Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 







 



 



 


 





 

 



 
 

 


Örjan Martinsson

FÖRSTA BOKEN

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 50, 51, 52, 53, 54, 55, 56, 57, 58, 59, 60, 61, 62, 63, 64, 65, 66, 67, 68, 69, 70, 71, 72, 73, 74, 75, 76, 77, 78, 79, 80, 81

År 15 e. Kr.
(E. R. b. 768)

KAP. 55 Under konsulerne Drusus Cesar och Cajus Norbanus beslöts åt Germanicus en triumf, medan kriget ännu varade; hvilket — ehuru först för sommaren med all makt tillrustadt — han redan förut vid vårens början öppnade genom ett hastigt infall i catternes land1; ty han hade fått anledning att hoppas att fienderne voro delade emellan Arminius2 och Segestes, bägge utmärkta genom trolöshet emot oss eller genom trohet. Arminius var Germaniens uppviglare; Segestes hade ofta förut och ännu vid den sista måltiden, från hvilken man gick att gripa till vapen, yppat att en uppresning var å färde, och tillstyrkt Varus »att fängsla honom och Arminius och de öfriga höfdingarne; menigheten, beröfvad sina anförare, skulle ingenting våga, och han sjelf vinna tid att urskilja de brottsliga och de oskyldiga. Men Varus föll genom ödet3 och Arminii makt. Segestes, ehuru genom nationens enhällighet indragen i kriget, förblef söndrad i tänkesätt, sedan hatet äfven af den enskilda anledning blifvit ökadt, att Arminius bortröfvat hans med en annan förlofvade dotter. Mågen var honom förhatlig, svärfäderne ovänner, och det som hos likasinnade verkar en ömmare förbindelse, blef här hos förbittrade nya retelser till hätskhet.
  1. Chatterna var ständiga fiender till romarna; den mest betydande stammen i västra Germanien.
  2. Arminius = Hermann. Jfr II, 88. Han var av kungligt cheruskiskt blod, son till Segimerus.
  3. Jfr VI, 22. Huruvida Tacitus var fatalist har diskuterats. Han menade i alla fall att orsaken till mycket av det som händer är dold och oåtkomlig.
KAP. 56 Germanicus öfverlemnar derföre åt Cecina fyra legioner, femtusen man hjelptrupper och några i hast sammandragna skaror af germaner från denna sidan om Rhenströmmen; för ett lika antal af legioner, ett dubbelt af bundsförvandter går han sjelf i spetsen och, sedan han på berget Taunus uppfört en skans på qvarlefvorna af sin faders befästning, ilar han med lättrustad här emot catterne, under det Lucius Apronius qvarblef till vägars och dammars iståndsättande. Ty genom torkan och flodvattnets låghet — en sällsynt sak under detta himmelsstreck — hade han obehindradt fortskyndat marschen, men för återtåget hade man att befara störtregn och flodernas uppsvällande. — Men för catterne var hans ankomst så oförmodad, att allt som af ålder och kön var svagt genast blef tillfångataget eller nedhugget. Det vapenföra manskapet hade summit öfver Adranafloden och hindrade romarne att der slå en brygga; men snart fördrifna genom kastvapen och pilar, och sedan efter fruktlösa fredsförslag en del gått öfver till Germanicus, öfvergåfvo de öfriga sina boningsorter och byar och skingrade sig i skogarna. Sedan Germanicus uppbränt Mattium, som var nationens hufvudort, och härjat det öppna landet, vände han om till Rhen, utan att fienden vågade oroa de aftågande i ryggen, hvilket var hans vana, när han mera af list än af fruktan dragit sig tillbaka. Cheruskerne hade varit sinnade att bistå catterne, men Cecina, som än hit än dit förde sina vapen, afskräckte dem, och marserne, som vågade sig i handgemäng, tyglades genom en lycklig drabbning.  
KAP. 57 Icke långt derefter kommo sändebud ifrån Segestes, med anhållan om hjelp emot hans landsmäns våld, af hvilka han hölls belägrad; ty Arminius var hos dem mäktigare, emedan han styrkte till krig. Ty i den mån man är djerf, anses man hos barbarerne för pålitlig och är i oroliga tider högre ansedd. Med de öfriga sändebuden hade Segestes skickat sin son Segimundus; men eget medvetande gjorde ynglingen förlägen. Ty det året då Germanien afföll, hade han, såsom vald till prest vid ubiernes altare, sönderslitit de heliga bindlarna och flytt till de upproriska. Förmådd att hoppas på den romerska mildheten, frambar han likväl sin faders värf, emottogs mod godhet och sändes under betäckning till den galliska stranden Det lönade sig för Germanicus att marschera tillbaka: de belägrande blefvo angripna och Segestes befriad med en stor skara af fränder och underhafvande. Fruntimmer af börd voro bland deras antal; bland andra Arminii maka, tillika dotter af Segestes, till själen likare mannen än fadern, icke kufvad till tårar, icke förödmjukad till bön, med händerna hopknäpta öfver barmen, nedblickande på det svällande skötet. Äfven framburos segertecken ifrån Vari nederlag, då gifna till rof åt många af dem som nu öfverlemnade sig. Tillika sågs Segestes sjelf, hög till gestalt och genom medvetande af sin redlighet i förbundet oförfärad. Hans ord voro följande:  

KAP. 58 »Det är icke först denna dag som jag emot romerska folket bevisar mig trogen och ståndaktig. Ifrån den stund, då jag af den odödlige Augustus begåfvades med borgarerätt, har jag efter edra fördelar valt vänner och ovänner, icke af hat till mitt fädernesland, — ty förrädare äro äfven dem förhatliga hvilka de tjena — utan emedan jag ansåg detsamma vara gagneligt  för romare som för germaner, och frid förmånligare än krig. Derför anklagade jag Arminius, min dotters röfvare, kränkare af edert förbund, hos Varus, som då stod i spetsen för krigshären. Uppehållen genom härförarens overksamhet, och då lagarna icke gåfvo nog säkerhet, yrkade jag att han måtte fängsla mig och Arminius och de medskyldiga. Vittne dertill är den natten ... o! att hon hellre för mig varit den sista! Hvad derpå följde kan begråtas, icke försvaras. För öfrigt har jag lagt Arminius i bojor, jag har ock sjelf burit bojor, pålagda af hans anhang. Men från det ögonblick jag kunnat vända mig till dig, föredrager jag det gamla för det nya och lugnet för stormen, icke för belöning, men för att afskudda mig förebråelsen för trolöshet och tillika för att blifva en tjenlig medlare för Germaniens folk, om de hellre vilja ångra sig än förderfvas. För min sons ungdomsvilla beder jag om öfverseende: att min dotter med tvång blifvit hitförd måste jag tillstå. Dig tillhör att pröfva hvilket  mera bör gälla, att hon af Arminius skall blifva moder eller att jag är hennes fader». — Germanicus svarade med mildhet, lofvande hans barn och anhöriga säkerhet, honom sjelf en bostad i den gamla provinsen*). — Han  förde hären tillbaka och erhöll på Tiberii tillstyrkan imperatorstitel.  —  Arminii hustru nedkom med en son. Pilten uppfostrades i Ravenna; de sällsamma öden mot hvilka han sedan måste kämpa skall jag i sinom tid omtala**).
  • Lärer förstås Gallien, om läsarten är riklig.
  • Denna berättelse finnes icke; den har förmodligen funnits i den del af Annalerna som gått förlorad.

KAP. 59 Ryktet om Segestes' öfvergång och välvilliga mottagande utbredde sig och hördes med hopp eller med förtrytelse, allt efter som man var obenägen för krig eller önskade det. Arminius med sitt af naturen häftiga lynne försattes, vid tanken på »att hans maka var bortröfvad, hennes lifsfrukt dömd till träldom», i raseri; han flög genom cheruskernes land, yrkande krig emot Segestes, krig emot Cesar, och sparade icke smädelser: »En förträfflig fader! en stor fältherre! en tapper krigshär! som med så många armar förmått bortföra en svag qvinna! För honom hade tre legioner, lika många härförare stupat. Ty han förde icke krig genom förräderi, ej heller emot hafvande qvinnor, utan öppet emot beväpnade. Ännu sågos i Germaniens lundar de romerska fälttecken som han upphängt åt fäderneslandets gudar. Måtte Segestes odla den eröfrade stranden, måtte han återgifva sin son ett romerskt*) prestembete! Aldrig skulle germanerne nog kunna utplåna den skymfen att hafva sett emellan Elben och Rhen spön och bilor och togan. Andra folkslag, obekanta med det romerska oket, hade icke erfarit dess straff, kände icke dess pålagor; de hvilka afskuddat sig dessa och från hvilka den der bland gudarne upphöjda Augustus, denne utvalda Tiberius med nesa aftågat, de behöfde icke rädas för en oerfaren gosse, en upprorisk här. Om fosterland, föräldrar, den gamla författningen voro dem kärare än tyranner och nya kolonier, måtte de då hellre följa Arminius till ära och frihet än Segestes till neslig träldom»!
  • Romanum, efter Wolffs sannolika gissning för det vanliga hominem.

KAP. 60 Uppviglade blefvo härigenom icke blott cheruskerne, utan äfven de angränsande folken, och Inguiomerus, Arminii farbror, en man af gammalt anseende hos romarne, drogs på hans sida. Detta ökade Germanici bekymmer, och på det icke kriget i en massa måtte lösbryta, skickade han Cecina med fyrtio romerska kohorter genom bructerernes område till floden Amisia (Ems), för att dela fienden. Rytteriet fördes af prefekten Pedo1 genom frisiernes gebit; han sjelf gick med fyra legioner på fartyg öfver sjöarna2, och på samma fång stötte fotfolk, rytteri och flotta vid förenämda flod tillsammans. — Chaucerne, som lofvade bistånd, upptogos till vapenbröder. Bructererne, som brände sitt eget land, blefvo slagna af Lucius Stertinius, hvilken Germanicus med en lättrustad trupp ditsände. Under mordet och plundringen fann han der den nittonde legionens örn, som med Varus gått förlorad. — Hären fördes derpå till bructerernes yttersta gräns; hela landet emellan floderna Ems och Lippe*) härjades, och man stod nu i nejden af teutoburgerskogen3, i hvilken qvarlefvorna af Varus och hans legioner lågo, som det sades, obegrafna.
  1. Kanske den Pedo Albinovanus till vilken Ovidius adresserade ett brev under landsflykten i Tomi. Pedo själv skrev en dikt om Germanicus fälttåg.
  2. Ungefär vid Zuiderzee.
  3. Diskuterad lokalisering. Möjligen norr om Osnabrück.
  • Amisia och Luppia.

KAP. 61 Här väcktes hos Cesar ett begär att åt dessa krigare och deras anförare gälda den sista äretjensten: också var hela den närvarande hären djupt rörd vid åtankan af anhöriga och vänner, och i allmänhet af krigens vådor och mensklighetens öde. Cecina sändes förut att undersöka skogens okända pass, samt lägga broar och damvägar öfver vattendragen och de osäkra kärren; derefter tågade de in i dessa bedröfliga trakter, rysliga både för ögat och minnet. Vari första läger1 röjde, genom vidden af sin omkrets och den utstakade hufvudgatan*), antalet af tre legioner; längre fram syntes af en till hälften förstörd vall och en låg graf, att de nu förminskade qvarlefvorna der fattat stånd; midt på fältet hvitnade ben, spridda eller hopade, såsom de flytt eller satt sig till motvärn; bredvid dessa, spilror af vapen, benrangel af hästar och på trädstammarna fastnaglade hufvudskallar; i närmaste lunder de barbariska altaren på hvilka man slagtat tribuner och öfvercenturioner. Några, som öfverlefvat detta nederlag och undkommit svärdet eller bojorna, berättade: »här hade legionsbefälhafvarne stupat, — der eröfrades örnarna; — här hade Varus fått första såret, — der med en stöt af sin egen hand den olycklige funnit sin bane; — från denna höjd hade Arminius talat till sitt folk; — huru många galgar för fångarne, hvilka gropar — och huru han i sitt öfvermod hånat standaren och örnarna».
  1. Ett romerskt läger var rektangulärt, hade två huvudgator som korsade varandra samt fyra portar, en på vardera sidan. Det var befäst med pålar (sådana medfördes under härens marsch) och mot dessa pålar kastade man upp en vall. Ett väl befäst läger var ytterst svårintagligt; ur romerska läger har städer vuxit upp. Det latinska namnet på läger - castra - återfinns i namn som den engelska Chester. Högkvarteret var den centrala punkten; där fanns fältherrens tält, dit kallades soldaterna till samling, därifrån stakades lägerplatsen ut. Jfr I, 67.
  • Principia.
KAP. 62 Så begrof nu, sex år efter nederlaget, den här församlade romerska hären benen af tre legioner, — utan att någon visste, om de lemningar han jordade tillhört oskylda eller anhöriga — alla såsom vänner, såsom blodsfränder, med ökad vrede emot fienden, bedröfvade på en gång och förbittrade. Germanicus lade första torfvan till grafhögen: betalande dermed en angenäm gärd åt de aflidna och delande de närvarandes smärta. Detta vann icke Tiberii bifall, antingen derför att allt hvad Germanicus företog blef af honom misstydt, eller att han trodde det anblicken af de obegrafna slagna kunnat försvaga härens stridslust och öka dess rädsla för fienden. »Också hade en imperator, beklädd med augurat och invigd i urålderns heliga bruk, icke bort oskära sig genom deltagande i en likbegängelse».  

KAP 63 Germanicus förföljde emellertid Arminius, som drog sig tillbaka till obanade trakter. Så snart han upphunnit honom, befaller han rytteriet rycka fram och fördrifva fienden från det fält som han intagit, Arminius, som förmanat de sina att sluta lederna och närma sig åt skogen, gör nu en plötslig vändning och gifver tillika de trupper som han hade dolt i skogsbergen tecken att frambryta. Af denna nya här bragtes rytteriet i oordning; de kohorter som skickades till understöd trycktes genom hopen af de flyende tillbaka och ökade förvirringen; redan trängdes de ned i ett moras, kändt af de segrande, för de okunniga vådligt, då Germanicus framförde och uppstälde legionerna. Deraf uppkom hos fienderne förskräckelse, mod hos romaren, och man åtskildes med lika fördel eller förlust. — Germanicus gick derefter med hären tillbaka till Ems1 och återförde legionerna sjöledes, såsom de kommit; en del af rytteriet fick befallning att längs efter hafskusten begifva sig till Rhen. Cecina, som förde sin egen här, förmanades, ehuru vägarna för återtåget voro honom kända, att med all möjlig skyndsamhet passera långa bryggan. Detta var en trång stig emellan vidsträckta kärr, som fordom af Lucinius Domitius blifvit anlagd: jordmånen för öfrigt allestädes sumpig, dels klibbig genom tung gyttja, dels osäker genom vattendrag; rundt omkring småningom stigande skogsmark, som redan var besatt af Arminius, hvilken på genvägar och med ilmarsch hade förekommit den med packor och vapen belastade hären. Cecina, villrådig huru han skulle kunna återställa den af ålder förfalna bryggan och tillika afvärja fienden, fann för godt att slå läger på stället, att en del måtte öfvertaga arbetet, den andra striden.
  1. Förmodligen den punkt där man debarkerade efter seglatsen över sjöarna i kap. 60.
KAP. 64 Barbarerne bemödade sig att genombryta posterna och intränga på skansgräfvarne, angrepo på sidorna, i ryggen, i fronten; larmet af de arbetande blandas med de kämpandes, och allt var för romarne lika vidrigt; jordmånen ett djupt moras, sjunkande då man stod stilla, slipprig då man framryckte, de sjelfva tyngda af harnesk och i vattnet ur stånd att handtera kastspjuten. Cheruskerne deremot voro vana att fäkta i kärr, med reslig kroppsbyggnad; med ofantliga spjut, som äfven på långt afstånd kunde såra. Natten räddade omsider de redan vikande legionerna ur den vidriga kampen. Germanerne, som framgången gjort outtröttliga, togo sig icke ens då någon hvila, utan ledde allt det vatten, som i de rundt omkring uppstigande bergen har sitt ursprung, ned i djupet: marken blef öfversvämmad, hvad af arbetet blifvit färdigt försänkt och mödan fördubblad för soldaterne. Detta var det fyrtionde af de fälttåg som Cecina gjort, dels såsom lydande, dels såsom befallande; han hade erfarenhet af gynnande och af vådliga, lagen och var derför oförfärad. Öfvervägande således alla möjligheter, fann han ingen annan utväg än att uppehålla fienden i skogen, medan de sårade och allt som besvärade marschen förut aftågade. Ty midt emellan borgen och kärren sträckte sig en slätt, som tillät en smal slagtordning. Af legionerna anordnades den femte på högra, den tjuguförsta på venstra flygeln, den första att börja tåget, den tjugonde till ryggens betäckning.  
KAP. 65 Natten var på olika sätt orolig: då barbarerne i festliga lag än med jublande sång, än med vildt larm uppfylde dalarnas djup och de genljudande skogsbergen; hos romarne matta eldar, afbrutna anrop; de sjelfva spridda, liggande invid vallen eller irrande omkring tälten, sömnlösa mera än vakande. Äfven fältherren uppskrämdes af en ryslig dröm: han tyckte sig se och höra Qvinctilius Varus, som blodbetäckt uppsteg ur kärret och kallade honom, men han följde icke och stötte tillbaka handen som denne sträckte emot honom. — I dagningen öfvergåfvo de legioner som voro stälda på flyglarna, af fruktan eller af egensinnighet, sin post och intogo hastigt ett fält på andra sidan kärret. Likväl frambröt icke Arminius straxt, ehuru obehindradt han nu kunde angripa; men då trossen var fastnad i gyttjan och grafvarna, soldaterne rundt omkring i förvirring, fälttecken utan bestämd ordning och, såsom i dylika fall var vanligt, en hvar blott ifrig att rädda sig sjelf och lomhörd för befälet, — då befaller han germanerne bryta in, utropande: »Se Varus och legionerna andra gången af samma öde besegrade»! Så ropar han och spränger i samma ögonblick med en utvald trupp den tågande hären och riktar isynnerhet sina hugg emot hästarna. Dessa, snafvade af sitt eget blod och den slippriga kärrjorden, kasta af ryttarne, kullstörta de mötande, nedtrampa de falna. Största arbetet var omkring örnarna, hvilka hvarken för skurar af pilar kunde framföras eller i  den lösa jordmånen fästas. Medan Cecina underhöll striden, blef hästen under honom genomborrad: han föll och. hade blifvit kringränd, om icke den första legionen stält sig till hans betäckning. — Fiendernes roflystnad blef ett medel till räddning: de upphörde att mörda, för att söka byte, och i aftonskymningen uppnådde legionerna en öppen och säker grund. Likväl var icke här slut på vedermödorna. En vall måste uppföras, jord dertill anskaffas; verktygen för att uppgräfva jord eller sticka torf voro till det mesta förlorade; inga tält funnos för manskapet, inga förband för de sårade. Skiftande emellan sig den af smuts eller blod sölade maten, beklagade de öfver det dödsbådande mörkret och att för så många tusen menniskor endast en dag ännu var öfrig.  
KAP. 66 En häst, som händelsevis slitit sig lös och irrade omkring, skrämd af larmet, sprang öfverända några som kommit honom i vägen. Häraf uppstod, genom öfvertygelsen att germanerne inbrutit, en sådan förskräckelse, att alla på en gång rusade till portarna; isynnerhet söktes bakporten, såsom vänd ifrån fienden och för de flyende säkrare. Cecina, som förvissat sig att förskräckelsen saknade grund och likväl hvarken genom myndighet eller böner, icke en gång med våld, kunde hejda eller qvarhålla soldaterne, kastade sig ned på porttröskeln, och så omsider genom medlidande, då de måste gå öfver sin befälhafvares kropp, tillstängde han vägen. Tillika blefvo de af tribunerne och centurionerne underrättade om att deras fruktan var ogrundad.  
KAP. 67 Derefter församlade på hufvudplatsen och tillsagda att med tystnad af höra det som sades, erinrar han dem om ställningen och dess oundvikliga fordran: »Blott i vapnen vore räddning, men dessa måste styras af klokhet; man måste qvarblifva i lägret, tilldess fienderne, i hopp om dess eröfrande, ryckte närmare: då skulle man från alla sidor falla ut; genom detta utfall kunde man komma till Rhen. Flydde de, så väntade dem ännu flera skogar, ännu djupare kärr, en grym fiende; men om de segrade, — beröm och ära. Han påminner om allt hvad dem hemma var kärt, i fält ärorikt; om vidrigheterna sade han intet. Derefter utdelar han hästar, törst sina egna, sedan legaternes och tribunernes, utan vald åt de tappraste krigare, att dessa först, derpå fotfolket måtte angripa fienden.  
KAP. 68 Icke mindre oroliga voro germanerna, af hopp, af stridslust och af anförarnes söndrade meningar. Arminius tillstyrkte »att låta fienderne rycka ut och, sedan de utryckt, åter kringränna dem i sumpiga och ovägade trakter». Inguiomerus, våldsammare och mera i barbarernes tycke, »att på alla sidor angripa lägret: eröfringen skulle blifva lätt, fångarne flera, bytet oskadadt». Derför så snart det dagats, fylla de grafvarna, inkasta fasciner, klättra upp på högsta delen af vallen, på hvilken få soldater syntes, och dessa liksom fastnaglade af fruktan. Då de nu hängde i skansverken, gifves tecken åt kohorterna, horn och trumpeter skälla, och med anskri och häftighet falla de från alla sidor germanerne i ryggen, ropande med hån: »här äro inga skogar eller kärr, utan på lika mark oväldiga gudar». Fienderne, som tänkte sig eröfringen lätt, romarne få och halfbeväpnade, förbryllades af trumpeternas skall, af vapnens glans så mycket starkare, som det var oförmodadt, och föllo, lika oförvarade emot olyckan, som utan hejd i medgången. Arminius öfvergaf träffningen oskadd, Inguiomerus illa sårad; manskapet slagtades, så länge raseriet och dagen varade. Först om natten kommo legionerna tillbaka och, fastän utmattade af flera sår och samma brist på lifsmedel, hade de nu styrka, helsa, öfverflöd, allt uti segern.  

KAP. 69 Emellertid hade ett rykte utbredt sig att hären var kringränd och germanerne i antågande för att angripa Gallien; och om icke Agrippina hade hindrat rifvandet af den brygga1 som var slagen öfver Rhen, funnos de som af förskräckelse skulle vågat denna feghet. Men denna högsinta qvinna iklädde sig under de dagarna en härförares pligter och utdelade frikostigt åt soldaterne, allt efter som någon var fattig eller sårad, kläder och läkemedel. Cajus Plinius2, som beskrifvit de germaniska krigen, berättar att hon stod vid början af bryggan och emottog de återkommande legionerna med beröm och tacksägelser. Detta trängde djupt in i Tiberii själ: »dessa omsorger (mente han) vore icke oskyldiga, och det vore ej emot främmande som man sökte vinna soldaten. Ingenting blefve för fältherrarna öfrigt, då en qvinna gjorde besök hos manskapet, instäldo sig vid fanorna, fråssade med spenderingar; liksom det ej vore tillräckligt fjesk, att föra omkring fältherrens son, klädd såsom simpel soldat, och vilja att han kallades Cesar Caligula. Redan vore Agrippina mera ansedd hos härarna, än legionscheferne, än fältherrarne; en qvinna hade dämpat ett uppror som furstens namn icke förmått att stilla». Dessa misstankar uppjagades och förstärktes af Sejanus, hvilken, med kännedom af Tiberii lynne, utsådde för framtiden frön till hat, som denne skulle gömma i sitt hjerta och sedan i ökadt mått låta utbrista.
  1. Förmodligen den i kap. 49 nämnda bron.
  2. Plinius d.ä. som omkom Vesuvius utbrott år 79 e.Kr. Hans historieverk har gått förlorat. Hans systerson, Plinius d.y., har berättat om hans död i ett känt brev. Den älskvärde brevförfattaren Plinius var god vän till Tacitus, och brev från Plinius till Tacitus finns i behåll.

KAP. 70 Emellertid öfverlemnade Germanicus af de legioner som han inskeppat den andra och den fjortonde åt Publius Vitellius att föras landvägen, på det fartygen lättare måtte flyta på det grunda hafvet eller sänka sig, då ebben inföll. Vitellius hade i förstone en ostörd marsch, medan marken var torr eller obetydligt sköljd af hafssvallet; men genom nordanvindens stormande och dagjemningens ingång, då oceanen starkast uppsväller, började snart härtåget att bortföras och kringdrifvas. Landet öfversvämmades; haf, strand, fält hade samma utseende; man kunde icke urskilja det osäkra från det säkra, grunden från djupen, ji Ök, tross omstörtas af vågorna, slukas af gölarna; liflösa kroppar flyta omkring, flyta emot hvarandra. Maniplarna sammanblandas, nu till bröstet, nu till munnen framstående ur vattnet, stundom, då bottnen sjunker undan, skingrade eller fördränkta. Intet ropande, inga inbördes uppmuntringar hjelpte bland de brusande vågorna; ingenting skilde den raske från den fege, den kloke från den ovise, öfverläggning från tillfällighet; allt fördes bort af samma våld. Ändtligen hade Vitellius arbetat sig upp på en höjd och drog småningom trupperna till samma ställe. De tillbragte natten utan lifsmedel, utan eld, en stor del nakna eller sönderslagna, icke mindre ömkansvärda än de som af en fiendo äro kringrända; ty för sådana återstår ännu valet af en hederlig död, för dessa blott undergång utan ära. Dagsljuset gaf dem åter fast land, och de framträngde till floden Unsingis1, dit Germanicus begifvit sig med flottan. Här blefvo legionerna åter inskeppade, under det ett rykte gick att de drunknat; också trodde man icke på deras räddning, förrän man såg Cesar och hären återkomma.
  1. Texten är korrupt. Originalordet Visurgis (= Weser) kan vara en glossa. Unsingis är en konjektur som skulle kunna vara = Hunse.
KAP. 71 Stertinius, som blifvit sänd förut att emottaga Segestes' broder Segimers undergifvenhet, hade emellertid fört denne och hans son till ubiernes stad. Bägge benådades, Segimer genast, sonen med mera svårighet, emedan det sades att han skymfat Qvinctilii Vari lik. För öfrigt täflade Gallien, Hispanien, Italien att ersätta härens förluster, erbjudande en hvar det han kunde åstadkomma, vapen, hästar, penningar. Germanicus berömde deras nit, men emottog endast vapen och hästar för kriget; soldaterne understödde han med egna penningar; och för att äfven genom vänligt bemötande mildra åtankan af olyckan, gick han omkring till de sårade, prisade hvars och ens välförhållande, undersökte såren och stärkte derigenom både i tillgifvenhet för sig och för striden den ene genom hopp, en annan genom beröm, allesammans genom vänlighet och omvårdnad.  

KAP. 72 Detta år tillerkändes Aulus Cecina, Lucius Apronius och Cajus Silius för deras bedrifter under Germanicus triumfens äretecken. — Titeln af fäderneslandets fader, ofta af folket honom påtrugad, afslog Tiberius och tillät ej heller, oaktadt senatens tillstyrkan, att man besvor hans förordningar, ty (plägade han säga) »för de dödliga vore allt osäkert; och ju högre han stigit, dess mera stode han på det hala». Med allt detta öfvertygade han dock ingen om sitt medborgerliga tänkesätt. Ty han hade upplifvat majestätslagen, en lag som väl hos de gamle hade samma namn, men andra voro då föremålen för dess beifrande: om någon genom krigshärens förrådande eller menighetens uppviglande eller också genom elak statsförvaltning hade kränkt romerska folkets majestät. Gerningar åtalades, ord voro strafflösa. Augustus var  den förste som med åberopande af denna lag lät anställa undersökning öfver smädeskrifter, uppretad af den kitslighet hvarmed Cassius Severus1 i oförskämda skrifter hade vanfrejdat förnäma män och fruntimmer. Sedermera gaf Tiberius, tillspord af pretorn Pompejus Macer2,  »om majestätsmål skulle upptagas till pröfning», det svar: »lagarna måste handhafvas».   Äfven han hade blifvit förbittrad genom verser af okända författare öfver hans grymhet, hans högmod och hans osämja med sin moder.
  1. Jfr IV, 21.
  2. Jfr VI, 18

KAP. 73 Det kan icke vara otjenligt att här nämna de anklagelser som på försök anstäldes emot Falanius och Rubrius, romerska riddare af mindre anseende, på det man må se från hvilken början och med hvilken fin list af Tiberius denna förderfliga smitta insmugit sig, som, sedermera dämpad, slutligen upplågat och angripit allt. — Emot Falanius anförde åklagaren »att han ibland Augusti dyrkare1, hvilka då uti alla hus utgjorde ett slags brödraskap, hade upptagit en viss Cassius, en för onaturliga utsväfningar vanfrejdad skådespelare, och att han vid försäljningen af sina trädgårdar tillika afyttrat en bildstod af Augustus». Rubrius beskyldes för »att genom en mened hafva ohelgat Augusti namn». Då Tiberius härom fått   kunskap, skref han till konsulerne:  »Icke derför hade hans fader blifvit förklarad för gud, att denna ära skulle landa medborgare till förderf. Skådespelaren Cassius hade bland andra af samma yrke plägat biträda vid de spel som hans moder helgat åt Augusti minne. Det vore icke heller ett brott emot. religionen att Augusti bild, likt andra gudabilder, åtföljde försäljningar af trädgårdar och hus. — Eden vore att anse på samma sätt, som om han svurit falskt vid Jupiter. Brott emot gudarne tillhörde gudarne att beifra».
  1. Privata sammanslutningar organiserade som prästkollegierna.

KAP. 74 Icke långt derefter blef Granius Marcellus, pretor i Bithynien, af sin egen qvestor Cepio Crispinus instämd för majestätsbrott, hvilken anklagelse Romarms Hispo undertecknade. Denne Crispinus beträdde nu en lefnadsbana hvilken tidernas elände och menniskors fräckhet sedermera gjort frejdad. Ty i det han fattig, okänd, orolig, genom hemliga angifvelser stälde sig in hos furstens grymhet och snart bragte hvarje man af anseende i fara, förvärfvande inflytelse hos en, hat hos alla, gaf han ett exempel hvars efterföljare, från fattiga blifva rika, från föraktade fruktansvärda, beredde förderf åt andra och slutligen åt sig sjelfva. — Han anklagade nu Marcellus »att hafva fört förgripligt tal om Tiberius»: en ovedersäglig beskyllning, då angifvaren bland furstens karaktersdrag utletade det vederstyggligaste och påbördade den anklagade. Ty som det var sant, trodde man ock att det blifvit sagdt. Hispo tillade »att Marcellus stält sin egen bildstod högre än cesarernes och på en annan bildstod borttagit Augusti hufvud och ditsatt Tiberii; hvarvid denne så förifrades, att han bröt sin vanliga tystnad och utropade: »äfven han ville i denna sak säga sin mening, öppet och på ed», på det de öfriga måtte sättas i samma nödvändighet. Ännu funnos några spår öfriga af den döende friheten. Således frågade Cnejus Piso: »I hvad ordning, Cesar, vill du gifva din röst? Sker det först, så har jag en föresyn den jag bör följa: yttrar du dig sist, så fruktar jag att ovetande afvika från din tanka». Detta verkade och, ju oförsigtigare han uppbrusat, dess tåligare af; ånger fördrog han att den anklagade frikändes från ma|estätsbrottet. Frågan om olagligt utpressade penningar hänsköts till skiljedomare*).
  • Reciperatores eller Recuperatores; se Lindfors p. 227.
KAP. 75 Men icke mättad af senatens undersökningar, bevistade han äfven domstolarna, sittande i ett hörn af tribunalet, för att ej tränga pretorn ifrån sitt säte. Mycket blef också i hans närvaro afgjordt i trots af ränker och de mäktigas förord. Men under det rättvisan befrämjades, kränktes friheten. — Vid denna tiden klagade senatorn Aurelius Pius öfver att hans hus, genom anläggningen af en allmän gata och en vattenledning, blifvit bofälligt och anhöll hos senaten om understöd. Då skattkammarens föreståndare satte sig deremot, kom Tiberius till hjelp och betalade Aurelius husets värde; ty han älskade att på ädelt sätt använda penningar: en dygd som han länge bibehöll, då han aflade de öfriga. Åt Propertius Celer, en man af pretorisk rang, som för fattigdom anhöll att få nedlägga sin värdighet, skänkte han en miljon sestertier, emedan det var nog kändt att hans trångmål var ett arf efter fadern. Andra, som försökte detsamma, tillsade han att bevisa sina anspråk inför senaten; så var han af kärlek till noggranhet sträf, äfven då han handlade rättvist. Följden blef att de öfriga hellre valde tystnad och armod, än bekännelse och understöd.  

KAP. 76 Samma år hade Tibern, uppsväld af oupphörliga regnskurar, öfversvämmat stadens lägre trakter; förödelse af hus och menniskor blef följden af dess återfall. Derför tillstyrkte Asinius Gallus att de Sibyllinska böckerna skulle rådfrågas, men motsades af Tiberius, som ville hafva gudomliga och menskliga ting lika insvepta i mörker. Emellertid blef omsorgen för flodens hämmande uppdragen åt Atejus Capito och Lucius Arruntius. Achaja1 och Macedonien, som begärde lindring i sina bördor, befriades för det närvarande från prokonsularisk styrelse och öfverlemnades åt fursten. Vid de fäktarespel som Drusus i sin broder Germanici och sitt eget namn gaf, förde han sjelf inseendet och erfor af blodet som der utgöts, ehuru af föga värde, alltför mycket fägnad, hvilket väckte farhåga hos allmänheten och skall hafva ådragit honom förebråelser af fadern. Att denne sjelf afhöll sig ifrån skådespelet förklarade man olika: några, af vedervilja för folksamlingar, andra, af dystert lynne och fruktan för jemförelse, emedan Augustus med nedlåtenhet deri deltagit. Jag kan icke tro att han velat sätta sin son i tillfälle att ådagalägga grymhet och väcka ovilja hos folket, ehuru äfven detta blifvit påstådt.
  1. Grekland som romersk provins.
KAP. 77 Det sjelfsvåld på teatern som förra året börjades utbröt nu allvarligare. Ty flera personer, icke blott af det lägre folket, utan äfven soldater samt en centurion förlorade lifvet, och en tribun af lifvakten blef sårad då de sökte hämma embetsmännens skymfande och pöbelns oenighet. Om detta upplopp öfverlades i senaten, och rösterna utföllo »att pretorerne skulle ega rätt att med spöstraff tukta skådespelarne». Menighetstribunen Haterius Agrippa satte sig deremot och blef derför skarpt tilltalad af Asinius Gallus, under tystnad af Tiberius,   som unnade senaten dessa skuggbilder af frihet. Invändningen blef likväl gällande, emedan »Augustus en gång hade förklarat skådespelarne fritagna från kroppsstraff, och det passade icke Tiberius att kränka dennes stadgar». Till bestämmande af deras lön och emot deras gynnares sjelfsvåld togos många beslut, bland hvilka de märkvärdigaste voro: »att ingen senator skulle besöka pantomimernes hus, ingen romersk riddare ledsaga dem på gatorna; att de ej annorstädes än på teatern skulle gifva skådespel, och pretorerne vara befogade att med förvisning bestraffa åskådarnes ostyrighet».  
KAP. 78 Hispanernes ansökning, att i tarraconska kolonien få bygga ett tempel åt Augustus, blef bifallen, och ett efterdöme dermed gifvet åt alla provinser. — På folkets anhållan om befrielse från den afgift af en procent utaf varor som försåldes, hvilken efter de borgerliga krigen blifvit införd, förklarade Tiberius att krigskassan grundade sig på detta understöd, och äfven med det kunde staten icke bestrida denna tunga, om ej veteranerne först efter tjugu tjenstår blefvo afskedade. Således blef det illa betänkta löftet om afsked efter sexton fälttåg, som de i sista upproret med våld hade utverkat, för framtiden upphäfvet.  
KAP. 79 Derpå väcktes i senaten af Arruntius och Atejus den frågan, om icke till minskande af Tiberns öfversvämningar de floder och sjöar borde afledas af hvilka han får sin tillväxt. Beskickningar från municipalstäder och kolonier blefvo deröfver hörda. Florentinarne bådo att »Clanis icke måtte ledas ur sin vanliga bädd in i Arnus, ty det skulle medföra deras undergång». Lika framställningar gjorde interamnaterne: »Italiens bördigaste fält skulle gå förlorade, om floden Nar, såsom det ämnades, blefve fördelad i små, bäckar och sedan öfversvämmade». Reatinerne voro ej heller tysta: de ville icke tillåta att Velinersjön vid dess utlopp i Nar fördämdes: »den skulle då bryta ut öfver hela nejden; naturen hade bäst sörjt för de dödligas behof, då hon utstakat för floderna deras mynningar och deras lopp, deras gränser så väl som deras ursprung. Också borde man göra afseende på bundsförvandternes gudsdyrkan, hvilka åt sina fäderneslands floder helgat offer och lundar och altaren. Ja, Tibern sjelf skulle icke vilja, beröfvad alla sina grannfloder, framflyta med minskadt majestät». Antingen det nu var koloniernas böner, eller företagets svårighet, eller vidskepelsen som verkade, så instämde man enhälligt i Pisos tanke, som tillstyrkt att ingenting skulle förändras.  

KAP. 80 För Poppeus Sabinus1 förlängdes styrelsen af Mesien, hvarmed Achaia och Macedonien förenades. Äfven det hörde till Tiberii egenheter att icke ombyta befälhafvare, utan qvarhålla de flesta till slutet af deras lefnad vid samma militära eller civila förvaltningar. Åtskilliga orsaker uppgifvas. Somliga säga »att han af vedervilja för nytt bekymmer för alltid bibehållit hvad han en gång anordnat»; andra, »af afund, att icke flera måtte deraf komma i åtnjutande». Det finnes ock de som tro, att hans villrådighet i omdöme varit icke mindre än hans slughet. Ty utmärkta dygder uppsökte han icke, laster åter hatade han; af de goda fruktade han fara för sig, af bofvarne vanära för staten. Genom denna tveksamhet kom han slutligen derhän, att han någon gång uppdrog provinser åt personer dem han aldrig ville tillåta att lemna staden.
  1. Fader till Poppaea Sabina, morfader till Poppaea, som blev maka till Nero. Jfr VI, 39.

KAP. 81 I afseende på de konsulsval, som nu för första gången och sedan framgent under Tiberii regering höllos, vågar jag knapt anföra något såsom säkert: så olika äro uppgifterna derom icke allenast hos häfdatecknarne, utan ock i hans egna tal. Än med förtigande af de sökandes namn, beskref han hvars och ens härkomst, lefnad och tjenstår, så att man kunde förstå hvilka de voro; än underlät han äfven detta betecknande, förmanade de sökande att icke genom röstvärfning störa valen, och lofvade att sjelf bevaka deras fördelar. Vanligen förklarade han, »att endast de anmält sig hos honom hvilkas namn han uppgifvit för konsulerne: äfven andra kunde anmäla sig, om de hade att räkna på ynnest eller förtjenster». Välklingande ord, men meningslösa eller ock försåtliga, och hotande med så mycket grymmare slafveri, ju större det sken af frihet var hvarmed de omgåfvos.

Annales andra bok
Tillbaka till Annales förstasida.