Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 







 



 



 


 





 


 



 
 

 


Örjan Martinsson

Allmän inledning av Per Persson

P. cornelius tacitus, författaren till de tre skrifter, av vilka i det följande skall ges en svensk tolkning, var född omkring 55 e. Kr. Han inträdde under Vespasianus' regering (69-79) på ämbetsmannabanan, där han avancerade under Titus (79-81) och ytterligare under Domitianus (81-96). 88 var han praetor och tillika quindecimvir sacris faciundis, i vilken dubbla egenskap han deltog i ledningen av den nämnda år av Domitianus föranstaltade sekularfesten. Efter förvaltningen av praeturen var Tacitus under fyra år frånvarande från Rom, enligt vad somliga förmodat, som ståthållare i Gallia Belgica. Efter återkomsten framlevde han de sista åren av Domitianus' regering, då dennes tyranni steg till sin höjdpunkt, i tillbakadragenhet. Först under Nerva (96-98) nådde han konsulatet (97). Sedermera förvaltade han under Trajanus (98-117) prokonsulatet över provinsen Asien. Hans död torde ha inträffat i början av Hadrianus' regering (117-138).

Tacitus har efterlämnat tre mindre skrifter: Dialogus de oratoribus (om det säkerligen oberättigade tvivlet på hans författarskap till denna skrift jfr den speciella inledningen till Dialogus), Agricola och Germania, samt två större historiska verk, av vilka dock blott delar äro bevarade: Historiae och Annales, de förra omfattande tiden mellan 69 och 96, de senare tiden mellan 14 och 68 e. Kr. Tiden för utgivningen av Dialogus är omtvistad. För min del är jag mest böjd att ansluta mig till de forskare, som förlägga skriften till slutet av Titus' regering, således till fördomitiansk tid. Dialogus skulle då vara ett ungdomsarbete av författaren, en frukt av hans första retoriska studier och tidigt började praktiska verksamhet som sakförare och talare (se vidare den speciella inledningen till Dialogus). Under det domitianska tyranniet avhöll sig Tacitus, efter vad han själv i början av Agricola antyder, från författarverksamhet. Först i början av Trajanus' regering 98 utgav han Agricola, en biografi över hans svärfader, och senare samma år Germania, en geografisk-etnografisk skildring av Germanien och germanerna. Åtskilliga år senare utkommo Historiae och sist Annales, som väl fullbordades först under Hadrianus' regeringstid.

I senromersk tid och under medeltiden hörde Tacitus ej till de författare, som mera flitigt lästes och avskrevos. Vid renässansens början hade hans verk nästan råkat i förgätenhet, men under 13-, 14- och 1500-talen kommo de successivt i dagen, först de senare böckerna (11-16) av Annales och de därmed förbundna historieböckerna, sedan de mindre skrifterna och sist de första böckerna (1-6) av Annales. Här intresserar närmast de mindre skrifternas upptäcktshistoria, om vilken vi ha rätt goda underrättelser. Humanisten Poggio omtalar i ett brev till sin vän Niccolo Niccoli av d. 3 november 1425, att en munk från ett kloster i Germanien (att härmed avses klostret i Hersfeld, framgår av senare brev från Poggio och andra indicier) meddelat, att han funnit åtskilliga gamla skrifter, däribland Julius Frontinus och några okända verk av Tacitus. Munken hade upprättat och översänt en förteckning (inventarium) över skrifterna. En avskrift av inventariet synes ha blivit tillställd Antonius Panormita, som i ett brev till Guarino april 1426 ger närmare upplysning om de i inventariet förtecknade skrifterna. Han nämner utom Frontinus' De aquaeductibus Tacitus' Germania och Agricola, tillläggande om Dialogus: »et inventus est quidam dyalogus de oratore et est, ut coniectamus, Cor. Taciti» (författarnamnet synes alltså ha saknats i Panormitas källa), slutligen Suetonius' De grammaticis et rhetoribus. På nämnda inventarium jämte ett senare, av samma munk lämnat, grundar sig också en av Niccolo Niccoli för en till Germanien 1431 avresande påvlig legat utfärdad instruktion om gamla handskrifter, som borde eftersökas. Denna instruktion (Commentarium Nicolai Nicoli), som blivit vidfogad en Cicerohandskrift, kom i dagen 1913 (jfr E. Jacobs Wochenschrift f. klass. Philol. 1913, 701 f.). Där angivas bland annat de skrifter, som vore att finna »in monasterio hispildensi (= hersfeldensi)», vilka befinnas vara desamma, som anföras i Panormitas nyssnämnda brev, med tillägg av Ammiani Marcellini Rerum gestarum libri. Dialogus de oratoribus är även i Commentarium Nicoli anförd utan författarenamn. — Poggios bemödanden att förvärva den codex Hersfeldensis, vars innehåll enligt Decembrios nedan omtalade beskrivning utgjordes av Tacitus' mindre skrifter jämte Suetoniusfragmentet De grammaticis et rhetoribus, blevo, såsom av hans senare brev framgår, fruktlösa. Även den ovannämnda 1431 företagna resan ledde, såvitt man vet, ej till åsyftat resultat. Senare kom dock handskriften till Rom. Efter vad man vanligen antar, medfördes den dit av Enoch från Ascoli, som av påven Nicolaus V 1451 utskickats till de nordliga länderna för att uppspåra grekiska och latinska handskrifter och som 1455 återvände till Rom. Beaktansvärda invändningar mot detta antagande ha dock blivit framställda, senast av R. P. Robinson i hans avhandling »De Fragmenti Suetoniani de Grammaticis et Rhetoribus Codicum Nexu et Fide» (Univ. of Illinois Press, 1922). Säkert är emellertid, att sekreteraren vid den heliga stolen Pier Candido Decembrio 1455 i Rom såg codex Hersfeldensis, enligt vad han själv betygat. Han gav också en ganska utförlig, ännu bevarad beskrivning av handskriften med angivande icke blott av de särskilda däri ingående skrifternas början och slut och omfång (motsvarande uppgifter om början och omfånget finnas även i Niccolos Commentarium), utan också av textens fördelning i två kolumner å varje sida. Handskriften innehöll enligt Decembrio: Tacitus' Germania, Agricola och Dialogus (vars författare här är uttryckligen angiven) samt Suetonius' De grammaticis et rhetoribus i nu nämnd ordning. Efter 1455 låg den nyförvärvade handskriften i flere år oanvänd. Innehavaren synes i spekulationssyfte tillsvidare ha behållit den för sig själv och icke tillåtit avskrivning. Agricola torde tidigast ha funnit en frikostig köpare och bröts då ut ur samlingen, varefter Agricolas tradition är skild från de övriga i codex Hersfeldensis ingående skrifternas. Härav förklaras, att i våra handskrifter till Tacitus' mindre verk Agricola i regeln icke är förenad med Dialogus och Germania. Den gamla, från 900-talet härrörande codex Hersfeldensis gick tidigt förlorad så när som på några blad av Agricolatexten, vilka 1902 återfunnos i Jesi (Aesis) i en greve Balleanis privatbibliotek tillhörig codex (codex Aesinas), se därom vidare inledningen till Agricola. I övrigt äro alla våra handskrifter till Agricola, Dialogus och Germania i närmare eller fjärmare led avkomlingar av Hersfeldensis (jfr inledningarna till de särskilda skrifterna).

I alla tre de av mig tolkade skrifterna ansluter sig min översättning i allmänhet till texten i den senaste Tacituseditionen i bibliotheca Teubneriana, ombesörjd av G. Andresen (II Historiae, Germania, Agricola, Dialogus, Lipsiae 1914.) I det följande förekommande ställcitat hänföra sig även till denna upplaga, dock att jag räknar efter kapitel och rad i kapitlet (ej på sidan).

De till översättningen av de särskilda skrifterna bifogade anmärkningarna avse huvudsakligen att meddela nödiga historiska upplysningar samt att klargöra tankegång och sammanhang. På textkritiska och grammatiska frågor ingår jag i allmänhet endast i största korthet. Jag skall ägna dem en grundligare behandling i en särskild skrift, som jag har under utarbetning och till vilken jag i anmärkningarna på några ställen hänvisar.

Läs även Per Perssons inledning till Dialogus de oratoribus eller gå tillbaka till förstasidan