Örjan Martinsson

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32

Kapitel 1

Drottning Ingrid och de ländermän och hirdmän, som hade tjänat konung Harald, kommo överens om att utrusta en snabbgående »skuta» och sända den norrut till Tråndheim för att omtala konung Haralds död och tillika kräva, att trönderna skulle till konung taga konung Haralds son Sigurd, som då vistades där norrut och fostrades av Såda-Gyrd Bårdsson. Drottning Ingrid själv for genast österut till Viken. Inge hette en son till henne och konung Harald; han var till fostran där i Viken hos Åmunde, son till Gyrd Lag-Bersesson¹. När de kommo till Viken, sammankallades tinget vid Borg². Där blev Inge tagen till konung; han var då på andra året. I det rådet deltogo Åmunde och Thjostolv Ålesson och många andra mäktiga hövdingar.

När underrättelse kom till Tråndheim, att konung Harald hade blivit tagen av daga, blev hans son Sigurd tagen till konung där; i detta beslut deltogo Ottar »birting»³, Peter Sauda-Ulvsson⁴, bröderna Guthorm Åsolvsson från Rein och Ottar »balle»⁵ jämte en mängd andra storman. Nästan allt folket i landet gav sig så under de båda bröderna, och detta, mest därför, att deras fader blev ansedd för helig. Riket tillförsäkrades dem med sådan ed, att folket icke skulle giva sig under någon annan konung, så länge någon av konung Haralds söner levde.

1. Lag-Bersesson: son till Lag-Berse. Tillnamnet betecknar Berse såsom särskilt lagkunnig.
2. Borg: Sarpsborg, tingsställe för Borgartingslaget i sydöstra Norge.
3. »Birting» betyder: forell.
4. Sauda-Ulvsson: son till Sauda-Ulv. — Om denna släkt se Harald hårdrådes historia kapitel 37.
5. »Balle» betyder: den starke, våldsamme.

Kapitel 2
Om Sigurd »slembedjäkne».

Sigurd »slembedjäkne» drog norrut förbi Stad¹, men när han kom till Nordmöre, hade det redan före hans ankomst kommit brev och igenkänningstecken från de hövdingar som hade lovat konung Haralds söner lydnad, och han blev icke mottagen och fick ingen hjälp där. Eftersom han själv endast hade ett ringa följe, fattade han det beslutet att fara in till Tråndheim; han hade i förväg skickat bud dit in till några vänner till sig och den bländade konung Magnus.

När han kom till köpstaden², rodde han uppför Nidälven och förtöjde sitt skepp vid konungsgården, men måste draga sig undan igen, ty allt folket stod honom emot. De lade sedan till vid Holm³ och togo där ut Magnus Sigurdsson ur klostret mot munkarnas vilja; han hade då redan låtit viga sig till munk. Somliga påstå, att Magnus följde med av fri vilja, ehuru motsatsen sades för att ställa hans sak i en bättre dager. Sigurd väntade sig av detta företag hjälp och stöd, och det fick han också. Detta hände strax efter jul.

Sigurd och hans män styrde ut längs fjorden. Sedan seglade efter dem Björn Egilsson, Gunnar från Gimsar, Halldor Sigurdsson, Åslak Håkonsson, bröderna Benedikt och Erik⁴ samt den hird som förut hade varit hos konung Magnus; dem följde en stor mängd andra män. De foro med denna skara söderut förbi Möre och ända ned till mynningen av Raumsdalen. Där delade de sin här.

Sigurd »slembedjäkne» for genast om vintern västerut över havet, men Magnus drog till Upplanden och väntade att där få mycket folk, vilket han också fick; han stannade över vintern och hela den följande sommaren där på Upplanden och hade en stor här. Konung Inge drog emot honom med sin här, och de stötte på varandra på ett ställe som heter Mynne⁵. Det kom där till en häftig strid; konung Magnus hade mest folk. Det säges, att Thjostolv Ålesson bar konung Inge i sin kjortelflik, medan kampen pågick, och gick under baneret med honom. Thjostolv kom i stor nöd genom trötthet och strid. Det säges, att Inge vid detta tillfälle fick den vanhälsa varav han sedan led i hela sitt liv. Hans rygg var krokig, det ena benet kortare än det andra och så kraftlöst, att han hade svårt för att gå, så länge han levde. Så småningom blev manfallet störst i konung Magnus här. I spetsen för fylkingen föllo Halldor Sigurdsson, Björn Egilsson, Gunnar från Gimsar och en stor mängd av Magnus övriga män, innan han ville fly eller rida undan. Så säger Kolle⁶:

Kampglade kung, du stridde
sedan öster vid Mynne
å nyo — den hjälmklädda skaran
gav ulven riklig föda.

Och än vidare detta:

Fallen låg hela hirden
på marken, förrn den milde
fursten tänkte på flykten.
Den kampraske kungen himlen⁷.

Magnus flydde från valplatsen österut till Götaland⁸ och därifrån till Danmark. Vid denna tid fanns i Götaland en Jarl vid namn Karl Sonesson, en mäktig och ärelysten man⁹. Magnus den blinde och hans män sade överallt, där de kommo inför hövdingarna, att Norge skulle vara lätt att vinna, om några mäktiga hövdingar ville göra försöket. Det fanns ingen konung över landet, utan ländermännen styrde riket, men de ländermän som först blivit satta till styret voro nu oense med varandra på grund av inbördes avund. Eftersom Karl var lysten efter makt och lätt att övertala, samlade han en här och red västerut till Viken. Många av innebyggarna underkastade sig honom av rädsla.

När Thjostolv Ålesson och Åmunde sporde detta, drogo de emot honom med det folk som de kunde få; de hade med sig konung Inge. De mötte Karl jarl och götahären österut i Krokaskog¹⁰ och hade där en ny strid. Konung Inge fick åter seger. Där föll Karl jarls morbroder, Munan Ogmundsson. Munans fader, Ogmund, var son till jarlen Orm Eilivsson¹¹ och jarlen Finn Arnessons dotter Sigrid. Ogmunds dotter Astrid var moder till Karl jarl. Många andra män föllo i Krokaskog. Jarlen själv flydde österut från skogen, och konung Inge förföljde honom ända ut ur sitt rike. Denna götarnas färd lände dem till stor nesa. Så säger Kolle:

Tälja jag vill, hur korpen
drack blod ur de varma såren;
örnen mättades ofta,
där kungen blodade svärden.
Den götiska krigarskaran,
som vållade ofred, fick gälda
i Krokaskog sin djärvhet.
Din makt de smärtsamt rönte.

1. Stad: nuv. Stadtland, udde i norra Firdafylke på gränsen till Sunnmöre.
2. Köpstaden, dvs. Nidaros.
3. Holm: Nidarholm (nuv. Munkholmen) utanför Nidälvens mynning.
4. Dessa bröders efternamn och släkt äro icke kända.
5. Mynne, en ort vid sydliga ändan av sjön Mjösen.
6. Kolle, med tillnamnet »den prude» (dvs. den ärelystne), isländsk skald, om vilken intet annat är bekant än att han diktat en dråpa om konung Inge Haraldsson och någon tid vistats hos denne i Norge. Av den nämnda dråpan äro endast några få brottstycken bevarade.
7. Denna rad utgör en del av omkvädet, vilket för övrigt gått förlorat.
8. Götaland; här: Västergötland.
9. Karl Sonesson (Sunesson) var på mödernet av norsk härstamning och säges ha varit gift med Harald »gilles» dotter Brigida (Birgitta); jämför texten nedan samt kapitel 22.
10. Krokaskog: i Sörbygden i Bohuslän.
11. Denne jarl Orm Eilivsson är densamme som omtalas i Harald hårdrådes historia kapitel 41. Hans moder Ragnhild, dotter till Håkon jarl den mäktige, hade före giftermålet med Eiliv (som för övrigt är okänd) varit gift med hövdingen Skopte Skagesson (se Olav Tryggvessons historia kapitel 19).

Kapitel 3
Konung Erik färd till Norge.

Magnus den blinde for nu till Danmark, sökte upp Erik emune¹ och blev av honom vänligt emottagen. Han erbjöd sig att följa Erik, om denne ville fara med en dansk här till Norge och lägga landet under sig. Han försäkrade, att om Erik komme till Norge med en stor härstyrka, skulle ingen man i Norge våga så mycket som att kasta ett spjut emot honom. Konungen lät övertala sig, uppbådade leding och for med sex hundra skepp norrut till Norge. Magnus den blinde och hans män voro med danakonungen på denna färd.

De kommo till Viken och foro fram med någorlunda måtta och fridsamhet öster om fjorden. Men när de kommo med sin här till Tunsberg, funno de där framför sig en stor skara av konung Inges ländermän. Vatnorm Dagsson, broder till Gregorius Dagsson, var den främste ledaren för denna flock. Danerna fingo icke komma i land där och icke taga vatten, och många av deras män blevo dräpta. De styrde då in längs fjorden till Oslo. Där var Thjostolv Ålesson. Det berättas, att man ville låta bära den helige Hallvards² kista ut ur staden om aftonen, men fastän så många som kunde gingo under den och hjälpte till att bära, kunde de icke flytta den längre än ut på kyrkogolvet. Om morgonen, när de sågo den fientliga hären komma inseglande vid Huvudö³, buro fyra män däremot med lätthet kistan ut ur staden. Thjostolv och allt folket i staden följde efter kistan.

1. Se ovan Magnussönernas historia kapitel 32 not 4.
2. Hallvard, norskt helgon, enligt sägnen en frände till Olav den helige (d. 1044). Hans dödsdag, den 15 maj, firades i hela Norden under den äldre medeltiden.
3. Huvudö: nuv. Hoveda utanför Oslo.

Kapitel 4
Staden Oslo brännes.

Konung Erik och hans män drogo upp i staden, och några följde efter Thjostolv och hans skara. Thjostolv sköt med en pil på en man som hette Åskel — det var en av konung Eriks »stamboar» — och träffade honom i halsen, så att spetsen gick ut igenom nacken. Thjostolv tyckte sig aldrig ha skjutit ett bättre skott, ty detta var den enda del av hans kropp som var blottad. Den helige Hallvards skrin fördes upp till Raumarike och förblev där i tre månader. Thjostolv for under natten omkring i Raumarike och samlade en här och kom om morgonen ned till staden.

Konung Erik lät sätta eld på Hallvardskyrkan och många andra hus vida omkring i staden och brände ned den fullständigt. Då Thjostolv sedan kom ned med en stor skara, seglade konung Erik och hans män bort med sin flotta, men de kunde icke komma i land någonstädes på nordsidan¹ av fjorden för ländermännens här; varhelst de försökte gå i land, lågo efter dem fem eller sex eller flera fallna. Konung Inge låg i Hornborasunden² med en stor här. När konung Erik fick höra detta, vände han tillbaka söderut till Danmark. Konung Inge och hans män förföljde dem och togo ifrån dem allt vad de kunde. Det säges, att aldrig har någon gjort en nesligare färd med en stor här till en annan konungs rike.

Konung Erik harmades mycket på konung Magnus och hans män och menade, att de endast hade velat draga spott och spe över honom genom att locka honom till denna färd. Han sade, att de dädanefter icke skulle åtnjuta samma vänskap av honom som förut.

1. Nordsidan; rättare: västsidan.
2. Hornborasunden: sunden mellan nuv. Hornborgö och fastlandet i Kville härad i Bohuslän.

Kapitel 5
Om Sigurd »slembedjäkne».

Sigurd »slembedjäkne» kom samma sommar västerifrån över havet till Norge. Då han sporde, huru det hade gått hans frände Magnus, trodde han sig emellertid förstå, att han icke skulle finna mycken hjälp i landet. Han seglade därför utomskärs söderut längs kusten över till Danmark och styrde in i Öresund. Söder om Erre¹ stötte han på några vendiska snäckor, lade till strid med dem och fick seger. Han avröjde där åtta snäckor och dräpte många män; några lät han hänga. Han hade också en kamp med vender vid Möen och segrade även där.

Sedan seglade han norrut och styrde upp i den östra armen av Älven². Där tog han tre skepp från Thore »hvinantorde»³ och sin systerson Olav, Harald »kesjas» son; Olavs moder var Ragnhild, dotter till konung Magnus barfot⁴. Han jagade Olav och hans män i land. Thore var i Kungahälla och hade där en här samlad. Sigurd styrde dit; de sköto på varandra, några föllo och många sårades å ömse sidor, men Sigurd och hans män lyckades icke att göra någon landstigning. Där föll Ulvheden Saxolvsson, en nordländing⁵ som var »stamboe» hos Sigurd.

Sigurd seglade nu bort därifrån och styrde norrut till Viken. Han plundrade vida omkring. Han låg i Portyrja⁶ vid Limgårdssidan⁷ och passade på de skepp som foro till eller från Viken och plundrade dem. Tunsbergsborna samlade folk och överrumplade Sigurd och hans män, medan de voro i land och delade sitt byte. En del av hären kom från land över dem, under del att de andra lade sina skepp tvärs över hamnen utanför dem. Sigurd sprang ombord på sitt skepp och rodde ut emot dem. Vatnorm låg där närmast med sitt skepp, och han lät det draga sig baklänges undan. Sigurd rodde ut förbi honom och kom undan med ett skepp; men många av hans män föllo. Då diktades detta:

Från Portyrja Vatnorm fick bära
sitt huvud med föga ära.

1. Erre: nuv. Ærø, söder om Fyn.
2. Älven, dvs. Göta älv.
3. Tillnamnet betyder möjligen: »den surrande skalbaggen».
4. Ragnhild var sålunda halvsyster till Sigurd. Se för övrigt Magnussönernas historia kapitel 22.
5. Nordländing: en man från Nordlandet på Island.
6. Portyrja: nuv. Portør nordost om Lyngør (jämför not 7).
7. Limgårdssidan, rättare troligen Lungårdssidan: kusten omkring Lyngør på Norges sydkust.

Kapitel 6
Bentein blir dräpt.

Sigurd »slembedjäkne» seglade sedan söderut till Danmark. Under denna resa drunknade en av männen på hans skepp vid namn Kolbein Thorljotsson från Batalder¹; han befann sig i skeppsjullen, som var bunden eller skeppet, och de seglade med stark fart. Sigurd led skeppsbrott, då han kom söderut, och uppehöll sig under vintern i Ålborg. Sommaren därpå foro han och Magnus norrut med sju fartyg, kommo oväntat till Lister om natten och lade i land med sina skepp. Där bodde Bentein Kolbeinsson, en av konung Inges hirdmän och en mycket tapper man. Sigurd och hans män gingo i land där tidigt i dagningen, kommo oförvarandes till gården, omringade huset och ville sätta eld på det. Bentein lyckades rädda sig ut i ett uthus klädd i rustning och väl försedd med vapen; han stod innanför dörren med draget svärd, skölden framför sig och hjälmen på huvudet, beredd till försvar. Dörren var tämligen låg. Sigurd frågade sina män, varför de icke gingo in. De svarade, att ingen hade lust därtill. Men medan de talade som bäst om detta, sprang Sigurd in i huset förbi Bentein. Denne högg efter honom, men träffade honom icke. Därpå vände Sigurd sig emot Bentein, och de hade icke skiftat många hugg, innan Sigurd fällde honom. Han bar hans huvud i handen ut ur huset. De togo därpå allt gods som fanns i gården och foro sedan till sina skepp.

Då konung Inge och hans vänner samt Benteins bröder, de båda Kolbeinssönerna Sigurd och Gyrd, fingo underrättelse om dråpet på Bentein, sände konungen folk ut emot Sigurd och hans här. Själv for han och tog ett skepp från Håkon Pålsson »pungälta»², dotterson till Åslak Erlingsson från Sole³ och syskonbarn med Håkon »mage». Inge drev Håkon och hans män upp i land och tog allt deras gods. Sigurd »stork», son till Eindride i Gautdal⁴, hans broder Erik »häl» och Andres »källeskarn», son till Grim från Vist⁵, kommo undan in åt fjorden.

Sigurd och Magnus samt Thorleiv »skäppa» seglade med fem skepp den yttre farleden norrut till Hålogaland. Magnus vistades under vintern på Bjarkö hos Vidkunn Jonsson⁶. Sigurd högg stävarna av sitt fartyg, borrade hål i det och sänkte det längst inne i Ägesfjorden⁷; han satt vintern över vid Tjaldasund⁸ på Hinn⁹ på ett ställe som heter Gluvrafjord. I det inre av fjorden där är en håla i berget. Där sutto Sigurd och hans män om vintern, tillsammans över tjugo män; de täckte ingången till hålan, så att man icke kunde se öppningen från strandbrädden. Sigurd fick livsmedel under vintern av Thorleiv »skäppa» och av Einar, son till Ogmund från Sand¹⁰ och Gudrun, en dotter till Einar Aresson från Reykholar¹¹. Det berättas, att Sigurd under den vintern lät finnarna¹² göra Sig två »skutor» inne i fjordarna; de voro hopbundna med senor och icke en enda spik fanns i dem; de hade vidjor i stället för »knän»¹³ och roddes av tolv män på var sida. Sigurd var hos finnarna, medan de byggde skutorna, och finnarna hade där öl och gjorde ett gästabud för honom. Då kvad Sigurd detta:

Godt var i kåtan,
där muntra vi drucko
och kungssonen glad
mellan bänkarna steg.
Där feltes ej glädje
vid glädjedrycken;
den ene var där
den andres gamman¹⁴.

Dessa »skutor» voro så snabba, att intet fartyg hann upp dem på vattnet; såsom det är kvädet:

Blott få kunna följa
det hålögska skeppet,
där bundet med senor
det flyger för seglet.

Om våren foro Sigurd och Magnus norrut med de två »skutor» som finnarna hade byggt. Då de kommo till Vågar¹⁵, dräpte de där prästen Sven och hans två söner.

1. Batalder: nu Batalden, en ö i Sandfjord.
2. »Pungälta» möjligen: person som bereder (garvar) skinn till pungar.
3. Om denne, en son till den berömde Erling Skjalgsson, se ovan Harald hårdrådes historia kapitel 41.
4. Gautdal: nuv. Guddal i Kvinnherred i Hordaland.
5. Vist: nuv. Viste i Hetlands herred på Jæderen (Rogaland).
6. Jämför Magnus den godes historia kapitel 11.
7. Ägesfjorden: nuv. Øksfjord på sydsidan av Hinnø i Hålogaland.
8. Tjaldasund: nuv. Tjældsund, sundet mellan Tjældø och Hinna.
9. Hinn: Hinnø.
10. Sand: en gård på Tjældø.
11. Jämför Olav den heliges historia kapitel 85 not 6.
12. »Finnar» betecknar här lapparna.
13. »Knä»; krokigt trästycke som tjänade att förbinda fartygets olika delar.
14. De två sista versraderna syfta på ordstävet: »man är mans gamman» (Håvamål).
15. Vågar: nuv. Vaagan (se Olav den heliges historia kapitel 123 not 4).

Kapitel 7
Sigurd »slembedjäknes» härnadståg.

Sigurd styrde sedan söderut till Vikar¹ och grep där Vilhelm »skinnare» — han var konungens länderman — och Thoralde »käft» och dräpte dem båda. Sedan seglade han söderut längs kusten. Där träffade han söderut vid Hyrda Styrkår »gläserova»², som var på väg norrut från köpstaden, och dräpte honom. När han kom längre söderut till Valsnes, mötte han där Svin-Grim och lät hugga handen av honom. Sedan fortsatte han söderut till Möre utanför Tråndheimsmynne³ och tog där Heden »hårdmage» och Kalv »ringöga» till fånga; han lät Heden komma undan, men dräpte Kalv.

När konung Sigurd och hans fosterfader Såda-Gyrd fingo höra talas om Sigurd »slembedjäknes» färd och huru han for fram, sände de ut en här för att söka efter honom. Till anförare för denna skara satte de Jon »höna», son till Kalv den vrånge och broder till biskop Ivar⁴, samt prästen Jon »smyrel»⁵. De bemannade »Renen», ett fartyg som hade tjugotvå »rum» och var mera snabbgående än alla andra skepp. De seglade ut för att söka efter Sigurd, men funno honom icke och måste fara tillbaka med föga ära. Det påstås, att de sågo Sigurd och hans män men icke vågade att inlåta sig i strid med dem.

Sigurd for nu söderut till Hordaland och kom till Herdla⁶. Där hade Laxa-Påls son Einar en gård; han hade just då farit in i Hamarsfjorden⁷ till det ting som hålles där under »gångdagarna»⁸. Sigurd och hans män rövade allt gods som fanns hemma på gården och togo ett långskepp på tjugofem »rum» som Einar ägde; de grepo också hans fyra år gamle son, som låg hos en av hans arbetskarlar. Somliga ville dräpa gossen, andra ville, att de skulle föra honom bort med sig. Arbetskarlen sade till dem: »Ingen glädje kunnen I ha av att dräpa den här pilten, och icke heller kunnen I ha någon nytta av att föra honom bort med eder; detta är min son och icke Einars.» På hans ord lämnade de gossen kvar och foro därifrån. Då Einar kom hem, gav han arbetskarlen gods till ett värde av två öre guld, tackade honom för hans rådighet och lovade honom, att han alltid skulle vara honom en god vän. Erik Oddsson⁹, som först har upptecknat denna händelse, säger, att han i Bjorgvin hade hört Einar Pålsson själv berätta därom. Sigurd for sedan söderut längs kusten och österut ända till Viken. Där österut i Kvilder¹⁰ träffade han Finn Sauda-Ulvsson, som for omkring för att inkräva skatterna åt konung Inge, och lät hänga honom. Han seglade sedan söderut till Danmark.

1. Vikar: i Brønø herred i Hålogaland.
2. »Gläserova» betyder: »han med den glänsande svansen», ett nedsättande öknamn för en praktlysten person.
3. Tråndheimsmynne: nuv. Kraakvaagfjorden söder om ön Storfosen i Nordmöre.
4. Ivar med tillnamnet »skrauthanke» (den praktlystne), biskop i Nidaros c. 1140—1150.
5. »Smyrel» var namnet på en falkart.
6. Herdla: nuv. Herla i Nordhordaland.
7. Hamarsfjorden: yttre delen av Osterfjorden i Nordhordaland.
8. Gångdagar: dagar då kyrkliga processioner anställas; särskilt kallades så de tre dagarna närmast före Kristi himmelsfärdsdag.
9. Om denne isländske författare se Inledningen - Snorres föregångare.
10. Kvilder: Kville härad och socken i nordligaste Bohuslän.

Kapitel 8
Konung Inges brev.

Inbyggarna i Viken och Bjorgvin sade, att det var en stor skam, att Sigurd och hans vänner sutto stilla norrut i köpstaden, när hans faders banemän seglade allfarvägen förbi Tråndheimsmynne, medan konung Inge och hans folk befunno sig i fara österut i Viken och värjde landet och hade haft många strider. Konung Inge sände därför ett brev norrut till köpstaden; det lydde på följande sätt:

»Konung Inge, konung Haralds son, sänder sin broder konung Sigurd, Såda-Gyrd, Ogmund »svipte»¹, Ottar »birting» och alla ländermän, hirdmän, huskarlar och hela allmogen, fattiga och rika, unga och gamla, sin och Guds hälsning. Alla känna de svårigheter vi hava och så vår ungdom, i det att du räknar fem år och jag tre; vi kunna icke uträtta någonting, om vi icke få hjälp av våra vänner och av goda män. Nu synes det emellertid mig och mina vänner, att vi äro vanskligheterna och nöden närmare än du och dina vänner. Gör nu så väl, att du kommer till mig så snart som möjligt och så manstark som du kan, och låtom oss sedan båda vara tillsammans, vad som än händer! Nu är den vår bäste vän, som råder till att vi äro så eniga som möjligt och likställda i allt. Men om du drager dig undan och vägrar att komma trots denna min enständiga bön, såsom du förr har gjort, så får du bereda dig på att jag far emot dig med härsmakt, och då må Gud döma mellan oss. Ty vi kunna icke längre sitta här med så stora omkostnader och så mycket folk, som här behöves för ofredens skull, medan du tager hälften av alla skatter och andra intäkter i Norge. Lev i Guds frid!»

Härtill svarade Ottar »birting»; han steg upp på tinget och talade.

1. Tillnamnet är av oviss betydelse.

Kapitel 9
Ottar »birtings» tal.

»Konung Sigurd svarar sin broder, konung Inge, så, att Gud må löna honom för hans vänliga hälsning och för det arbete och den möda som han och hans vänner ha haft i detta rike till bådas vårt gagn. Om än något synes tämligen hårdt i konung Inges ord till hans broder, konung Sigurd, så har han dock goda skäl för mycket av vad han säger. Nu vill jag yppa min tanke i saken och höra, om du själv, konung Sigurd, och andra mäktiga män viljen, att du och de män som vilja följa dig skolen göra eder redo att värja ditt land och fara med så stor härstyrka som möjligt, och så snart du kan, för att möta din broder konung Inge. Må sedan var och en av eder bistå den andre i alla gagneliga företag, och Gud den allsmäktige hjälpe eder båda! Nu vilja vi höra ditt ord, konung!»

Sauda-Ulvs son Peter bar konung Sigurd på tinget; han kallades sedan för Peter »bördesven». Då svarade konung Sigurd: »Det skola alla män veta, att jag vill fara och möta min broder, konung Inge, så snart jag kan.» Där talade sedan den ene efter den andre, och var och en började sitt tal på sitt sätt, men alla slutade med detsamma som Ottar »birting» hade svarat, och det blev nu avtalat, att man skulle samla en här och fara österut i landet. Sedan for konung Sigurd österut till Viken och träffade där sin broder, konung Inge.

Kapitel 10
Strid vid Holmengrå.

Samma höst kommo Sigurd »slembedjäkne» och Magnus den blinde söderifrån från Danmark med en här på trettio skepp, både daner och norrmän. Det var nära vinternätterna¹. När konungarna och deras män sporde detta, drogo de österut emot dem. De träffades vid Holmengrå² i Hvaler³; det var en söndag, dagen efter Mårtensmässan⁴. Konungarna Inge och Sigurd hade tjugo skepp, alla stora. Det kom till en skarp strid. Redan efter det första anfallet flydde danerna söderut hem till Danmark med aderton skepp. Sedan blevo Sigurds och Magnus skepp ödelagda. Då Magnus skepp var nästan helt och hållet avröjt — han låg själv i sin säng —, tog Hreidar Grjotgardsson, som länge hade följt honom och varit hans hirdman, konung Magnus i sin famn och ville springa över till ett annat fartyg. Men Hreidar träffades i samma ögonblick mellan skuldrorna av ett spjut, som gick tvärs igenom honom. Det säges, att konung Magnus fick sin bane av samma spjutkast; Hreidar föll baklänges på skeppstiljorna och Magnus ovanpå honom. Det säga alla, att Hreidar visat sig ha troget och ärofullt följt sin herre. Väl den, som får ett sådant eftermäle!

Hreidar tager konung Magnus i sin famn.

Där föllo på konung Magnus skepp Loden »saupprud»⁵ från Linustader⁶, Besse Thormodsson, »stambo» hos Sigurd »slembedjäkne», Ivar Kolbeinsson och Hallvard »fejare», en av dem som hade sin plats i »förrummet» hos Sigurd »slembedjäkne». Den nämnde Ivar var den som först hade gått in till konung Harald och givit honom det första hugget⁷. Där föllo många andra av Magnus och Sigurds män, ehuru jag här endast nämner några få vid namn; ty Inges män läto icke någon slippa undan, som de kunde nå. De dräpte på en holme mer än sextio män; bland dem voro två isländingar: den ene var prästen Sigurd, son till Bergthör Måsson, den andre Klemet, son till Are Einarsson.

Ivar »skrauthanke», Kalv den vrånges son, som sedan blev biskop i Tråndheim⁸ och som var fader till ärkebiskop Erik⁹, hade ständigt följt Magnus; han räddade sig över på sin broders, Jon »hönas», skepp. Jon var gift med Gyrd Bårdssons dotter Cecilia, och de båda, Jon och Gyrd, voro i konungarna Inges och Sigurds följe. Ivar kom ombord på Jons skepp tillsamman med två andra män; den ene var Ambjörn »Ambe»¹⁰, som sedan blev gift med Thorstens dotter i Audsholt¹¹; den andre var Ivar Staresson »dynta»¹², broder till Helge Staresson; denne Ivar härstammade på mödernesidan från Tråndheim och var en mycket vacker man. När ledingsmännen blevo varse, att dessa män voro där, grepo de sina vapen och gingo emot Jon och hans män; dessa satte sig till motvärn, och det var nära, att man hade råkat i strid. Till slut blevo de dock förlikta på del villkoret, att Jon köpte fred åt sin broder Ivar och åt Ambjörn och lovade att betala böter för dem; dessa penningar efterskänktes honom sedan. Ivar »dynta» däremot fördes upp i land och halshöggs, ty Kolbeinssönerna Sigurd och Gyrd ville icke taga böter för honom, emedan de beskyllde honom för att hava varit med om dråpet på deras broder Bentein¹³. Biskop Ivar sade, att det syntes honom vara det värsta som någonsin hade händt honom, då Ivar »dynta» leddes upp i land för att halshuggas och därvid vände sig om mot dem och hälsade dem med en önskan om lyckligt återseende. Så berättade Gudrid Birgersdotter, ärkebiskop Jons¹⁴ syster, för Erik Oddsson, och hon sade sig hava hört det av biskop Ivar själv.

Konung Inges och hans bröders historia - kapitel 11-20
Tillbaka till Konung Inges och hans bröders förstasida

1. Vinternätterna: dagarna omkring den 14 oktober.
2. Holmengrå, en ö utanför Strömstad. Den räknades fordom till Hvalererne (se not 3).
3. Hvaler: Hvaløerne, ögrupp i Östfold (f. d. Smaalenenes amt) nära svenska gränsen.
4. Dvs. den 12 november (1139).
5. Tillnamnet osäkert både till form och betydelse.
6. Linustader: nuv. Linnestad i Ramnes herred i Vestfold (f. d. Jarlsberg och Larviks amt).
7. Se Magnus den blindes historia kapitel 16.
8. Se ovan kapitel 7 not 4.
9. Erik Ivarsson, ärkebiskop i Nidaros 1188—1205, död 1213.
10. »Ambe» är en kortform till Ambjörn av samma slag som t. ex. nysv. Adde (Adolf), Figge (Fredrik), Nisse (Nils), Olle (Olov) o. d.
11. Audsholt, en gård i närheten av biskopssätet Skålholt i södra Island.
12. Tillnamnet betyder sannolikt: »den viktige, tillgjorde, kaxige».
13. Se ovan kapitel 6.
14. Jon Birgersson, ärkebiskop i Nidaros 1152—1157.