Örjan Martinsson

På den här sidan har jag samlat fotnoter från Emil Olsons översättning av Olav den heliges historia som är för omfattande för att få plats bredvid källtexten på mina Internet-sidor.

Hirden
(not 4 till kapitel 57)

Under Olav den heliges tid blev hirden efter utländskt mönster fördelad på tre rangklasser: »hirdmän», »gäster» och »huskarlar». Bland dessa voro »hirdmännen» de främsta och utgjorde konungens egentliga livvakt. De bodde i hans gård, åto vid hans bord, voro ombord på hans eget skepp vid färder till sjös osv. »Hirdmännen», bland vilka åter olika värdigheter funnos — de förnämsta voro de s. k. skutilsveinar, som hade att sörja för konungens bord och ordna vakthållningen m. m. — bildade ett slutet samfund med stränga inbördes förpliktelser. Intagandet av en ny medlem, vilket endast kunde ske med de förutvarandes samtycke, skedde under högtidliga ceremonier. Den andra rangklassen utgjordes av »gästerna», till vilkas åliggande det hörde att besörja den yttre vakthållningen, utföra kunskapareuppdrag, bud och befallningar ute i landet m. m. Dessa hade eget härbärge och eget bord. Den lägsta klassen bildade »huskarlarna» — tidigare benämning på hela hirden liksom på en herres husfolk i allmänhet —, vilka hade att förrätta allt egentligt arbete i konungens gård. Dessas anseende sjönk så småningom, så att de ej längre räknades till hirden. Hirdens plikter och rättigheter voro bestämda genom särskild »hirdlag». Hirdinstitutionen har haft stor betydelse för samhällslivets utveckling i Norge. Dess högsta rangklass blev längre fram under medeltiden grundvalen för ridderskapet, och ur dess krets utgingo de förnämsta riksämbetsmännen : drotsen, kanslern m. fl.

Distingen
(not 2 till kapitel 77)

Minnet av detta urgamla ting med åtföljande marknad har hållit sig i namnet Distingen (fornsvenska disaþing, »disernas ting», ting som hölls i förbindelse med en offerfest till diserna — om dessa se Ynglingaättens historia kapitel 29 not 4). Distingen kallades en stor marknad, som helt ned till våra dagar årligen har hållits i Uppsala; den avlystes först år 1895. Snorres uppgift, att distingen på hans tid hölls vid kyndelsmässan, som inom den katolska kyrkan firades d. 2 februari, har, som det vill synas på goda grunder, betvivlats. Det har gjorts sannolikt, att tinget och marknaden från början hållits vid den fullmåne efter jul, som infaller tidigast d. 21 januari och senast d. 20 februari. Så var i alla händelser förhållandet med distingsmarknaden långt ned i nyare tid. Anledningen till Snorres uppgift är troligen den, att det år, 1219, då Snorre besökte Sverige, ifrågavarande fullmåne inföll vid kyndelsmässan.

Sveriges biskopsdömen
(not 5 till kapitel 77)

I denna redogörelse för Sveriges kyrkliga indelning gör Snorre sig skyldig till flera misstag och förbiseenden. Skara biskopsdöme, som först åsyftas av Snorre, omfattade Västergötland, Dalsland och Värmland. Linköpings biskopsdöme, som namnes därnäst, omfattade utom Östergötland, Öland och Gottland även stora delar av Småland. Till Strängnäs stift hörde utom Södermanland också Närike, som av Snorre uteglömts. I fråga om Västerås stift förväxlar Snorre Västmanland med Fjärdhundraland, ett av folklanden i Uppland; det senare hörde icke till Västerås stift, som däremot utom Västmanland innefattade Dalarna. De landsdelar, som därefter nämnas av Snorre, hörde alla till Uppsala ärkestift: Tiundaland, Fjärdhundraland, Åtthundraland och Roden (kustdistrikten av Uppland). Till ärkestiftet hörde dessutom Gästrikland, Hälsingland (vartill räknades även Medelpad och Ångermanland) samt Jämtland. Slutligen har Snorre glömt Växiö stift, som omfattade landskapet Värend i Småland. — Antalet kyrkor i Skara stift har Snorre betydligt överdrivit. Det rätta talet var på Snorres tid något över sex hundra.

Sveriges lagsagor
(not 7 till kapitel 77)

Här förblandar Snorre den judiciella indelningen med den kyrkliga. Lagsagorna voro på Snorres tid: Tiundaland, Fjärdhundraland, Åtthundraland — dessa tre tillika med Roden förenades senare till lagmansdömet Uppland, vartill hörde även Gästrikland och med egen underlagman Hälsingland —, Västmanland med Dalarna, Värmland, Närike, Södermanland, Östergötland med delar av norra Småland, Västergötland med Dalsland, »Tiohärad» (dvs. Värend, Njudung och Finnveden) i Småland, Öland.

Bjarkemål
(not 3 till kapitel 208)

»Det gamla Bjarkemål» (Bjarkamál hin fornu) är ett sannolikt från 900-talet härstammande kväde av samma art som Eddasångerna. Endast några få rester av detsamma äro bevarade på originalspråket, men det förekommer omskrivet på latinsk hexameter hos den gamle danske historieskrivaren Saxo grammaticus, och dess innehåll kan med ledning därav rekonstrueras. Sången är en dialog emellan de båda kämparna Hjalte och Bjarke vid det tillfälle, då deras herre, den i sagan berömde Rolv Krake i Leire på Själland, blir överfallen av sin svåger Hjorvard med en övermäktig här. Hjalte, som tillbragt natten utanför Leire och sett Hjorvard komma, skyndar till kungsgården och väcker männen. Bjarke svarar i sömnen, att man skall tända eldar för vännerna. Hjalte erinrar krigarna om de gåvor de fått av Rolv och om deras löften att följa honom och skildrar Hjorvards grymhet. Han klagar över Rolvs fall och uppmanar kämparna att följa honom i döden. Han vänder sig för andra gången till den alltjämt sovande Bjarke. Därefter besjunger han den fallne konungens bragder och vänder sig så för tredje gången till Bjarke. Denne kommer nu äntligen. Han prisar konungens välgärningar, som det är hans plikt att löna, och kastar sig in i striden. Snart stå han och Hjate ensamma och falla slutligen båda vid sin konungs sida.

Kvädet förhärligar alltigenom troheten mot konungen och krigarnas plikt att följa honom i döden. Det var således synnerligen passande, att Thormod vid detta tillfälle, då konung Olav stod inför en avgörande strid, valde just denna sång.

Tillbaka till Olav den heliges historia.