Örjan Martinsson

ANDRA BOKEN

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 50, 51, 52, 53, 54, 55, 56, 57, 58, 59, 60, 61, 62, 63, 64, 65, 66, 67, 68, 69, 70, 71, 72, 73, 74, 75, 76, 77, 78, 79, 80, 81, 82, 83, 84, 85, 86, 87, 88

Innehåll

Oroligheter i Orienten (kap. l—4), icke obehagliga för Tiberius, som derigenom får en förevändning att skilja Germanicus från den honom tillgifna krigshären och utsätta honom för nya faror. Denne uppbjuder emellertid alla krafter, för att fullborda kriget i Germanien. Han förer trupperna sjöledes till Emsfloden, härjar angrivariernes land, öfvervinner Arminius och cheruskerne i en stor drabbning, men lider vid återtåget genom stormar och obekantskap med farvattnen stor förlust af skepp och manskap, som dock till en del ersattes genom nya lyckliga bedrifter i Germanien; nödgas likväl slutligen af Tiberii enträgna påminnelser att återvända till Rom (kap. 5—25). — Libo Drusus, anklagad för statsbrott, står till rätta för senaten och tvingas af misströstan om sin räddning till sjelfmord (kap. 26—32). — Åtskilliga förhandlingar i senaten (kap. 33—38). — En viss Clemens, fordom träl hos Agrippa Postumus, uppträder under sin mördade herres namn och vinner anhang, men blir gripen och hemligen afrättad (kap. 39—40). — Germanicus firar sin triumf öfver catter, cherusker och andra germaniska folk (kap. 41). — Archelaus, konung i Cappadocien, narras till Rom, blir ovärdigt behandlad och dör af sjelfmord eller sjukdom (kap. 42). — Germanicus förordnas med vidsträckt makt att afgå till orienten för lugnets återställande, men tillika utnämnes Cn. Piso till ståthållare i Syrien, som det tros, med hemliga uppdrag emot Germanicus (kap. 43). — Drusus sändes till Illyrien, under förevändning att bistå svevernes konung, Maroboduus, emot Arminius och cheruskerne (kap. 44—46). — Tolf städer i Asien, förstörda eller illa skadade af jordbäfning, understödjas. Åtskilliga andra senatsbeslut m. m. (kap. 47—51). — Tacfarinas, som i Afrika börjar fiendtligheter, kurvas af prokonsuln Furius (kap. 52). — Tiberius tillträder konsulatet tillika med Germanicus, hvilken emellertid, afgången till sin bestämmelse, insätter en konung i Armenien med invånarnes bifall och vidtager flera anstalter till lugnets återställande, men möter afvoghet, tredskhet och hat af Piso (kap. 53—58). Han företager följande året en resa till Egypten (kap. 59—fil). — Drusus stiftar och närer oenigheter mellan germanerne, hvilka derigenom försvaga sig sjelfva (kap. 62—63). — Rhescuporis, konung i Thracien, fångas med list och föres till Rom (kap. 64—07). —  vonones, fordom parthernes, sedan armeniernes konung, slutligen romersk fånge i Cilicien, flyr ur fångenskapen, men blir ertappad och dödad (kap. 68). — Germanicus, återkommen från Egypten till Syrien, finner sina anstalter tillintetgjorda eller förändrade af Piso, uppsäger honom formligen sin vänskap, men sjuknar kort derefter och dör i Antiochia, ej utan misstanke att vara förgifven. Styrelsen i Syrien öfvertages af Cn. Sentius, en af hans underfältherrar. Agrippina går om bord med Germanici aska för att afsegla till Rom (kap. 69—75). — Piso, som redan före Germanici död på hans befallning hade afrest, rnen hållit sig i granskapet, återkommer och söker med vapen bemäktiga sig Syrien, men möter motstånd af Sentius och nödgas slutligen begifva sig tillbaka till Rom (kap. 75—82). — Ärebetygelser beslutna i Rom åt Germanici minne. Drusi gemåls nedkomst med tvillingsöner. Författningar emot qvinnors otukt, samt emot egyptiska och judiska religionsbruk. Val af en ny vestal, m. m. (kap. 83—87). — Arminius blir genom försåt af sina anhöriga mördad (kap. 88).

T. Statilius Sisenna Taurus. — L. Scribonius Libo.
C. Cecilius Rufus. — L. Pomponius Placcus.
Tiberius Cesar Augustus 3. — Germanicus Cesar 2.
M. Junius Silanus. — C. Norbanus Placcus.

År 16 e. Kr.
(E. R. b. 769)

KAP. 1 Då Statilius Sisenna Taurus och Lucius Libo voro konsuler, uppstodo oroligheter i österlandets riken och romerska provinser. Början var gjord hos partherne, hvilka förkastade såsom en främling, ehuru af arsacidernes stam¹, den konung som de ifrån Rom hade begärt och emottagit. Denne var Vonones, lemnad åt Augustus af Phraates² såsom gisslan. Ty fastän Phraates fördrifvit Roms härar och härförare³, hade han dock emot Augustus iakttagit alla vördnadspligter och till befästande af vänskapen sändt honom en del af sina barn, icke så mycket af fruktan för oss, som af misstroende till sina landsmän.

1. Denna dynasti skapade ca 250 f.Kr. det parthiska riket som ägde bestånd till ca 230 e.Kr.
2. Den fjärde konungen med detta namn, partherrikets femtonde regent, 37 f.Kr.-2 e.Kr.
3. Marcus Antonius och Oppius Statianus besegrades 36 f.Kr.

KAP. 2 Efter Phraates' och de följande konungarnes död¹, kom, föranledd af inhemska blodbad, en beskickning till Rom från de förnäma partherne, att hemkalla Vonones, den äldste af hans söner. Cesar (Augustus) ansåg sig deraf högt ärad och gaf honom rik utrustning. Äfven barbarerne emottogo honom med fröjd, såsom vanligen vid tronombyten. Men snart uppstod blygsel: »Partherne (sade man) hade vanslägtats; de hade ifrån en annan verldsdel sökt en konung, smittad af deras fienders seder; Arsacidernes tron ansåges nu och bortskänktes såsom romerska provinser. Hvar voro nu deras ära som dödade Crassus, deras som förjagade Antonius, om en Cesars lifegen, som så många år burit träldomsoket, skulle herrska öfver parther?» Han retade ock sjelf deras ovilja, då han afvek ifrån förfädernes plägseder, sällan jagade, föga brydde sig om hästar, fördes i bärstol, hvarje gång han färdades genom städerna, och försmådde sitt fäderneslands måltider. Man gjorde ock åtlöje af hans grekiska sällskapskrets och hans bruk att försegla äfven det obetydligaste husgeråd. Ja, hans tillgänglighet, hans förekommande vänlighet, dessa hos partherne okända dygder, voro nya laster, och de hatade lika det tadelvärda och det goda, emedan det skilde sig ifrån deras seder.

1. Phraates mördades av sin son Phraataces; denne fick ge vika för Orodes som i sin tur mördades strax därpå.

KAP. 3 Man inkallar derför Artabanus¹, en arsacid, som hos daherne blifvit uppfödd. I första träffningen slagen, samlar han nya krafter och bemäktigar sig tronen. Den besegrade Vonones fann en fristad i Armenien, som då var utan regent och vacklande, emellan parthernes välde  och det romerska, till följe af Antonii förräderi, hvilken under sken af vänskap hade lockat Artavasdes, armeniernes konung, i sitt våld, derefter lagt honom i bojor, slutligen dödat honom². Dennes son Artaxias, för fadrens skull vår fiende, försvarade genom arsacidernes makt sin person och sitt rike. Sedan Artaxias genom slägtingars svek var mördad, blef Tigranes af Cesar (Augustus) förordnad till armeniernes konung, och af Tiberius Nero införd i sitt rike. Men äfven Tigranes' styrelse blef icke långvarig, ej heller hans barns, ehuru efter utländskt bruk förenade i äktenskap och regering. Sedan blef Artavasdes på augusti befallning uppsatt på tronen och icke utan betydlig förlust för oss åter nedstörtad.

1. Artabanus var arsakid på mödernet; på fädernet var han troligen daker, ett folk som bodde vid Kaspiska havet och Aralsjön.
2. Artavasdes I (son till Tigranes I) regerade i tjugo år men tillfångatogs av Antonius år 34 och avrättades av Kleopatra år 31 efter slaget vid Actium. Flera av händelserna finns omnämnda i Augustus självbiografi Monumentum Ancyranum.

KAP. 4 Då utsågs Cajus Cesar¹ att stadga lugnet i Armenien. Af honom blef Ariobarzanes, bördig från Medien, för sin utmärkta kroppsskönhet och sina lysande själsegenskaper, med armeniernes samtycke förordnad till deras konung. Sedan Ariobarzanes genom en olyckshändelse omkommit, försköto de hans ätt; de försökte då en qvinnas styrelse, hvars namn var Erato, och fördrefvo henne kort derefter. Villrådiga och tygellösa, mera utan beherrskare än fria, antogo de nu den flyktande Vonones till konung. Men då Artabanus hotade, då föga hjelp var att vänta hos armenierne, och — om han med vår makt skulle skyddas — ett krig med partherne oundvikligt, lät Syriens ståthållare Creticus Silanus kalla honom till sig och höll honom, med bibehållande af konungslig prakt och titel, under bevakning. Huru Vonones försökte att undkomma detta gäckeri skola vi på sitt ställe omtala*).

1. Gajus Caesar var i orienten från år 1 f.Kr. till sin död 4 e.Kr.

• Se nedanf. kap. 68.

KAP. 6 Detta blef således hans beslut. Under det Publius Vitellius och Cajus Antius sändes att uppbära skatten i Gallierna, förordnades Silius, Antejus¹ och Cecina till inseende öfver flottans byggnad. Ett tusen fartyg ansågos tillräckliga och blefvo i hast tillrustad; några korta med smala stammar och vid buk, för att lättare motstå vågorna; andra med platta kölar, för att oskadade kunna stadna på  grund; flera försedda med dubbla styren, för att hastigt genom rodrets omflyttning med ena eller andra ändan lägga till lands. Många voro däckade för att bära krigsmaschiner, så väl som hästar och lifsmedel; alla inrättade att drifvas med segel, att fortskyndas med åror, och soldaternes munterhet gaf det hela en förhöjd skönhet och förfärlighet². — Batavernes ö³ bestämdes till samlingsort, för lättheten att landa och för lägets beqvämlighet att emottaga trupper och öfverflytta  kriget. Ty  Rhenströmmen, som i en bädd oafbruten framflyter eller omfattar blott smärre öar, delar sig vid början af bataviska gebitet liksom i tvenne floder och bibehåller sitt namn och våldsamheten af sin fart, der han flyter utmed Germanien, tilldess han blandas med oceanen; bredare och stillare, der han följer galliska stranden, kallas han af strandboarne med förändradt namn Vahal*), men bortbyter snart äfven detta emot Mosaflodens**), genom hvars ofantliga mynning han utgjuter sig i samma ocean***).

1. Då denne Antejus är helt okänd har man velat stryka namnet; möjligen är Antejus en avskrivares upprepning av den nyssnämnde Antius.
2. Betydelsen ej säker. Antingen visade soldaterna sin iver genom att bygga skeppen större än vanligt, så att de såg mera skräckinjagande ut, eller också fick soldaternas höga stridsmoral flottan att te sig än mer imponerande och effektiv.
3. Namnet är bevarat i Betuwe. Det som här beskrivs som Rhens mynning är den i våra dagar relativt obetydliga ström som flyter förbu Utrecht och Leyden (alter Rhein).

• Nu Waal.
• Maas eller Meuse.
• Med oceanen förstås här och i det följande Nordsjön: Oceanus germanicus.

KAP. 7 Under det fartygen föras till bestämd ort, befaller Cesar underfältherren Silius att med en lättrustad trupp göra ett infall på catternes gebit, och som han fått höra att den vid Lippefloden anlagda skansen var belägrad, gick han sjelf dit tillika med sex legioner. Af Silius blef dock för häftiga regnskurar ingenting vidare gjordt, än att han bortförde obetydligt byte jemte den cattiska furstens Arpi maka och dotter; icke heller gåfvo de belägrande Germanicus tillfälle till drabbning, emedan de skingrat sig vid ryktet om hans ankomst. Dock hade de förstört den grafhög som nyligen åt de varianska legionerna blifvit uppförd, och ett gammalt altare, upprest åt Drusus. Han återstälde altaret och höll till sin faders ära sjelf i spetsen för legionerna en högtidlig kretsgång*). Grafhögen fann han ej för godt att förnya. Hela sträckan emellan skansen Aliso¹ och Rhen befästes med nya linier och jordvallar.

• Decucurrit. Om denna ceremoni, eljest bruklig vid berömda fältherrars likbegängelser, se Lindfors 1. c. p. 372.

1. Nära Hamm eller, kanske troligare, Elsen nära Paderborn.

KAP. 8 Flottan var emellertid anländ, och nu, sedan provianten förut blifvit afskickad, och fartygen fördelade emellan legioner och bundsförvandter, inlöper han i den kanal som bär namn af den drusiska, anropande dervid Drusus, sin fader, »att han, bevågen och blid, med sitt efterdöme och med minnet af sina företag och bragder ville understödja en son som vågade hvad han sjelf vågat», och kommer derefter med lycklig fart öfver sjöarna och oceanen ända till Emsfloden. Flottan qvarlemnades vid (staden) Amisia på venstra stranden, och deruti begicks ett fel, att han icke gick längre uppför strömmen, utan härifrån öfverförde manskapet, som skulle gå till länderna på högra sidan; härigenom gingo flera dagar förlorade med brobyggnad. Rytteriet och legionerna tågade modigt öfver de första flödena, medan floden ännu icke börjat stiga; eftertrupperna, som utgjordes af bundsförvandter och ibland dem bataverne, blefvo, under det de lekte med vågorna och skrytande visade sin simkonst, bragta i oordning, och några drunknade. Medan Cesar utstakade lägret, berättades att Angrivarierne¹ bakom honom hade affallit. Straxt afskickades Stertinius med rytteri och lätta trupper och hämnades med eld och svärd deras trolöshet.

1. Grannar till cheruscerna bortom Weser. Man får anta att några av dem levde väster om Weser och var romerska undersåtar.

KAP. 9 Floden Weser*) åtskilde nu romarne och cheruskerne. På dess strand¹ framträdde Arminius med de öfriga höfdingarne, och då han på sin fråga, om Cesar vore kommen? fått till svar att han var der, bad han om tillåtelse att tala med sin broder. Denne var i hären, under tillnamnet Flavus, utmärkt af sin trohet och deraf, att han några år förut, i en slagtning under Tiberius, förlorat ett öga. Samtalet tilläts²; han framträder och helsas af Arminius, hvilken, efter aflägsnande af sin lifvakt, fordrade att äfven de bågskyttar som på vår strand voro uppstälda måtte afträda. När de bortgått, frågar han brodern, »hvadan detta vanstälda ansigte?» Då denne uppgifver stället och träffningen, spörjer han vidare» hvad lön han erhållit?» Flavus uppräknar »ökad sold, halskedja, krona och andra militäriska hederstecken», och Arminius beler det usla pris för hvilket han sålt sig till träldom.

• Visurgis

1. Vi har ingen möjlighet att med någon säkerhet närmare lokalisera platsen.
2. Enligt Nipperdey föreligger en lucka i texten.

KAP. 12 Då Germanicus gått öfver Weser, erfor han af en öfverlöpare »att af Arminius ett slagfält vore utsedt; att äfven andra folkstammar samlats i en skog, helgad åt Herkules¹, och att de om natten skulle våga en storm på lägret.» Man trodde angifvaren; också sågos eldar, och kunskapare, som smugit sig närmare, berättade att det hördes gnäggande af hästar och gny af en oräknelig och oordentlig folkskara.» Då således det afgörande ögonblicket var nära, trodde han sig böra utforska soldaternes sinnesstämning och öfverlade med sig sjelf huru detta skulle ske utan misstag. Tribuners och centurioners berättelser voro oftare hugneliga än sanna; frigifne hade slafsinne, vänner benägenhet att smickra; om en allmän sammankomst tillkallades — äfven der skulle mängden instämma i den ton som af några få blefve gifven. Blott då kunde man läsa i deras själar, när de, ensamma och obevakade, vid måltider i lag med sina kamrater yppade sitt hopp eller sin fruktan.

1. Romarna identifierade oftast det utländska, gudar såväl som institutioner, med egna förhållanden och namn. Hercules syns här vara dels en germansk hjälte (Irmin), del en gud (Tor).

KAP. 14 Samma natt skänkte Germanicus en glad dröm: han tyckte sig offra och, i stället för sin af offerblodet bestänkta drägt, af sin farmoder Augustas hand emottaga en annan skönare. Stärkt af detta tecken, som af foglarna bekräftades, kallar han hären tillsammans och framlägger hvad han visligen förutsett såsom gagneligt för den förestående slagtningen. »Icke blott öppna fält vore för romerska soldaten förmånlig» till drabbning, utan, om klokhet ej saknades, äfven skogar och oländiga marker. Ty barbarernes ofantliga sköldar och omåttligt långa lansar kunde icke emellan trädstammar och låga busksnår med den lätthet handteras, som kastspjut och svärd och betäckningar som slöto sig till kroppen. De skulle blott gifva hugg på hugg och syfta med värjuddarna åt ansigtet. Germanen hade hvarken pansar eller hjelm; sköldarna voro icke en gång beklädda med jern eller läder, utan blott flätor af vide, blott tunna färgbestrukna bräden. Första linien vore väl försedd med ett slags lansar, de öfriga endast med korta eller i elden tillspetsade vapen. Deras kropp, så hisklig att påse och så kraftfull för ett kort anfall, lika ömtålig vore den för sår. Utan blygsel för vanära, utan aktning för befälhafvare, rymde de fältet, togo de till flykten: bäfvande i motgången, i lyckan förgätande både gudomliga och menskliga lagar. — Om, trötta vid marscher och sjöresor, de önskade derpå ett slut, — genom denna slagtning kunde det vinnas. Redan vore Elben*) närmare än Rhen, och derutöfver icke mer något krig, om endast de, uti dessa länder dem han i sin faders och farbroders fotspår beträdde, gjorde honom till segrare.» — Härförarens tal uppeldade soldaterne, och tecken till slagtning blef gifvet.

• Albis

KAP. 16 Så uppeldade och fordrande slagtning, föras de ned på ett fält, som kallas Idistavisus¹. Det är beläget emellan Weser och bergshöjder, och ojemnt bugtadt, allt som flodstränderna vika tillbaka eller de framskjutande bergen möta. Bakom ryggen uppsteg en skog med högsträckta grenar och bar mark emellan trädstammarna. Fältet och skogsbrynet intogos af barbarernes slagtordning; endast cheruskerne hade besatt höjderna, för att derifrån kasta sig ned på romarne under drabbningen. Vår här framryckte i följande ordning: i spetsen de galliska och germaniska hjelptrupperna; efter dem bågskyttarne till fots; dernäst fyra legioner, och i spetsen för två pretoriska kohorter och ett utvaldt rytteri, Germanicus; vidare lika många andra legioner och de lätta trupperna med bågskyttarne till häst samt de öfriga bundsförvandtskohorterna; — uppmärksamma och färdiga att, i samma ordning som de tågade, uppställa sig till slagtning.

1. Enligt Grimm, som läser Idisiaviso = Elfenweise, älvornas äng. Slättens utseende är som Tacitus beskriver det diskuterat, men troligen menas att slätten varierar i storlek och blir bredare när floden flyter längre från bergen och smalnar, när bergen och floden kommer närmare varandra.

KAP. 19 Långt mer än sår, än enskilda förluster, än den allmänna förstörelsen, uppfylde denna anblick germanerne med smärta och förbittring. De, som nyss förut voro i begrepp att öfvergifva sina boningar och flytta öfver Elbe, vilja nu slagtning, gripa till vapen. Allmoge, adel, unga, gamla störta sig plötsligen på det romerska härtåget, störa dess ordning. Slutligen välja de en plats på en trång och sumpig slätt, innesluten af skogar. Äfven skogsmarken omgafs af ett djupt träsk, utom på en sida der angrivarierne uppfört en bred vall, till gränsskilnad emot cheruskerne¹. Här uppstälde sig fotfolket: rytteriet doldes i närmaste lundar, för att falla legionerna i ryggen, när de inkommit i skogen.

1. Geografin är något dunkel. Förmodligen är den omtalade floden Weser; platsen bör ligga norr om det förut nämnda slagfältet, nära Steinhuder Meer.

KAP. 20 Intet af detta var Cesar obekant: plan, belägenhet, det uppenbara, det dolda, allt kände han och vände fiendernes list till förderf för dom sjelfva. Åt underfältherren Sejus Tubero öfverlemnade han rytteriet och fältet; fotfolket fördelade han så, att en del skulle å. den jemna vägen rycka in i skogen, den andra bestiga den uppkastade vallen; det svåra bestämde han för nig sjelf, det öfriga för underfältherrarne. De som fått slätten på sin del bröto lätt fram; de som skulle storma vallen drabbades ofvanifrån af så väldiga slag, som om de skolat bestiga en mur. Härföraren fann det ofördelaktiga af en strid på nära håll; han drog derför legionerna något tillbaka och befalde slungarne och skyttarne afskjuta sina vapen och fördrifva fienden. Spjut kastades ur fältstyckena, och ju åskådligare försvararne stodo, dess mera blefvo de sårade och fälda. Efter vallens eröfrande var Cesar den förste som med liftrupper inbröt i skogen. Här kämpade man emot man. I ryggen stängdes fienden af kärret, romarne af floden eller bergen: för båda ingen möjlighet att undkomma, enda hoppet i tapperhet, enda räddningen i seger.

KAP. 20 Intet af detta var Cesar obekant: plan, belägenhet, det uppenbara, det dolda, allt kände han och vände fiendernes list till förderf för dom sjelfva. Åt underfältherren Sejus Tubero öfverlemnade han rytteriet och fältet; fotfolket fördelade han så, att en del skulle å. den jemna vägen rycka in i skogen, den andra bestiga den uppkastade vallen; det svåra bestämde han för nig sjelf, det öfriga för underfältherrarne. De som fått slätten på sin del bröto lätt fram; de som skulle storma vallen drabbades ofvanifrån af så väldiga slag, som om de skolat bestiga en mur. Härföraren fann det ofördelaktiga af en strid på nära håll; han drog derför legionerna något tillbaka och befalde slungarne och skyttarne afskjuta sina vapen och fördrifva fienden. Spjut kastades ur fältstyckena, och ju åskådligare försvararne stodo, dess mera blefvo de sårade och fälda. Efter vallens eröfrande var Cesar den förste som med liftrupper inbröt i skogen. Här kämpade man emot man. I ryggen stängdes fienden af kärret, romarne af floden eller bergen: för båda ingen möjlighet att undkomma, enda hoppet i tapperhet, enda räddningen i seger.

KAP. 23 Emellertid var sommaren redan långt framliden; några legioner skickades derför landvägen tillbaka till vinterqvarteren, de flesta inskeppades och fördes af Germanicus på Emsfloden ut i stora oceanen. I början hördes på det stilla hafvet endast bullret af årorna, fladdrandet af seglen på tusen fartyg; men snart skocka sig svarta moln, och nedströmmande hagel och vågorna, af kämpande vindar från alla sidor drifna i hvirflar, förtaga utsigten, hindra styrandet; och soldaten, som, bäfvande och obekant med hafvets stormar, störer sjöfolket eller i otid hjelper, gör äfven de erfarnas åtgärder fruktlösa. Luft och haf beherrskas sedan oinskränkt af sunnanvädret, hvilket, förstärkt af Germaniens bergiga kuster*), djupa floder och en omätlig sträcka af moln, och häftigare genom granskapet af nordens köld, våldsamt fattar skeppen och kastar dem spridda i öppna oceanen eller mot öar¹, vådligt omgifna af branta klippor eller dolda sandreflar. Knapt och med möda voro dessa undvikna, då floden inträdde och dref åt samma sida som vinden; nu höll intet ankare, ingen pumpning var tillräcklig emot de instörtande vågorna. Hästar, dragare, tross, sjelfva vapnen kastades öfver bord, för att lätta fartygen, som på sidorna intogo vatten och öfversköljdes af floden.

• Tumidis terris: kanske rättare humidis, vattenrika? (Bertil Cavallin översatte det till: fuktiga kuster.)

1. Antagligen nära Ems och Weser. Några klippiga öar finns inte närmare än Helgoland. Måhända är klipporna en målerisk "romantisk" tillsats.

KAP. 26 Trupperna fördes nu åter i vinterläger, hjertligt glada att genom ett lyckligt fälttåg hafva ersatt motgångarna på hafvet. Glädjen ökades genom Cesars frikostighet, då han åt hvar soldat utbetalte så mycket som han uppgaf sig hafva förlorat. Också ansågs det för otvifvelaktigt att fienden svigtade och tänkte på att bedja om fred, och att kriget med nästa sommar kunde bringas till slut. Men Tiberius manade honom genom bref på bref »att komma tillbaka, för att fira den honom tilldömda triumfen. Han hade redan erfarit nog af gynnande händelser, nog af missöden. Lyckliga och stora slagtningar hade han hållit; men han borde ock minnas förlusterna, hvilka, ehuru tillfogade af vindar och vågor, utan anförarens förvållande, voro icke dess mindre betydliga och smärtande. Han sjelf (Tiberius), som af den odödlige Augustus nio gånger¹ varit sänd till Germanien, hade uträttat mera med klokhet än med styrka. Så hade sugambrerne blifvit bragta till undergifvenhet, så sveverne och deras konung Maroboduus genom fred bundna. Äfven cheruskerne och de öfriga fiendtliga folken kunde nu, sedan Roms hämd blifvit tillfredsstäld, öfverlemnas åt inre misshälligheter.» Då Germanicus utbad sig ännu ett år, för att fullborda hvad han börjat, satte han dennes blygsamhet än starkare på prof, genom anbud af det andra konsulatet, hvars förvaltning han närvarande skulle bestrida, Han tillade att, »om kriget ännu måste fortsättas, borde han lemna sin broder Drusus ett tillfälle till ära, hvilken nu, då ingen annan fiende funnes, endast i Germanien kunde förvärfva imperatorsnamnet och vinna en lager.» Germanicus dröjde icke längre, ehuru han väl insåg att detta var en tom förevändning, och att han af afund rycktes ifrån en redan förvärfvad ära.

1. Sju fälttåg var särskilt betydelsefulla och omfattande: 9 och 8 f.Kr., 4, 5, 9, 10 och 11 e.Kr.

KAP. 27 Det var omkring samma tid som Libo Drusus, af scriboniernes ätt, blef angifven för stämplingar emot staten. Jag vill omständligare förtälja början, fortgången och slutet af detta mål, emedan då först den sjukdomen yppade sig som under så många år har frätit på samhället. Firmius Catus, en senator af Libos närmaste vänner, förförde den oförsigtiga, för bländverk tillgängliga, ynglingen, att lemna förtroende åt chaldeers¹ spådomar, magers vidskepelser, ja äfven åt drömtydare, i det han beständigt erinrade honom att Pompejus var hans ättefader, Scribonia, som fordom varit Augusti maka, hans faster, Cesarerne hans fränder, hans hus uppfyldt med ättebilder, och inledde honom i yppighet och skuldsättning,   sjelf delande hans utsväfningar och hans betryck, för att genom dess flera anledningar kunna snärja honom.

1. Kaldéer = astrologer. De förvisades 139 f.Kr. men under Tiberius tid blev de på nytt betydande. Tacitus själv var inte främmande för astrologin (jfr IV, 58; VI, 22) och Tiberius var mycket intresserad.

KAP. 28 Då han funnit nog vittnen och äfven slafvar som kände saken, begär han företräde hos fursten, sedan han genom Flaccus Vescularius, en romersk riddare, som ägde närmare umgänge med Tiberius, uppgifvit brottet och den brottslige. Tiberius afvisade icke angifvelsen, men beviljade icke företräde; »ty de kunde genom samma Flaccus meddela hvarandra hvad de ville säga». Emellertid upphöjer han Libo till pretor, bjuder honom till sitt bord, utan ovilja i sin blick, utan häftighet i sina ord — så djupt hade han förborgat sin vrede — och då han kunnat förekomma alla hans yttranden och företag, ville han hellre utforska dem; ända tilldess en viss Junius, anmodad att genom besvärjelser framkalla underjordens skuggor, angaf detta hos Fulcinius Trio¹. Frejdad ibland åklagare var Trios karakter och angelägen att vinna namn genom elakhet. Straxt angriper han den angifne, går till konsulerne, fordrar undersökning i senaten; och fäderne kallas, med tillsägelse att »ämnet för rådplägningen vore vigtigt och förskräckligt».

1. Jfr III, 10, 19; V, 11; VI, 4, 38.

KAP. 30 Utom Trio och Catus hade äfven Fontejus Agrippa och Cajus Vibius uppträdt såsom åklagare. Dessa tvistade om rättigheten att föra ordet emot den anklagade; tilldess Vibius — då ingendera ville gifva efter, och Libo instält sig utan försvarare — förklarade att han punktvis ville föredraga käromålen. Han framlade nu skrifter som röjde det största vanvett, såsom att Libo skulle förfrågat sig »om han skulle blifva nog rik, för att med penningar kunna täcka den appiska vägen ända till Brundisium». Der voro ock andra punkter af samma slag, fåvitska, orimliga eller, mildast bedömda, ömkansvärda. I en skrift voro likväl vid Cesarernes och senatorernes namn vissa farliga eller hemlighetsfulla tecken, såsom åklagaren påstod, af Libos egen hand tillsatta. Då svaranden nekade, beslöts att de trälar som kände hans handstil skulle på sträckbänk förhöras. Men som ett pinligt förhör i mål, som gälde en husbondes lif, var genom ett gammalt senatsbeslut förbjudet, så gaf Tiberius — förslagen och uppfinnare af en ny rättslära — befallning att försälja dem alla till statens ombud*), naturligtvis på det pinlig undersökning med dem emot Libo, utan kränkning af senatsbeslutet, skulle kunna anställas. I anledning deraf anhöll den anklagade om uppskof till följande dagen och uppdrog vid hemkomsten åt sin slägting, Publius Qvirinius att framföra till fursten sina sista böner. Svaret blef »att han kunde vända sig till senaten.

• Actor publicus: en embetsman, som förvaltade statens egendomar och förde dess räkenskaper.

KAP. 32 Hans egendom delades emellan åklagarne, och de som voro medlemmar af senaten erhöllo, utom den vanliga ordningen, pretorsvärdigheter. Derefter föreslog Cotta Messalinus¹ »att Libos bild aldrig skulle åtfölja ättens likbegängelser;» Cnejus Lentalus, »att ingen Scribonius måtte få antaga tillnamnet Drusus.» På Pomponii Flacci tillstyrkan förordnades tacksägelsedagar. Att skänker skulle helgas åt Jupiter, Mars och Concordia, och den trettonde September*), dagen då Libo mördat sig, firas såsom högtidsdag, derför röstade Lucius Piso² och Asinius Gallus samt Papius Mutilus och Lucius Apronius. Jag har anfört dessa mäns yttranden och deras smicker, för att visa att detta är ett gammalt ondt i staten. Senaten fattade äfven beslut om stjerntydares och magers fördrifvande ur Italien. En ibland dessa, Lucius Pituanius, blef störtad ifrån tarpejiska klippan; Publius Marcius läto konsulerne, efter gifvet tecken med trumpetskall, på forntida sätt afrätta utanför esqvilinska porten.

1. Cotta Messalinus har ett dåligt rykte hos Tacitus. Jfr IV, 20; V, 3; VI, 5. I Plinius d.ä:s Naturalis Historia är han känd som gourmand.
2. Texten har blott L.P. De flesta utgivare accepterar J.F. Gronovius konjektur Piso. Men Symes läser Plancus (och Bertil Cavallin valde hans tolkning).

• Idus septembres.

KAP. 33 I senatens nästföljande sammankomst ordades mycket af konsularen Qvintus Haterius och fordna pretorn Octavius Fronto emot yppigheten i Rom, och det blef stadgadt »att inga bordskäril skulle få göras af massivt guld, och karlar icke vanhedra sig genom bruket af sidenkläder.» Ännu längre gick Fronto, som yrkade inskränkning i silfver, husgeråd och slafvar. — ¹Det var nemligen ännu brukligt att senatorerne, i stället för att rösta öfver det föredragna ämnet, uppgåfvo något förslag som de ansågo lända till allmänt väl. — Deremot talade Asinius Gallus: »Med rikets tillväxt hade äfven den enskilda välmågan tilltagit; detta vore icke något nytt, det igenfunnes redan i forntiden. En annan hade fabriciernes förmögenhet varit, en annan scipionernes, men alltid i förhållande till staten. Medan denna var ringa, lefde medborgare inskränkt; sedan han uppnått denna höjd af prakt, höjde sig äfven enskilda. I afseende på slafvar och silfver och husgeråd vore ingenting för mycket eller lagom, utan i mån af egarens förmögenhet. Ett olika mått af förmögenhet vore bestämdt för senatorer och riddare, icke derför att de till naturen äro olika, utan på det de som stodo främst genom, embete, stånd och rang, äfven måtte vara bäst försedda med hvad som fordrades till själens vederqvickelse och kroppens vård, såframt man icke fordrade att hvarje utmärkt man måste åtaga sig flera bekymmer, större faror, men umbära medlen att göra bekymren och farorna drägliga.» — Erkännandet af felen under anständiga namn och likhet i tänkesätt hos åhörarne förvärfvade Gallus ett lätt bifall. Tiberius hade dessutom tillagt »att detta nu icke vore tiden för en granskning, och om i sederna någon oart yppades, skulle det icke felas den som rättade det.»

1. En del utgivare anser orden interpolerade.

KAP. 34 Vid samma tillfälle gjorde Lucius Piso¹ ett häftigt utfall emot ränkerna på forum, domstolarnas falhet, åklagarnes ilska, som beständigt hotade med angifvelser; han förklarade högtidligt »att han öfvergäfve staden, för att lefva i någon undangömd och aflägsen landsort,» och lemnade med detsamma rådsalen. Tiberius blef förlägen, och ehuru han sjelf med vänliga ord sökt att blidka Piso, ålade han äfven dennes anhöriga att genom sitt inflytande eller böner hindra hans bortgång. Ett icke mindre bevis af frimodig förtrytelse gaf samma Piso kort derefter, då han lagförde Urgulania, hvilken Augustas vänskap hade upphöjt öfver lagarna.   Och lika litet som Urgulania åtlydde stämningen, då hon till trots för Piso for upp till Cesars palats, lika litet afstod han, ehuru Augusta besvärade sig öfver personlig förolämpning och sidvördnad. Tiberius, som trodde sig såsom medborgare så vida kunna göra sin moder till viljes, att han sade det han ville begifva sig till pretorns tribunal och  tala för Urgulania, trädde ut ur palatset, med befallning till vakten att följa på afstånd. Nu sågs han, genom den tillströmmande folkhopen, med allvarsam min framskrida och genom hvarjehanda samtal förlänga tiden och vägen, tilldess ändtligen — då Piso af sina slägtingar ej lät sig öfvertalas — Augusta lät aflemna den fordrade penningsumman. Sådan utgång fick denna sak, hvaraf Piso icke blef utan ära och Tiberius vann större aktning. För öfrigt var Urgulanias inflytande så tryckande för samhället, att hon i ett mål som förehades uti senaten försmådde att inställa sig såsom vittne. En pretor skickades att förhöra henne hemma, då det likväl af ålder varit brukligt, att sjelfva vestalerna blifvit hörda på forum och inför domstolen, så ofta de skulle aflägga vittnesmål.

1. Denne Pisos död omtalas i IV, 21. (Jfr kap. 32.)

KAP. 35 Att ett uppskof i allmänna ärendena detta år inträffade, skulle jag med tystnad förbigå, om icke Cn. Pisos¹ och Asinii Galli stridiga tankar öfver denna sak förtjente att lära kännas. Ehuru Tiberius hade yttrat att han skulle vara frånvarande, förklarade Piso att »göromålen just derför så mycket mer borde fortsättas, och att det vore hedrande för republiken, att senat och ridderskap äfven i furstens frånvaro kunde uppfylla sitt kall». Gallus åter sade — emedan Piso förekommit honom i skenbart frihetsnit — »att ingenting vore nog lysande eller nog värdigt romerska folkets höghet, om icke det skedde inför fursten och under dennes ögon; derför borde ock Italiens och provinsernas talrika angelägenheter sparas till hans närvaro». Tiberius hörde och tog, under det saken å båda sidor drefs med mycken värma, men ärendena blefvo uppskjutna.

1. Gnajus Piso var legat i Hispanien, Germanicus legat i Syrien; när han misstänktes för mord på Germanicus begick han självmord (III, 12ff.). Jfr II, 43.

KAP. 36 Äfven med Tiberius råkade Gallus i ordvexling. Han föreslog nämligen »att embetsmannavalen skulle hållas för fem år på en gång; att de legionschefer*) som, förrän de beklädt preturen, förvaltade denna tjenst, skulle redan från den tiden vara bestämda till pretorer, samt att fursten skulle för hvart år utnämna tolf kandidater». Det var otvifvelaktigt att detta förslag hade en djupare syftning och grep in i regeringens hemligheter. Emellertid talade Tiberius så, som skulle hans makt derigenom förstoras. »Svårt för hans blygsamhet skulle det blifva att välja så många, att förbigå så många. Äfven vid årliga val kunde missnöjen svårligen undvikas, fastän det nära vinkande hoppet tröstade för ett afslag; hvad hat vore då icke att vänta af dem som afvisades för hela fem åren!¹ Huru kunde man förutse hvad tänkesätt, slägtförbindelser, förmögenhet, hvar och en efter en så lång tidrymd skulle hafva? Redan utnämnandet för ett är gjorde menniskor öfvermodiga: hvad? om de hela fem år innehade ett äreställe? Det vore att alldeles femdubbla statsembetena, att omstörta lagarna, som utstakat behöriga tider för att öfva kandidaternes skicklighet, och för att söka så väl som för att bekläda embeten».

• Legati legionum.

1. Dvs. val skulle genast hållas för att utse ämbetsmän för fem år framåt. Sedan skulle årligen ämbetsmän väljas för det femte året från valet räknat.

KAP. 37 Genom detta skenfagra tal räddade han grunden för sin envåldsmakt. — Han förbättrade äfven några senatorers vilkor. Det väckte derför dess mera uppseende, att han med stolt förakt upptog en ansökning af Marcus Hortalus, en ung ädling, stadd i ögonskenlig torftighet. Han var en sonson af talaren Hortensius och hade af Augustus genom en skänk af en miljon sestertier blifvit uppmuntrad att gifta sig och afla barn, på det en så lysande ätt icke måtte utslockna. En dag då senaten var församlad i palatset¹, hade han stält sina fyra söner vid ingången till rådsalen, och i stället för att yttra sin tanke (öfver det föredragna ämnet) började han, med blicken fästad än på Hortensii bland talarne uppstälda bild, än på Augusti, att tala sålunda: »Församlade fäder! Dessa, hvilkas antal och späda ålder J sen, har jag icke af eget val gifvit lifvet, utan emedan fursten dertill uppmanat; också hade mina förfäder förtjent att hafva ättlingar. Ty för egen del genom tidernas skiften urståndsatt att emottaga eller förvärfva förmögenhet eller folkgunst eller vältalighet, detta arfgods i vårt hus, vore jag nöjd, om mina torftiga vilkor icke blefye mig sjelf till blygd, icke till en börda för andra. Ålagd af fursten, tog jag en hustru. Sen här ätten och affödan af så många konsuler, så många diktatorer. Icke till förebråelse säger jag detta, utan för att väcka medlidande. Under din lyckliga styrelse, Cesar, skola de intaga de äreställen som du vill dem tilldela. Intill dess skydda från nöd Qvinti Hortensii ättlingar, den gudomlige Augusti fostersöner».

1. På Palatinen - i det s.k. Apollons bibliotek.

Kapitel 41-58 (år 17-18 e. Kr.)
Tillbaka till Annales förstasida.