Örjan Martinsson

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 50, 51, 52, 53, 54, 55, 56, 57, 58, 59, 60, 61, 62, 63, 64, 65, 66, 67, 68, 69, 70, 71, 72, 73, 74, 75, 76, 77, 78, 79, 80, 81, 82, 83, 84, 85, 86, 87, 88, 89, 90, 91, 92, 93, 94, 95, 96, 97, 98, 99, 100, 101

Kapitel 61
Om konung Haralds här.

Då danerna sporde, att norrmännens här hade kommit, flydde alla som kunde komma åt. Norrmännen fingo veta, att den danske konungen också hade sin här ute och att han låg söderut vid Fyn och Smålanden¹. När konung Harald förnam, att konung Sven icke ville möta honom eller kämpa med honom, såsom avtalat var, gjorde han på samma sätt som förut²; han lät bönderna fara hem och bemannade hundrafemtio skepp. Med denna här styrde han sedan söderut längs kusten av Halland och härjade vida omkring; han lade flottan i Lovufjorden³ och härjade därifrån uppe i landet. Kort därefter kom konung Sven emot dem där med den danska hären; han hade tre hundra skepp. Då norrmännen sågo denna här, lät konung Harald blåsa till samling för sitt folk. Många rådde till att fly och sade, att det var omöjligt att strida. Konungen svarade då: »Förr skola vi alla falla, den ene över den andre, än vi skola fly!» Så säger Sten Herdisson:

Den stridsdjärve fursten sade
vad nu han trodde nalkas:
för honom här förvisso
allt hopp om fred var ute.
Stolt bjöd den frejdade kungen
männen att hellre falla
till sista man än vika.
Till svar de vapnen grepo.

Sedan lät konung Harald ordna sina skepp till anfall. Han lade sin stora drake fram i midten av flottan. Så säger Thjodolv:

Männens givmilde herre,
mot ulvarna huld⁴, lät draken
lustigt gunga på vågen
främst i spetsen för hären.

Det skeppet var mycket väl utrustat och hade talrikt manskap. Så säger Thjodolv:

Den kampglade kungen mante
till fasthet de raska männen;
furstens vänner ställde
sköld vid sköld längs borden.
Bragdernas härlige älskling
slöt vid Nissan kring draken
en ring av röda sköldar
så tätt som män i ledet.

Ulv stallare⁵ lade sitt skepp på den ena sidan om konungsskeppet. Han sade till sina män, att de skulle lägga skeppet väl fram. Sten Herdisson var ombord på Ulvs skepp; han kvad:

Kungens stallare bjöd oss,
när kampen begynte på havet,
alt icke vika i striden —
de långa lansarna skälvde.
Oförfärad befallde
han männen att lägga sin drake
fram vid kungens sida;
hans folk var ej sent att lyda.

Jarlen Håkon Ivarsson låg ytterst på den ena flygeln; många skepp följde honom, och det folket-var mycket väl rustat. Ytterst på den andra flygeln lågo tröndernas hövdingar; det var också en stor och präktig skara.

1. Smålanden, dvs. småöarna söder om Själland och Fyn.
2. Se ovan kapitel 34.
3. Lovufjorden: Laholmsbukten.
4. Dvs. som visar sig vänlig mot ulvarna genom att fälla många män i striden till föda för dem.
5. Ulv stallare: Ulv Ospaksson; jämför ovan kapitel 9, 36, 37.

Kapitel 62
Om konung Svens här.

Konung Sven ordnade också sin här. Han lade sitt skepp gent emot konung Haralds midt i slaglinjen, och närmast honom lade Finn jarl sitt skepp. Därnäst lade danerna allt det folk som var tapprast och bäst rustat. Sedan bundo båda härarna samman sina skepp i den mellersta delen av flottan. Men eftersom flottorna voro så stora, foro en stor mängd skepp lösa, och var och en lade fram med sitt skepp, efter som han hade mod till; detta var mycket olika. Skillnaden i styrka var mycket stor, men båda parterna hade dock en väldig här. Konung Sven hade sex jarlar med sig i sin här. Så sade Sten Herdisson:

Ej ringa fara var det
för hersarnas tappre herre¹,
när danernas möte han bidde
med långskepp halftannat hundra.
Leires härskare² plöjde
kampvred, på väg till striden,
böljan med guldprydda snäckor
dubbelt så många i antal.

1. Hersarnas herre: konungen. Om de norska hersarna se Harald hårfagres historia kapitel 6 not 2.
2. Leires härskare: den danske konungen. Leire var det gamla danska konungasätet (i närheten av Roskilde).

Kapitel 63
Striden vid Nissan börjar.

Så snart konung Harald hade gjort sina skepp redo, lät han blåsa till strid och lät sina män ro fram. Så säger Sten Herdisson:

Harald vid älvens mynning
spärrade vägen för fursten.
Hårdt blev striden kämpad:
om fred bad kungen icke.
Svärdgjordade kungens vänner
rodde till kamp i Halland;
varmt rann det röda blodet
ur såren ned i havet.

Därefter började striden; den var mycket skarp. Båda konungarna uppmuntrade sina män. Så säger Sten Herdisson:

De tappra hövdingar bägge,
föraktande värnet av skölden,
eggade ivrigt sitt manskap —
långt var ej nu mellan skeppen.
Stenar och pilar veno
tätt, och från vassa klingor
droppade mörkrödt blodet.
Bane blev det för mången.

Det var sent på dagen, då de stridande drabbade samman, och kampen pågick hela natten. Konung Harald sköt en lång stund med båge. Så säger Thjodolv:

Den uppländske kungen¹ spände
sin båge natten igenom;
en skur av vapen ständigt
han sände mot vita sköldar.
Pilarna flyga i luften,
i skölden stå skälvande skaften,
de blodiga uddarna rista
dödliga sår hos männen.

Håkon jarl och de män som följde honom bundo icke samman sina skepp, utan rodde emot de danska skepp som foro lösa; han avröjde alla skepp som han hakade sig fast vid. När danerna märkte detta, drogo alla sina skepp från det ställe där jarlen rodde fram; men han följde efter dem, då de veko undan, och det var nära, att de hade börjat fly. Då rodde en »skuta» fram till jarlens skepp, och man ropade på honom och sade, att den ena armen av fylkingen sviktade och att många av deras män hade fallit. Jarlen rodde dit och gjorde ett häftigt anfall där, så att danerna veko tillbaka. På det sättet for jarlen omkring hela natten; han styrde dit där det bäst behövdes, och var han än kom, kunde man icke hålla stånd mot honom. Håkon rodde utomkring de kämpande. Under senare delen av natten blev det allmän flykt bland danerna, ty då hade konung Harald med sitt följe äntrat konung Svens skepp. Detta blev så fullständigt avröjt, att alla männen föllo utom de som hoppade över bord. Så säger Arnor »jarlaskald»:

Sven, den oförskräckte,
gick icke utan nödtvång
från skeppet, så jag tänker —
hårdt klang svärdet mot hjälmen.
Det präktiga skepp som styrdes
av jutarnas ordkloke älskling²
flöt tomt, förrn kungen flydde
ifrån den fallna hirden.

Då konung Svens fälttecken hade fallit och hans skepp var avröjt, flydde alla hans män och några föllo. På de skepp som voro sammanbundna sprungo männen över bord; några kommo upp på andra skepp, som voro lösa. Alla de av konung Svens män som det kunde rodde nu undan. Där blev ett stort manfall. På det ställe, där konungarna själva hade kämpat och där de flesta skeppen voro sammanbundna, lågo av konung Svens skepp mer än sjuttio kvar. Så säger Thjodolv:

Sygnernas raske herre³
ödde, så man säger,
på en dag sju gånger tio
av danernas präktiga långskepp.

Konung Harald rodde efter danerna och förföljde dem; men detta var icke lätt, ty skeppen lågo så tätt packade, att man knappt kunde komma fram. Finn jarl⁴ ville icke fly, och han blev tagen till fånga; han hade också svag syn. Så säger Thjodolv:

Icke har Sven att löna
för seger sina jarlar,
de sex⁵, fast mäkta tappert
i striden de sig tedde.
Arnes son, den ständigt
kampglade, som försmådde
med flykten rädda livet,
blev fången midt i hären.

1. »Den uppländske kungen»: konungen i Upplanden (i Norge), dvs. den norske konungen, Harald.
2. Jutarnas älskling: den danske konungen.
3. Sygnernas (dvs. Sognbornas) herre: den norske konungen; jfr Magnus den godes historia kapitel 1 not 4.
4. Finn jarl: Finn Arnesson, som efter brodern Kalvs död begivit sig till Danmark och nu befann sig i Sven Estridssons följe; jfr kapitel 53 ovan.
5. Jämför kapitel 62 ovan.

Kapitel 64
Konung Svens flykt.

Håkon jarl låg kvar med sitt skepp, då konungen och de andra männen förföljde de flyende, ty han kunde icke komma fram för de fartyg som lågo i vägen. Då rodde en man i en båt fram till jarlens skepp och lade till vid lyftingen. Det var en högväxt man, klädd i en vid hatt. Han ropade upp mot skeppet: »Var är jarlen?» Denne var i »förrummet»¹ och stillade blodflödet på en man. Han såg på mannen i hatten och sporde honom om hans namn. Han svarade: »Vandråd² är här. Tala du med mig, jarl!» Jarlen lutade sig ut över relingen mot honom. Då sade mannen i båten: »Jag vill mottaga mitt liv av dig, om du vill skänka mig det.» Jarlen reste sig upp, kallade på två av sina män, som båda voro hans förtrogna vänner, och sade till dem: »Stigen i båten och fören Vandråd i land! Följen honom till min vän, bonden Karl, och sägen Karl det till igenkänningstecken, att han skall giva Vandråd den häst som jag gav honom här om dagen och därjämte sin egen sadel och sin son till följe!» Därefter stego de i båten och grepo till årorna; Vandråd styrde.

Detta hände tidigt i gryningen. Då var också färdseln av skepp som störst; somliga rodde till land, andra ut på havet, både med små och stora fartyg. Vandråd styrde där det tycktes honom vara bäst rum emellan skeppen. Så snart norrmännens skepp kommo nära dem, sade jarlens män vem de voro, och alla läto dem då fara vart de ville. Vandråd styrde fram längs stranden och lade icke i land, förrän de kommo förbi den stora mängden av fartyg. Därefter gingo de upp till Karls gård; det började nu att ljusna. De gingo in i stugan; där var Karl, nyss klädd. Jarlens män sade honom sitt ärende. Karl svarade, att de först skulle äta, lät sätta fram bord åt dem och gav dem vatten till att tvätta sig. Hustrun kom in i stugan och sade: »Det är underligt, att vi icke få sömn eller ro i natt för rop och larm.» Karl svarade: »Vet du icke, att konungarna ha kämpat i natt ?» Hon frågade: »Vem har segrat?» Karl svarade: »Norrmännen ha segrat.» »Då har vår konung väl flytt igen?» sade hon. Karl svarade: »Icke vet man, om han har flytt eller fallit.» Hon sade: »Illa ha vi det ställt med vår konung; han är både halt och feg.» Då sade Vandråd: »Konungen är icke feg, men han är icke segersäll.»

Vandråd tog sist emot handfatet; men då han fick handduken, torkade han sig midt på den. Hustrun grep fast i handduken och ryckte den ifrån honom, i det hon sade: »Föga förstår du av goda seder; det är bara torpare som väta ned hela handduken på en gång.» Vandråd svarade: »Jag kommer väl än en gång dit, där jag kan få torka mig midt på handduken.» Sedan satte Karl fram bord åt dem, och Vandråd satte sig i midten. De åto en stund, och sedan gingo de ut. Då var hästen sadlad, och Karls son var redo att följa honom; han hade en annan häst. De redo in åt skogen, men jarlens män gingo ned till sin båt och rodde ut till jarlens skepp.

1. »Förrummet» synes ha varit namn dels på ett rum för om masten, dels på ett rum i aktern närmast lyftingen.
2. »Vandråd» betyder: den som har svårt att finna råd eller utvägar, som befinner sig i en vansklig ställning.

Kapitel 65
Om konung Harald.

Konung Harald och hans män förföljde de flyende en kort stund och rodde sedan tillbaka till de skepp som lågo avröjda. Därefter undersöktes de fallna. På konungsskeppet fann man en stor mängd döda, men konungens lik hittades icke, ehuru man trodde sig veta, att han var fallen. Konung Harald lät sköta om liken av sina män och förbinda såren på dem som behövde det. Därefter lät han föra liken av Svens män i land och sände bud till bönderna, att de skulle begrava liken. Sedan lät han fördela bytet och stannade där någon tid. Därunder fick han höra, att konung Sven hade kommit till Själland och att hela den här som hade flytt ur striden hade kommit till honom jämte mycket annat folk; Sven skulle nu ha en ofantlig här.

Kapitel 66
Finn Arnesson får nåd.

Jarlen Finn Arnesson hade blivit tillfångatagen i striden, såsom förut är skrivet¹. Han fördes inför konungen. Konung Harald var mycket munter och sade: »Här träffas vi således nu, Finn! Sist vi möttes var det i Norge. Den danska hirden har icke stått mycket fast framför dig, och norrmännen ha nu ett ondt arbete att släpa dig med sig, blind som du är, och hålla dig vid liv.» Då svarade jarlen: »Mycket ondt arbete måste norrmännen göra, och allra värst är det som du befaller.» Då sade konung Harald: »Vill du nu ha nåd, ehuru du icke förtjänat det?» Jarlen svarade: »Icke av dig, din hund!» Konungen sade då: »Vill du, att din frände Magnus giver dig nåd?» Konung Haralds son Magnus styrde ett av skeppen. Jarlen svarade: »Vad kan den valpen råda för nåd?» Konungen log; han tyckte det vara roligt att reta honom och sade: »Vill du taga nåd av din fränka Thora?²» Jarlen svarade: »Är hon här?» »Hon är här», sade konungen. Då yttrade Finn jarl några grova ord, som sedan ha omtalats som bevis för hur vred han var, eftersom han icke kunde lägga band på sin tunga: »Icke är det underligt», sade han, »att du har bitit bra ifrån dig, när märren har följt dig³.»

Finn jarl fick nåd, och konung Harald hade honom hos sig en tid. Finn var mycket butter och trotsig i sitt tal. Konung Harald sade: »Jag ser, Finn, att du icke vill bliva vän med mig och med dina fränder; jag vill nu giva dig lov att fara till din konung, Sven.» Jarlen svarade: »Det vill jag taga emot och med desto större tacksamhet, ju förr jag kommer härifrån.» Därefter lät konungen föra jarlen i land. Halländingarna togo väl emot honom. Konung Harald styrde sedan med sitt folk norrut till Norge. Han for först till Oslo och hemförlovade där alla dem av sina män som ville fara därifrån.

1. Ovan kapitel 63 slutet.
2. Konungens hustru och jarlens broderdotter. Jämför kapitel 33 ovan.
3. Uttrycket syftar på förhållandena vid de s. k. »hästtingen», dvs. strider emellan därtill särskilt uppfödda hingstar; dessa strider voro ett bland de mest omtyckta folknöjena på Island under forntiden.

Kapitel 67
Om konung Sven.

Det berättas, att konung Sven den vintern satt i Danmark och styrde sitt rike som förut. Han sände på vintern män norrut till Halland efter Karl och hans hustru. När de kommo till konungen, kallade han Karl till sig. Konungen frågade honom, om han kände honom eller tyckte sig ha sett honom förut. Karl svarade: »Jag känner dig nu, konung, och jag kände dig förut, så snart jag såg dig; jag må tacka Gud, att den lilla hjälp som jag gav dig kom dig till nytta.» Konungen svarade: »Alla de dagar som jag lever hädanefter har jag att löna dig för. För det första giver jag dig en gård på Själland, vilken du själv vill välja, och vidare skall jag göra dig till en stor man, om du kan handhava en sådan ställning.» Karl tackade konungen hjärtligt för hans ord, men sade, att det var ännu en sak som han ville bedja om. Konungen frågade, vad det var. Karl sade: »Jag vill bedja därom, att du, konung, låter mig ha min hustru hos mig.» Konungen svarade: »Det vill jag icke tillåta dig, ty jag skall skaffa dig en mycket bättre och klokare hustru. Din hustru kan sköta den lilla gård som I förut han haft; det kan hon godt livnära sig på.» Konungen gav Karl en stor och präktig gård och skaffade honom ett godt gifte, och han blev sedan en mäktig man. Detta blev snart bekant och spordes vida omkring. Ryktet därom nådde ända norrut till Norge.

Kapitel 68
Om hirdmännens tal.

Konung Harald satt i Oslo vintern efter slaget vid Nissan. Om hösten, när hären kom söderifrån, talades det och berättades mycket om den strid som hade stått om hösten utanför Nissan. Alla som hade varit med där tyckte sig ha något att förtälja. Det hände en gång, att några män sutto i en liten stuga och drucko och voro mycket pratsamma. De talade om striden vid Nissan och om vem som hade hemburit den största äran därifrån. De kommo alla överens om att ingen man hade där varit sådan som Håkon jarl »han var den tappraste, han var den dugligaste, han var den som hade mest lycka med sig, det som han gjorde blev allt till det största gagn, och det var han som vann segern.» Konung Harald var ute på gården och talade med några män. Han gick bort till stugudörren och sade: »Här skulle nu alla vilja heta Håkon.» Därpå gick han sin väg.

Kapitel 69
Harald drager emot Håkon jarl.

Håkon jarl for om hösten till Upplanden och satt där om vintern i sitt rike; han var mycket älskad av uppländingarna.

Då det led ut på våren, hände det en gång, när männen sutto och drucko, att det åter talades om striden vid Nissan. Alla prisade mycket Håkon jarl, men några framhöllo icke mindre andra män. Då de hade talat om detta en stund, sade en man: »Det kan väl hända, att flera män ha kämpat tapprare vid Nissan än Håkon jarl; men ingen har där varit, efter vad jag tror, som har haft sådan lycka med sig som han.» De menade, att det väl vore hans största lycka, att han drev många av danerna på flykten. Mannen sade då: »Större lycka var det, att han skänkte konung Sven livet.» Någon svarade honom: »Du vet visst icke, vad du säger.» Han genmälte: »Detta vet jag mycket väl, ty den man har själv sagt mig det, som förde konungen i land.»

Det var nu, såsom ofta säges, att »många äro konungens öron». Detta omtalades för konungen, och denne lät genast föra fram många hästar och red bort om natten med två hundra män. De redo hela natten och dagen därefter. Då mötte dem några män som voro på väg ut till staden¹ med mjöl och malt. Gammal hette en man som var i konungens följe. Han red fram till en av bönderna — det var en bekant till honom. De talade i enrum, och Gammal sade: »Jag vill löna dig med penningar, om du rider det fortaste du kan och på de kortaste hemliga stigar du känner upp till Håkon jarl. Säg honom, att konungen vill dräpa honom, ty konungen vet nu, att jarlen har hjälpt konung Sven i land utanför Nissan.» De kommo nu överens om detta.

Bonden red och kom till jarlen; denne satt och drack och hade ännu icke gått till sängs. Då bonden hade sagt sitt ärende, stego jarlen och hans män genast upp från bordet. Jarlen lät föra bort all sin lösegendom från gården till skogen. Då konungen kom, voro också alla männen borta från gården. Konungen stannade där över natten, men Håkon jarl red sin väg och kom fram österut i Svearike hos konung Stenkil²; han stannade hos honom under sommaren. Konung Harald vände tillbaka till staden. Han for sedan om sommaren norrut till Tråndheim Där stannade han sommaren över, men for om hösten tillbaka österut till Viken.

1. Staden, dvs. Oslo.
2. Stenkil, grundläggare av den Stenkilska konungaätten, konung i Sverige sannolikt c. 1060—1066.

Kapitel 70
Om Håkon jarl.

Håkon jarl for om sommaren tillbaka till Upplanden, så snart han hade sport, att konungen hade farit norrut. Han stannade där, till dess konungen åter kom söderut. Då for han österut till Värmland och vistades där länge under vintern. Konung Stenkil gav jarlen styrelsen där. Då det led ut på vintern, drog han västerut till Raumarike; han hade med sig ett stort följe, som götarna och värmländingarna hade givit honom. Han uppbar nu de landskylder och skatter som han hade rätt att kräva av uppländingarna. Därefter for han åter österut till Götaland och stannade där om våren.

Konung Harald satt om vintern i Oslo och sände därifrån sina män till Upplanden för att inkräva skatter och landskylder och konungens sakören¹ där. Men uppländingarna förklarade, att de ville lämna alla utskylder, som de voro skyldiga att betala, i Håkon jarls händer, så länge han ännu var i livet och icke hade förverkat sitt liv eller sitt ämbete. Konungen fick därifrån inga skatter under den vintern.

Harald hårdrådes historia - kapitel 71-80
Tillbaka till Harald hårdrådes förstasida

1. Konungens sakören: den del av böterna i brottmål som tillföllo konungen respektive böter som konungen ensam hade rätt att uppbära.