Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 







 



 



 


 





 

 



 
 

 


Örjan Martinsson

FJERDE BOKEN

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 50, 51, 52, 53, 54, 55, 56, 57, 58, 59, 60, 61, 62, 63, 64, 65, 66, 67, 68, 69, 70, 71, 72, 73, 74, 75

År 25 e. Kr.
(E. R. b. 778)

KAP. 34 Då Cornelius Cossus och Asinius Agrippa voro konsuler, blef Cremutius Cordus lagförd för ett nytt och till den dagen okändt brott, det »att han i utgifna annaler berömt Marcus Brutus och kallat Cajus Cassius den siste bland romare». Hans åklagare voro Satrius Secundus och Pinarius Natta, Sejani kreatur: detta var för den anklagade ett dödsbud, jemte den bistra uppsyn hvarmed Tiberius afhörde det försvar hvilket Cremutius, med fast beslut att lemna lifvet, på följande sätt framförde: »Det är mina ord, församlade fader, som åtalas: så oskyldig är jag till gerningar. Men äfven dessa ord äro icke brottsliga mot fursten eller emot furstens moder, de enda som innefattas under majestätslagen. Jag har, säger man, berömt Brutus och Cassius: män, hvilkas bedrifter många beskrifvit, ingen utan aktning omtalat. Titus Livius, utmärkt framför alla af vältalighet och oväld, har med så stora loford upphöjt Cnejus Pompejus, att Augustus kallade honom pompejan: likväl störde icke detta deras vänskap. En Scipio, en Afranius1, sjelfva denna Cassius, denna Brutus, aldrig kallar han dem röfvare ock landsförrädare — hvilka namn nu tilläggas dem — ofta nämner han dem såsom stora män. Asinius Pollio tecknar i sitt arbete2 på ett hedrande sätt deras minne; Messala Corvinus3 kallade med stolthet Cassius sin fältherre, och bägge förblefvo i ostörd besittning af egendom och äreställen. När Marcus Cicero i en skrift upphöjde Cato till himmelen, hvad gjorde diktatorn Cesar? han besvarade den i en annan skrift, liksom han svarat inför en domstol4. Antonii bref, Bruti tal innehålla tillmälen emot Augustus, ogrundade, det är sant, men ganska bittra. Ännu läser man Bibaculi5 och Catulli verser, ehuru uppfylda af smädelser emot Cesarerne. Men den odödlige Julius sjelf, sjelfva den odödlige Augustus tålde sådant och lemnade det utan åtal, jag vet knapt om mera af mildhet eller af klokhet. Ty snart försvinner smädelsen, om den föraktas: att förifras deröfver är att medgifva dess rättvisa».
  1. Q. Caecilius Metellus Pius Scipio och L. Afranius led nederlag år 46 f.Kr. vid Thapsus; Scipio begick självmord, Afranius dödades.
  2. Hans verk skall ha bestått av 17 böcker med början år 60 f.Kr.
  3. Skrev ett historiskt verk om striderna efter Julius Caesars död.
  4. Cato och Anti-Cato, båda verken förlorade.
  5. Född omkring år 99. Han nämns av Quintilianus vid sidan av Lucilius, Catullus och Horatius.
KAP. 35 »Jag nämner icke grekerne, hos hvilka icke blott frihet, men äfven kitslighet blef onäpst, eller, om den någon gång beifrades, straffade man ord med ord. Men isynnerhet har det varit frigifvet och oklandradt att yttra sig om dem hvilka döden ryckt undan hatet eller välviljan. Är det då under Cassii och Bruti fana och på de philippiska fälten, besatta af deras härar, som jag, för att väcka ett borgerligt krig, genom offentliga tal upptänder folket? eller månne dessa män, som för sjuttio år sedan blifvit slagna, icke skola bibehålla ett rum i häfdatecknares skrifter, liksom de ännu lefva i sina bilder, som sjelfva segervinnaren icke förstört? Efterverlden betalar hvar och en den ära som honom tillkommer, och om mig förestår att blifva dömd, skall det icke felas de som bibehålla icke allenast Cassii och Bruti, utan äfven mitt minne». Derpå lemnade han rådsförsamlingen och slutade sitt lif genom hunger. Senaten dömde hans skrifter att brännas af edilerne; men de hafva bibehållit sig undangömda och sedan utgifna. Man må derför billigt le åt deras dårskap som tro sig, genom den makt de för ögonblicket äga, kunna döda äfven framtidens minne. Tvärtom, då snillen straffas, växer deras anseende, och allt hvad utländska despoter, eller de som utöfvat ett lika tyranni, derigenom vunnit, har varit vanära för sig sjelfva och större ryktbarhet för de förföljda.  

KAP. 36 För öfrigt hade anklagelser hela detta år en så oafbruten fortgång, att under sjelfva de latinska högtidsdagarna, i det ögonblick då Drusus för att invigas såsom stadsprefekt1 uppstigit på tribunalet, framträdde till honom Calpurnius Salvianus med en angifvelse mot Sextus Marius. Men detta steg, som offentligen tadlades af Tiberius, ådrog Salvianus landsförvisning. — Folket i Cyzicus anklagades för »vårdslöshet i Augusti dyrkan» och dessutom för »våldsamheter emot romerska medborgare». Följden blef att de förlorade den frihet som de förvärfvat i kriget med Mithridates, då de voro belägrade och, icke mindre genom eget mod än genom Luculli bistånd, drefvo konungen tillbaka. Men Fontejus Capito, som hade styrt Asien såsom prokonsul, frikändes, sedan det blifvit uppdagadt att Vibii Sereni angifvelser emot honom voro ogrundade. Likväl ådrog detta Serenus ingen olägenhet; det allmänna hatet var det som skyddade honom. Ty den angifvare som visade större verksamhet var i samma mån liksom helig: de efterlåtna, de obetydliga straffades.
  1. Jfr VI, 11.

KAP. 37 Genom beskickning till senaten anhöll vid samma tid det yttre Hispanien*) om tillåtelse »att efter Asiens exempel bygga ett tempel åt Tiberius och hans moder». Fursten, som alltid egde nog styrka att förakta ärebetygelser och nu trodde sig böra vederlägga dem som utspridt, att han börjat låta hänföra sig af fåfänga, höll af denna anledning följande tal: »Många hafva ansett det såsom en svaghet - jag vet det, romerska fäder — att jag icke afslog den ansökning som nyligen för ett lika ändamål gjordes af de asiatiska folken. Jag skall derför nu på samma gång yppa skälen till mitt tysta begifvande hittills och till det beslut jag för framtiden fattat. Emedan den odödlige Augustus icke vägrat att åt honom och staden Rom i Pergamus restes ett tempel1, har jag, hvilken vördar alla hans ord och gerningar såsom lagar, så mycket hellre följt ett redan gilladt efterdöme, som senatens dyrkan vid det tillfället förenades med min egen. Men kan det vara förlåtligt att emottaga för en gång denna ära, vore det dock en fåfänga, ett öfvermod, att i alla provinser låta sig dyrkas under gudomlighetens sinnebilder; och en ära, egnad sjelfva Augustus, skall upphöra att vara ära, om den af smickret utan åtskilnad göres allmän».
  • Hispania ulterior
  1. År 28 f.Kr.

KAP. 38 »Jag är blott en dödlig menniska, jag är förbunden till de pligter som åligga menniskor, och att det är nog för min ärelystnad, om jag bland dem kan fylla det främsta rummet, det betygar jag inför eder, Roms fäder, derpå uppkallar jag äfven en efterverlds vittnesbörd. Hon skall göra mitt minne all den rättvisa jag åstundar, om hon tror mig hafva varit värdig mina förfäder, vaksam för edert väl, ståndaktig i faror, och för det allmänna bästa utan fruktan för det enskilda hatet. Med dessa tänkesätt skola edra bröst öppna mig tempel, i dessa tänkesätt har jag mina vackraste stöder, ärestoder som äro varaktiga. Ty de som resas af sten blifva snart ej högre aktade än grafvar, om den till hvars ära de restes blir ett mål för efterverldens hat. Derför beder jag mina bundsförvandter, mina medborgare och gudarne sjelfva: de sednare, att till min lefnads slut de måtte förläna mig ett godt samvete och kännedom af mina pligter emot dem och emot menniskor; de förre, att de, då jag icke mera är till, måtte med bifall och benägen åtanka begå minnet af mina gerningar och mitt namn». — Han fortfor sedan vid alla tillfällen och äfven i enskilda samtal att betyga misshag för en sådan sig egnad ärebevisning. Några uttydde detta såsom »en blygsamhet», många såsom »en feghet», en del såsom »likgiltigheten hos en låg själ». »De största menniskor», sade man, »eftersträfva ju alltid den högsta ära. Derför hade Hercules och Liber hos grekerne, derför Qvirinus1 hon oss blifvit uppförda bland gudarnes antal. Ädlare var lynnet hos Augustus: han vågade hoppas. Allt annat njuta furstar genast för ögonblicket: ett enda är som de oupphörligen måste eftersträfva att vinna: ära hos efterverlden. Men den som icke värderar äran värderar ock icke förtjensten».
  1. Romulus som gud.

KAP. 39 Sejanus, förblindad af sin alltför stora lycka och dessutom eggad af Livia, som med en qvinnas otålighet fordrade uppfyllandet af det äktenskap han henne lofvat, uppsatte nu en ansökning till fursten. Ty bruket var då att, om denne också var närvarande, likväl alltid skriftligen hos honom anmäla alla ärenden1. Innehållet af skriften var följande: »Augustus hade bevisat honom så mycken nåd, Tiberius så ofta yttrat för honom sin välvilja, att han fått en vana att till furstarnes öron, nästan förr än till gudarne, frambära hvarje hopp, hvarje önskan. Lysande äreställen hade han dock aldrig begärt: att utstå för imperatorns säkerhet vakor och mödor, såsom en af dennes soldater, vore fastmera hans böjelse. Likväl hade han vunnit den mest lysande ära: den att anses värdig en slägtskapsförbindelse med sjelfva fursten*). Detta vore första anledningen till hans hopp. Och då han hört att Augustus, vid frågan om sin dotters giftermål, äfven på romerska riddare fästat någon åtanka, så — i den händelsen att en gemål skulle utses åt Livia — vore hans anhållan, att Tiberius bevärdigade med sin uppmärksamhet en vän som sökte ingen annan ära än den, att upphöjas till hans  anförvandt. Ty de pligter som nu honom ålågo ville han icke derför undandraga sig: han hade nog af den lyckan, att hans hus tryggades emot Agrippinas obilliga hat, och det för hans barns skull; ty för egen del hade han lefvat nog, då han under en sådan furste uppnådde målet för sina dagar.»
  1. Seden infördes av Caesar. Augustus tillämpade den också gentemot Livia. (Suetonius: Augustus 84).
  • Se 3 bok. 29 k.

KAP. 40 Sedan Tiberius, efter läsningen af detta, berömt Sejani tillgifvenhet och i få ord omnämt sina välgerningar emot honom, utbad han sig tid såsom för en fullständig öfverläggning och tillade derefter följande: »Andra menniskor rådfråga blott sina egna fördelar; helt olika vore furstars lott, hvilka i sina företag framför allt måste ledas af allmänhetens röst. Han ville derför icke nyttja ett svar som så lätt erbjöde sig: att Livia sjelf kunde afgöra, om hon efter Drusi död borde träda i nytt gifte eller uthärda i sitt enkestånd; att hon hade en moder och en farmoder, närmare berättigade att biträda henne med råd. Han ville handla uppriktigare. Hvad således först anginge Agrippinas hat, så skulle detta långt häftigare upplåga, om Livias giftermål söndrade Cesarernes hus liksom i flera partier. Redan nu utbröte afunden emellan dessa fruntimmer sjelfva, och snart syntes deras misshällighet göra oreda bland hans barnbarn: hvad skulle då hända, om genom den föreslagna förbindelsen denna osämja vunne ny styrka? — För öfrigt (fortfor han) bedrager du dig, Sejanus, om du tror att du skulle kunna förblifva i ditt nuvarande stånd, eller att Livia, som varit gift först med Cajus Cesar och sedan med Drusus, skall kunna förmå sig att i en förening med en romersk riddare upplefva ålderdomen. Om än jag tilläte det, tror du väl att det skulle tålas af dem som sett hennes broder1, som sett hennes fader2 och våra förfäder bekläda de högsta embeten? Sjelf vill du väl blifva inom din nuvarande krets; men dessa embetsmän, dessa förnäma som trängas omkring dig emot din vilja, för att i allt inhämta dina tankar, dölja ju icke den anmärkning, att du långt för detta öfverträdt gränsen af en romersk riddersmans anseende och stigit vida högre än någon af min faders vänner, och af afund till dig träffar äfven mig deras tadel. Men, säger du, Augustus var sinnad att åt en romersk riddare gifva sin dotter. Var det väl underligt om han, som på det nogaste afvägde alla sina beslut — när han såg till hvilket oberäkneligt inflytande han skulle upplyfta den som han framför andra hedrade med en sådan förbindelse — i enskilda samtal nämt någon gång Cajus Proculejus3 och andra, som voro lika utmärkta i sitt lefnadssätt af en stillhet som icke blandade sig i den allmänna styrelsen? Men om vi fäste oss vid en tvekan hos Augustus, huru mycket mera bevisar då icke utgången af hans beslut, att han gaf henne först åt Marcus Agrippa och sedan åt mig? Detta är hvad jag af vänskap för dig icke velat förtiga; för öfrigt skall jag ej hindra hvarken dina eller Livias föresatser. Hvad jag sjelf inom min öfverlagt, genom hvilka närmare band jag ämnat din föraning med mig, vill jag för närvarande förbigå. Det allenast förklarar jag att ingenting är så högt som dina egenskaper och ditt tänkesätt emot mig icke förtjena, och när tillfälle yppas, antingen i senaten eller inför folket, skall jag icke förtiga det.»
  1. Germanicus
  2. Drusus d.ä.
  3. Jfr Horatius: Oden II, 2.
KAP. 41 Sejanus å sin sida, nu mindre bekymrad öfver giftermålets misslyckande, än fruktande något ännu vådligare, bad i sitt svar Tiberius icke göra något afseende på »misstänksamhetens hviskningar, hopens prat, afundens oförsynthet. » Och för att icke å ena sidan minska sitt inflytande derigenom, att han bortvisade den mängd af uppvaktande som oupphörligt besökte hans hus, eller å den andra, genom deras mottagande, gifva styrka åt förtalet, föll han på det förslag att Tiberius borde intalas att på något angenämt ställe, fjerran ifrån Rom, tillbringa sin lefnad. Han lofvade sig; af detta många fördelar: allt tillträde till regenten skulle bero af honom; dennes bref skulle nästan alla gå genom hans hand, då de fortskaffades af soldater; snart skulle fursten, försvagad af en redan tilltagande ålderdom och ställets enslighet, dess lättare öfverlemna regeringsärendena åt honom. Han sjelf, aflägsnad från hopen af uppvaktande, skulle vara mindre utsatt för afunden och genom uppoffrandet af en tom yta vinna i verklig makt. Han började derför småningom beklaga sig öfver stadens besvärligheter, folkets tillopp, mängden af besök; han prisade lugnet och ensligheten, der man, befriad från ledsnad och förtret, ostörd kunde i vigtiga ämnen vara verksam.  
KAP. 42 En ransakning, som just i de dagarna hölls öfver Votienus Montanus, en man af frejdadt snille, stadgade hos Tiberius, som redan vacklade, den öfvertygelsen att han borde undvika senatens sammankomster, och de oftast sanna och besvärliga anmärkningar som der i hans närvaro yttrades. Ty då mot Votienus, som var instämd för smädliga utlåtelser emot fursten, ett vittne af krigsståndet, vid namn Emilius, i sitt nit att bevisa, anförde alla omständigheter och oaktadt sorlet omkring honom yrkade dem med stort eftertryck, fick Tiberius höra de tillmälen af hvilka hans rykte i hemlighet sönderslets, och blef deraf så slagen, att han flera gånger ropade »att han antingen på stället eller i en ordentlig undersökning ville urskulda sig,» och af de närmastes böner, af allas smicker med möda kunde lugnas. Votienus undergick straff såsom skyldig till majestätsbrott, och Tiberius, som genom sjelfva förebråelsen så mycket mer förhärdades i sin omildhet emot anklagade, dömde till landsflykt Aqvilia, som var angifven för äktenskapsbrott med Varius Ligur — ehuru Lentulus Getulicus, som var utnämd konsul, ansett henne böra straffas efter den juliska lagen — och utströk Apidius Merula ur rådslängden, för det han icke svurit på Augusti förordningar.  

KAP. 43 Derefter gafs företräde åt lacedemoniernes och messeniernes beskickningar angående rättigheten till den limnatiska Dianas tempel. Med gamla häfder och sina skalders sånger ville lacedemonierne bevisa »att detta tempel af deras förfäder och på deras jord blifvit uppbygdt; att det väl under ett krig med Philippus af Macedonien genom härsmakt blifvit dem fråntaget, men sedermera genom Cajus Cesars och Marci Antonii utslag återlemnadt.» Deremot åberopade messenierne »den gamla delningen af Peloponnesus emellan Hercules' efterkommande, då det dentheliska, området, på hvilket detta tempel var beläget, hade tillfallit deras konung: ännu funnos forntida inskrifter i sten och koppar hvilka intygade detta. Och om man ville åberopa skalders och häfdatecknares vittnesbörd, så ägde äfven de sådana både flera och trovärdigare. Philippus hade icke afgjort saken genom maktspråk, utan efter rättvisa. Sådant hade äfven konung Antigoni, sådant fältherren Mummii utslag varit. Så hade milesierne, som å båda sidor blifvit valda till skiljedomare, så hade slutligen Atidius Geminus, ståthållare i Achajii, åtgjort.» Tvisten blef i följd.häraf afgjord till messeniernes förmån. — Segestanerne anhöllo att ett Venustempel på berget Eryx, som af ålderdom förfallit, måste blifva iståndsatt. De anförde dervid de kända och för Tiberius smickrande fornsägnerna om hans ursprung, och såsom blodsförvandt åtog han sig med nöje denna omsorg1. — Derefter företogs en ansökning af massilierne, och man gillade (det af dem åberopade) exemplet af Publius Rutilius. Denne hade nämligen, ehuru genom laga dom fördrifven (från Rom), af smyrneerne blifvit upptagen till medborgare. Med samma rätt som han, hade Vulcatius Moschus, som i sin landsflykt funnit skydd hos massilierne, till deras stad, såsom sitt (nya) fädernesland, testamenterat sin egendom.
  1. Segestas invånare hävdade sitt trojanska ursprung och Aeneas var den juliska ättens anfader.
KAP. 44 Detta år afledo tvenne förnäma män, Cnejus Lentulus och Lucius Domitius. Med äran af konsulat och triumfprydnader, som han vunnit i ett krig med getulerne, hade Lentulus förenat den af en fattigdom, buren med värdighet, och sedan af stora rikedomar, förvärfvade utan brott och njutna utan öfvermod. Domitius ärfde glansen af en fader som i det borgeliga kriget herrskade på hafvet, tilldess han förenade sig först med Antonii, sedan med Cesars (Augusti) anhängare. Farfadern hade i det pharsaliska slaget stupat för senatens sak. Han sjelf hade blifvit ansedd värdig att förenas i äktenskap med Octavias dotter, den yngre Antonia. Sedan hade han med en krigshär gått öfver Elbe, inträngt djupare i Germanien än någon fältherre före honom och för dessa förtjenster erhållit triumfens äretecken. Äfven dog Lucius Antonius, af en ganska lysande, men olycklig ätt. Ty sedan hans fader Julus Antonius för sitt brottsliga umgänge med Julia blifvit straffad till lifvet, hade Augustus aflägsnat denna sin systers dotterson, som då var en späd yngling, till Massilia (Marseille), der under sken af studier namnet af landsflykt kunde döljas. Man visade honom likväl den sista äretjensten, och benen blefvo, efter senatens beslut, lagda i octaviernes graf.  

KAP. 45 Under samma konsulat begicks i Hispania citerior1 en gruflig missgerning af en landtman af termestinska nationen. Denne anföll oförmodadt provinsens höfding Lucius Piso på en resa, som han, trygg genom freden, gjorde utan betäckning, och gaf honom med ett enda hugg sin bane. Sedan han derefter genom sin hästs snabbhet undkommit och uppnått skogbeväxta trakter, släpte han hästen och räddade sig öfver branta och ovägade ställen undan sina förföljare. Dock undgick han dem icke länge. Ty sedan hästen blifvit fasttagen och kringförd i närmaste byar, upptäckte man dess egare. Denne blef ock ertappad; men då man genom tortur ville nödga honom att uppgifva de medbrottsliga, ropade han med hög röst på landets språk: »det vore förgäfves att fråga honom; tryggt kunde hans kamrater träda fram och se på honom: ingen smärta skulle vara nog stark att aftvinga honom sanningen.» Och då han äfven följande dagen framsläpades till förhör, slet han sig ifrån vakten och slog hufvudet emot en sten med sådan våldsamhet, att han genast uppgaf andan. Det tros emellertid att Piso blifvit mördad genom termestinarnes stämpling, emedan han, med mera stränghet än det vilda folket kunde tåla, indref penningar som de af allmänna medel hade undansnillat.

Kapitel 46-61 (år 26 e. Kr.)
Tillbaka till Annales förstasida.
  1. Bertil Cavallin har skrivit hitre Hispanien och förklarat det med Hispania Tarraconensis i en not.