Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 







 



 



 


 





 

 



 


 


Örjan Martinsson

FJERDE BOKEN

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 50, 51, 52, 53, 54, 55, 56, 57, 58, 59, 60, 61, 62, 63, 64, 65, 66, 67, 68, 69, 70, 71, 72, 73, 74, 75

År 24 e. Kr.
(E. R. b. 777)

KAP. 17 Cornelius Cethegus och Visellius Varro voro konsuler, då öfverpresterne (pontifices) och efter deras exempel det öfriga presterskapet, vid de högtidliga löften som gjordes för regentens välgång, äfven för Nero och Drusus anropade samma gudomligheters beskydd: icke så mycket af kärlek till ynglingarne som af smicker, hvilket i förderfvade tider det är lika vådligt att underlåta som att öfverdrifva. Ty Tiberius, som aldrig varit Germanici hus bevågen, kunde icke utan djup förtrytelse se sig på sin ålderdom ställas i bredd med tvenne gossar: han förekallade öfverpresterne och tillsporde dem »om de gjort detta på Agrippinas böner eller hotelser?» Ehuru de härtill nekade, fingo de för sin del blott en lindrig förebråelse, emedan de till större delen voro antingen hans egna slägtingar eller af den högsta rang i samhället. Men i senaten förmanade han uti ett tal alla, »att hädanefter icke med förtidiga ärebetygelser förleda ynglingarnes flygtiga sinnen till högmod.» Ty Sejanus låg ständigt öfver honom och klagade »att samhället vore söndradt såsom i ett borgerligt krig: redan funnos de som gåfvo sig namn af Agrippinas parti: om motstånd icke gjordes, skulle de blifva flera, och det gåfves intet annat medel att hämma tvedrägtsandans utbredande, än att undanrödja en eller annan af de mest tilltagsna.»

  
KAP. 18 Af denna orsak angrep han Cajus Silius och Titius Sabinus. Germanici vänskap blef för bägge förderflig; för Silius äfven det att han, som i sju år fört befäl öfver en mäktig krigshär, i Germanien förvärfvat triumftecken och segrande slutat kriget med Sacrovir, skulle, i den mån som hans fall var stort, sprida dess mera skräck ibland de öfriga. Många trodde att han genom egen oförsigtighet ökat oviljan, då han utan måtta skröt deraf, »att hans soldater förblifvit trogna, när de andra öfverlemnade sig åt uppror, och att Tiberius icke kunnat bibehålla högsta makten, om äfven de legionerna haft lust för en hvälfning». Tiberius ansåg sin egen höghet härigenom förnedrad och för ringa att belöna så stora tjenster. Ty välgerningar äro blott så länge behagliga, som man tror dem kunna vedergällas; när de mycket öfverstigit denna gräns, betalar man med hat i stället för tacksamhet.  

KAP. 19 Silii hustru var Sosia Galla, hatad af fursten, emedan hon var älskad af Agrippina. Dessa båda makar beslöt man nu att angripa och spara Sabinus till ett annat tillfälle. Emot dem hetsades konsuln Varro, hvilken, under föregifvande af sin faders ovänskap (till Silius), blef till sin egen vanheder ett verktyg för Sejani ilska. Den anklagades anhållan om ett kort uppskof, tilldess åklagaren nedlagt konsulatet, vägrades af Tiberius. »Det vore icke ovanligt», sade han, »att embetsmän inför domstol tilltalade enskilda, och man borde icke förminska konsulns rätt, af hvilkens vaksamhet det berodde att det allmänna bästa icke lede något men». Det var en egenhet hos Tiberius att med gamla ordasätt1 bemantla de nya grymheter han uppfann. Senaten blef således med mycken högtidlighet sammankallad, liksom man med Silius tänkte förfara efter lagarna, eller Varro här handlat såsom konsul, eller denna sak varit det allmänna bästa. Den anklagade teg, och om han någon gång talade till sitt försvar, dolde han icke af hvilkens ilska han förtrycktes. »Att han under medvetande af Sacrovirs anslag länge underlåtit att yppa dem, och att han genom girighet befläckat sin seger», var, jemte »hans hustru Sosias uppförande», det som utgjorde käromålet. Visserligen voro de icke fria från olagliga tillgrepp, men alltsammans behandlades såsom en majestätsfråga, och Silius förekom genom en frivillig död den förestående domen.
  1. Syftar på Tiberius yttrande (texten i kursiv stil). I ofärdstider anmodade senaten konsulerna att "tillse att staten ej led någon skada", varigenom konsulerna fick vidsträckta maktbefogenheter.

KAP. 20 Hans egendom blef detta oaktadt honom fråndömd, icke för att gifva de skattdragande en ersättning som ingen bland dem fordrade, men äfven det som han egde af Augusti frikostighet borttogs, efter omständlig beräkning af allt hvarpå för fiscus gjordes anspråk. Detta var det första drag som hos Tiberius märktes af snikenhet efter främmande egendom. Sosia dömdes till landsflykt, i enlighet med Asinii Galli tanka, hvilken äfven hade röstat att en hälft af hennes egendom skulle vara förverkad, och den andra lemnas hennes barn. Deremot tilldömde Marcus Lepidus, enligt lagens1 bokstaf, anklagarne en fjerdedel och barnen det återstående. Jag finner att denna Lepidus varit för den tiden en aktningsvärd och vis man; ty ofta afvek han genom något mildare förslag ifrån de andras grymma smicker, utan att han derför saknat en viss varsamhet, emedan han alltid i lika hög grad egde allmänhetens aktning och ynnest hos Tiberius. Detta föranlåter mig att tvifla på om furstars bevågenhet för somliga, deras ovilja mot andra beror, likt allt annat, af ödet och födelsestunden; eller om icke vår egen klokhet härpå något inverkar, och om det icke gifves en möjlighet att vandra sin bana midt emellan en stel trotsighet och en förnedrande eftergifvenhet, utan lycksökeri och utan faror2. Messalinus Cotta, af lika tynande börd, men helt olika sinnesart, föreslog att det genom ett senatsbeslut skulle stadgas, »att provinshöfdingur skulle, liksom för egna brott, straffas för dem som af deras hustrur, fastän utan deras deltagande och vetskap, begingos i provinserna».
  1. Lex Julia de maiestate
  2. Jfr Agricola, där denne Tacitus svärfar beröms för att under de svåra tiderna under Domitianus allt hårdare regering ha handlat med moderation och klokhet. "må de veta, som har för sed att beundra det otillåtna, att också under dåliga kejsare kan stora män finnas..." Betr. Lepidus jfr anm. till I, 13.

KAP. 21 Derefter kom ordningen till Calpurnius Piso, den ädla och frimodiga mannen. Det var nämligen densamme om hvilken jag berättat*), huru han i senaten öfverljudt förklarade att han för angifvarnes kabaler ärnade öfvergifva Rom, och huru han, trotsande Augustas makt, vågade att lagsöka Urgulania och utfordra henne ur regentens hus. För ögonblicket hade Tiberius upptagit detta med likgiltighet, men hos honom, som idislade galla, lefde minnet af en förolämpning, om äfven i dess första intryck blifvit svagare. Qvintus Granius1 anklagade Piso »för yttranden dem han i enskilda samtal fät emot majestätet», tilläggande »att i hans hus funnes gift, och att han, väpnad med svärd, komme i senaten». Detta, såsom för groft att vara sant, lemnades utan åtal; för de öfriga beskyllningarna, som i stor mängd hopades, stäldes han till ansvar, men i anseende till hans död, som i lagom tid inträffade, blef rättegången icke fulföljd. Vidare företogs den landsflyktiga Cassii Severi sak. Denna man, af låg härkomst och lastbar vandel, talen en väldig talare, hade, genom det gränslösa hat han ådragit sig, föranledt en dom af edsvuren senat, som förvisade honom till Ceta; och som han der, genom ett lika upförande, retade emot sig gamla och nya fiender, dömdes han nu »att, förlustig sin egendom och fredlös, föråldras på seriphiska klippan».
  1. Bertil Cavallin har istället för "Granius": Veranius - konjektur av Syme.
KAP. 22 Det hände vid samma tid, att pretorn Plautius Silvanus, man vet icke af hvad orsak, kastade sin hustru Apronia hufvudstupa ned ifrån huset. När han af svärfadern Lucius Apronius fördes inför Tiberius, svarade han med förvirring »att, under det han varit djupt insomnad och således ingenting märkt, hade hans hustru sjelf afhändt sig lifvet». Tiberius begaf sig ofördröjligen till huset och undersökte sängkammaren, hvarest tydliga tecken syntes att hon blifvit våldförd och gjort motstånd. Detta anmälde han i senaten, och domare blefvo förordnade, hvarefter Urgulania, Silvani farmoder, skickade en dolk till sin sonson. Man trodde att detta skett på furstens tillstyrkan, i anseende till Augustas vänskap med Urgulania. Sedan den anklagade förgäfves sökt att använda mordvapnet, lät han öppna ådrorna. Hans förra hustru Numantia blef sedan anklagad att genom besvärjningar och kärleksdrycker hafva rubbat hans förstånd, men förklarades oskyldig.  

KAP. 23 Detta år befriade omsider det romerska folket ifrån det långvariga kriget emot numiden Tacfarinas. Ty hittills hade våra fältherrar lemnat fienden i fred, så snart som de trodde sina bedrifter vara tillräckliga för att förtjena triumftecknen. Också såg man redan i Rom tre lagerprydda stoder1, och ännu härjade Tacfarinas Afrika, förstärkt med hjelptrupper af maurerne, hvilka under Ptolemei, Jubas sons, sorglösa ungdom hellre valt att gripa till vapen, än att såsom slafvar beherrskas af konungens frigifna. Garamanternes konung förvarade Tacfarinas' byte och deltog uti hans plundringar, väl icke i spetsen för en ordentlig krigshär, men genom lätta trupper, dem han utsände, och hvilkas antal genom afståndet och ryktet förstorades. Äfven från sjelfva provinsen ditströmmade alla som voro utan förmögenhet eller till lynnet oroliga, nu så mycket friare, som Tiberius efter Blesi fälttåg, liksom icke mer någon tionde funnits i Afrika, hade återkallat den nionde legionen, hvilken Publius Dolabella, detta årets prokonsul, icke vågat qvarhålla, emedan han mera fruktade furstens befallningar än krigets faror.
  1. Föreställande Camillus, Blaesus och Apronius.
KAP. 24 I anledning häraf lät Tacfarinas utsprida ett rykte, »att romerska riket sönderslets äfven af andra tolkning; att dess trupper derför småningom drogos från Afrika, och att de qvarblifna lätt kunde förstöras, om alla som mer älskade frihet än träldom förenade sitt bemödande», Härigenom ökar han sin styrka, slår läger och innesluter staden Thubuscum. Men Dolabella samlar allt hvad han eger af krigare, och upphäfver vid sitt första framtågande belägringen, så väl genom skräcken af romerska namnet, som emedan numiderne icke kunna hålla stånd emot en infanterilinie. Han befäste derefter de orter som funnos tjenliga, och lät halshugga musulanernes höfdingar som förenade en uppresning. Och som man nu, under flera fälttåg emot Tacfarinas, fått lära att en så flygtig fiende icke af en tungt rustad här eller på en enda punkt med fördel kunde angripas, uppbådade han konung Ptolemeus med dennes landsmän och formerade derefter fyra afdelningar. Dessa öfverlemnades åt legionschefer eller tribuner; vissa ströfpartier anfördes af utvalda maurer; han sjelf var såsom ledare öfverallt tillstädes.  
KAP. 25 Icke långt derefter inlupo underrättelser, att numiderne uppslagit sina hyddor vid ett förfallet kastell, kalladt Auzea, som de sjelfva fordom hade uppbränt, förlitande sig på läget, emedan det på alla sidor omgafs af vidsträckta skogsberg. Straxt uppbröt i ilmarsch det lätta fotfolket och rytteriet, sjelfva okunniga hvarthän de fördes. Dagen uppgick, och i samma ögonblick stötte de under, trumpetskall och vildt anskri på de halfsofvande barbarerne, hvilkas hästar dels stodo fjettrade dels irrade spridda kring betesfälten. På romarnes sida fotfolket slutet, rytteriet i ordning, alla anstalter gjorda till slagtning: fienderne deremot oberedda på allt, utan vapen, utan ordning, utan rådighet, blefvo likt boskap bortsläpade, dödade, fångade. Soldaten, förbittrad vid minnet af sina mödor, och emot en fiende som så ofta gäckat hans hopp om en önskad drabbning, mättade nu sin hämdlystnad med blod. Från led till led ropades: »Förföljen alla Tacfarinas, den vi i så många drabbningar nog lärt känna. Förr än med anförarens död skall kriget icke upphöra». Redan var hans lifvakt omkring honom nedhuggen, hans son i bojor, han sjelf på alla sidor omringad af romarne: då störtade han sig midt ibland spjuten och undgick fångenskap genom en icke ohämnad död. Och dermed var kriget slutadt.  

KAP. 26 Den ansökning om triumftecknen som gjordes af Dolabella afslog Tiberius, af artighet för Sejanus, på det icke dennes morbroder Blesi beröm skulle fördunklas. Men Blesus blef icke derför mera lysande, och sjelfva vägrandet af denna heder ökade Dolabellas ära. Ty med en mindre styrka hade han gjort betydande fångar, dödat anföraren och förvärfvat det namnet att hafva fulländat kriget. Han åtföljdes ock af sändebud från garamanterne — i Rom en ovanlig syn — hvilka detta folk, modfäldt genom Tacfarinas död och kännande sin brottslighet*), hade skickat, för att tillfredsställa romerska folket. Sedan man derefter fått veta den tillgifvenhet som Ptolemeus i detta krig ådagalagt, upplifvades en uråldrig plägsed, då en ledamot af senaten affärdades att öfverlemna honom fädernes gamla föräringar, elfenbensstafven och den broderade togan, samt helsa honom för konung, bundsförvandt och vän.
  • Istället för det vanliga et culpæ nescia, bör sannolikt läsas nec c. n. eller ock et culpæ conscia.
KAP. 27 En lycklig tillfällighet qväfde de frön till ett slafkrig som denna sommar utsåddes i Italien. Anstiftare af upploppet var Titus Curtisius, fordom soldat vid lifvakten, hvilken först under hemliga sammankomster i Brundisium och kringliggande städer, derefter genom offentligt anslagna kungörelser kallade till frihet de råa och halfvilda slafvarne uti Italiens aflägsna skogsmarker: då liksom genom gudarnes försyn tre biremer, bestämda till deras bruk som färdades på det hafvet, landade vid kusten. I samma trakt befann sig äfven qvestorn Curtius Lupus, såsom befälhafvare öfver den calenska provinsen, hvilken efter gammalt bruk styrdes af qvestorer. Denne satte sig i spetsen för skeppsbesättningen och skingrade sammangaddningen just i det ögonblick den utbrast, och tribunen Staius, som skyndsamt ditskickades af Tiberius med en betydlig styrka, förde sjelfva anföraren och hans djerfvaste medbrottsliga till Rom, som redan bäfvade för mängden af slafvar, hvilken omåttligt tillväxte, under det den friborna menigheten dagligen minskades.  
KAP. 28 Under samma konsulat såg man ett rysligt exempel af tidens elände och omensklighet: en anklagad fader, en son såsom anklagare — bådas namn var Vibius Serenus — framstäldes inför senaten. Hemsläpad ur sin landsflykt, höljd af smuts och trasor, och för tillfället bunden med kedjor, stod fadern der, under det sonen talade. Ynglingen, klädd med utsökt prakt, med glädtig uppsyn, på samma gång angifvare och vittne, uppgaf »att hans fader stämplat emot furstens lif och genom utskickade till Gallien sökt att bereda en uppresning». Han tillade »att Cecilius Cornutus, en man af pretorisk rang, dertill försträckt penningar». Af ledsnad vid ett lif, fullt af oro, och öfvertygad att en anklagelse var detsamma som en dödsdom, skyndade denne att sjelf förkorta sitt lif. Men svaranden deremot förblef oförfärad: han vänder sig emot sonen, skakar sina kedjor, anropar de hämnande gudarne »att de åt honom ville återgifva en landsflykt der, fjerran från sådana seder, han kunde tillbringa sin lefnad, och att straffet en dag måtte drabba hans son». Han bedyrade ock »att Cornutus var oskyldig och blifvit skrämd af de falska beskyllningarna. Detta vore lätt att utröna, om andra medbrottsliga uppgåfvos: ty med en enda kunde han väl icke hafva tänkt på ett furstemord och en statshvälfning».  

KAP. 29 Anklagaren nämde då Cneius Lentulus och Sejus Tubero, till stor förlägenhet för Tiberius, då dessa voro män af det högsta anseende i Rom och hans förtrognaste vänner. Lentulus på brädden af sin graf, Tubero med förstörd helsa, angåfvos för fiendtliga stämplingar och störande af samhällslugnet. Också blefvo de genast frikända. Emot Serenus fadern blefvo hans slafvar pinligen förhörda, och detta förhör utföll emot åklagaren; hvilken nu, ursinnig af sitt brott och tillika förskräckt af folkhopens skri, som hotade med fängelsehvalfvet och (Tarpejiska) klippan och äfven med fadermördares straff1, flyktade ur staden. Men återhämtad från Ravenna, blef han nödgad att fullfölja anklagelsen; ty Tiberius dolde icke sitt gamla hat till den landsflyktiga Serenus. Orsaken var att denne, sedan Libo blifvit dömd*), uti bref hade förebrått Tiberius, »att hans utmärkta nit blifvit obelönadt», och tillagt åtskilligt annat, med mera trotsighet än inför stolta och alltför lätt sårade öron var rådligt. Detta upptog Tiberius nu efter åtta års förlopp och tillade hvarjehanda förbrytelser, dem han under mellantiden skulle hafva begått, ehuru den pinliga undersökningen, genom slafvarnes ståndaktighet, ingenting hade uppdagat.
  1. De är beskrivna, bl.a. hos Cicero. Den skyldige piskades kraftigt, syddes in i en säck (med bl.a. en tupp och en huggorm) och kastades i havet.

KAP. 30 Sedan omröstningen så utfallit, »att Serenus efter forntidens bruk skulle afstraffas»*)1, ogillade Tiberius denna dom, för att mildra oviljan. Då Asinius Gallus föreslog »att instänga honom på Gyarus2 eller Donusa3», förkastade han äfven detta, anförande till skäl »att bägge dessa öar hade brist på vatten, och den som man skänkte lifvet borde man äfven förunna lifvets nödtorft». Serenus blef således återförd till Amorgus4. Och som Cornutus hade fallit genom sjelfmord, så väcktes fråga »om indragning af åklagarnes arvode, då någon som för majestätsbrott var instämd sjelf beröfvade sig lifvet, förrän rättegången var slutad». Denna mening hade ock verkligen blifvit antagen, om icke Tiberius — emot sin vana öppet — hade talat till åklagarnes försvar och med bitterhet klagat öfver »att lagarna då skulle blifva utan kraft, och staten föras till brädden af ett bråddjup. Bättre vore att afskaffa lagarna, än att aflägsna deras väktare». Så blefvo angifvare, — en menniskoklass som till allmänt förderf uppkommit och genom straff aldrig nog kan tyglas — nu genom belöningar framlockade.
  • D. ä. piskas med ris till döds.
  1. Jfr II, 32, slutet.
  2. En av Kykladerna.
  3. Nu Stenosa eller Heraclia.
  4. En av Kykladerna.
KAP. 31 Ett ögonblicks glädje af bröt denna långa kedja af sorgliga uppträden, då Cajus Cominius, en romersk riddare, öfverbevisad att hafva författat en smädedikt emot fursten, benådades på förbön af sin broder, som var senator. Det blef derigenom dess mera oförklarligt att en, som kände det bättre och den ära som åtföljer mildheten, hellre valde att vara tyrann. Ty det var icke af oförstånd som han felade; och det är för öfrigt icke svårt att urskilja, när regenters handlingar med upprigtighet, när de med hycklad glädje prisas. Ja han sjelf, som eljest i sitt tal var så konstlad och liksom letade efter orden, uttryckte sig ledigare och fortare, så ofta han talade till någons försvar. Då vid samma tid Publius Suilius1, fordom Germanici qvestor, blef förvunnen att för afgörandet af en rättegång hafva tagit mutor, och dömd till »förvisning från Italien», yrkade Tiberius med sådan ifver »dennes bortförande till en ö», att han med en ed bedyrade »att det för allmänt väl vore nödigt». Detta, som för ögonblicket illa upptogs, lände honom sedermera till heder, då man efter Suilii återkomst, under den följande regeringen, såg denna man, såsom en mäktig och fal gunstling, länge lyckligt äga, aldrig värdigt begagna Claudii vänskap. Till samma straff fäldes senatorn Firmius Catus, för det han falskeligen anklagat sin syster för majestätsbrott. Catus hade, såsom jag berättat*), inledt Libo i försåt och sedan genom sin angifvelse störtat honom. Tiberius, som mindes denna tjenst, afböjde med sitt förord, ehuru under annan förevändning, landsförvisningsstraffet; hans uteslutande ur senaten hindrade han icke.
  1. Suillius blev efter sin återkomst flitig anklagare; förvisades år 58.
KAP. 32 Jag vet väl att en stor del af det, som jag berättat och skall berätta, torde synas obetydligt och föga värdt att antecknas; men man bör icke jemföra dessa annaler med deras skrifter som författat romerska folkets gamla häfder. Stora krig, eröfringar af städer, slagna och fångade konungar, eller — om någon gång de hellre vände sig till inhemska ärender — konsulernes strider med tribunerne, åkerdelnings- och spanmåls-lagar, menighetens kamp emot de förnäma: dessa voro de ämnen som de med fri utflygt behandlade. Mitt arbete är inskränkt och tomt på ära: ett ostördt eller obetydligen rubbadt fredslugn, bedröfliga uppträden i staden och en furste utan håg att utvidga riket. Utan nytta torde det likväl icke vara att närmare beskåda sådana vid första anblicken obetydliga saker, af hvilka ofta vigtiga hvälfningar uppkomma.  

KAP. 33 Ty alla nationer och samhällen styras antingen af folket eller af de förnäma eller af enväldsherrar: en statsform, genom urval sammansatt af alla dessa, är lättare att berömma än att verkställa eller, om den verkställes, kan den icke blifva varaktig. Om således fordom, då folket herrskade eller då fäderne hade öfverhanden, det var nödigt att (i förra fallet) känna hopens karakter och de medel genom hvilka den bäst kunde ledas, och (i det sednare) de som grundligast studerat senatens och aristokraternes lynnen ansågos för visa och djupa statsmän: så må det ock nu, sedan statsförfattningen blifvit omhvälfd och Roms regering icke annat är än ett verkligt envälde, ej anses ogagneligt att hopsamla och föredraga sådana händelser som dessa; ty få äro de som af egen vishet urskilja det ädla från det lastbara, det nyttiga från det skadliga; mängden undervisas af andras erfarenhet. Men om sådana underrättelser icke äro utan nytta, äro de dock ingenting mindre än nöjsamma. Ty teckningar af folkslags seder, slagtningars skiften, stora fältherrars fall — sådant underhåller och lifvar läsares uppmärksamhet. Men tyranniska maktspråk, oupphörliga, anklagelser, trolösa vänner, oskyldigas undergång, och rättegångar som alla på samma sätt slutas — detta är hvad jag har att framställa, och allestädes möter en tröttande enformighet. Härtill kommer att forntidens häfdatecknare sällan äro utsatta för tadel, ty ingen bryr sig nu derom, hvilketdera man med mera deltagande berömmer, Carthagos härar eller de romerska; men af många bland dem som under Tiberii regering undergingo dödsstraff eller vanära finnas ännu afkomlingar öfriga; och  om äfven sjelfva ätterna redan utslocknat, skall man dock finna dem som, för likheten i seder, uti teckningen af andras illgerningar tro sig finna förebråelser för sina egna. Ja, sjelfva äran och dygden väcka fiendskap, emedan de i för stark dager blotta de motsatta felen. Men jag återgår till mitt ämne.

Kapitel 34-45 (år 25 e. Kr.)
Tillbaka till Annales förstasida.