Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 







 



 



 


 





 


 



 
 

 


Örjan Martinsson

1, 2, 3, 4, 5

Kapitel 4
Ramnkel på Ramnkelstad och Såm på Adalbol

Ramnkel drog öster ut, tvärsöver Fljotsdalen, till dess han kom öster om Lagarfljots insjö. Vid dess övre ända låg en liten gård, som hette Lokhylla. Den jämte jorden köpte han på skuld, ty han hade icke mera medel än dem, han behövde för att skaffa sig lösören. Mycket talades i bygderna om, hur hans högmod nu mjuknat; och mången mindes nu det gamla ordstävet: högmods liv är kort. Den jord, han köpt sig, var av ansenlig vidd och bar mycken skog; men husen voro i ömkligt skick, och därför fick han grunden för så gott pris. Men han såg ej på omkostnaderna. Han rödde skogen, ty den var riklig, och reste sig en ståtlig gård, som ännu heter Ramnkelstad. Den har alltjämt sedan hållits för en god gård. Där bodde Ramnkel med mycket omak det första året. Dock var fisket gott. Han var själv ivrigt med i arbetet, så länge gården var under byggning. Om vintern uppdrog han det första året kalvar och kid. Han höll dem så väl, att nästan alla, som lades till, levde; man kunde nästan säga, att det fanns tvenne huvud på varje djur. Följande sommar föll fisket i Lagarfljot övermåttan väl ut. Del höll sig sedan varje sommar, och av det hade häradets folk sin goda utkomst.

På Adalbol tog Såm bo efter Ramnkel. Han redde till ett yppigt gästabud och bad till sig alla dem, som varit i Ramnkels tingslag. Han erbjöd sig att i hans stad och ställe vara deras överherre. De samtyckte, fastän icke alla hade lika mening om det, som timat. Tjostars söner gåvo honom det rådet, att han skulle vara blid, givmild och hjälpsam mot sina män samt ständigt vara deras stöd, som kommit i trångmål.

— Giva de dig då icke den hjälp, du tarvar, sade de, kunna de icke kallas män. Till detta hava vi rått dig, enär vi helst ville, att allt ginge dig väl i händer, ty du synes oss en rask man. Tag dig nu väl i akt och far varsamt fram, ty vanskligt är att vakta sig för de illvilliga!

Tjostarssönerna läto sedan sända efter Fröfaxe och hans stoflock. De hade lust att se dessa kostbara djur, om vilka så stort rykte gick. Hästarna leddes hem, och bröderna betraktade dem.

— Dessa hästar, sade Torger, se mig ut, som kunde de göra gården gott gagn. Det är mitt råd, att de till människors båtnad må arbeta allt vad de förmå, ända tills de för ålderdoms skull ej stå ut med livet längre. Men icke synes mig denne hingst bättre än andra hästar — förr värre, enär mycket ont timat för hans skull. Jag vill ej, att han skall vålla flera dråp. Billigt är, att den han tillhör nu tager emot honom.

De förde hingsten hän över tunet upp på en klippa, som höjde sig nere vid ån. Nedanför den var en djup göl. De ledde djuret fram till klippkanten. Därpå bundo de en säck över hans huvud och en sten kring halsen, stötte honom med långa stänger nedför branten och förgjorde honom så. Stället heter sedan Fröfaxeklippan. Ovanom den stodo de gudahus, som Ramnkel ägt. Torkel ville in i dem. Han lät alla gudarna klädas nakna. Därpå lades eld i husen, och alltsamman brann ned. Sedan bröt gillesfolket upp. Såm valde ut ypperliga gåvor till de båda bröderna. De lovade varandra orygglig vänskap och skildes i kärlig sämja. Bröderna redo nu raka vägen väster ut mot Fjordarna och kommo med heder hem till Torskfjorden, Såm lät farbrodern Torbjörn bosätta sig på Lekskåla. Hans husfru flyttade till honom på Adalbol; och där bodde han nu en tid.

Snart sporde Ramnkel, att Tjostarssönerna dräpt Fröfaxe och bränt gudahuset. Han sade då:

— Dåraktigt menar jag det vara — att tro på gudar.

Och han gjorde det löftet, att hädanefter skulle han icke tro på dem. Det hölls av honom, ty han blotade aldrig mera. Han satt i ro på Ramnkelstad och samlade sig gods. Stort anseende vann han sig i häradet: alla stodo och sutto, allteftersom han ville. Vid denna tid kommo från Norge skepp i störst mängd till Island. Under Ramnkels dagar bebyggdes ock det mesta landet i häradet. Men ingen kunde med trygghet där sätta bo, om han icke först bett om hans samtycke. Alla måste ock lova att vara honom i allo följaktiga, och till gengäld gav han dem löfte om sitt bistånd. Som hövding lade han under sig allt landet öster om Lagarfljot. Detta tingslag vart snart vida större och folkrikare än det, han förut haft. Det bredde sig över Skridodalen längs upp med hela Lagarfljot. Hans lynne hade nu skiftat. Mannen var mycket mera vänsäll än förr: han var densamme i hjälpsamhet och lust att leva som storman, men därtill var han numera på allt vis fogligare och mer umgängsam. Han och Såm råkades ofta, där folk kom tillsammans, men aldrig rörde de vid det, som timat mellan dem. Så gingo sex år.

Sam var väl liden av sitt tingsfolk, ty han var medgörlig, stillsam och därtill rättrådig, då han fick något att avgöra. Väl mindes han de råd, han fått av bröderna. Han var en mycket praktkär man.

Kapitel 5 - Ramnkel återtager gård och hövdingskap
Tillbaka till sagans förstasida


Ramnkel Frösgodes saga utspelar sig huvudsakligen i den östra delen av Island, men en avgörande händelse äger även rum när Alltinget är samlat vid Tingvallarna.