Finn Arnesson far bort ur landet.

Efter detta fattade Finn Arnesson hat till konungen för sin broder Kalvs död. Han påstod, att konungen var anstiftare av dråpet på Kalv, och sade, att det var svek emot Finn, då han hade narrats att locka sin broder västerifrån över havet i konung Haralds våld. När detta tal blev bekant, sade många, att det tycktes dem dåraktigt, att Finn någonsin hade trott, att Kalv skulle röna trohet av konung Harald. Det syntes dem, som om konungen vore van att hämnas för smärre saker än dem som Kalv hade gjort sig skyldig till emot konung Harald. Konungen lät var och en prata om detta, såsom han ville; han bejakade det icke men nekade icke heller därtill. Man märkte blott, att konungen var nöjd med det som hade händt. Konung Harald kvad denna vers:

Tretton män tillhopa
döden nu jag vållat —
dessa dråp jag minnes.
Jämnt till dråp jag eggas.
Svekfullt sinne lönas
skall med ondt, man säger;
ofta mycket liten
droppe rågar måttet.

Finn Arnesson tog sig denna sak så nära, att han for bort ur landet. Han kom fram söderut i Danmark och for och sökte upp konung Sven. Han blev där väl emottagen; de talade länge i enrum, och slutet på deras samtal blev, att Finn trädde i konung Svens tjänst och blev hans man. Konung Sven gav honom jarlsnamn och satte honom till styresman i Halland; han fick där i uppdrag att försvara landet emot norrmännen.

Kapitel 54
Om Guthorm Gunnhildsson.

Guthorm hette en son till Ketil kalv och Gunnhild på Hringunes, systerson till konung Olav och konung Harald¹. Guthorm var en begåvad man och tidigt vuxen. Guthorm var ofta hos konung Harald; han stod högt i gunst hos honom och hade stort inflytande, ty Guthorm var en klok man. Han var också en mycket vänsäll man. Guthorm låg ofta i härnad och härjade mycket i västerlanden; han hade en stor här. Han hade fredland² och vintersäte i Dublin på Irland och var en mycket god vän till konung Margad³.

1. Jfr ovan kapitel 45 not 3.
2. »Fredland» kallades land eller bygd, där vikingarna genom överenskommelse hade rätt att vistas eller färdas i fred.
3. Margad (iriska Eachmargach) Ragnvaldsson, av blandad norsk och irisk härstamning, var konung i Dublin 1035—1038 och 1046 — 1052.

Kapitel 55
Konung Olavs underverk.

Sommaren därefter foro konung Margad och Guthorm och härjade i Bretland¹ och fingo där ett ofantligt byte. Sedan lade de in i Angelsö-sundet²; de ämnade där dela sitt krigsbyte. När det myckna silvret bars fram och konungen såg det, ville han ensam ha allt godset och aktade då föga sin vänskap med Guthorm. Guthorm tyckte icke om, att han och hans män skulle bliva rövade på sin lott. Konungen sade, att han skulle få två villkor att välja emellan — »det ena att vara nöjd med det som vi bestämma, det andra att kämpa emot oss. Då skall den ha godset som segrar; du skall dessutom gå ifrån dina skepp, och dem skall jag ha.» Guthorm tyckte, att båda villkoren voro mycket hårda; det syntes honom, att han icke med heder kunde lämna ifrån sig sina skepp och sitt gods utan någon skuld å sin sida, men det var också ett stort vågstycke att kämpa med konungen och den stora här som följde honom. Det var så stor skillnad mellan deras styrkor, att konungen hade sexton långskepp, men Guthorm bara fem. Guthorm bad konungen bevilja sig tre dygns frist i denna sak för att rådgöra med sina män; han trodde, att han under denna tid skulle kunna blidka konungen, och att han genom sina mäns förböner skulle kunna ställa sin sak på bättre fot hos honom. Men hans begäran beviljades icke av konungen. Det var aftonen före Olavsmässan³.

Guthorm valde nu att hellre dö med heder eller tillkämpa sig segern än att tåla skam och vanära och hån över att mista så mycket. Han åkallade Gud och sin frände, den helige konung Olav, bad dem om hjälp och stöd och lovade att till den helige mannens hus giva tionde av allt det krigsbyte som de skulle få, om de vunne seger. Därefter ordnade han sitt folk och ställde upp det emot den stora hären, ryckte fram och kämpade emot den. Med Guds och den helige konung Olavs hjälp fick Guthorm seger. Där föll konung Margad med alla de män som följde honom, unga och gamla. Efter denna lysande seger vände Guthorm glad hem med allt det gods som de hade vunnit i striden. Av det silver som de hade fått uttogs sedan var tionde penning, såsom det hade lovats den helige konung Olav. Det var övermåttan mycket silver, så att Guthorm därav lät göra ett krucifix efter sin egen eller en av sina »stamboars»⁴ gestalt; den bilden är sju alnar hög. Guthorm skänkte detta krucifix till den helige konung Olavs kyrka; det har förvarats där allt sedan till minne av Guthorms seger och den helige konung Olavs underverk.

1. Bretland var namnet på Wales och andra delar av västra England, där de keltiska britterna bodde.
2. Angelsö-sundet: sundet mellan Anglesey och fastlandet i norra Wales (nuvarande Menai strait).
3. Dvs. den 28 juli (1052).
4. »Stamboar» kallades de kämpar som under striden hade sin plats i skeppets förstäv.

Kapitel 56
Mera om konung Olavs underverk.

I Danmark fanns en ond och hatfull greve, som hade en norsk tjänstekvinna, bördig från Tröndelagen; denna dyrkade den helige konung Olav och trodde fullt och fast på hans helighet. Men den greve som jag nyss nämnde tvivlade på allt som berättades honom om den helige mannens underverk; han sade, att det var intet annat än snack och sladder, och gjorde spe av det lov och den dyrkan som allt folket i landet ägnade den gode konungen. Nu kom den högtidsdag, på vilken den milde konungen lät sitt liv och som alla norrmän höllo i helgd. Då ville den fåvitske greven icke hålla heligt, utan befallde sin tjänarinna att hon på den dagen skulle elda upp ugnen och baka. Hon trodde sig känna grevens våldsamhet och visste, att han skulle grymt hämnas på henne, om hon icke åtlydde det som han befallde henne. Hon gick ogärna till arbetet, eldade upp ugnen och grät mycket, medan hon arbetade, åkallade konung Olav och sade sig aldrig mer skola tro på honom, om han icke med något tecken straffade denna synd. Nu kunnen I här höra ett lämpligt straff och ett verkligt järtecken: det hände genast och i samma stund, att greven blev blind på båda ögonen och att det bröd som kvinnan hade satt in i ugnen förvandlades till sten. Några av dessa stenar ha kommit till den helige konung Olavs kyrka och vida omkring till andra ställen. Sedan den tiden har man alltid firat Olavsmässan i Danmark.

Kapitel 57
Ytterligare om konung Olavs underverk.

Västerut i Valland¹ fanns en vanför man; han var krympling, så att han gick på sina knän och knogar. En dag, då han var ute på en väg och hade somnat, drömde han, att en förnäm man kom till honom och frågade, vart han ämnade sig. Han nämnde då en by. Den förnäme mannen sade till honom: »Far till den Olavskyrka som finnes i London, där skall du bliva helbrägda!» Därpå vaknade han och for genast att leta efter Olavskyrkan, och omsider kom han till Londons bro och sporde stadens män där, om de kunde säga honom, var Olavskyrkan låg. De svarade och sade, att det fanns många flera kyrkor där, än att de skulle kunna veta, åt vem var och en av dem var helgad. Men snart därefter kom en man fram till honom och frågade, vart han ämnade sig. Han sade honom det. Då sade den andre: »Vi skola gå båda tillsamman till Olavs kyrka, jag känner vägen dit.» Därpå gingo de över bron och fram längs den gata som ledde till Olavskyrkan. När de kommo fram till kyrkogårdsporten, steg den andre över den tröskel som ligger i porten, men krymplingen vältrade sig in över den och reste sig genast upp helbrägda. Då han såg sig om, var hans följeslagare försvunnen.

1. Valland: Frankrike.

Kapitel 58
Konung Haralds härtåg.

Konung Harald lät anlägga en köpstad österut i Oslo¹ och uppehöll sig ofta där, emedan där var god tillförsel och en rik landsbygd rundtomkring. Han satt där bekvämt till för att värja landet mot danerna och för att göra härnadståg mot Danmark; han brukade ofta göra sådana, ehuru han icke hade någon stor här ute.
Det hände en sommar, att konungen for med några lätta fartyg och icke hade mycket folk med sig. Han styrde söderut i Viken, och när han fick vind, seglade han över till Jutland. Han började att härja där, men bönderna samlade sig och värjde sitt land. Då styrde konung Harald till Limfjorden och lade in i fjorden med sina skepp. Limfjorden är så beskaffad, att man far in däri liksom genom en smal åränna, men när man kommer in i fjorden, så är den som ett stort hav. Harald härjade på båda stränderna, men danerna hade överallt folk samlat. Då lade konung Harald sina skepp vid en ö; det var ett litet och obebyggt land. När männen sökte efter vatten, funno de intet och sade detta för konungen. Han lät då leta efter, om det fanns någon orm i ljungen på ön, och då man fann en, bar man den till konungen. Han lät föra ormen till en eld och värma den och utmatta den, så att den skulle bliva så törstig som möjligt. Därefter band man en tråd vid stjärten, och ormen släpptes lös. Den slingrade sig bort, och tråden vecklades av nystanet. Man följde nu efter ormen, till dess den plötsligt kröp ned i marken. Konungen bad männen gräva efter vatten där: så skedde det, och man fann då så mycket vatten, att det icke var någon brist därpå.

Konung Harald fick genom sina kunskapare veta, att konung Sven hade kommit utanför fjordens mynning med en stor skeppshär, men att det gick långsamt för honom att komma in, emedan skeppen måste fara ett i sänder. Konung Harald styrde då med sina skepp längre in i fjorden. Det ställe, där den är bredast, heter Lusbreid²; det går där från den inre delen av viken ett smalt ed västerut till havet. Dit rodde Harald och hans män om kvällen. Om natten, när det hade blivit mörkt, lastade de av skeppen och drogo dem över edet. Före dagen voro de färdiga härmed och hade åter lastat skeppen; de styrde så norrut längs Jutlands kust. Då sade de:

Hal gled Harald
ur danernas händer.

Konungen sade, att han skulle ännu en gång komma till Danmark och då med mera folk och större skepp. Därefter for konungen norrut till Tråndheim.

1. Stadens grundläggning skedde år 1048. Den gamla staden, som var belägen öster om nuvarande Akersälven och Björviken och som tidigt blev en betydande stad och landets egentliga huvudstad, flyttades efter en ödeläggande eldsvåda år 1624 längre västerut och fick då (det numera mot Oslo utbytta) namnet Kristiania.
2. Lusbreid; rättare troligen: Lygsbreid. Nu: Løgstørbredningen.

Kapitel 59
Konung Haralds skeppsbyggnad.

Konung Harald satt över vintern i Nidaros. Han lät om vintern bygga ett skepp ute på Eyrar¹; det var en »buza»². Detta skepp byggdes efter mönstret av Ormen långe³ och utfördes så omsorgsfullt som möjligt till alla delar. Framtill var ett drakhuvud och i aktern en stjärt, och »nackarna»⁴ voro helt guldbelagda. Det hade trettiofem »rum»⁵ och var stort i förhållande därtill samt mycket vackert. Konungen lät med stor omsorg utvälja all utrustning till skeppet, både segel och tackling, ankaren och ankartåg. Konung Harald sände på vintern bud söderut till Danmark till konung Sven, att han våren därefter skulle komma honom till mötes i Älven och kämpa med honom, så att de sedan kunde skifta landen och en av dem finge båda konungarikena.

1. Se ovan Magnus den godes historia kapitel 3 not 2.
2. »Buza» (isl. buza, mlat. buza, bussa) var namnet på ett slags särskilt stora och breda fartyg, företrädesvis örlogsfartyg.
3. Ormen långe: Olav Tryggvessons berömda krigsskepp. Jämför Olav Tryggvessons historia kapitel 88, 93 ff.
4. Se Magnus den godes historia kapitel 19 not 4.
5. Om betydelsen av ordet »rum» se Olav Tryggvessons historia kapitel 72 not 2.

Kapitel 60
Konung Haralds uppbåd.

Samma vinter utkallade konung Harald leding, fullt uppbåd¹ från Norge. När det varades, samlades en stor här. Konung Harald lät sätta ut det stora skeppet i Nidälven och satte sedan upp drakhuvudena. Då kvad skalden Thjodolv:

Snäckan såg jag sättas
i havet, fagra kvinna!
Se, hur den stolta draken
vänder sin sida mot landet!
Den glänsande² Ormens manke
glöder över skeppsdäck,
där ut från stocken³ han glidit;
av guldet nackarna tyngas.

Därefter utrustade konung Harald skeppet och gjorde sig redo till avfärd. När han var färdig, styrde han ut ur älven; roddarna skötte årorna med stor skicklighet. Så säger Thjodolv:

Härens förare⁴ rycker
det långa tältet av skeppet⁵;
från staden de stolta kvinnor
se Ormen gunga på vågen.
Från Nid⁶ den unge kungen
styr det nya skeppet
mot väster ut på havet —
taktfast årorna falla.

De raka årbladen lyftas
med kraft ur böljesvallet;
kvinnorna se med undran
på männens jämna årslag.
Länge, kvinna, skall ännu
det ros, förrn de tjärade åror
springa, brutna av vågen —
med skäl dem kvinnorna prisa.

Mången sorg skall känna,
innan i hamn å nyo
skeppets sjuttio åror
dragas ur tunga böljan.
När järnbeslagna draken
på våg av hagel piskad
de ro, det är som såge
man örnens vingar fläkta.

Konung Harald seglade med sin här söderut längs kusten; han hade ute fullt uppbåd av män och fartyg. Då de vände sig österut mot Viken, fingo de stark motvind, och skeppen lågo spridda vida omkring i hamnarna, både vid utöarna och inne i fjordarna. Så säger Thjodolv:

Drakarnas snidade stävar
ligga i lä under skogen;
konungens leding sluter
kring landet en ring med skeppen.
Varenda vik bland skären
fylles av åror och segel;
bak varje näs där sökes
skydd av pansrade snäckor.

I de stormar som överföllo dem behövde det stora skeppet goda ankardon. Så säger Thjodolv:

Kungsskeppens stävar plöja
det brusande havet kring Hlesö;
skeppstågens hårda strängar,
spända av vinden, brista.
Stormen skonar icke
det krökta ankarjärnet;
vågen och stenarna nöta
hårdt den tunga spetsen.

Då de fingo vind, förde konung Harald hären österut till Älven; han kom dit en kväll. Så säger Thjodolv:

Orädd skyndade Harald
sin del av vägen till Älven;
nära landamäret
kungen övernattar.
Fursten har ting på Hising⁷;
där skola Sven och Harald
mötas till glädje för korpen,
om danerna icke svika.

Harald hårdrådes historia - kapitel 61-70
Tillbaka till Harald hårdrådes förstasida

1. »Fullt uppbåds: uppbåd av allt det folk och alla de skepp som varje distrikt hade att ställa till konungens förfogande.
2. »Glänsande» är ett i den isländska poesien vanligt epitet för ormen. Här har det en särskild betoning genom att syfta på drakhuvudets och stjärtens rika förgyllning.
3. Stocken: rullstocken som användes, då fartyget sattes i sjön.
4. Härens förare: Harald.
5. Vid uppehåll i hamn tältades fartygen till skydd mot väder och vind; dessa tält borttogos, då fartygen gjordes redo till färd eller strid.
6. Nid: Nidälven.
7. Originalet har: við þumla, där þumla otvivelaktigt är namn på en befolkning (»tumlerna»), vars minne ännu kvarlever i ortnamnet Tumlahed på Hisingen.