|
Allmän inledning av
Per Persson
P. cornelius tacitus, författaren till de tre skrifter, av
vilka i det följande skall ges en svensk tolkning, var född omkring 55 e.
Kr. Han inträdde under Vespasianus' regering (69-79) på ämbetsmannabanan,
där han avancerade under Titus (79-81) och ytterligare under Domitianus
(81-96). 88 var han praetor och tillika quindecimvir sacris faciundis, i
vilken dubbla egenskap han deltog i ledningen av den nämnda år av Domitianus
föranstaltade sekularfesten. Efter förvaltningen av praeturen var Tacitus
under fyra år frånvarande från Rom, enligt vad somliga förmodat, som
ståthållare i Gallia Belgica. Efter återkomsten framlevde han de sista åren
av Domitianus' regering, då dennes tyranni steg till sin höjdpunkt, i
tillbakadragenhet. Först under Nerva (96-98) nådde han konsulatet (97).
Sedermera förvaltade han under Trajanus (98-117) prokonsulatet över
provinsen Asien. Hans död torde ha inträffat i början av Hadrianus' regering
(117-138).
Tacitus har efterlämnat tre mindre skrifter: Dialogus de
oratoribus (om det säkerligen oberättigade tvivlet på hans författarskap
till denna skrift jfr den speciella inledningen till Dialogus),
Agricola och
Germania, samt två större historiska verk, av vilka dock blott delar äro
bevarade: Historiae och Annales, de förra omfattande tiden mellan 69 och 96,
de senare tiden mellan 14 och 68 e. Kr. Tiden för utgivningen av Dialogus är
omtvistad. För min del är jag mest böjd att ansluta mig till de forskare,
som förlägga skriften till slutet av Titus' regering, således till
fördomitiansk tid. Dialogus skulle då vara ett ungdomsarbete av författaren,
en frukt av hans första retoriska studier och tidigt började praktiska
verksamhet som sakförare och talare (se vidare den speciella inledningen
till Dialogus). Under det domitianska tyranniet avhöll sig Tacitus, efter
vad han själv i början av Agricola antyder, från författarverksamhet. Först
i början av Trajanus' regering 98 utgav han Agricola, en biografi över hans
svärfader, och senare samma år Germania, en geografisk-etnografisk skildring
av Germanien och germanerna. Åtskilliga år senare utkommo Historiae och sist
Annales, som väl fullbordades först under Hadrianus' regeringstid.
I senromersk tid och under medeltiden hörde Tacitus ej till
de författare, som mera flitigt lästes och avskrevos. Vid renässansens
början hade hans verk nästan råkat i förgätenhet, men under 13-, 14- och
1500-talen kommo de successivt i dagen, först de senare böckerna (11-16) av
Annales och de därmed förbundna historieböckerna, sedan de mindre skrifterna
och sist de första böckerna (1-6) av Annales. Här intresserar närmast de
mindre skrifternas upptäcktshistoria, om vilken vi ha rätt goda
underrättelser. Humanisten Poggio omtalar i ett brev till sin vän Niccolo
Niccoli av d. 3 november 1425, att en munk från ett kloster i Germanien (att
härmed avses klostret i Hersfeld, framgår av senare brev från Poggio och
andra indicier) meddelat, att han funnit åtskilliga gamla skrifter,
däribland Julius Frontinus och några okända verk av Tacitus. Munken hade
upprättat och översänt en förteckning (inventarium) över skrifterna. En
avskrift av inventariet synes ha blivit tillställd Antonius Panormita, som i
ett brev till Guarino april 1426 ger närmare upplysning om de i inventariet
förtecknade skrifterna. Han nämner utom Frontinus' De aquaeductibus Tacitus'
Germania och Agricola, tillläggande om Dialogus: »et inventus est quidam
dyalogus de oratore et est, ut coniectamus, Cor. Taciti» (författarnamnet
synes alltså ha saknats i Panormitas källa), slutligen Suetonius' De
grammaticis et rhetoribus. På nämnda inventarium jämte ett senare, av samma
munk lämnat, grundar sig också en av Niccolo Niccoli för en till Germanien
1431 avresande påvlig legat utfärdad instruktion om gamla handskrifter, som
borde eftersökas. Denna instruktion (Commentarium Nicolai Nicoli), som
blivit vidfogad en Cicerohandskrift, kom i dagen 1913 (jfr E. Jacobs
Wochenschrift f. klass. Philol. 1913, 701 f.). Där angivas bland annat de
skrifter, som vore att finna »in monasterio hispildensi (= hersfeldensi)»,
vilka befinnas vara desamma, som anföras i Panormitas nyssnämnda brev, med
tillägg av Ammiani Marcellini Rerum gestarum libri. Dialogus de oratoribus
är även i Commentarium Nicoli anförd utan författarenamn. — Poggios
bemödanden att förvärva den codex Hersfeldensis, vars innehåll enligt
Decembrios nedan omtalade beskrivning utgjordes av Tacitus' mindre skrifter
jämte Suetoniusfragmentet De grammaticis et rhetoribus, blevo, såsom av hans
senare brev framgår, fruktlösa. Även den ovannämnda 1431 företagna resan
ledde, såvitt man vet, ej till åsyftat resultat. Senare kom dock
handskriften till Rom. Efter vad man vanligen antar, medfördes den dit av
Enoch från Ascoli, som av påven Nicolaus V 1451 utskickats till de nordliga
länderna för att uppspåra grekiska och latinska handskrifter och som 1455
återvände till Rom. Beaktansvärda invändningar mot detta antagande ha dock
blivit framställda, senast av R. P. Robinson i hans avhandling »De Fragmenti
Suetoniani de Grammaticis et Rhetoribus Codicum Nexu et Fide» (Univ. of
Illinois Press, 1922). Säkert är emellertid, att sekreteraren vid den heliga
stolen Pier Candido Decembrio 1455 i Rom såg codex Hersfeldensis, enligt vad
han själv betygat. Han gav också en ganska utförlig, ännu bevarad
beskrivning av handskriften med angivande icke blott av de särskilda däri
ingående skrifternas början och slut och omfång (motsvarande uppgifter om
början och omfånget finnas även i Niccolos Commentarium), utan också av
textens fördelning i två kolumner å varje sida. Handskriften innehöll enligt
Decembrio: Tacitus' Germania, Agricola och Dialogus (vars författare här är
uttryckligen angiven) samt Suetonius' De grammaticis et rhetoribus i nu
nämnd ordning. Efter 1455 låg den nyförvärvade handskriften i flere år
oanvänd. Innehavaren synes i spekulationssyfte tillsvidare ha behållit den
för sig själv och icke tillåtit avskrivning. Agricola torde tidigast ha
funnit en frikostig köpare och bröts då ut ur samlingen, varefter Agricolas
tradition är skild från de övriga i codex Hersfeldensis ingående
skrifternas. Härav förklaras, att i våra handskrifter till Tacitus' mindre
verk Agricola i regeln icke är förenad med Dialogus och Germania. Den gamla,
från 900-talet härrörande codex Hersfeldensis gick tidigt förlorad så när
som på några blad av Agricolatexten, vilka 1902 återfunnos i Jesi (Aesis) i
en greve Balleanis privatbibliotek tillhörig codex (codex Aesinas), se därom
vidare inledningen till Agricola. I övrigt äro alla våra handskrifter till
Agricola, Dialogus och Germania i närmare eller fjärmare led avkomlingar av
Hersfeldensis (jfr inledningarna till de särskilda skrifterna).
I alla tre de av mig tolkade skrifterna ansluter sig min
översättning i allmänhet till texten i den senaste Tacituseditionen i
bibliotheca Teubneriana, ombesörjd av G. Andresen (II Historiae, Germania,
Agricola, Dialogus, Lipsiae 1914.) I det följande förekommande ställcitat
hänföra sig även till denna upplaga, dock att jag räknar efter kapitel och
rad i kapitlet (ej på sidan).
De till översättningen av de särskilda skrifterna bifogade
anmärkningarna avse huvudsakligen att meddela nödiga historiska upplysningar
samt att klargöra tankegång och sammanhang. På textkritiska och grammatiska
frågor ingår jag i allmänhet endast i största korthet. Jag skall ägna dem en
grundligare behandling i en särskild skrift, som jag har under utarbetning
och till vilken jag i anmärkningarna på några ställen hänvisar.
Läs även Per Perssons
inledning till Dialogus de oratoribus
eller gå tillbaka till
förstasidan
|
