| |
FÖRSTA BOKEN
1,
2, 3,
4, 5,
6, 7, 8,
9, 10,
11, 12,
13, 14,
15, 16,
17, 18,
19, 20,
21, 22,
23, 24,
25, 26,
27, 28,
29, 30, 31,
32, 33, 34,
35, 36, 37,
38, 39, 40,
41, 42, 43,
44,
45, 46, 47,
48, 49, 50,
51, 52, 53,
54, 55, 56,
57, 58,
59, 60,
61, 62,
63, 64,
65, 66,
67, 68,
69, 70,
71, 72,
73, 74,
75, 76,
77, 78,
79, 80,
81
|
År 14 e. Kr.
(E. R. b. 767)
KAP. 31 Nästan vid samma tid och
af samma orsaker uppreste sig de germaniska legionerna1, så mycket
våldsammare, som de voro flera och hade stort hopp att Germanicus Cesar
icke skulle kunna tåla en annans öfverherrskap, utan lemna sin sak åt
legionerna, hvilka genom sin styrka skulle draga allt med sig. — Vid
stranden af Rhenströmmen stodo tvenne härar: en, som kallades den öfra,
under legaten (underfältherren) Cajus Silius, den nedra styrdes af Aulus
Cecina. Högsta befälet var hos Germanicus, hvilken då var sysselsatt med
skatternas uppbärande i Gallien. Men de som stodo under Silii befäl
afbidade tvehågse utgången af de andras uppror: soldaterne af den nedra
hären hade utbrutit i fullt raseri, hvartill början blifvit gjord af den
tjuguförsta och den femte legionen, som dragit med sig den första och
den tjugonde. Ty dessa lågo vid ubiernes gränser i ett gemensamt
sommarläger, sysslolösa eller med obetydlig tjenstgöring. Så snart
Augusti död blifvit bekant, började således den svärm af stadspöbel som
kort förut i Rom blifvit utskrifven, van vid tygellöshet, fiende till
arbete, att uppvigla de öfrigas råa sinnen: »Nu vore tiden kommen, då de
äldre soldaterne kunde fordra tidigt afsked, de yngre rikare sold, alla
en gräns för sitt elände och hämnas på centurionernes grymhet. Så talade
icke, såsom vid de pannoniska legionerna, en enda Percennius, icke
heller i öronen på bäfvande soldater, som hade för sina ögon andra
mäktigare härar: här hade upproret många munnar och röster: »I deras
hand hvilade Roms öde; genom deras segrar vunne staten tillväxt;
af dem erhöllo fältherrarna sina tillnamn». |
- Åtta legioner var stationerade i Germanien.
|
KAP.
32 Icke heller gjorde befälhafvaren något steg till motstånd,
ty så mångas ursinnighet hade betagit honom modet. I ett plötsligt
anfall af yrsel, störta de sig med dragna svärd på centurionerne, — i
alla tider föremål för soldaternes hat och första offren för deras
raseri — kasta dem till marken och misshandla dem med slag, sextio emot
en1, för att jemt motsvara centurionernes antal; derefter vräka de dem,
sönderslitna, sargade och till en del liflösa, öfver vallen eller i
Rhenströmmen. Septimius, som hade flytt till tribunalet och kastade sig
till Cecinas fötter, fordrades med trotsighet tillbaka, tilldess han
blef utlemnad till döden. Cassius Cherea, som sedermera förevigade sitt
namn genom mordet på Cajus Cesar, denna tiden ung och af vildt mod,
öppnade sig väg med svärdet midt igenom de beväpnade, af hvilka den
stängdes. Ingen tribun, ingen lägerprefekt vann numera gehör: vakter,
posteringar och hvad annat det närvarande behofvet kräfde, anordnade de
sjelfva. För dem som djupare skådade in i soldatlynnet var det,
ett hufvudsakligt tecken till en mäktig och odämpbar jäsning, att de,
icke söndrade ej heller upphetsade af några få, utan alla på samma gång
uppbrusade, på samma gång tego, med sådan jemnhet och stadighet, att man
kunde tro dem harva en ledare.
|
- Sextio slag -
Sexagenis: konjektur av flera filologer.
|
KAP. 33 Emellertid får Germanicus,
medan han, såsom jag sade, upptog skatterna i Gallien, underrättelse om
Augusti frånfälle. Han hade dennes dotterdotter Agrippina till maka och
utaf henne flera barn. Sjelf var han son af Drusus, Tiberii broder, och
sonson af Augusta, men icke dess mindre otrygg, i anseende till
farbroderns och farmoderns hemliga hat, så mycket bittrare som det till
sin grund var orättvist1. Drusi minne nämligen var kärt för romerska
folket, ty det troddes att, om han blifvit statens herre, skulle han
hafva återstält friheten. Deraf en välvilja för Germanicus och ett lika
hopp. Ty man såg hos den unga mannen ett nedlåtande väsende och en
beundransvärd vänlighet — just en motsats af det högdragna och mörka i
Tiberii tal och uppsyn. Härtill kommo obehagliga uppträden emellan
fruntimren, genom Livias styfmoderliga agg emot Agrippina och äfven
genom Agrippinas nästan öfverdrifna retlighet, ehuruväl dygd och kärlek
till munnen gaf det eljest obändiga lynnet en riktning till det goda.
|
- Till Tacitus främsta stilistiska kännetecken hör
kärlek till korta, pressade sentenser, ofta satiriska.
|
KAP. 34 Men ju närmare det högsta hopp, dess
kraftigare arbetade Germanicus för Tiberius. Af de angränsande
seqvanerne och de belgiska folken tog han i hans namn hyllningsed.
Derifrån ilade han vid ryktet om legionernas myteri och fann dem utanför
lägret sig till mötes, med ögonen fälda mot jorden, såsom af ånger. Då
han trädt inom förskansningen, började förvirrade klagoljud höras. Några
fattade hans hand, såsom för att kyssa den, och förde fingrarna in i
munnen, för att låta honom känna de tandlösa käftarne, andra visade sina
af ålderdom krökta lemmar. Han befalde att den kringstående
församlingen, som syntes blandad utan ordning, skulle dela sig i
maniplar, för att bättre höra hans svar, och ställa fanorna framför sig,
att åtminstone derigenom kohorterna måtte urskiljas. De lydde långsamt.
Nu började han med ett loftal öfver Augustus, gick derifrån öfver till
Tiberii segrar och triumfer, prisande isynnerhet de herrliga bedrifter
som han i Germanien med dessa legioner hade utfört. Derefter berömde han
»Italiens endrägt, Galliernas trohet; ingenstädes vore någon oro eller
tvedrägt». |
|
KAP. 35 Med tystnad eller med obetydligt
sorl hade detta blifvit afhördt. Men när han vidrörde uppresningen och
frågade: »hvar vore nu soldatens lydnad? forntidens värdiga krigstukt?
hvart hade de drifvit sina tribuner? sina centurioner?» — då blotta alla
sina kroppar, visa förebrående ärren af sår, strimmorna efter slag;
klaga sedan under oredigt sorl af röster öfver prisen för tjenstledighet,
soldens knapphet, arbetets hårdhet och namneligen öfver förskansningar,
grafvar, anskaffande af foder, byggnadsvirke, ved och hvad annat, vare
sig af behofvet eller till förekommande af sysslolöshet i lägret, dem
ålades. Vildast var det skri som uppgafs af veteranerne, hvilka,
uppräknande trettio och flera fälttåg, besvuro honom »att hjelpa de
utmattade, att icke låta dem finna döden under oupphörliga strapatser,
utan ett slut på en så mödosam tjenst och en hvila utan armod». Också
voro några som, med gynnande vinkar för Germanicus, fordrade de af
Augustus dem anslagna penningarna och förklarade sig färdiga till hans
tjenst, om han önskade regeringen. Då — liksom fruktande att fläckas af
deras brott — störtade han ned från tribunalet. De stälde sig med vapen
i hans väg, hotande, om han icke ginge tillbaka. Men under utrop »att
han hellre skulle dö än blifva trolös», ryckte han svärdet från sidan,
höjde det och skulle hafva tryckt det i sitt bröst, om icke de närmaste
fattat hans hand och med våld hållit den tillbaka. Den sammanträngda
hopen längst bort i församlingen och, hvad knapt låter troligt, en och
annan, som framträdde närmare, uppmanade honom att stöta till, ja, en
soldat, vid namn Calusidius, bjöd honom sitt dragna svärd, under
yttrande att det vore hvassare. Äfven de rasande funno detta gräsligt
och oanständigt, och så vunno Cesars vänner utrymme att rycka honom
undan in i tältet. |
|
KAP. 36 Här rådgjordes om botemedel; ty det
berättades: »att en beskickning tillagades, som skulle draga den öfra
hären till samma parti; att ubiernes stad*) vore bestämd till
förstörelse, och sedan händerna blifvit vanda till rof, skulle de bryta
löst att plundra Gallierna. Farhågan ökades deraf att fienden hade
kunskap om det romerska upproret och var färdig att inbryta, om
stranden öfvergåfves; å andra sidan, att väpna hjelptrupper och
bundsförvandter emot de affälliga legionerna, vore att begynna ett
borgerligt krig. Stränghet var farlig, eftergifvenhet neslig, och
äfventyrligt statens läge, ehvad man beviljade soldaten intet eller
allt. Sedan man noga afvägt skälen emot hvarandra, blef således
beslutadt att ett bref i furstens namn skulle uppsättas: »åt dem som
gjort tjugu fälttåg beviljades afsked; de som gjort sexton skulle
utmönstras**), men qvarhållas under fanan, fria från all annan
tjenstgöring än den att fördrifva fienden. De testamenterade
penningarna, som de begärt, skulle utbetalas och fördubblas. |
- Oppidum ubiorum, äfvensom ubiernes altare, ara ubiorum, voro orter i trakten af
det n. v. Köln
- Exauctorari: att afskedas, dock med qvarstående vid arméen, under serskild fana (vexillum).
Se Lindfors, Handb. i rom. antiqvit. p. 356. 2 uppl.
|
KAP. 37 Soldaten märkte att detta var ett
påhitt för tillfället och fordrade genast uppfyllande af det utlofvade.
Afskedet utfärdades skyndsamt af tribunerne; penningutdelningen
uppsköts, tilldess hvar och en intagit sitt vinterläger. Den femte och
den tjuguförsta legionen aftågade icke, förrän penningarna i samma
sommarläger genom sammanskott ur Cesars egen och hans vänners reskassor
till fullo utbetaltes. Den första och den tjugonde legionen*) förde
underfältherren Cecina tillbaka till ubiernes stad, ett skymfligt tåg,
ty penningar, roffade från deras högste befälhafvare, fördes emellan
fälttecknen och emellan örnarna! — Germanicus begaf sig till den öfra
hären och förmådde utan svårighet den andra, den trettonde och den
sextonde legionen att aflägga hyllningseden. Den fjortonde visade någon
tvekan. Penningar och afsked erbjödos äfven dessa, ehuru de icke
fordrade det. |
-
Af sammanhanget synes att äfven
dessa erhöllo hvad de förra tilltrotsat sig
|
KAP. 38
På chaucernes område1 började en hop
vexillarer*), hörande till de upproriska legionerna och der förlagd
såsom besättning, en uppresning, hvilken dock genom tvenne soldaters
ofördröjliga afrättande för ögonblicket dämpades. Detta hade
lägerprefekten Mennius befalt, mera till nyttig varnagel än af medgifven
rättighet. Sedermera, då jäsningen åter uppsvallade, och han, flyktande,
men upptäckt, icke mer fann något gömställe säkert, räddade han sig
genom sin djerfhet: »det vore icke prefekten (sade han), utan
Germanicus, deras härförare, det vore Tiberius, deras regent, som af dem
förolämpades». Vid dessa ord, som förskräckte de motsträfviga, rycker
han till sig fanan och vänder den emot stranden, utropande »att en hvar
som trädde ur ledet skulle anses såsom rymmare», och förer dem så
tillbaka till vinterlägret, böjda till uppror, men ingenting vågande. |
- Chaucerna bodde på ömse sidor om Weser.
- Vexillarii: om betydelsen af detta ord, som flera gånger förekommer hos
författaren, äro flera olika meningar. Sannolikast synes oss Ernesti's
förklaring, att det varit de yngre soldaterne i hvar legion, förut
kallade hastati, hvilka ofta under eget befäl och en särskild
fana (vexillum, hvaraf namnet) detascherades från legionen, än såsom
garnison i eröfrade orter, än till andra härars förstärkning, än till
andra förrättningar, såsom vägars iståndsättande, o. s. v. Att här
skulle förstås de afskedade, men under särskild fana qvarhålna
veteranerne (sub vexillo retenti), är af flera orsaker osannolikt,
ehuru ordet för öfrigt torde haft flera betydelser.
|
KAP. 39 Emellertid träffade
senatens sändebud*) vid ubiernes altare1 Germanicus, redan stadd på återvägen. Två legioner,
den första och den tjugonde samt de nyligen under fanan stälda
veteranerne lågo der i vinterqvarter. Hos dessa, skygga och af ondt
samvete besinningslösa, uppstod fruktan att de (utskickade) kommit på
senatens befallning, för att göra ogildt hvad de genom uppror hade
aftvungit. Och såsom hopens vana är att äfven för inbillade brott dikta
sig en gerningsman, så anklaga de beskickningens hufvudman, Munatius
Plancus, för detta konsul, såsom upphof till (det förmenta)
senatsbeslutet. Midt i natten börja de att utfordra den fana som
förvarades i Germanici boning**),
skocka sig vid ingången, spränga portarna, draga Cesar ur sängen och
tvinga honom med dödshotelser till dess aflemnande. Derefter
kringströfvande på gatorna, möta de sändebuden, som vid underrättelsen
om oväsendet skyndade till Germanicus. Dessa anfalla de med smädelser
och vilja mörda, Plancus isynnerhet, hvilken värdigheten ej tillät att
taga flykten. Också fann han i denna fara ingen annan tillflykt än
första legionens läger. Der omfattade han fanorna2 och örnen, och sökte
skydd af helgedomen, — och likväl — om icke örnbäraren Calpurnius hade
afvärjt det yttersta våldet, så skulle, hvad äfven ibland fiender är
sällsynt, ett romerska folkets sändebud i ett romerskt läger med sitt
blod hafva fläckat gudarnes altaren. Först vid dagningen, då anförare
och soldater och gerningar kunde urskiljas, gick Germanicus in i lägret,
befalde att föra Plancus till sig och tog honom upp på tribunalet. Derpå
utropande att »detta raseri vore ödets verk och icke genom soldaternes,
utan genom gudarnes vrede åter upplågade», yppar han orsaken till
beskickningens ankomst, beklagar med vältalighet sändebudsrättens
kränkning och enskildt Planci svåra och oförtjenta missöde, samt tillika
den stora vanära som legionen sig ådragit; och sedan församlingen häraf
blifvit mera döfvad än lugnad, affärdar han sändebuden under en
rytteribetäckning af hjelptrupper. |
- Se 14 kap.
- Hvilken denna fana varit, är okändt. Kanhända var
det den röda flaggan, genom hvars hissande på fältherrens tält signal
gafs till förestående batalj. Utfordrande af denna skulle då varit ett
tecken att soldaterne uppsade honom lydnad. Andra tro att det var den
fana som straxt förut nämdes, hvilken veteranerne vid afskedet
erhållit och Germanicus möjligen kunnat behålla, såsom underpant på
deras trohet.
- Förmodligen = ubiernas huvudstad, jfr 36.
- Oklart. Antingen veteranernas fana eller befälhavarens tecken.
|
KAP. 40 I denna bekymmersamma
ställning förebrådde alla Germanicus »att han icke gick till den öfra
hären, der lydnad funnes och hjelp emot de upproriska. Nog och öfver nog
hade han felat genom afskedande och penningutdelning och lindrigt
förfarande; om också hans lif vore honom af ringa värde, hvarför lemna
sin späda son, hvarför sin hafvande maka ibland rasande och kränkare af
all mensklig rätt? Dem borde han åtminstone återgifva åt farfadern och
staten». — Efter lång tvekan, då äfven hans maka vägrade, med försäkran
att «hon, en ättling af den gudomlige Augustus, icke vore nog vanslägtad
för att rädas faror», omfamnade han under många tårar hennes sköte och
deras gemensamma son, och förmådde henne slutligen att afresa. Så
aftågade den qvinliga och ömkansvärda skaran, fältherrens maka
flyktande, den späda sonen buren i hennes famn, jämmerklagande omkring
henne vännernes hustrur, som med henne bortfördes; och icke mindre
bedröfvade de som qvarblefvo. |
|
KAP. 41 Anblicken af Cesar — icke
mer den blomstrande fältherren i sitt eget läger, utan liksom (en fånge)
i en eröfrad stad — och suckarna och jämmerropen tilldrogo sig äfven
soldaternes uppmärksamhet. De framträda ur tälten. »Hvarför detta
klagande ljud? hvadan en sådan bedröfvelse? Fruar af den högsta rang —
ingen centurion till betäckning, icke ens en soldat, intet af det som
tillhör en fältherres maka, intet af dess vanliga medfölje — gå till
trevererne1 — till främlingar för att finna skydd!» Blygsel uppstod nu
och medömkan, och minnet af hennes fader Agrippa, af Augustus, hennes
morfader; svärfadern Drusus; hon sjelf, så ovanligt fruktsam, så utmärkt
dygdig; och sedan detta barn, födt i lägret, uppfostradt i legionernas
tält, som de på sitt soldatspråk kallade Caligula (lilla stöfveln),
emedan han, för att vinna manskapets välvilja, kläddes i en sådan
fotbetäckning. Men intet verkade så mycket som afunden mot trevererne.
En del, skyndande emot Agrippina, ställer sig i vägen, besvär henne att
komma tillbaka, att blifva qvar; de flesta återvända till Germanicus,
och han, lifligt upprörd, såsom han var, af smärta och vrede, talar så
till den kringströmmande skaran:
|
- Texten oklar. Trevererna var på Caesars tid en av
de viktigaste galliska stammarna. Deras huvudstad var Augusta
Treverorum, nu Trier. Jfr III, 40
.
|
KAP. 42
»Mig äro maka och son icke
kärare än min fader och staten; men honom skall utan tvifvel hans egen
värdighet, romerska riket skola de öfriga härarna försvara. Min maka och
mina barn, hvilka jag för eder ära villigt skulle uppoffra, dem
aflägsnar jag nu undan edert raseri; på det att de illbragder, som här
ännu kunna förestå, blott med mitt blod må försonas, och eder
brottslighet icke ökas genom mordet på en Augusti ättling, genom mordet
på Tiberii sonhustru. Ty under dessa dagar hvad är det som I icke vågat
och på hvilket I icke förgripit eder? Denna samling hvad namn skall jag
gifva den? Bör jag kalla eder soldater? — eder, som med vall och vapen
omringat sonen af eder imperator! Medborgare? Eder, som så förtrampat
senatens myndighet! Ja, äfven den rätt som också fiender vörda,
sändebuds helgd, folkrätt, allt kränkes af eder. — Den gudomlige Julius1
qväfde ett upplopp i sin här med ett enda ord: qviriter kallade
han dem som vägrade honom lydnad. Den gudomlige Augustus — med en min,
med ett ögonkast blott förfärade han legionerna vid Actium. Jag sjelf,
väl icke ännu deras like, dock en ättling af dem, vore det ock af
Hispaniens eller Syriens soldater2 som jag ej hörsammades, jag skulle
dock finna redan detta oväntadt och förolämpande. Och nu — du första
legion, som fått af Tiberius sjelf dina fanor, du tjugonde, i så
många slagtningar honom följaktig, öfverhopad med så många belöningar,
värdig är i sanning den tacksamhet I hembären eder anförare! Det är då
detta budskap jag skall frambära till min fader, under det han från
andra provinser hörer endast behagliga tidningar: att hans egna tironer,
hans egna veteraner icke med penningar kunnat tillfredsställas; att här
— endast här — mördas centurioner, tribuner förjagas, sändebud häktas;
att här färgas lägret med blod, vattnen med blod, och att jag sjelf,
omgifven af fiender, blott på deras nåd drager andan!»
|
- Suetonius nämner två myterier i Caesars armé.
Det Germanicus åsyftar tilldrog sig år 47.
- Dvs. legioner som inte kände Germanicus.
|
KAP. 43 »På första samlingsdagen,
hvarför frånryckten I mig det svärd som jag ville stöta i mitt bröst? O,
I oförsigtige vänner! Bättre och vänskapligare handlade den som bjöd mig
sitt svärd. Jag hade fallit, åtminstone ännu icke vittne till så många
skändligheter, föröfvade af min här. I haden valt en anförare, som väl
icke hade straffat min död, men dock hämnats Vari och de tre
legionernas. Ty måtto gudarne aldrig tillåta att belgierne, ehuru de
erbjuda sig, skulle vinna den lysande äran att hafva räddat det romerska
namnet och kufvat Germaniens folk! Gudomlige Augustus! må din i himmelen
upptagna ande, din bild, o Drusus, min fader! minnet af dig, må det, i
förening med dessa samma krigare i hvilkas bröst känslan af blygsel och
af heder nu uppstiger, utplåna denna fläck och vända till fiendens
förderf detta inbördes raseri! Och I, hos hvilka jag nu skådar andra
anleten och andra sinnen, om det är eder föresats att återgifva senaten
dess sändebud, imperatorn eder lydnad, mig min maka och son, aflägsnen
eder ifrån smittan, söndren från eder de upproriska. Vare detta
bekräftelsen på eder ånger, detta bandet på eder trohet!» |
|
KAP. 44 Förödmjukade af dessa ord
och erkännande rättvisan af hans förebråelser, bönföllo de att »han
ville straffa de brottsliga, förlåta de missledda och föra dem emot
fienden; att hans maka måtte kallas tillbaka, legionernas fosterson
återkomma och icke lemnas åt galler såsom gisslan». Emot Agrippinas
återkallande anförde han som ursäkt hennes nära förestående nedkomst och
vintern; sonen skulle komma; det öfriga måtte de sjelfva utföra». Med
förändradt sinne ilade de omkring och släpade de mest upproriska till
befälhafvaren vid första legionen, Cajus Cetronius, af hvilken de hvar
för sig på följande sätt dömdes och afstraffades. Legionerna stodo med
dragna svärd framför tribunalet, den anklagade visades dem från
upphöjningen af en tribun; om de ropade »skyldig», så blef han
nedstörtad och dödad. Soldaterne njöto af morden, liksom skulle de
dermed försonat sin egen skuld, och Germanicus hindrade dem icke; ty som
han icke gifvit någon befallning, stadnade det grymma och förhatliga af
gerningen på dem sjelfva. Veteranerne följde exemplet och blefvo kort
derefter sända till Retien, under sken att försvara provinsen emot de
hotande sveverne, men egentligen för att aflägsnas från ett läger, som
ännu var hemskt ej mindre genom botemedlets våldsamhet än genom minnet
af brottet. Derefter hölls mönstring med centurionerne. Förekallade af
fältherren, uppgaf hvar och en namn, rang, födelseort; antal af tjenstår,
hvad tapperhetsbevis han i slagtningar ådagalagt, och sina
hedersbelöningar, om han sådana erhållit. Om tribunerne och legionen
vitsordade hans skicklighet och oskuld, bibehöll han sin post; om de
enhälligt anklagade honom för snålhet eller grymhet, skildes han ifrån
krigstjänsten. |
|
Kap. 45 Då lugnet således här var återstäldt, återstod en icke mindre svårighet att undanrödja, i anseende
till den femte och den tjuguförsta legionens obändighet, hvilka
öfvervintrade sextio mil derifrån på en ort, som kallas Vetera1. Ty dessa
hade först börjat upploppet; alla de grymmaste illbragder voro af deras
händer föröfvade, och hvarken afskräckta genom kamraternes straff eller
omvända genom deras ånger, bibehöllo de ännu sin ilska. Cesar gjorde
derför anstalt att sända vapen, fartyg och hjelptrupper utför
Rhenströmmen, med föresats att bekriga dem, om lydnad vägrades.
|
- Vetera castra = Fürstenberg nära Xanten.
|
KAP. 46 I Rom, der man ännu icke kände
hurudan utgången varit i Illyrien, då rykte hördes om de germaniska
legionernas resning, klagade de bestörta invånarne öfver Tiberius, »att,
medan han med hycklad betänklighet gäckade senat och folk, dessa svaga
och värnlösa ting, uppstodo i krigshären söndringar, som genom tvenne
ynglingars ännu ej stadgade anseende icke kunde dämpas. Sjelf hade han
bort gå och med herrskarens majestät möta de upproriska, hvilka nog
skolat vika. vid åsynen af en furste med lång erfarenhet och tillika den
mäktigaste i stränghet och i mildhet. Hade icke Augustus vid hög ålder
så mången gång kunnat färdas till Germanien, och Tiberius i mannaårens
styrka skulle sitta i senaten och förvrida fädernes ord! För Roms
träldom vore tillräckligen sörjdt; nu borde han uppmjuka krigarnes
sinnen, att de villigt måtte fördraga freden». |
|
KAP. 47 Orygglig förblef Tiberius emot
sådant tal och fast i sitt beslut att icke öfvergifva hufvudstaden eller
för något äfventyr blottställa sin person eller staten. Ty många och
olikartade saker gjorde honom bekymmer: »Starkare var den germaniska
hären, närmare den i Pannonien; den förre understödd af Galliernas makt,
den sednare hotande Italien: Hvilken skulle han då gifva företrädet? och
månne ej den som tillbakasattes skulle af skymfen förbittras? Men genom
sönerne kunde bägge lika besökas, utan kränkning af majestätet, som på
afstånd väcker större vördnad. Hos ynglingarne vore det dessutom
ursäktligt att hänskjuta något till fadern, och de som motstodo
Germanicus eller Drusus kunde af honom vinnas eller kufvas; men om de
föraktat regenten, hvilken annan utväg återstode?» Emellertid, liksom
hvarje ögonblick sinnad att resa, valde han sällskap, tillagade
reseförnödenheter, utrustade fartyg; men snart skylde han på vintern,
snart på göromål, och så bedrog han först de klokare, länge allmänheten,
längst provinserna. |
|
KAP. 48 Men Germanicus, som, ehuru han
sammandragit sin här och rustat sig till de affälligas bestraffning,
likväl trodde sig ännu böra lemna rådrum, om de efter det nyss gifna
efterdömet ville besinna sitt eget bästa, skref förut till Cecina »att
han komme med en ansenlig styrka och skulle, om de icke sjelfva förut
afstraffade de brottsliga, nedgöra alla utan åtskilnad. Detta bref
uppläste Cecina hemligen för banerförarne, fanbärarne och de mest
oförderfvade som funnos i lägret, och förmanade dem »att rädda alla
ifrån vanära, sig sjelfva ifrån döden. Ty i fredstid (sade han) göres
afseende på skäl och förtjenstor; när krig inbryter, falla oskyldiga och
brottsliga om hvarandra». Efter pröfning af dem som de ansågo brukbara,
och då de funnit att större delen af legionerna var sin pligt trogen,
bestämma dessa efter befälhafvarens godtfinnande en tid, då de med svärd
skulle öfverfalla de brottsligaste och mest oroliga. Då — vid inbördes
gifvet tecken bryta de in i tälten, nedhugga de oberedda; ty ingen utom
deltagarne visste hvadan blodbadet börjades, hvar det skulle upphöra. |
|
KAP. 49 Olik alla borgerliga strider, som
någonsin blifvit förda, var anblicken af denna. Det är icke i öppen
slagtning, icke från motsatta läger, utan från samma rum, som personer,
hvilka dagen hade förenat till måltid, natten till hvila, söndra sig i
partier, vända mot hvarandra sina vapen. Skri, sår, blod äro uppenbara,
orsaken förborgad; det öfriga styrer slumpen. Äfven flera välsinnade
föllo, sedan också bofvarne, märkande emot hvilka anfallet var rigtadt,
hade gripit till vapen. Ingen befälhafvare eller tribun var tillstädes
att hejda: tygellöshet och hämd ända till mättnad öfverlåten åt hopen. —
Germanicus, som snart derefter ankom till lägret, ropade under många
tårar: »detta vore icke läkedom, utan ett blodbad», och befalde att
liken skulle brännas. — I dessa vilda själar uppstiger plötsligen ett
begär att gå emot fienden, till försoning för sitt raseri; annorlunda
kunde icke deras vapenbröders vålnader blidkas, än om de på sina
syndbefläckade bröst emottogo hedrande sår. Germanicus fogar sig efter
soldaternes ifver, slår en brygga (öfver Rhen) och öfverförer tolftusen
man af legionerna, tjugusex kohorter af bundsförvandtstrupperna, samt
åtta rytteriregementen, hvilkas lydnad under detta uppror förblifvit
obefläckad. |
|
KAP. 50 Icke långt derifrån tillbragte
germanerne i glädje sin tid, under det vi af sorgen öfver Augusti död
och sedan af tvedrägt höllos overksamma. Men i hastig marsch genomskär
romaren den cesiska skogen1 samt de
gränsverk som af Tiberius voro anlagda och lägrar sig på sjelfva
gränsen, framtill och i ryggen betäckt af en vall, på sidorna af
förhuggningar. Härifrån tågar han genom dystra skogsberg och öfverlägger
hvilken af tvenne vägar han bör taga: den korta och vanliga, eller en
besvärligare och obanad, och derför obevakad af fienderne. Den längre
blef vald; allt öfrigt påskyndades, ty kunskapare hade berättat att den
natten var festlig hos germanerne och firad med högtidliga måltider.
Cecina befaldes att gå förut med de lätta kohorterna och undanrödja
skogarnas hinder; på kort afstånd följde legionerna. En stjernklar natt
gynnade dem. Man kommer till marsernes byar och omringar dem med vakt,
medan de ännu lågo utsträckta på bäddarna och vid borden, utan fruktan,
utan utstälda förposter. Så var af sorglöshet allting i förvirring:
ingen fruktan för krig, och icke ens någon fred — endast rusigas
slapphet och dvala. |
- Caesiska skogen är möjligen = Coesfeld nor om
Lippe. (Lipsius konjicierar Haesiam vilket skulle vara = Heisingen
nära Essen.)
|
KAP. 51 För att göra härjningen mera
vidsträckt, delar Germanicus de stridslystna legionerna i fyra flockar.
En sträcka af femtio mil ödelägges med svärd och lågor: intet kön, ingen
ålder väcker förbarmande; heligt och oheligt utan skilnad, sjelfva det
tempel som af dessa folkslag mest vördades — de kalla det Tanfanas1 —
allt jemnas med marken. Osårade blefvo soldaterne, ty det var blott
halfsofvande, obeväpnade eller kringströfvande som de nedhuggit. — Detta
blodbad satte bructererne, tubanterne, usipeterne i rörelse, och de
besatte skogspassen, genom hvilka hären skulle återtaga. Fältherren
erfor detta och ryckte an, beredd både till marsch och slagtning. En del
af rytteriet och kohorter af hjelptrupperna började tåget; närmast
följde den första legionen; trossen midtuti, venstra sidan betäckt af
den tjuguförsta, den högra af den femte legionen; den tjugonde betäckte
ryggen; derefter de öfriga bundsförvandterne. Men fienderne förblefvo
orörliga, tilldess tåget utbredt sig i skogen; då gjorde de lätta anfall
på flyglarna och fronten, men kastade sig med hela styrkan på
eftertrupperna. Redan bragtes de lätta kohorterna i oordning af
germanernes täta skaror, då Cesar skyndade fram till den tjugonde
legionen och ropade med hög röst: »nu vore ögonblicket inne att utplåna
minnet af upproret; nu skulle de gå på och skynda att förvandla sin
brottslighet till ära». Deras mod upplagade, och i ett enda anfall bryta
de genom fienden, kasta honom tillbaka på fältet och nedhugga honom.
Emellertid hunne förtrupperna ut ur skogen och förskansade lägret. Tåget
blef derefter ostördt, och soldaten, förtröstande på det nya, förgätande
det framfarna, lades i vinterqvarter.
|
- Kanske snarare en helig lund. I
Germania 9 säger Tacitus att
germanerna inte hade några tempel.
|
KAP. 52 Underrättelsen om allt
detta väckte hos Tiberius glädje och bekymmer. Han gladde sig att
upproret var dämpadt; men att Germanicus genom penningutdelning och
tidigare afsked sökt soldaternes välvilja — detta och äfven hans
krigsära gjorde honom plåga. Emellertid föredrog han i senaten hvad han
uträttat och talade mycket om hans förtjenst, men i allt för prydliga
ordalag, för att kunna anses såsom uttryck af hvad han kände. Med mera
korthet berömde han Drusus och qväfvandet af den illyriska uppresningen,
men varmare och med sanning i uttryck; och allt hvad Germanicus hade
beviljat stadgade han äfven för de pannoniska legionerna. |
|
KAP. 53 Detta år slutade Julia
sina dagar, fordom, för utsväfningar af sin fader Augustus inspärrad på
ön Pandateria1, derefter i reginernes stad*), belägen vid siciliska
sundet2. Hon hade varit förmäld med Tiberius., då Cesarerne Cajus och
Lucius ännu lefde, men föraktat honom såsom under hennes anspråk; också
var detta det skäl som kraftigare än något annat förmått Tiberius att
aflägsna sig till Rhodus. Kommen till regeringen, lät han henne,
landsflyktig, vanärad och, sedan Agrippa Postumas var mördad, beröfvad
allt hopp, af brist och uselhet långsamt förtäras, i tanke att
landsflyktens långvarighet skulle göra hennes död obemärkt. Samma orsak
hade hans grymhet emot Sempronius Gracchus, hvilken af ädel börd,
lyckligt snille och förförisk talgåfva, hade förnedrat denna Julia under
hennes äktenskap med Marcus Agrippa. Men dermed upphörde icke den
brottsliga förbindelsen: äfven såsom Tiberii maka upphetsades hon af den
ihärdiga älskaren till trotsighet och hat emot mannen, och de bref som
Julia skref till sin fader Augustus, med bittra utfall emot Tiberius,
troddes vara författade af Gracchus. Af denna orsak bortförd till
Cereina, en ö i Afrikanska hafvet, utstod han en fjortonårig landsflykt.
Soldater skickades ut till hans afrättning och funno honom på en udde af
stranden, icke väntande något glädjande. Vid deras ankomst utbad han sig
ett kort anstånd, för att skriftligen meddela sin hustru Alliaria sin
yttersta vilja, och framsträckte derpå halsen åt mördarne, genom
ståndaktighet i döden icke ovärdig det semproniska namnet: i lifvet hade
han vanslägtats. Några hafva berättat att dessa soldater blifvit sända
icke ifrån Rom, utan af Afrikas proconsul Lucius Asprenas, på befallning
af Tiberius, som förgäfves hade hoppats att detta mord kunde af ryktet
hvälfvas på Asprenas. |
- Nu Vandotena i Neapelbukten. Senare var ön
uppehållsort för Agrippina och Octavia under deras exil.
- Regium vid sicilianska sundet
- för att skiljas från Regium mellan Parma och Modena.
|
KAP. 54 Samma år infördes nya religionsbruk
genom upprättande af den augustaliska prestorden1 (sodales augustales),
liksom fordom Titus Tatius, för bibehållande af sabinarnes gudstjenst,
hade stiftat det titiska gillet (sodales Titii). En och tjugu af
de förnämsta i staten valdes genom lottning: Tiberius och Drusus samt
Claudius och Germanicus lades till antalet. — De augustaliska spelen,
som nu för första gången uppfördes, stördes genom oenighet, framkallad
af skådespelarnes täflan. Augustus hade gynnat detta slags skådespel af
eftergifvenhet för Mecenas, som var förälskad i Batyllus; också var han
sjelf icke obenägen för sådana yrken och ansåg för medborgerligt att
deltaga i allmänhetens nöjen. Annorlunda var Tiberii sinnelag; men emot
ett folk, som i så många år blifvit styrdt med lena tyglar, vågade han
icke ännu använda en strängare behandling.
Kapitel 55-81 (år 15 e. Kr.)
Tillbaka till Annales förstasida.
|
- Kom att tillhöra de stora prästkollegierna och fick
28 medlemmar.
|
|