Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 







 



 



 


 





 

 



 


 


Örjan Martinsson

ANDRA BOKEN

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 50, 51, 52, 53, 54, 55, 56, 57, 58, 59, 60, 61, 62, 63, 64, 65, 66, 67, 68, 69, 70, 71, 72, 73, 74, 75, 76, 77, 78, 79, 80, 81, 82, 83, 84, 85, 86, 87, 88

År 19 e. Kr.
(E. R. b. 772)

KAP. 59 Då Marcus Silanus1 och Lucius Norbanus voro konsuler, företog en resa till Egypten, för att bese dess forntids märkvärdigheter. Omsorg för provinsen tjenade likväl till förevändning; också minskade han lifsmedlens dyrhet genom öppnande af förrådshusen, och gjorde mycket som behagade allmänheten; han gick utan vakt, med fötterna obetäckta, klädnaden densamma som grekernes, liknande deruti Publius Scipio, om hvilken vi hört att han plägade göra detsamma på Sicilien, oaktadt det puniska kriget ännu var i full låga. Tiberius tadlade i lindriga uttryck hans klädsel och uppförande, men gjorde honom stränga förebråelser för det han, emot Augusti förordnande och utan furstens tillåtelse, begifvit sig till Alexandria. Ty bland andra enväldsmaktens hemligheter hade Augustus förbehållit sig Egypten, i det han förbjudit romerska senatorer, äfven som förnämare riddare att utan tillåtelse beträda detta land, af fruktan att den som besatte denna provins med dess nycklar till lands och sjös, äfven med en ringa styrka mot de största krigshärar, skulle kunna tvinga Italien genom hunger.2
  1. Ej densamme som i III, 24.
  2. Jfr III, 54.

KAP. 60 Men Germanicus, som ännu icke visste att denna resa ogillades, seglade uppför Nilen, begynnande vid staden Canopus, Denna är anlagd af spartanerne till minne af styrmannen Canopus, som der blifvit begrafven, den tid då Menelaus under återfärden till Grekland blef stormdrifven till ett vidt aflägset haf och till kusten af Libyen. Derifrån for han till flodens närmaste mynning, som är helgad åt en Hercules, hvilken invånarne föregifva vara född ibland dem och den äldste af detta namn, samt att de, som sedermera utmärkt sig genom lika hjeltemod, efter honom blifvit uppkallade. Derefter besåg han de präktiga lemningarne af det gamla Thebe. Ännu funnos der, på uppresta stenmassor (Obelisker), egyptiska inskrifter, som intygade dess fordna storhet. En af de äldre presterne, anmodad att tolka sitt lands språk, uppgaf »att staden fordom varit bebodd af sjuhundra tusen vapenföra män, och med denna krigshär hade konung Ramses1 eröfrat Libyen, Ethiopien, Medien och Persien, Bactrien och Scythien, och sträckt sitt välde öfver alla de länder som bebos af syrierne och armenierne samt deras grannar, cappadocierne, på ena sidan till det bithyniska, på den andra till det lyciska hafvet.» Man läste der ock förteckning på de skatter som blifvit dessa nationer pålagda: hvad vigt af silfver och guld, hvad antal af vapen och hästar, hvad gåfvor till templen af elfenben och rökelse, hvad mått af säd och af alla nödvändighetsvaror som hvarje folk måste aflemna: utskylder, icke mindre betydliga än de som nu af parthernes välde eller af den romerska makten utkräfvas.
  1. Ramses II, 14:e årh. f.Kr.

KAP. 61 För öfrigt rigtade Germanicus sin uppmärksamhet äfven på andra underbara föremål. De förnämsta bland dessa voro: Memnons stenstod1, hvilken, så snart den träffas af solstrålarna, gifver ifrån sig välljudande toner: de uti en lös och knapt genomtränglig sand uppförda pyramiderna, som tillkommit genom konungars prakttäflan och makt, samt till storleken likna berg; sjöar, som blifvit gräfda för att mottaga Nilens flöden, och annorstädes trånga ställen, med ett djup som genom ingen mätning kan utrönas. Resan fortsattes derifrån till Elephantine och Syene, fordom gränsorter för romerska riket, hvilket nu2 sträcker sig ända till röda hafvet.
  1. Från Amenhotep III:s tid (1448-1420).
  2. Ca 115 e.Kr.

KAP. 621 Medan denna sommar af Germanicus till bragtes i åtskilliga provinser, förvärfvade Drusus en icke obetydlig ära, då han retade germanerne till misshälligheter och att ända, till undergång förfölja Maroboduus, hvars styrka redan var bruten. — Ibland gotonerne var en ung ädling, vid namn Catualda, som fordom måst flykta för Marobodui våld och nu, i dennes vådliga läge, beslöt att hämnas. Med en betydlig styrka infaller denne i marcomannernes land, vinner genom beskickning de förnäma på sin sida och intränger i konungaborgen och det derinvid belägna kastellet. Man fann der byte, från äldre tider samladt af sveverne, samt marketentare och köpmän från våra provinser, hvilka först handelsfrihet, sedan vinningslystnad, slutligen glömska af fäderneslandet hade fört ifrån sina hemvist till ett fiendtligt land.
  1. Somliga utgivare anser att kap. 62-67 skall placeras före kap. 59-61.

KAP. 63 För Maroboduus, af alla öfvergifven, återstod ingen annan tillflykt än Cesars barmhertighet. Han gick öfver Donau, der hon flyter förbi provinsen Noricum1, och skref till Tiberius, icke såsom en flykting eller bönfallande, utan i känslan af sin förra höghet: »många nationer önskade att emottaga en konung som för detta varit så ärorik, men han hade föredragit framför dem Roms vänskap.» Af Cesar svarades: »han skulle i Italien hafva en fredad och hederlig bostad, om han der ville qvarblifva; funne han åter något annat för sig tjenligare, kunde han afresa med lika säkerhet som han kommit.» Men i senaten förklarade han »att icke Philippus för Athenarne, icke Pyrrhus, icke Antiochus för romerska folket varit så fruktansvärda.» Ännu är talet i behåll, hvaruti han upphöjde »mannens storhet, det vilda modet hos de folk som voro hans undersåter, Italiens nära granskap med denna fiende, och sina anslag till hans störtande.» — Maroboduus hölls i Ravenna, en skräck för sveverne, såsom färdig att återvända till sitt rike, om de någon gång blefve öfvermodiga. Men på aderton år lemnade han icke Italien; han åldrades der och förlorade till stor del sitt förra anseende, genom öfverdrifven kärlek till lifvet. — Catualda hade samma missöde och ingen annan tillflykt. Fördrifven icke långt derefter af hermundurerne under Vibilii anförande, och emottagen af oss, blef han skickad till Forum Julium*), ett nybygge i det narbonska Gallien. Att icke de barbarer som åtföljt dem båda, blandade med provinsernas invånare, måtte störa deras lugn, förlade man dem på andra sidan om Donau, emellan floderna Marus och Cusus, och gaf dem Vannius af qvadiska folkstammen till konung.
  1. Ungefär = Österrike.
  • Nu Frejus.

KAP. 64 Då vid samma tid underrättelse inkom att Artaxias var af Germanicus insatt till konung öfver armenierne, beslöt senaten att Germanicus och Drusus i den mindre triumfen skulle intåga i staden. Äreportar uppbygdes äfven, med Cesarernes bilder, vid sidorna af det tempel som är helgadt åt Mars hämnaren1, och det var för Tiberius en större glädje att genom slughet hafva stadgat lugnet, än om han slutat kriget genom slagtningar. Med list angrep han derför också Thraciens2 konung Rhescuporis. Hela denna nation hade varit beherrskad af Rhemetalces, efter hvilkens död Augustus lemnat en del af Thracien åt Rhescuporis, hans broder, den andra åt hans son Cotys. Vid denna delning hade det odlade landet, städerna och hvad som gränsade till Grekland fallit på Cotys' lott, på Rhescuporis' allt som var obebygdt, vildt, gränsande till fiender; så var ock sjelfva konungarnes lynnen: den förre var mild och älskvärd, den sednare grym, rofgirig, ofördragsam. I förstone lefde de likväl i förstäld endrägt; men snart började Rhescuporis öfverskrida gränserna, tillvälla sig det som var gifvet åt Cotys och använda våld, då han mötte motstånd; med varsamhet likväl under Augustus, i hvilken, såsom stiftare af bådas riken, han fruktade en hämnare, om han trotsades. Men knapt hade han hört att en annan blifvit furste, förrän han lät röfvarband infalla i landet och förstöra dess fästen, sökande anledningar till krig.
  1. Mars Ultor. Augustus byggde templet på det torg som bar hans namn, för att påminna om hur han hämnats sin fader Caesars mördare.
  2. Thrakien hade sedan en tid varit beroende av Rom. Blev provins 46 e.Kr.

KAP. 65 Det var intet som Tiberius så mycket fruktade, som en rubbning i det som en gång blifvit satt i ordning. Han afsände derför en centurion, som skulle förbjuda konungarne att med vapen afgöra sina tvister, och genast afskedade Cotys de hjelptrupper han sammanbragt. Rhescuporis begärde med låtsad foglighet ett sammanträde, då deras stridigheter muntligen kunde biläggas. Snart blef man ense om tid och ort, snart äfven om vilkoren, då den ene af fromhet, den andre af list medgaf och antog allt som föreslogs. Till bekräftande (såsom han föregaf) af fördraget, gaf Rhescuporis en måltid och lät, sedan lustbarheten långt in på natten blifvit förlängd, sluta Cotys i bojor, hvilken under välplägningen och ruset ingenting misstänkte och, då han märkte sveket, högt åberopade konungavärdighetens helgd, deras ätts gemensamma gudar och gästfrihetens lagar. Rhescuporis bemäktigade sig nu hela Thracien och skref till Tiberius »att försåt för honom blifvit anlagdt, men anläggaren förekommen.» Tillika förstärkte han sig med nya trupper till häst och fot, under förevändning af krig emot bastarnerne1 och scytherne. Härpå svarades i lindriga ordalag: »Om intet svek vore begånget, så kunde han trygga sig vid sin oskuld; emellertid kunde hvarken fursten eller senaten, utan undersökning af saken, urstkilja rätt och orätt. Derföre skulle han utlemna Cotys och komma att afskudda sig den förhatliga beskyllningen.»
  1. Bastarnerna - jfr Germania 46. Ansågs som germaner. Ovidius nämner i sina dikter från landsflykten i Tomi några av dem som farliga grannar som bodde vid Donaus delta.
KAP. 66 Detta bref öfversände Mesiens ståthållare Latinius Pandus till Thracien med soldater, åt hvilka Cotys borde utlemnas. Sedan Rhescuporis något vacklat emellan fruktan och vrede, valde han att hellre vara skyldig till en fullbordad än till en börjad illbragd: han låter mörda Cotys och föregifver att han sjelf tillskyndat sig döden. Likväl afvek Tiberius icke från de konstgrepp som han en gång beslutit, utan, då Pandus blifvit död, hvilken Rhescuporis beskylde för personlig fiendskap, förordnade han Pomponius Flaccus, en gammal krigsman, genom nära vänskap förbunden med konungen och derigenom tjenligare att bedraga honom, förnämligast för den orsaken till ståthållare i Mesien.  
KAP. 67 Flaccus gick öfver till Thracien och förmådde genom präktiga löften Rhescuporis, ehuru tvekande vid åtankan af sina brott, att komma inom romerska gränsen. Här blef konungen, under sken af ärebetygelse, omgifven med en stark vakt; hvarefter tribuner och centurioner genom föreställningar, genom råd och genom en bevakning som blef märkbarare, ju längre man reste, förde honom, slutligen öfvertygad om nödvändigheten, till Rom. Anklagad af Cotys' gemål inför senaten, dömdes han att fjerran ifrån sitt rike hållas bevakad. Thracien delades emellan hans son Rhemetalces — hvilken, såsom man visste, hade motsatt sig fadrens anslag — och Cotys' barn. Som dessa ännu voro minderåriga, förordnades Trebellienus Rufus, för detta pretor, att emellertid styra riket, efter våra förfäders exempel, som hade skickat Marcus Lepidus till Egypten såsom förmyndare för Ptolemei barn. Rhescuporis fördes till Alexandria och dödades der, då han försökte att fly, eller kanske orätt derför beskyldes.  

KAP. 68 Det var vid denna tiden som Vonones — hvars bortförande till Cilicien jag berättat*) — sedan han mutat sina väktare, försökte att undkomma till Armenien och vidare genom albanernes1 och heniochernes land till sin frände, en scythisk konung. Under föregifvande att jaga, lemnade han hafskusten och begaf sig in i obanade skogsberg; snart fördes han af sin snabba häst till floden Pyramus; men här hade landtfolket, vid underrättelsen om konungens flykt, upprifvit broarna, och att vada deröfver var omöjligt. Han blef således på stranden af denna flod fängslad af rytteriprefekten Vibius Fronto och straxt derefter, såsom i en öfverilning af vrede, ihjelstucken af Remmius, en gammal soldat**), som tillhört konungens förra vakt; hvadan det blef mera troligt att medvetande af brottslighet och fruktan för upptäckt förmått honom att undanrödja Vonones.
  • Kap. 58.
  • Evocatus, en soldat som, efter att hafva tjent ut sin tid, ånyo tagit krigstjenst.
  1. Albanerna levde vid Kaspiska havet. (inte besläktade med vår tids albaner)
KAP. 69 Germanicus fann vid återkomsten från Egypten alla sina författningar så väl vid arméen, som för landets styrelse, dels alldeles upphäfna dels misstydda till motsatsen af hans afsigter. Detta ådrog Piso hårda förödmjukelser, men hans stämplingar emot Germanicus voro icke mindre sårande. Piso beslöt derpå att lemna Syrien; men Germanici sjukdom verkade uppskof. Då han fick höra hans tillfrisknande och att för hans helsa ett tackoffer bereddes, lät han genom liktorerne drifva offerdjuren från altaret, förstöra anstalterna och skingra Antiochias i högtidsskrud församlade menighet. Derefter begaf han sig till Selevcia, under afvaktande af den sjukdom som ånyo anfallit Germanicus. Öfvertygelsen att af Piso vara förgifven ökade sjukdomens häftighet. Också fann man lemningar af menniskolik, uppgräfna under golfvet och inom murarna, besvärjelseformler, Germanici namn ristadt i blytaflor, half-brända ben, öfvorstrukna med blodvar, och andra häxmedel, genom hvilka man tror att menniskolif kunna uppoffras åt de underjordiska gudarne. Man misstänkte äfven vissa personer att vara sända af Piso, för att noga anmärka i hvad mån sjukdomen förvärrades.  
KAP. 70 Detta väckte hos Germanicus icke mindre vrede än fruktan. »Om hans dörrar belägrades, om han under ögonen af sina fiender måste uppgifva andan, hvad skulle då förestå hans olyckliga maka? hvad hans späda barn? Giftet syntes alltför långsamt uti sin verkan; man äflades, man sökte att påskynda den, för att ensam ernå befälet öfver provinsen, öfver legionerna. Men stå alldeles öfvergifven vore Germanicus icke, och belöningen för hans mord skulle icke stadna hos mördaren.» Han författade nu ett bref, hvaruti han uppsade honom all vänskap. Flera tillägga att han befalt honom lemna provinsen. Piso afseglade ock utan vidare dröjsmål, men afmätte dock så sin fart, att afståndet icke måtte blifva för stort för en återfärd, i händelse att Germanici död lemnade honom Syrien öppet.  
KAP. 71 Då Germanicus efter en kort förhoppning kände sina krafter borttyna och slutet nalkas, tilltalade han på följande sätt sina kringstående vänner: »Vore min död naturlig, jag skulle äfven då med skäl kunna beklaga mig öfver gudarne, att de alltför tidigt bortryckte mig i ungdomsåren från föräldrar och barn och fädernesland. Men nu, genom ett nidingsdåd af Piso och Plancina lömskt uppfångad på min bana, är det åt edra bröst som jag anförtror mina sista böner. Sägen min fader och min broder, af hvilka bittra plågor söndersliten, med hvilka stämplingar kringränd jag slutat det olyckligaste lif med den uslaste död. Alla de hos hvilka mina utsigter, de hos hvilka blodsbandet, äfven de hos hvilka afunden, medan jag lefde» väckt för mig något deltagande, skola begråta att en man, fordom så lycklig och räddad ur så många slagtningar, har fallit genom en qvinnas ränker. Det skall lemnas eder tillfälle att framlägga edra klagomål för senaten, att påkalla, lagarna. Vänskapens första pligt består icke i en overksam klagan, med hvilken man hedrar den aflidne; utan i det att minnas hvad han velat, att verkställa hvad han begärt. Begråta Germanicus skola äfvenväl okända: J skolen hämnas, om det var mig, mer än min lycka, som J älskaden. Framställen för romerska folket Augusti dotterdotter, som varit min maka; räknen fram våra sex barn. Medlidande skall åtfölja eder klagan, och de som föregifva sig hafva fått uppdrag att begå brott skola antingen icke tros eller icke förlåtas.» — Vännerne fattade den döendes hand och svuro att förr uppgifva andan än hämden.  
KAP. 72 Nu vände han sig till sin hustru och besvor henne »vid sitt minne, vid deras gemensamma barn, att aflägga sin stolthet, att underkasta sig sitt fiendtliga öde, att icke vid sin återkomst till Rom reta de mäktigare genom täflan med dem om makten.» Detta var hvad han sade offentligen; mera tillade han enskildt, och det troddes att han deruti yttrat fruktan för Tiberius. Kort derefter afsomnade han till obeskriflig sorg för provinsen och de kringboende folken. Äfven främmande nationer och konungar begräto honom; så stor var hans vänlighet emot bundsförvandter, hans mildhet emot fiender. Lika vördnadsvärd om man såg honom eller hörde honom, bibehöll han värdigheten och anseendet af den högsta rang, skild från det högmod som gör den förhatlig.  
KAP. 73 Hans likbegängelse, utan ättebilder och ståt, fick af det allmänna lofvet och minnet af hans dygder sin högtidlighet. Några voro som af hans utseende, ålder, dödssätt och äfven granskapet af den ort, der han slutade sin Infriad, togo anledning att jemföra hans öden med Alexander den stores. »Bägge, utmärkta af en skön skapnad och en hög börd, hade i en ålder af föga mer än trettio år fallit genom egnas försåt bland främmande folkslag; men denne, mild emot dem som omgåfvo honom, måttlig i nöjen, med blott en hustru, med äkta barn; icke mindre hjelte i krig, ehuru utan öfverdåd, ehuru hindrad att fullkomligt underkufva germanerne, dem han genom så många segrar försvagat. Hade han varit envåldsherre, hade han haft en konungs makt och namn, han skulle så mycket lättare hafva uppnått Alexander i krigsära, som han öfverträffade honom i mildhet, i måttlighet, i alla öfriga dygder.» — Hans lik utstäldes, innan det förbrändes, obetäckt på torget i Antiochia, den plats som var bestämd till likbegängelsen; om det röjde några tecken af gift, vet man icke med visshet. Ty allt efter som man rar intagen af medlidande för Germanicus och af förut fattad misstanka, eller tvärtom af benägenhet emot Piso, dömde man deröfver olika.  

KAP. 74 Derefter rådgjordes emellan underfältherrarne och andra närvarande senatorer, åt hvilken Syriens förvaltning skulle uppdragas. Då de öfriga föga drefvo på sina anspråk, tvekades länge i valet emellan Vibius Marsus1 och Cnejus Sentius, tilldess Marsus slutligen gaf efter för Sentius, såsom äldre och ifrigare sökande. Af honom blef en viss Martina, som i denna provins var beryktad såsom giftblanderska och mycket älskad af Plancina, afsänd till Rom, på anfordran af Vitellius och Veranius samt andra som fogade anstalter till anklagelse och rättegång, såsom emot redan instämda brottslingar.
  1. Jfr IV, 56; VI, 48.
KAP. 75 Agrippina, ehuru af sorg och sjukdom utmattad, dock otålig öfver allt som fördröjde hämden, steg emellertid om bord med Germanici aska och deras barn, under allmän medömkan, »att en fru, till börden den högsta, nyligen i det lyckligaste äktenskap, van att, ehvar hon visade sig, mötas af vördnad och glädjebetygelser, Syntes nu bärande i sin famn det sorgliga stoftet af sin make, osäker om hämd, osäker för sin egen person och genom en olycklig fruktsamhet så mångfaldigt blottstäld för olyckan.» — Tidningen att Germanicus var död upphann emellertid Piso vid ön Cous. Den mottogs med hänryckning; han slagtade offer, besökte templen; sjelf utan måtta i sin glädje, och ännu fräckare Plancina, som då först emot en gladare klädnad bortbytte den sorgdrägt hon burit för en afliden syster.  
KAP. 76 Centurionerne strömmade till honom och försäkrade »att han kunde räkna på legionernas tillgifvenhet; han skulle återvända till sin provins, som orättvist var honom afhänd och nu obesatt!» Då han i anledning häraf rådslog hvad han skulle göra, tillstyrkte hans son Marcus Piso »att han borde skynda till Rom. Ännu vore icke något oförlåtligt begånget; för svaga misstankar, för tomma rykten borde man icke frukta. Oenigheten med Germanicus förtjenade måhända hat, men icke straff, och förlusten af ståthållareskapet vore för hans ovänner tillräcklig upprättelse. Men om han återvände, och Sentius gjorde motstånd, så börjades ett borgerligt krig; och centurioner och soldater skulle icke länge förblifva på hans sida, ty hos dem skulle det friska minnet af deras fältherre och den djupt rotade kärleken till Cesarerne behålla öfverhanden.»  
KAP. 77 Häremot talade Domitius Celer, en af hans förtrognaste vänner: »Man borde begagna sig af tillfället. Piso, icke Suntius, voro förordnad till Syriens höfding; honom hade fascer och pretorisk makt, honom hade legionerna blifvit anförtrodda. Om någon fiendtlighet emot honom vågades, med huru mycket större rättvisa kunde icke han möta den med vapen — han som emottagit en ståthållares myndighet och enskilda föreskrifter? Man borde ock lemna åt ryktena någon tid att föråldras. Oftast vore oskulden för svag att motstå det färska hatet. Men om han vore mästare af krigshären, om han ökade sin styrka, skulle mycket, som genom klokhet ej kunde hjelpas, genom tillfällighet få en förmånligare vändning. Eller (fortfor han) skola vi hasta att anlända samtidigt med Germanici aska, på det du, ohörd, oförsvarad, vid första ryktet må falla ett offer för Agrippinas jämmerrop och en blind pöbel? Du har för dig Augustas medvetande, du har Cesars ynnest, men — i hemlighet, och ingen sörjer mera skrytsamt Germanici död, än de som mest glädja sig deröfver.»  
KAP. 78 Piso, af naturen böjd för trotsighet, drogs utan mycken möda till denna mening. I ett bref till Tiberius beskylde han Germanicus för »yppighet och öfvermod; han sjelf, fördrifven för att lemna fritt rum för vådliga nyheter, hade nu återtagit befälet öfver krigshären med samma trohet som han förut innehaft det.» Tillika sätter han Domitius om bord på en galär, med befallning att undvika kusterna och förbi öarna öfver öppna sjön begifva sig till Syrien. Tillströmmande rymmare ordnar han i maniplar, väpnar trossfolket, seglar öfver till fasta landet och uppfångar en trupp af nyvärfda, som gingo till Syrien. Ciliciens småkonungar uppfordrar han skriftligen att bistå sig med hjelptrupper. Äfven den unga Piso var icke overksam i krigets tillrustning, ehuru han hade afstyrkt att företaga ett krig.  
KAP. 79 När de nu seglade utmed kusten af Lycien och Pamphylien, mötte dem de fartyg som förde Agrippina. Ömsesidigt förbittrade grepo de i första ögonblicket till vapen, men för inbördes fruktan kom det icke längre än till ordvexling, och Vibius Marsus antydde Piso »att komma till Rom, för att försvara sin sak.» Hånande svarade denne »att han skulle inställa sig, så snart den pretor som egde att ransaka öfver förgiftningar hade bestämt en dag för svaranden och de kärande.» Då Domitius, som emellertid landstigit vid staden Laodicea i Syrien, begaf sig till den sjette legionens vinterläger, emedan han ansåg den isynnerhet brukbar för upproriska anslag, blef han förekommen af underfältherren Pacuvius. Detta berättade Sentius för Piso genom bref, med varning »att icke fresta manskapet genom förförare eller med krig ofreda provinsen.» Tillika församlade han alla dem som han visste vara Germanicus tillgifna eller hans fiender obenägna, föreställande dem allvarligen att imperatorns höghet och staten hotades med krig, och aftågar så i spetsen för en mäktig och slagfärdig skara.  
KAP. 80 Äfven Piso, ehuru i sitt första företag mindre lycklig, underlät icke det som i närvarande ställning var säkrast, utan bemäktigade sig ett, starkt befäst kastell i Cilicien, hvars namn var Celenderis. Ty genom tillblandning af rymmare och de nyligen uppfångade nyvärfda samt af sina och Plancinas slafvar, hade han bildat de hjelptrupper som Ciliciens småkonungar skickat till en fulltalig legion. Han förestälde dessa »att han, furstens ståthållare, utestängdes från den provins som denne honom gifvit, icke af legionerna, ty på deras kallelse vore han nu kommen, utan af Sentius, som bakom falska beskyllningar dolde ett personligt hat. De skulle blott visa sig slagfärdiga: trupperna skulle icke fäkta, då de sågo Piso, som nyligen af dem kallades fader, den starkare, om lagen, icke svag, om vapnen skulle afgöra saken.» Han utbreder derpå sina trupper framför fästningsverken på en hög och tvärbrant kulle, ty det öfriga omgifves af hafvet. Emot dem stodo veteraner i full slagtordning och försedda med reservtrupper. Här öfverlägsna krigare, der en öfverlägsen ställning; men intet mod, intet hopp, icke en gång vapen, andra än oformliga, för hastigt bruk tillagade. Så snart som de kommo i handgemäng, var utgången ej längre tvifvelaktig, än tilldess de romerska kohorterna sträfvat upp till lika höjd. Straxt vände cilicierne ryggen till och inneslöto sig i kastellet.  
KAP. 81 Under tiden hade Piso gjort ett fruktlöst anfall på flottan, som låg icke långt borta. Återkommen derifrån, försökte han från höjden af muren att väcka uppror, än genom bevekliga åtbörder, än derigenom att han ropade enskilda vid namn och lockade dem med belöningar. Redan hade detta gjort så starkt intryck, att en fanbärare vid sjette legionen öfvergick till honom med fanan. Då gaf Sentius befallning att blåsa till storm, angripa muren och upprusa stormstegar; de raskaste skulle stiga upp, de andra från, kastmaskinerna slunga spjut, stenar och beckfacklor. Ändtligen blef Pisos halsstarrighet besegrad: han bad att »efter vapnens öfverlemnande få qvarblifva i kastellet, tilldess man inhemtat furstens vilja, åt hvilken Syrien skulle öfverlemnas.» Vilkoren blefvo ej antagna: ingenting annat än fartyg och säker resa till Rom blef honom beviljadt.  
KAP. 82 Men då i Rom ryktet om Germanici sjukdom utspridt sig, och alla omständigheter dervid, såsom vanligen händer med långväga tidningar, genom tillsatser blifvit mera förfärande, betogos alla af sorg, af förbittring; den utbröt i klagan: »Det var då derför som han blifvit förvisad till rikets yttersta gränser; derför som Syriens förvaltning uppdrogs åt Piso; detta var då följden af Augustas hemliga samtal med Plancina. Ganska sant vore det som de gamle sagt med afseende på Drusus: Envåldsherrar tåla icke hos sina söner medborgerliga tänkesätt; och så tidigt bortryckta hade dessa för ingen annan orsak blifvit än den, att de varit sinnade att återställa friheten och förena romerska folket under en jemlikhet af rättigheter.» — Denna allmänhetens klagan uppdrefs, genom underrättelsen om hans död, till den höjd att, innan något påbud af regeringen blifvit utfärdadt, innan något senatsbeslut var fattadt, alla ärenden stadnade, torgen lemnades öde, husen tillslötos; öfverallt tystnad och suckar, ingenting anlagdt på att synas; man åsidosatte väl icke de yttre sinnebilderna af bedröfvelsen, men man sörjde dock djupare i hjertat. — Några köpmän, som lemnat Syrien, medan Germanicus ännu lefde, medförde händelsevis gladare tidningar om hans helsa. Genast blefvo dessa trodda, genast utspridda. En hvar meddelade åt dem han mötte, hvad han blott lösligen hört, och dessa åt flera, alltid förstoradt af glädjen. Man ilar omkring i staden, man stormar tempelportarna. Natten ökade lättrogenheten, och man försäkrade dristigare i mörkret. Tiberius hämmade icke dessa falska rykten, förrän de genom tiden af sig sjelfva försvunno. Men då sörjde folket med en häftighet, såsom hade han ånyo blifvit det frånryckt.  

KAP. 83 Kärleken till Germanicus förenade sig med snillet, att åt hans minne upptänka ärebetygelser. »Hans namn skulle besjungas i saliernes sång1; kurulstolar till hans ära uppställas på augustalpresternes platser2 och öfver dem kransar af eklöf; hans bild af elfenben skulle föras i det tåg som öppnade skådespelen i circus, och ingen flamen eller augur i hans ställe förordnas, som icke vore af den juliska slägten.» Härtill kommo triumfbågar i Rom, vid Rhenstranden och på berget Amanus i Syrien, med inskrift om hans bedrifter och »att han dött för fäderneslandet;» en grafhög i Antiochia, der han blifvit förbränd; en minnesvård i Epidaphna, der han slutat sin lefnad. De stoder som åt honom restes, och de ställen der dessa dyrkades, vore knapt möjligt att uppräkna. Då det föreslogs att bland vältalighetens fäder3 uppställa hans bröstbild af guld och utmärkt genom sin storlek, förklarade Tiberius »att han ville egna honom en vanlig och lika stor som de öfrigas; ty vältalighet bestämdes icke af rang, och den äran vore redan nog lysande, att hafva ett rum ibland forntidens snillen.» Ridderskapet gaf namn af »Germanici trupp» åt den som förut kallades juniorum: och förordnade att hans bild den femtonde juli skulle föras framför högtidståget*). Mycket är ännu bibehållet; något upphörde genast eller har med tiden kommit i förgätenhet.
  1. Salierna var Mars präster. Deras hymner var av gammalt datum, enligt Horatius obegripliga för åhörarna, enligt Quintilianus ej förstådda av ens prästerna själva. Augustus lät sitt namn besjungas i de sånger som behandlade mänskliga ting och som ej är identiska med den Carmen saliare som Horatius syftar på.
  2. På teatern.
  3. I biblioteket på Palatinen, jfr kap. 37.
  • Den högtidliga procession, som riddarne den dagen höllo till häst genom staden, kallad transvectio equitum. Jemf. Lindfors, p. 69.

KAP. 84 Sorgen var ännu i sin första liflighet, då Livia, Germanici syster och Drusi gemål, på en gång födde tvenne gossebarn1. Denna händelse, sällsynt och glädjande äfven i ringare hus, väckte hos fursten en sådan fröjd, att han icke kunde afhålla sig att skryta inför senaten det aldrig förr någon romersk man af samma höga rang hade sett sin ätt ökad med tvillingar. Ty allt, äfven det tillfälliga, tydde han sig till ära. Men för folket blef i en sådan tidsställning äfven detta ett ämne till smärta, såsom om Drusi ätt genom denna tillväxt skulle för Germanici hus blifva ännu mera tryckande.
  1. Tiberius Gemellus och Germanicus.

KAP. 85 Samma år blefvo genom stränga senatsbeslut qvinnokönets utsväfningar inskränkta, och det stadgades »att ingen, hvars farfader eller fader eller man varit romersk riddare skulle få sälja sig till offentlig otukt. Anledningen var att Vistilia, af pretorisk slägt, hade hos edilerne anmält sig för att vinna tillåtelse till detta yrke, enligt ett antaget bruk hos de gamle, hvilka trodde att otuktiga qvinnor voro nog straffade genom sjelfva bekännelsen om sin vanära. Tetidius Labeo, Vistilias man, blef också uppfordrad att redogöra, »hvarför han emot sin uppenbart brottsliga hustru underlåtit att påkalla lagens beifrande»? Men då han föregaf att sextio dagar voro beviljade till betänketid1 och ännu icke förflutit, ansåg man det för nog att fälla dom öfver Vistilia, och hon blef förvisad till ön Seriphos. — Fråga uppstod äfven om afskaffande af egyptiska och judiska religionsbruk2, och senaten beslöt »att fyratusen af de frigifnas klass, som voro smittade af denna vidskepelse och hade behörig ålder, skulle öfverföras till ön Sardinien», för att der hämma röfverier, ty om de ock genom luftens osundhet skulle omkomma, vore förlusten obetydlig; »de öfriga skulle lemna Italien, om de icke före en bestämd dag hade aflagt sina oheliga plägseder».
  1. Enligt lex Julia (jfr. kap. 50).
  2. En viss Decius Mundus hade i Isis tempel med prästerskapets vetskap (och hjälp) våldtagit en förnäm romarinna; Tiberius lät korsfästa prästerna och rasera templet.
KAP. 86 Derefter föredrog Cesar, »att en jungfru borde väljas i Occias ställe, som i sju och femtio år med största ostrafflighet hade förestått Vestas dyrkan», och tackade Fontejus Agrippa och Domitius Pollio »för deras täflan att, genom erbjudande af sina döttrar, tjena staten». Pollios dotter fick företrädet, blott af den orsak att hennes moder förblifvit i samma äktenskap, då Agrippa genom äktenskapsskilnad förringat anseendet af sitt hus. Cesar hugnade emellertid den förbigångna med en hemgift af en miljon sestertier.  
KAP. 87 Då menigheten besvärade sig öfver lifsmedlens odrägliga dyrhet, bestämde han för spanmålen ett pris, som köparen borde erlägga, och utfäste sig att sjelf derutöfver betala två sestertier på hvarje modius till säljarne. Likväl mottog han ej heller af denna anledning den äfven förut honom erbjudna titeln fäderneslandets fader, — och utfor med stränghet emot dem, som kallat hans förrättningar gudomliga och honom sjelf herre. Det var således en svår och slipprig sak att tala under en furste, som fruktade friheten och hatade smickret.  

KAP. 88 Jag finner hos författare och i senatorers anteckningar för denna tiden, att ett bref från Adgandestrius1, en cattisk höfding, blifvit uppläst i senaten, hvaruti han lofvat »att döda Arminius, om man dertill sände honom förgift», men att man svarat honom »att det vore icke genom svek eller lömska stämplingar, utan öppet och med väpnad hand, som romerska folket hämnades på sina fiender». Härigenom inlade Tiberius lika ära med de gamla fältherrarne, som förkastade och upptäckte anbudet att förgifva konung Pyrrhus. — Men då Arminius, efter romarnes aftåg och Marobodui fördrifvande, eftersträfvade konungamakt, fann han motstånd i sina landsmäns frihetsanda. Han angreps med vapen, kämpade med omvexlande lycka och föll genom sina anhörigas trolöshet. Ostridigt var han Germaniens befriare och en som bjöd romerska folket spetsen, icke, såsom andra konungar och härförare2, i dess första uppkomst, utan i högsta glansen af dess makt; i drabbningar mer eller mindre lycklig, i krig aldrig besegrad. Sju och trettio år varade hans lefnad, tolf år hans makt. Ännu lefver han i barbarernes sånger; okänd i grekernes häfder, som blott beundra sitt eget; äfven hos romarne mindre ryktbar, emedan vi upphöja det gamla3, liknöjda för det nyare.

Annales tredje bok
Tillbaka till Annales förstasida.
  1. Texten osäker. Namnet oklart.
  2. T.ex. Pyrrhus och Hannibal.
  3. Jfr III, 55.