Örjan Martinsson

FEMTE BOKEN

1, 2, 3, 4, 5 och 6, 7, 8, 9, 10, 11

Innehåll

Af denna bok, som innehållit historien om en tidrymd af tre år, hafva vi endast början och slutet qvar. — Julia Augustas död och karakter, samt den afvoghet emot henne som Tiberius äfven efter hennes död bevisade (kap. l, 2). — Sejani inflytande och despotismen få härefter nya krafter, och Agrippina samt Nero blifva af Tiberius genom bref anklagade inför senaten. Dess villrådighet och allmänhetens kärlek för de anklagade retar Sejanus, som uppskrämmer Tiberius, hvilken genom ett edikt bestraffar menigheten och genom bref beklagar sig öfver senaten (kap. 3—5).

Här vidtager en lucka, hvarigenom fortsättningen af det första, hela det andra och största delen af det tredje årets händelser gått förlorade. Under denna tiden hade ganska vigtiga förändringar inträffat. Agrippina och Nero hade blifvit förklarade för statens fiender och deporterade: modern till ön Pandateria, sonen till Pontia, der han innan kort omkom. Äfven den andra sonen Drusus, som medverkat till sin broders fall, hade kort derefter, likaledes genom Sejani ränker, blifvit anklagad, dömd för högförräderi och tills vidare insatt i fängelse uti palatset. Men äfven Sejanus hade slutligen fallit. De utsväfvande vördnadsbetygelser som slösades på honom af senaten hade väckt Tiberii förtrytelse, hans ifver att påskynda Drusi undergång väckte Tiberii misstankar; en sammangaddning, anstiftad af Sejanus, för att med våld bemäktiga sig högsta makten, då han märkte det gamla förtroendets aftagande, förråddes af en bland dem som visat sig honom mest tillgifna; han blef af Tiberius anklagad inför senaten, arresterad, dömd till döden och genast strypt i fängelset, hvarefter hans lik öfverlemnades åt pöbelns raseri. Hans oskyldiga familj och alla som angåfvos att hafva stått i någon närmare förbindelse med honom invecklades i hans olycka. Livias delaktighet med Sejanus i sin gemål Drusi, Tiberii sons mord, upptäcktes genom bref till Tiberius af Sejani hustru Apicata och bestyrktes af de medbrottsliga, Eudemus och Lygdus, som pinligen förhördes, och Livia blef i hemlighet afstraffad. Med yttersta stränghet höllos i senaten ransakningar öfver dem som varit eller angåfvos att hafva varit delaktiga i Sejani sista stämpling. Ett fragment utaf ett tal, som någon bland dessa höll till sina vänner, finnes infördt (kap. 6), — hvarefter han dödade sig sjelf (kap. 7). — Undersökningar med de anklagade P. Vitellius och Pomponius Secundus (kap. 8). — Sejani barn straffas (kap. 9). — En falsk Drusus uppträder i Grekland (kap. 10). — Oenighet emellan konsulerna (kap. 11). —

De konsuler, som namngifvit de 3 åren (782—784), — hvilkas historia denna bok innefattat, voro:

Cajus Rubellius Geminus. — Cajus Fufius Geminus.
Marcus Vinucius Qvartinus. — Cajus Cassius Longinus.
Tiberius Cesar 5. — Lucius Elius Sejanus.

Men sedan de sistnämda efter 4 månader nedlagt embetet, voro först Faustus Cornelius Sulla samt Sextidius Catullinus, och slutligen Cajus Memmius Regulus och Fulcinius Trio konsuler under den återstående delen af året.

År 29 e.Kr.
(E. R. b. 782)

KAP. 1 Rubellius och Fufius, bägge med tillnamnet Geminus, voro konsuler, då Julia Augusta i hög ålder slutade sina dagar¹. Härstammande från claudiernes ätt och upptagen i liviernes och juliernes, var hon af den mest lysande adel. Hon hade först lefvat i ett fruktsamt äktenskap med Tiberius Nero, hvilken i det perusinska kriget² räddade sig genom flykten, men återkom till Rom, sedan fred blifvit sluten emellan Sextus Pompejus och triumvirerne³. Det var derefter som Cesar (Augustus), intagen af hennes skönhet, bortförde henne från sin man. Om detta skedde mot hennes vilja är ovisst; men så stor var älskarens otålighet, att han införde henne, ehuru hafvande, i sitt hus, utan att ens afbida hennes nedkomst. Efter den tiden hade hon inga barn, men genom Agrippinas giftermål med Germanicus blandades hennes blod med Augusti, och i tredje led voro deras ättlingar gemensamma. Med forntidens renhet i sin enskilda lefnad förenade hon i umgänget en artighet som forntidens fruntimmer knapt skulle gillat. Herrsklysten moder, eftergifven maka, förstod hon att lika skickligt foga sig efter sin gemåls finhet och sin sons förställning. Hennes likbegängelse var utan prakt, hennes yttersta vilja länge utan verkställighet⁴. Cajus Cesar, hennes sonsons son, som sedan blef regent, tolkade från rostra hennes minne.

1. Antagligen 86 år gammal.
2. Perusia (nu Perugia) belägrades och plundrades av Octavianus år 41.
3. I Misenium år 39.
4. Till Gajus (Caligulas) tillträde (år 37).

KAP. 3 För öfrigt blef tyranniet från denna tiden mera hårdt och tryckande. Så länge Augusta lefde, gafs det ännu någon räddning; ty af vana bibehöll Tiberius för henne eftergifvenhet, och Sejanus vågade icke trotsa en moders inflytande. Men nu liksom befriade från alla band, rusade de fram i otygladt öfverdåd, och genast afgick en skriftlig anklagelse mot Agrippina och Nero; man trodde dock allmänt att den långt förut blifvit afsänd, men af Augusta undertryckt, emedan den kort efter hennes död upplästes (i senaten). I uttrycken rådde en utsökt bitterhet; likväl var det inga fiendtliga rustningar, inga stämplingar emot staten, endast »onaturliga utsväfningar» Tiberius förebrådde sin sonson. Emot Agrippina vågade han icke ens dikta något sådant; han anklagade derfor »hennes förmätna tal, hennes trotsiga lynne.» I senaten blef en djup bestörtning och tystnad, tilldess en och annan bland dem som ingenting hoppades af redligheten och sökte, såsom vanligen händer, att af allmänna olyckor vinna personlig fördel, yrkade målets föredragning. Bland alla utmärkte sig Messalinus Cotta¹ genom sitt nit att tillstyrka den yttersta stränghet; men de öfriga senatorerne af första rangen och isynnerhet de högre embetsmännen voro tvehägse, ty, oaktadt sitt bittra utfall, hade Tiberius för öfrigt lemnat allt fullkomligen obestämdt.

1. Jfr. II, 32; VI, 5.

KAP. 4 Junius Rusticus, förordnad af fursten att föra senatens protokoll¹ och derför ansedd att noga känna hans tankar, var vid detta tillfälle närvarande. Denna man, plösligen hänförd af sitt öde — ty förut hade han aldrig visat något prof af karakter — eller missledd af en illa beräknad slughet, då han af farhåga för en oviss framtid glömde de faror som sväfvade öfver hans hufvud, förenade sig nu med de tvekande och varnade konsulerne att icke begynna föredragningen. »Snart,» sade han, »kunde af obetydliga händelser de vigtigaste saker få en annan vändning, och i en sak som rörde Germanici hus borde man lemna en gammal man någon tid att besinna sig*). Omkring rådhuset samlades emellertid en folkhop, som bar Agrippinas och Neros bilder, och under välönskningar för Tiberius ropade att »brefvet vore falskt, och det vore emot furstens vilja, som man stämplade hans ätts undergång.» Således gick den dagen förbi utan att något grymt beslut fattades. Vid samma tid kringspriddes, under vissa konsularers namn, yttranden som föregåfvos vara fälda i senaten emot Sejanus, hvilkas författare, så mycket oförsyntare som de voro okända, tillåtit sig utbrott af kitslighet. Detta upptände häftigare gunstlingens vrede och gaf honom anledning att smäda: »Senaten (sade han) föraktade furstens bekymmer; folket uppreste sig; redan hörde och läste man upproriska tal, upproriska rådsbeslut: hvad återstode mera, än att de grepo till vapen, och valde till anförare och beherrskare dem hvilkas bilder redan tjenat dem till baner?»

1. Att senatsbesluten (acta senatus) skulle arkiveras beslöt Caesar. Tacitus har säkert haft tillgång till dem.

• Efter en bland flera uppgifna gissningar, till rättelse af detta i originaltexten förderfvade och stympade ställe.

Kommentarer från Bertil Cavallins översättning

Det mesta av bok V av Annalerna har gått förlorat. Innehållet i stora drag låter sig klarläggas med hjälp av andra källor.
    Rättegång följer snart mot Agrippina och Nero; Nero landsförvisades till Pontia, Agrippina till Pandateria. Antagligen samma år ingick Drusus äktenskap med Aemilia Lepida.
    Konsuler var Marcus Vinicius och Lucius Cassius Longinus (30 e.Kr.). Asinius Gallus anklagades och hölls i husarrest i Rom. Hans vän talaren Vullius Syriacus dömdes till döden. Sejanus, som förfört Drusus maka, anklagade Drusus som sattes i fängelse.
    Konsuler var Tiberius (femte gången) och Sejanus (31 e.Kr.). Som konsul måste Sejanus vistas i Rom; troligen såg han ej mer Tiberius. Sejanus fick detta år många utmärkelser och blev bl.a. pontifex med Gajus som kollega. Denne, den tilltänkte tronarvingen, syntes ha en alltför stark ställning för att Sejanus skulle våga en attack. Nero avled detta år. Men antagligen förberedde den nu desperate Sejanus en komplott mot Tiberius och Gajus. Det är icke helt klart om någon sammansvärjning verkligen kom till stånd eller om Tiberius helt enkelt beslutat sig för att störta den man han en gång fört till maktens höjder.
    Dock: den 18 oktober var den dag då ett "verbosa et grandis epistula" (Juvenalis) - ett långt brev - upplästes i senaten. Naevius Sertorius Macro var utsedd till ny befälhavare över gardet. Soldater stod utplacerade i hela staden. Samtidigt med att Sejanus fördes bort till sin avrättning, vilken ägde rum samma dag, kunde han se sina statyer slås omkull och förstöras.
    Tiberius som med spänning bidat rapporterna om senatens sammanträde fick snart veta sanningen om sonen Drusus död för åtta år sedan. Livilla fick förmodligen order att begå självmord; hon dog detta år.
    Rannsakningar och tortyr av många följde
    Med all säkerhet har Sejanus död avslutat den femte boken. En del utgivare låter dock bok VI börja först med år 32. Här (=Bertil Cavallins översättning) följes Haases mening att även början av sjätte boken är förlorad. Till orientering anföres inom parantes den kapitelindelning man finner i de flesta editioner. Till skillnad från Cavallin har dock Kolmodin placerat de följande kapitlen i bok 5 och i likhet med "de flesta editioner" numrerat dem från 6 till 11.

År 31 e.Kr.
(E. R. b. 784)

KAP. 6 — — — — Fyra och fyrtio tal höllos öfver denna sak¹, bland hvilka några af fruktan, de flesta af vana — — — — —*) — — — — — — »har jag trott att jag skulle ådraga mig vanheder eller Sejanus fiendskap.» — — — — — »Lyckan är förändrad, och han som hade valt honom till sin embetsbroder och måg förlåter sig sjelf; de öfriga förfölja honom nu lika brottsligt, som de förut nedrigt smickrade honom.» — — — »Jag vet icke hvilketdera är olyckligare, att anklaga en vän eller att sjelf anklagas för vänskap.» — — — — För min del skall jag hvarken erfara någons grymhet eller mildhet; fri och gillad af mig sjelf, skall jag förekomma faran. Eder besvär jag att bibehålla af mig ett mera gladt än sorgligt minne, och att räkna äfven mig ibland dem som genom ett berömligt slut undgått de allmänna olyckorna.»

1. Om bestraffning av Livia för mordet på Drusus.

• Man är icke ense om hvar dessa orden böra få sitt rum, ej heller öfver hvad sak det var som de 44 talen höllos. Somliga hafva trott att orden stå i sammanhang med det föregående, och att talen höllos i anledning af anklagelsen emot Nero och Agrippina, och det ankomna bannebrefvet från Tiberius; andra, såsom det tyckes med mera skäl, hänföra dem till tiden efter Sejani fall, då det i senaten kom under öfverläggning på hvad sätt hans vänner och anhängare skulle anses. — De följande orden äro afbrutna stycken utaf att tal, som hållits af någon bland dessa, i kretsen af sina vänner, sedan han tagit sitt beslut att genom ett sjelfmord förekomma den hotande faran.

• Sejani morbror, (se 3 bok. kap. 35, 72.) och derför, jemte många andra, invecklad i hans olycka.

1. Känd för sin triumf över Tacfarinas. Han måste ha varit bland de första offren efter Sejanus död. Betr. hans två söner jfr VI, 40.

KAP. 8 Derefter föredrogs om Publius Vitellius och Pomponius Secundus. Den förre beskyldes af angifvarne »att hafva erbjudit skattkammaren, som stod under hans vård, samt krigskassan till utförande af statshvälfningen. Den sednare tilltalades af Considius, fordom pretor, för sin vänskap med Elius Gallus¹, hvilken efter Sejani afrättning hade flyktat till Pomponii trädgård, såsom den säkraste fristad. Emot denna fara funno de anklagade ingen annan hjelp än i behjertenheten hos sina bröder, som blefvo deras löftesmän. Men Vitellius, som efter många uppskof tröttnade både att hoppas och frukta, begärde någon tid derefter en pennknif, under föregifvande att vilja skrifva, och uppristade obetydligt en eller annan åder, men sinnesoron ändade hans dagar. Pomponius deremot, en man af fina seder och lysande snille, bar med styrka sin olycka och öfverlefde Tiberius.

1. Aelius Gallus - Sejanus äldste son?

KAP. 9 Man beslöt sedan att straffa Sejani öfriga barn, ehuru pöbelns raseri nu var i aftagande, och mängden blidkad genom det blod som redan var utgjutet. Bägge barnen fördes således i fängelse. Sonen förstod redan sitt öde; flickan var derom så okunnig, att hon oupphörligen frågade »hvad ondt hon hade gjort och hvart man förde henne? hon skulle aldrig göra så mera, och man kunde ju aga henne med ris.» Samtidiga författare berätta att, som det var utan exempel att en mö undergick dödsstraff, kränktes hon först af bödeln på sjelfva afrättsplatsen. Sedan blefvo de bägge strypta, och deras späda kroppar vräktes ned för gemoniska trapporna.*)

• Det äldsta af Sejani tre barn, kanhända den dottern som varit bestämd till maka åt Claudii son (3 b. 29 k.) hade förmodligen straxt efter fadern blifvit dödad. — Härefter torde berättelsen hafva förekommit om deras moder Apicata, som dödade sig sjelf, sedan hon genom bref underrättat Tiberius om sammanhanget med Drusi förgiftning (Se 4 b. 11 k.), hvarpå följde Livias och hennes medbrottsligas bestraffning.

KAP. 10 Ett mera starkt än långvarigt rykte spridde vid samma tid förskräckelse i Asien och Achaia. Det sades att »Drusus¹, Germanici son, blifvit sedd på Cycladerna och kort derefter på fasta landet. Också var det verkligen en yngling af nästan samma ålder, hvilken några af furstens frigifna låtsat igenkänna såsom Drusus och beledsagade med förrädiska afsigter. Okunniga om bedrägeriet, samlades omkring honom flere, lockade dels genom glansen af detta namn, dels genom grekernes naturliga benägenhet för det som är nytt och sällsamt. De uppdiktade nämligen och trodde tillika sjelfva «att han, räddad ur fångenskapen, gick till sin faders härar, för att infalla i Egypten och Syrien.» Redan såg han sig omgifven af ett talrikt manskap, redan offentligen hedrad af mångens välvilja, glad öfver det närvarande och intagen af ett svekfullt hopp, då tidning härom inlopp till Poppeus Sabinus. Han var då sysselsatt i Macedonien, men äfven Achaja hörde under hans förvaltning. För att således förekomma detta, ehvad det var sant eller ogrundadt, hastade han förbi vikarna vid Torone och Therma, ön Eubea i egeiska hafvet och Pireus vid attiska stranden, samt vidare den korinthiska kusten och det trånga näset, hvarifrån han öfver det andra hafvet anlände till Nicopolis, ett romerskt nybygge. Der fick han omsider veta att den föregifna Drusus, vid noggrannare undersökning hvilken han vore, tillstått sig vara en son af Marcus Silanus² och, sedan många bland hans anhängare skingrats, stigit om bord, såsom i afsigt att gå till Italien. Detta inberättade Sabinus skriftligen till Tiberius, och vidare underrättelser har jag icke funnit om början eller utgången af denna sak.

1. Den verklige Drusus var fånge på Palatinen, jfr VI, 23..
2. Den som nämns i III, 24?

KAP. 11 Emot slutet af året utbröt konsulernes länge närda misshällighet, Ty Trio, som var öfvad i tvister och aldrig tvekade att ådraga sig ovänskap, hade med förtäckta ord tadlat Regulus »såsom lam i bestraffande af Sejani anhängare.» Denne, som var af ett fredligt lynne, såframt han ej retades, vederlade icke allenast sin medkonsuls beskyllning, utan fordrade honom äfven till ansvar, »såsom sjelf delaktig i sammansvärjningen.» Många af senaten bådo dem bortlägga ett hat som skulle lända till bägges ofärd: emellertid fortfor de i bitterhet och hotelser, tilldess de nedlade embetet.

Annales sjätte bok
Tillbaka till Annales förstasida.