Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 







 



 



 


 





 

 



 
 

 


Örjan Martinsson

SJETTE BOKEN

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 50, 51

År 36 e. Kr.
(E. R. b. 789)

KAP. 40 Qvintus Plautius och Sextus Papinius blefvo derefter konsuler. Att Lucius Aruseius1 och flera andra detta år undergingo dödsstraff, det blef, för vanan vid grymheter, icke en gång anmärkt såsom en ryslighet; men fasanfullt var det uppträdet, då Vibulenus Agrippa, en romersk riddare, sedan åklagarne slutat att tala, i sjelfva rådsalen nedsväljde gift, som han framtog ur barmen, och blef, då han nedsjunkit döende, af liktorer skyndsamt släpad i fängelset och strypt, sedan han uppgifvit andan. Icke en gång Tigranes, fordom Armeniens regent och nu anklagad, räddades af sin konungatitel från ett lika straff som andra medborgare. Men Cajus Galba, en konsulär, och tvenne Bleser gåfvo sig sjelfva döden: Galba, sedan han genom ett omildt bref ifrån Tiberius blifvit förbjuden att lotta om provins; Bleserne hade under sin slägts välstånd haft löfte om presterliga embeten, hvilka han efter dess olycka uppskjutit att gifva och nu, liksom den varit utslocknad, bortgaf åt andra. Detta ansågo de såsom en dödsdom och verkstälde den. Emilia Lepida hade, såsom jag berättat2, varit förmäld med den unga Drusus och med oupphörliga beskyllningar förföljt sin gemål; ehuru afskydd förblef hon dock ostraffad, så länge hennes fader Lepidus lefde; sedermera anklagades hon för brottsligt umgänge med en slaf. Brottet var ostridigt: hon öfvergaf derför att försvara sig och afhände sig sjelf lifvet.
  1. Här är en lucka i texten (orden "och flera andra detta år" är uppenbarligen en konjektur som Kolmodin har använt sig av).
  2. I en förlorad del.
KAP. 41 Det var vid denna tid som cliterne, — en folkstam som var Cappadociens konung Archelaus underdånig — då de tvingades att efter romerska bruket uppgifva sin förmögenhet och underkasta sig skattläggning, flyktade till topparna på berget Taurus, och genom fördelen af sin ställning försvarade sig emot konungens föga krigiska trupper; tilldess legionsbefälhafvaren Marcus Trebellius, skickad af ståthållaren i Syrien Vitellius med fyra tusen legionssoldater och utvalda hjelptrupper, omgaf med skansverk tvenne höjder — den mindre kallad Cadra, den andra Davara — på hvilka fienderne hade lägrat sig, och med svärd nödgade dem som vågade utfall, genom törst de öfriga, att gifva sig. Gynnad af partherne, intog Tiridates Nicephorium och Anthemusias samt andra städer, hvilka, såsom anlagda af Macedonerne, bära grekiska namn, tillika med de parthiska städerna Halus och Artemita, under det invånarne täflade att betyga sin glädje, hvilka, då de afskydde den bland scytherne uppfostrade Artabanus för hans grymhet, hoppades på det mildare lynne som Tiridates genom romersk bildning erhållit.  

KAP. 42 Isynnerhet utmärkte sig Selevcia genom smicker. Det är en mäktig stad, omgifven af murar, hvilken icke blifvit besmittad af barbarernes seder, utan bibehåller det skick den fått af grundläggaren Selevcus. Trehundra män, valda för rikedom eller klokhet, utgöra ett slags senat; äfven folket har sin andel i makten, och då båda handla i enstämmighet, har man ingenting att frukta af partherne; men när de äro söndrade, söker hvar och en hjelp emot sina medtäflare, och parthern, kallad att hjelpa ett parti, blifver allas förtryckare. Så hade det nyligen händt under Artabani regering, hvilken, i enlighet med sin fördel, hade uppoffrat folket åt de förnäma; ty folkregering gränsar till frihet, fåväldet närmar sig mera till despotismens laglöshet. Nu firades här Tiridates' ankomst med alla de ärebetygelser som visats forntidens konungar, och dem som en nyare tid ännu frikostigare upptänkt. Derjemte utöstes smädelser emot Artabanus, »på mödernet (sade man) en arsacid, för öfrigt en vanbörding.» Tiridates öfverlemnade åt folket regeringsmakten i Selevcia. När han sedan öfverlade om dagen för sitt högtidliga äntrade till regeringen, fick han bref ifrån Phraates och Hiero, höfdingar öfver de mäktigaste provinserna, med anhållan om ett kort uppskof. Han beslöt då att afbida dessa högt betydande män och begaf sig emellertid till Ctesiphon, rikets hufvudstad. Men som de dag från dag uppsköto sin ankomst, fästade Surena*)1, under närvaro och bifall af en stor folkskara, efter landets bruk den konungsliga bindeln omkring Tiridates' hufvud.
  • Parthiska rikets högsta embetsman.
  1. Egentligen inget namn utan en titel.
KAP. 43 Och om han då genast begifvit sig till rikets inre delar och de öfriga folkstammarna, hade de obeslutsammas tvekan varit häfven och allas undergifvenhet afgjord; men då han uppehöll sig med belägringen af ett kastell, i hvilket Artabanus förvarat sina penningar och frillor, gaf han tid att bryta förbindelserna. Ty Phraates och Hiero jemte flera, som icke deltagit i firandet af den bestämda kröningsdagen, vände sig till Artabanus; en del af fruktan, några af afund emot Abdageses, som nu beherrskade hofvet och den nya konungen. De funno Artabanus i Hyrcanien, der han, höljd af smuts, med sin båge förskaffade sig födan. I förstone blef han förskräckt och misstänkte något försåt; men på gifven försäkran »att de kommit för att återgifva honom kronan,» fattade  han  mod och frågade: »hvadan denna hastiga förändring?» Hiero utfor då i förebråelser emot Tiridates' ungdom: »Spiran (sade han) fördes icke af en arsacid; en vekling, förderfvad af främmande laster, bure det tomma namnet af konung; makten vore i Abdageses' hus.  
KAP. 44 Af mångårig erfarenhet såsom regent insåg Artabanus att, om de voro skrymtaktiga i sin vänskap, var likväl deras hat icke diktadt. Också dröjde han icke längre, än som fordrades för att samla en förstärkning af scyther, och framtågade derpå skyndsamt, förekommande sina fienders list, sina vänners ånger. Ännu hade han icke aflagt sin smutsiga klädnad, på det han genom medlidande måtte verka på hopen. Ingen list, inga böner, ingenting underläts, hvarmed han kunde locka de tvekande, stärka de tillgifna. Redan nalkades han med en talrik här till granskapet af Selevcia, medan Tiridates, på samma gång förskräckt af ryktet och af Artabanus sjelf, ännu vacklade mellan stridiga beslut, antingen han skulle gå honom till mötes eller draga ut kriget på tiden. De, som önskade slagtning och skyndsamt åtgörande, förestälde att Artabani trupper voro skingrade, utmattade af en lång marsch, icke en gång nog hjertligt förenade till lydnad, nyligen förrädare och fiender till honom som de nu åter hyllade.» Men Abdageses tillstyrkte »att gå tillbaka till Mesopotamien, för att der, skyddade bakom floden, hafva tid att uppbåda armenierne och elymeerne samt öfriga i ryggen liggande nationer, och sålunda förstärkta af förbundstrupper och dem som den romerska befälhafvaren skickade, försöka lyckan.» Denna mening blef gällande, ty Abdageses hade det högsta anseende, och Tiridates var feg i faror. Men aftåget liknade en flykt och, sedan araberne gjort början, gingo äfven de öfriga till sina hem eller till Artabani läger, tilldess slutligen Tiridates med några få återvände till Syrien och derigenom befriade alla från skammen att vara förrädare.  

KAP. 45 Rom hemsöktes detta år af en gruflig eld, som afbrände aventinus och en del af circus som ligger närmast i dess granskap. Denna olycka vände Tiberius sig till ära derigenom, att han ersatte värdet af husen och tomterna. Ett hundra miljoner sestertier användes till denna frikostighet, så mycket behagligare för allmänheten, som han eljest var sparsam i enskilda byggnader. Äfven för statens räkning uppförde han icke flera än tvenne Augusti tempel och scenen på Pompeji teater, hvilka han, antingen af förakt för allmänhetens pris eller af ålderdomens tröghet, icke en gång invigde, sedan de blifvit färdigbygda. Till uppskattande af hvarje enskilds förlust förordnades Tiberii söners fyra mågar, Cnejus Domitius, Cassius Longinus, Marcus Vinicius och Rubellius Blandus, med hvilka förenades Publius Petronius, som utnämdes af konsulerne. Nya ärebetygelser åt fursten blefvo efter hvars och ens fintlighet föreslagna och beslutna; men hvilka han skulle hafva mottagit eller afslagit, blef genom hans annalkande lefnads slut oafgjordt.

År 37 e.Kr.
(E. R. b. 790)

Ty icke långt derefter anträddes konsulatet af Cnejus Acerronius och Cajus Pontius, de sista konsulerne under Tiberii regering. Macro, hvilkens inflytande redan var utan gränser, bemödade sig nu med hvarje dag ifrigare om den unga Cesars ynnest, hvilken han aldrig försummat att söka. Efter Claudias död, hvars förmälning med Cajus jag berättat1, hade han förmått sin egen hustru Ennia att genom kärlekens retelser locka och genom ett äktenskapslöfte binda den unga mannen, hvilken ingenting vägrade, blott han kunde vinna herraväldet. Ty oaktadt vildheten i lynnet hade han dock vid farfaderns bröst fullkomligen inhämtat all förställningens falskhet.
  1. Jfr kap. 20.

KAP. 46 Detta var fursten icke obekant; derför tvekade han ock i valet af efterträdare; först emellan sina sonsöner. Bland dessa var Drusi son genom blodets och ömhetens band honom närmare, men hade ännu icke hunnit ur barnaåren; Germanici son hade ungdomens styrka, folkets kärlek, men just detta var hos farfadern en orsak till hat. Äfven på Claudius föllo hans tankar, emedan han hade en stadgad ålder och visade böjelse för det goda, men hans inskränkta förstånd var ett hinder. Om han åter utom sitt hus skulle söka en efterträdare, fruktade han att Augusti minne, att Cesarernes namn skulle blifva föremål för hån och förolämpning. Ty det var mindre samtidens tacksamhet än eftervärldens pris, som låg honom om hjertat. I denna villrådighet och med aftagande kroppskrafter lemnade han slutligen åt ödet ett beslut som han sjelf icke förmådde att fatta; dock undföllo honom uttryck, hvaraf kunde slutas att han förutsåg det som skulle hända. Ty han förebrådde Macro, i en gåta som icke var mörk, »att han öfvergaf vestern och vände sig emot östern.» Och åt Cajus Cesar, som under ett tillfälligt samtal gjorde åtlöje af Lucius Sulla, förutsade han »att han skulle hafva alla Sullas laster och ingen af hans dygder.» Dervid omfamnade han under många tårar den yngre af sina sonsöner och sade, då han såg den andres bistra uppsyn: »Du skall mörda denne, och en annan dig.1» Men ehuru svagheten tilltog, åsidosatte han intet af sina utsväfvande nöjen och hycklade styrka midt under lidandet. Också var det hans vana att göra gäck af läkarens konst och af dem som efter sitt trettionde år behöfde andras råd, för att urskilja det som för deras kropp vore nyttigt eller skadligt.
  1. Caligula lät döda den unge Tiberius år 37 eller 38; Chaerea och andra dödade Caligula den 24 jan. 41.

KAP. 47 I Rom utsåddes emellertid frön till mord, som äfven efter Tiberius skulle gå i fullbordan. Lelius Balbus hade anklagat Acutia, Publii Vitellii fordna hustru, för majestätsbrott. När hennes dom var fäld och belöning skulle bestämmas åt anklagaren, motsades det af Junius Otho, såsom menighetstribun. Följden blef hat emellan dem, sedermera landsflykt för Otho. Albucilla, ryktbar för talrika kärleksäfventyr och fordom gift med Satrius Secundus, angifvaren af Sejani sammangaddning, blef derefter anklagad för gudlösa företag emot fursten. Såsom medvetande invecklades häruti äfven hennes älskare Cnejus Domitius, Vibius Marsus och Lucius Arruntius. Om Domitii lysande börd har jag ofvanför talat*). Äfven Marsi förfäder hade beklädt höga värdigheter, och han sjelf var namnkunnig för sin lärdom. Den berättelse som insändes till senaten upplyste, att Macro fört ordet vid vittnenas förhör och slafvarnes pinliga ransakning, och som intet bref ifrån fursten emot de anklagade medföljde, gafs anledning till misstanka att, under hans svaghet och kanhända utan hans vetskap, de flesta beskyllningarna voro diktade, ty man kände Macros fiendskap emot Arruntius.
KAP. 48 Domitius och Marsus förlängde således sin lifstid; den förre såsom sysselsatt med sitt försvar, den sednare, under sken af en frivillig hungersdöd. Arruntius svarade sina vänner, som rådde till uppskof och undflykter: »Det samma vore icke för alla passande. För sin del hade han lefvat nog och hade ej annat att förebrå sig än det, att han under hån och faror framsläpat en bekymmerfull ålderdom, länge hatad af Sejanus, nu af Macro, alltid af någon mäktig gunstling, icke genom sitt förvållande, utan för det han ej tålde nedrigheter. Det vore väl sant att furstens få och sista dagar kunde undvikas, men huru undkomma efterträdarens ungdom? Och om Tiberii karakter, oaktadt hans stora erfarenhet, blifvit genom envåldsmaktens inverkan så helt och hållet förändrad, vore det väl troligt att Cajus Cesar, som knapt hunnit utur barnaåldern, okunnig i allt eller lärd endast i det onda, skulle beträda en bättre väg, under ledning af en Macro, hvilken, vald att krossa Sejanus, emedan han öfvergick honom i elakhet, hade plägat staten genom ännu flera illbragder. För sin del förutsade han nu en hårdare träldom och flydde derför på samma gång undan det förflutna och det tillkommande.» Under dessa ord, som han med profetisk anda uttalade, öppnade han sina ådror. Det följande skall bevisa att Arruntius visligen valde döden. Albucilla, som sårat sig genom ett styng som icke var dödligt, fördes på senatens befallning i fängelse. Bland dem som biträdt i hennes utsväfningar, dömdes Carsidius Sacerdos, af pretorsvärdighet, att bortföras till en ö; Pontius Fregellanus att förlora sitt rum i senaten. Till båda dessa straff fäldes Lelius Balbus, och denna dom åtminstone afkunnades med glädje, ty Balbus var med sin stormande vältalighet alltid färdig till anfall emot oskyldiga.  
KAP. 49 Vid samma tid hände, att Sextus Papinius, af konsularisk slägt, valde det plötsliga och ohyggliga dödssättet att störta sig utför en höjd. Orsaken tillskrefs hans moder hvilken, långt, förut förskjuten af sin man, sades genom smicker och vällustigt lefnadssätt hafva bragt ynglingen i ett läge, från hvilket han endast i döden såg räddning. Hon anklagades derför i senaten, och ehuru hon kastade sig för fädernes fötter, och talade länge om föräldrars sorg och det qvinliga hjertats större svaghet vid en sådan olycka, med andra lika ömma och bevekliga föreställningar, blef hon dock på tio år förvisad från staden, tilldess hennes yngre son hunnit öfver den slippriga ungdomsåldern.  
KAP. 50 Redan öfvergafs Tiberius af kroppen, redan af krafterna, ännu icke af förställningen. Samma stelhet i lynne, i hans tal, i hans blick en lika spänning, stundom en sökt glädtighet, under hvilken han ville dölja ett likväl ögonskenligt aftynande. Efter flera ombyten af vistelsort stadnade han slutligen vid misenska udden, på en landtgård till hvilken Lucius Lucullus fordom varit egare. Der erfor man på följande sätt att han nalkades sitt yttersta. Det var en läkare, utmärkt skicklig i sitt yrke, vid namn Charicles, som väl icke egentligen hade vården om furstens helsa, men likväl plägade biträda med råd. Under föregifvande af en resa i egna angelägenheter fattade denne hans hand, såsom för att taga afsked, och kände honom dervid på pulsen. Detta undföll icke Tiberius: kanhända stött, men så mycket sorgfälligare att dölja sin vrede, befaller han en ny måltid och dröjer längre än vanligt vid bordet, liksom för att hedra den bortresande vännen. Men Charicles försäkrade icke dess mindre Macro »att lifvet vore nära att slockna och kunde icke räcka öfver tvenne dagar.» Skyndsamt togos derför alla anstalter, genom öfverläggningar mellan de närvarande, genom budskickningar till ståthållarne och krigshärarna. Den sextonde Mars afstadnade andedrägten, och man trodde att han upphört att lefva. Redan under stort tillopp af lyckönskande, gick Cajus Cesar ut att taga regeringen i besittning, då plötsligen berättas »att Tiberius återfått mål och syn, och ropade på mat, för att återställa de aftynade krafterna.» Bäfvan intog nu alla; hopen skingrades åt alla sidor; hvar och en stälde sig bedröfvad eller okunnig. Orörlig och stum stod Cesar, störtad från det högsta hopp, afbidande döden. Macro, utan att bringas ur fattning, ger befallning att qväfva den gamle under en myckenhet af kläder, och bortvisar alla från dörren.   Sådant slut fick Tiberius i det sjuttioåttonde året af sin lefnad.  

KAP. 51 Hans fader var Nero, och hans härkomst på båda sidor af det claudiska huset, ehuru modern genom adoptioner hade ingått först i liviernes och sedan i juliernes ätt. Från första barndomen voro hans öden äfventyrliga. Såsom flykting följde han då sin biltog förklarade fader, och sedan han såsom styfson inträdt i Augusti hus, måste han kämpa med många medtäflare, medan Marcellus och Agrippa och sedermera Cesarerne Cajus och Lucius lefde; äfven hans broder Drusus ägde i högre i grad folkets kärlek. Men slipprigast blef hans ställning då efter sin förmälning med Julia, han måste tåla eller fly åsynen af sin makas utsväfningar. Sedermera återkommen från Rhodus, herrskade han tolf år i furstens barnlösa hus, nära tre och tjugo öfver romerska staten. Äfven hans seder hade sina olika tidskiften: förträfflig i vandel och rykte, såsom enskild man eller befälhafvare, under Augustus; förtäckt och illistig att hyckla dygder, så länge Germanicus och Drusus lefde; en blandning af godt och ondt, under sin moders lifstid; afskyvärd i tyranni, men döljande sina utsväfningar, så länge han älskade eller fruktade Sejanus, framrusade han slutligen på en gång till brott och skändligheter, då han, befriad från blygsel och fruktan, endast följde sitt naturliga lynne1*).

Annales elfte bok
Tillbaka till Annales förstasida.
  1. Man kan naturligtvis fråga sig om detta verkligen är summan av vad Tacitus har beskrivit i sex böcker.
  • De följande fyra böckerna af Taciti Annaler, den sjunde, åttonde, nionde, tionde och äfven början af den elfte äro förlorade. Härigenom saknas historien för vid pass tio år, nämligen Caji (Caligulas) fyraåriga och de sex första åren af Claudii regering.

Bertil Cavallin har skrivit en sammanfattning av de händelser som ägde rum under den tid som de förlorade böckerna omfattar. Sammanfattningen finns på denna sida.