Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 







 



 



 


 





 

 



 


 


Örjan Martinsson

FJERDE BOKEN

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 50, 51, 52, 53, 54, 55, 56, 57, 58, 59, 60, 61, 62, 63, 64, 65, 66, 67, 68, 69, 70, 71, 72, 73, 74, 75

År 27 e. Kr.
(E. R. b. 780)

KAP. 62 Marcus Licinius och Lucius Calpurnius blefvo konsuler. En oförutsedd olycka, som i ett ögonblick började och upphörde, åstadkom detta år en lika stor förödelse som de största krig. En viss Atilius, till sitt stånd en frigifven, hade i Fidene uppbygt en amphiteater till firande af ett fäktarespel; men som han icke af öfverflöd på penningar, ej heller för att behaga sina medborgare, utan af låg vinningslystnad hade företagit detta arbete, hade han hvarken lagt säker grundval eller med nog starka band sammanfogat den derpå uppförda träbyggnaden. Begärliga på sådana skådespel, men under Tiberii regering stängda från lustbarheter, ditströmmade män och qvinnor af alla åldrar i så mycket större antal, som stället var nära. Olyckan blef derigenom så mycket grufligare, då den stora byggnaden först fullproppades, sedan remnade, så att en del störtade inåt, en annan utåt, och drog med sig i fallet och begrof en oräknelig hop af menniskor, som betraktade skådespelet eller befunno sig omkring stället. De som i början af fallet krossades till döds undgingo åtminstone plågan och voro derigenom lyckliga, så mycket det i en sådan olycka var möjligt. Mera ömkansvärda voro de som med stympade lemmar ännu bibehöllo lifvet, de som om dagen af åsynen, om natten af qvidan och jämmerropen igenkände sina makar och barn. Nu fördes af ryktet äfven andra till stället: en begrät sin broder, en annan sin slägting, den tredje sina föräldrar. Äfven de hvilkas vänner eller anhöriga af andra orsaker voro frånvarande bäfvade likväl, och så länge man ännu icke utrönt hvilka denna olycka träffat, ökades fruktan af ovissheten.

  

KAP. 63 Så snart man börjat undanrödja ruinerna, blef omkring de döda ett sammanlopp af omfamnande, af kyssande, och ofta uppstod tvist, då mera vanstälda anletsdrag och likhet i utseende eller ålder förledde till misstag. Femtiotusen menniskor blefvo genom denna Olyckshändelse stympade eller dödade. Genom ett senatsbeslut stadgades för framtiden »att ingen, som ägde mindre förmögenhet än fyrahundratusen sestertier, skulle få anställa ett fäktarespel, och ingen amphiteater uppföras, utan att grundens fasthet blifvit noga undersökt.» Atilius blef landsförvisad. För öfrigt stodo genast efter olyckan de förnämares hus öppna; öfverallt lemnades hjelpmedel och läkarevård, och Rom visade under de dagarna, oaktadt sitt bedröfliga utseende, en bild af forntidens seder1, då man efter stora slagtningar med frikostighet vårdade och bistod de sårade.
  1. Jfr Livius II, 47, 12.

KAP. 64 Ännu var denna olycka icke förgäten, då en vådeld med mer än vanlig våldsamhet hemsökte staden och afbrände berget Celius. De som efter hopens vana ville finna något förvållande äfven i det tillfälliga, sade redan »att detta år vore bestämdt till olyckor, ty under ogunstiga förebud hade fursten fattat sitt beslut att vara frånvarande;» men Tiberius tystade missnöjet genom en penningutdelning, afmätt efter förlusten. Tacksägelser aflades hos honom å senatens vägnar af de förnäma och å folkets af den allmänna rösten, för det han, utan vald och utan förböner af sina vänner, med frikostighet understödt äfven okända och af egen drift uppsökt dem. Vid samma tillfälle föreslogs att berget Celius hädanefter skulle kallas Augustus1, emedan Tiberii bildstod, som stod i senatorn Junii hus, ensam blifvit oskadd, då allt omkring henne förtärdes af lågorna. Man erinrade »att detsamma fordom hade händt Claudia Qvinta, och att hennes bild, som tvenne gånger undsluppit eldens våld2, blifvit af våra förfäder helgad i gudarnes moders tempel. Heliga och älskade af de odödliga voro claudierne, och det vore billigt att gifva en större helgd åt ett ställe, der gudarne visat fursten en så utmärkt heder.»
  1. Det verkar inte som om detta beslut trädde i kraft.
  2. 111 f.Kr. och 3 e.Kr.
KAP. 65 Det torde icke vara otjenligt att nämna, att detta berg i forntiden varit kalladt Qverqvetulanus (ekberget) af en stor och frodig ekskog som betäckte det, och sedermera fatt namnet Celius efter Celes Vibenna, en etrurisk höfding hvilken, sedan han fört till Rom en påkallad förstärkning, fått det till boningsplats af Tarqvinius Priscus eller kanske någon annan af våra konungar, ty derom äro författarne icke ense. Det öfriga är ostridigt: att denna folkhop varit talrik och att den utbredt sig äfven på slätten i granskapet af forum, hvadan den tuskiska gatan (vicus tuscus) fått sitt namn efter dessa främlingar.  

KAP. 66 Men om de storas välvilja och furstens frikostighet medfört en mildring i dessa tillfälliga olyckor, så rasade deremot anklagarnes våldsamhet dag från dag mäktigare och ilsknare och utan all lättnad. Qvinctilius Varus, en rik man och Tiberii anförvandt, hade blifvit anklagad af densamma Domitius Afer som utverkat hans moder Claudia Pulchras fall. Ingen undrade att en man, som länge lefvat i betryck och illa användt den belöning han nyligen vunnit, rustade sig till nya nidingsdåd; men det som förvånade var att se Publius Dolabella uppträda såsom deltagare i angifvelsen. Ty han, som härstammade af lysande förfäder och var befryndad med Varus1, gick att härigenom frivilligt förstöra sitt ädla namn och sitt eget blod. Senaten hämmade likväl rättegången och beslöt att afbida regenten. Detta var enda sättet att för någon tid undgå det trängande onda.
  1. Dolabellas släktskap med Varrus är ej klarlagd.
KAP. 67 Fastän Tiberius genom en kungörelse hade förbjudit att störa sitt lugn, och allt tillopp från småstäderna hindrades genom utsatta soldatvakter, var dock hans afsky för municipierna och kolonierna och alla orter på fasta landet så stor, att han, efter invigandet af templen i Campanien, gick att gömma sig på ön Capree (Capri), som genom ett sund af tretusen steg är skild från yttersta spetsen af den surrentinska udden. Det ensliga läget af denna ö var, såsom jag tror, det som mest behagade honom. Ty rundt omkring dess kuster finnes ingen hamn, knapt en och annan ankarplats för mindre fartyg, och utan en kunnig lots är ingen möjlighet att landa. Luften är om vintern mild, genom skygden af ett berg som utestänger kallare vindar; sommaren öppen för vestan och genom det omgifvande hafvet ganska ljuflig; härtill kom utsigten öfver den skönaste hafsvik, förrän Vesuvii utbrott hade förändrat ortens skapnad. Det är en allmän sägen att greker innehaft denna landsträcka och att Capree blifvit bebygd af teleboër. Här valde nu Tiberius sitt hemvist på tolf namnkunniga och präktigt bebygda landtgårdar; ju allvarligare han förut sysselsatt sig med allmänna ärenden, dess sorglösare öfverlemnade han sig nu åt hemliga utsväfningar och en förderflig sysslolöshet. Ty han bibehöll alltid samma misstänksamhet och lättrogenhet, hvilka Sejanus redan i Rom var van att nära och nu än verksammare uppjagade, då han icke mera dolde sina stämplingar emot Agrippina och Nero. Dem gafs nu en bevakning, af hvilken deras budskickningar, deras besök, deras uppenbara, deras hemliga företag antecknades liksom i en dagbok. Ja, man anstälde förrädare som rådde dem att fly till härarna i Germanien, eller att, vid någon talrik folksamling på forum, omfatta den förgudade Augusti bildstod och anropa folkets och senatens beskydd. Och detta, ehuru af dem förkastadt, angafs såsom deras afsigt.  

År 28 e. Kr.
(E. R. b. 781)

KAP. 68 Rysligt börjades det år som hade Junius Silanus och Silius Nerva till konsuler, då Titius Sabinus, en romersk riddare af första rangen, släpades i fängelse. Hans vänskap med Germanicus var orsaken till hans fall. Ty ibland dennes talrika klienter var han den ende som ännu icke upphört att för hans maka och barn betyga vördnad, att uppvakta dem i deras hus, att ledsaga dem utom huset: ansedd för detta af alla redliga med bifall, med vedervilja af deras förföljare. Fyra senatorer som innehaft preturen, Latinius Latiaris, Porcius Cato, Petitius Rufus och Marcus Opsius blefvo af begär till konsulatet hans anklagare: ty konsulatet kunde icke ernås utan genom Sejanus, och Sejani välvilja förvärfvades endast genom brott. Det afgjordes emellan dem att Latiaris, som hade någon liten bekantskap med Sabinus, skulle anlägga försåtet och de öfriga vara till hands såsom vittnen, för att derefter företaga anklagelsen. Latiaris började derför först med Sabinus något tillfälligt samtal; han berömde derefter hans ståndaktighet, att han ej, likt andra, i olyckan öfvergifvit ett hus hvars vän han varit under dess välstånd. Han utbredde sig tillika i loford öfver Germanicus och ömkade Agrippina. Och då Sabinus, af en vekhet som är vanlig hos olyckliga, utbrast i tårar och klagan, gjorde han nu dristigare utfall emot Sejanus, hans grymhet, hans öfvermod, hans ärelystnad, och sparade icke på bittra uttryck emot Tiberius sjelf. Dessa samtal, i hvilka bägge syntes hafva gifvit hvarandra ett brottsligt förtroende, knöto mellan dem efter utseende ett nära vänskapsband. Sabinus sökte nu sjelf Latiaris, kom ofta i hans hus och förtrodde honom, såsom sin pålitligaste vän, sina bekymmer.

  
KAP. 69 Nu rådgjorde de förutnämda sammansvurna på hvad sätt flere skulle kunna blifva vittnen till dessa samtal. Ty det var nödigt att stället der de träffades hade allt utseende af enslighet; men om man lyssnade bakom dörren, löpte man fara att blifva sedd, hörd eller händelsevis på något sätt misstänkt. I rummet emellan taket och dess inre panelning — ett gömställe, lika nesligt som afsigten var afskyvärd  — intränga sig alltså tre romerska senatorer och lägga öronen till springor och öppningar! Emellertid hade Latiaris uppsökt Sabinus på gatan, och under föregifvande att vilja meddela honom nyheter, förde han honom med sig hem och i sin sängkammare. Här hopsamlar han allt det grymma som händt, allt det som förestod, hvarpå var ymnigt förråd, som han ökar med nya skräckbilder. Sabinus instämde i samma ton, och det så mycket utförligare, som smärtan, när den en gång fått luft, svårare bringas till tystnad. Nu dröjde man icke länge med anklagelsen. De sammansvurna berättade i en skrift till fursten hela tillställningen med sveket — sjelfva sin egen nedrighet.    Aldrig såg man hos Roms invånare, i samma höjd som nu, otrygghet, bäfvan, misstroende äfven emot sina närmaste. Man undvek att träffas, att samtala, man skydde både kända och okända öron; äfven stumma och liflösa ting, äfven tak och väggar ögnades med skygghet.  

KAP. 70 På första dagen i januari skref Tiberius ett bref till senaten. Efter de vanliga välönskningarna i anledning af årets början1, föll han ut emot Sabinus, beskylde honom att hafva förfört några hans frigifna och stämplat emot hans lif, samt fordrade hämd i uttryck som icke voro tvetydiga. Den beslöts ock utan dröjsmål: Sabinus dömdes och släpades ut till döden. Så mycket han kunde, med hufvudet betäckt och halsen hårdt tillsnörd, ropade han af alla krafter: »så börjas året; det är offren åt Sejanus som falla.» Hvart han kastade sina ögon, hvarthän hans ord hunno, var flykt och tomhet, gator och torg blefvo öde. Några kommo tillbaka och äflades att ånyo göra sig sedda, bäfvande för sjelfva den fruktan de hade visat. »Hvilken dag,» tänkte man, »skulle hädanefter gå förbi utan straff, då äfven nu under offer och böner, på en dag hvars högtidlighet bruket förbjuder att äfven med oheliga ord kränka, man offentligen fängslar och stryper medborgare? Det var icke obetänkt som Tiberius så trotsade det allmänna hatet: det vore af honom ett sökt och öfverlagdt tillfälle, att hädanefter skulle ingen ting anses hindra de tillträdande konsulerne att börja sin embetsförvaltning med fängelsernas öppnande lika ordentligen, som med templens och offerhusens.» — Straxt derefter ankom ett bref, i hvilket han betygade sin tacksamhet deröfver, »att man straffat en statens fiende.» Han tillade »att hans lif vore otryggt, att han misstänkte fienders försåt.» Ingen var nämd; dock tviflade man icke att han syftade åt Nero och Agrippina.
  1. Jfr Livius XXI, 63; Ovidius: Fasti I, 79ff.

KAP. 71 Om jag icke hade föresatt mig att hänföra hvarje händelse till det år då den timat, vore jag nog hågad att i förhand och genast berätta det öde som slutligen öfvergick Latinius och Opsius och de öfriga uppfinnarne af detta nidingsverk, ej allenast sedan Cajus Cesar kommit till styrelsen, utan redan i Tiberii lifstid. Ty ehuru han icke ville att andra störtade verktygen för hans grymhet, ledsnade han dock gemenligen vid dem, och då nya erbjödo sig till samma tjenst, krossade han sjelf de gamla, af hvilka han fann sig besvärad. Men dessa och andra brottslingars straff skall jag i sin ordning omtala. — Asinius Gallus, hvars barn voro Agrippinas systerbarn, föreslog nu »att man skulle anhålla hos fursten, att han ville yppa för senaten anledningarna till sin farhåga och tillåta deras undanrödjande.» Af alla de dygder som Tiberius trodde sig äga värderade han ingen så högt som förställningsgåfvan. Han upptog derför med så mycket större harm att man blottade det som han sökte dölja. Men Sejanus blidkade honom, icke af kärlek till Gallus, utan för att lämpa sig efter furstens senfärdighet. Han visste att han var långsam i öfverläggning, men sedan det en gång kommit till utbrott, följdes hotelserna genast af en grym verkställighet. — Vid samma tid dog Julia1, Augusti dotterdotter, hvilken, förvunnen till äktenskapsbrott, blifvit af honom förvisad till ön Trimerus, icke långt ifrån apuliska kusten. Der hade hon uthärdat tjugu års landsflykt, understödd af Augusta, hvilken, sedan hon i löndom störtat sina styfbarn från en blomstrande lycka, gaf sig offentligen anseende af barmhertighet emot dem i deras olycka.
  1. Julia d.y.

KAP. 72 Frisierne1, ett folk på andra sidan om Rhenströmmen, uppreste sig detta år, mera för vår girighets skull än af otålighet att lyda. Drusus hade pålagt dem en lindrig skatt, lämpad efter deras knappa vilkor, nämligen att till krigshärens behof lemna ett antal oxhudar. Ingen hade fästat någon uppmärksamhet på styrkan eller storleken, förrän Olennius, en primipilar, förordnad till frisiernes styresman, valde hudar af uroxar, såsom måttstock för dem som skulle emottagas. Detta, som äfven för andra folkslag skulle varit tryckande, blef det än mera för germanerne, hvilkas skogar frambringa ofantligt stora vildoxar, då deremot de hemtamda äro småväxta. De nödgades således aflemna först sjelfva oxarna, derefter sin jord, slutligen sina makar eller barn till träldom. Häraf uppstod förbittring och klagan; och då ingen lindring följde, sökte de hjelp genom vapen; soldaterne, som biträdde vid skattens indrifvande, blefvo gripna och upphängda i galgar. Olennius förekom genom flykten deras hämd och räddade sig i en skans, kallad Flevum, der en icke obetydlig styrka af romare och bundsförvandter låg till hafskustens betäckning.
  1. Frisierna - jfr I, 60. De bodde i det nuvarande Holland.
KAP. 73 När ståthållaren i nedre Germanien, Lucius Apronius, härom fått kunskap, kallade han till sin hjelp från den öfre provinsen fördelningar af legionerna tillika med ett utsökt manskap till häst och fot utaf hjelptrupperna, och förde båda arméerna förenade utför Rhenströmmen in på frisiernes område. Ty de upproriska hade nu upphäft skansens belägring och gått att försvara sitt eget land. Han lät derför med upphöjda vägar och bryggor göra de närmaste träsken säkra till hufvudarméens öfvergång. Och då han emellertid upptäckt vad, beordrade han det canninefatiska rytteriet och allt det germaniska fotfolk som tjente bland våra trupper, att kringgå fienderne och falla dem i ryggen. Men dessa, redan uppstälda i slagtordning, drefvo tillbaka både bundsförvandternes sqvadroner och det legionsrytteri som skickades dem till undsättning. Då sändes tre lätta kohorter, sedan åter två, och efter någon stund hela bundsförvandternes rytteri: en tillräcklig styrka, om den samfäldt hade angripit; men nu, då den med uppehåll framryckte, långt ifrån att gifva nytt mod åt dem som ryggat, bortrycktes de sjelfva af de flyendes förskräckelse. Hvad ännu var öfrigt af hjelptrupper lemnade Apronius åt Cethegus Labeo, befälhafvare öfver femte legionen; och som denne äfven snart såg sin trupp i fara och var nära att kringrännas, skickade han bud på bud, för att påkalla legionernas bistånd. Den femte framryckte först, slog efter en skarp träffning fienden tillbaka och återförde kohorterna och rytteriet, sårade och utmattade. Den romerska härföraren tog intet steg för att hämnas och begrof ej en gång sina döda., fastän många tribuner, prefekter och centurioner af första rangen hade stupat. Sedermera fick man genom öfverlöpare veta att niohundra romare, som ända till följande dagen fortsatt striden i en lund som kallades Baduhenna, blifvit nedhugna, och att en annan trupp af fyrahundra man, som besatt en landtgård tillhörig en Cruptorix, hvilken fordom tjent i vår armé, hade af fruktan, för ett förräderi bragt hvarandra om lifvet.  
KAP. 74 Lysande blef ifrån den tiden bland germanerne frisiernes namn, under det Tiberius dolde dessa förluster, för att undgå att förtro ett krig i någons händer. Hvad senaten beträffade, så var det icke det som utgjorde dess bekymmer, om rikets heder kränktes på dess gränser: en inhemsk fruktan hade intagit dess sinnen, och emot denna söktes botemedel uti smicker. Således, ehuru helt andra ämnen voro framstälda till rådplägning, beslöt man »altare åt mildheten, altare åt vänskapen, omgifna med bildstoder af Tiberius och Sejanus,» och man anropade dessa med trägna böner »om den ynnesten att få se dem.» Likväl kommo de icke till Rom, icke heller i Roms granskap: det syntes dem nog att lemna ön och visa sig på närmaste kusten af Campanien. Dit begåfvo sig senatorer, riddare, en stor del af menigheten, fjeskande för Sejanus, hos hvilken företräde var svårare att vinna och derför söktes genom ränker och delaktighet i hans anslag. Det var nog synbart att hans förmätenhet växte af detta nedriga krypande, som så uppenbart visade sig för hans blickar. Ty i Rom var detta löpande vanligt, och i anseende till stadens storlek kunde man icke veta, hvad hvar och en gick att uträtta: här åter lågo de natt och dag på fältet eller på stranden utan åtskilnad, och upptogo lika tåligt portvaktarnes ynnest eller öfvermod. Slutligen blef äfven detta förbjudet. Då återvände alla till staden, bäfvande de som han icke bevärdigat med ett ord eller ett ögonkast: några intagna af en bedräglig glädje, ty snart förestod dem ett förfärligt slut på denna olyckliga vänskap.  

KAP. 75 Sedan Tiberius sjelf förlofvat sin sondotter Agrippina, Germanici dotter, med Cnejus Domitius, befalde han att deras bröllop i staden skulle firas. I valet af Domitius hade han gjort afseende icke allenast på åldern af hans ätt, utan ock på hans slägtskap med Cesarerne. Ty han kunde berömma sig af att Octavia var hans mormor, och följaktligen Augustus hans mormors broder.1

Annales femte bok
Tillbaka till Annales förstasida.
  1. Alla de sex böckerna av Annalerna slutar med död, undergång och katastrof. Så säkert också femte boken vars slut har gått förlorat men som bör  ha behandlat Sejanus fall. Så även här: i detta äktenskap föddes så småningom den blivande kejsar Nero.