Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 







 



 



 


 





 

 



 


 


Örjan Martinsson

FÖRSTA BOKEN

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 50, 51, 52, 53, 54, 55, 56, 57, 58, 59, 60, 61, 62, 63, 64, 65, 66, 67, 68, 69, 70, 71, 72, 73, 74, 75, 76, 77, 78, 79, 80, 81

Innehåll

Romerska statens ställning före Augustus. Augusti politik att vinna och bibehålla envåldsmakten. Statens tillstånd vid slutet af hans regering. Hans död och begrafning samt de olika omdömen som då öfver honom fäldes. Tiberii förställning och hycklade motsträfvighet att emottaga riksstyrelsen (kap. l—15). — Ett uppror i den pannoniska hären, med möda dämpadt af Tiberii 'son, Drusus, som ditsändes (kap. 16—30). — Ett ännu häftigare uppror af de åtta legionerna vid Rhenströmmen, hvilka af Germanicus Cesar, med stor svårighet och icke utan blod tyglade, till försonande af sitt raseri föras emot fienderne i Germanien, i hvilket fälttåg marserne med flera germaniska folkstammar blifva slagna eller utplundrade (kap. 31—52). — Julia, dotter af Augustus och fordom Tiberii gemål, dör i elände uti Rhegium (kap. 53). — En ny prestorden och nya skådespel stiftas till Augusti ära (kap. 54). — Följande året går Germanicus å nyo öfver Rhen, öfverraskar och slår catterne, härjar och bränner, samt befriar romarnes vän, Segestes, hvilken af sin måg Arminius var hårdt ansatt och innesluten. För dessa bedrifter erhåller han imperatorstitel (kap. 55—58). — Han fortsätter kriget i Germanien, hufvudsakligen emot Arminius och cheruskerne; hopsamlar och begrafver qvarlefvorna af Vari legioner. Återtåget från Germanien, förenadt med stora svårigheter och faror (kap. 59—71). — Lagen om majestätsbrott upplifvad, vidare utsträckt och med stränghet verkstäld (kap. 72—75). — En öfversvämning af Tibern. Oordningar på teatern och senatsbeslut till tyglande af skådespelarnes sjelfsvåld. Förslag till förekommande af Tiberns öfversvämningar, hvilka dock förfalla, sedan  municipal- och kolonial-städernas beskickningar deröfver blifvit hörda. Orsaken hvarför Tiberius sällan ombyter provinsernas styresmän. Hans konstiga och ojemna uppförande vid konsulsval, o. s. v. (kap. 76—81).

Boken innefattar en tid af nära tvenne år, nämligen efter Roms byggnad det 767:de, då Sextus Pompejus och Sextus Appulejos samt det 768:de, då Drusus Ceaar och Cajus Norbanus voro konsuler.

Inledning

KAP. 1 Staden Rom styrdes från början af konungar. Frihet och konsulat infördes af Lucius Brutus. Diktaturer upprättades för ögonblickets behof. Decemvirernes regeringsmakt bibehöll sig icke öfver tvenne år; krigstribunernes konsulariska myndighet ej heller länge. Långvarig blef icke Cinnas, icke Sullas envåldsstyrelse; äfven Pompeji och Crassi välde öfvergick snart till Cesar, Lepidi och Antonii härsmakt till Augustus, hvilken med namn af furste1 emottog den af borgerliga tvedrägter utmattade staten under sitt öfverherrskap.

Men det gamla romerska folkets lyckliga och vidriga skiften äro af berömda skriftställare förtäljda. Äfven för skildringen af Augusti tidehvarf hafva värdiga snillen icke felats, tilldess de afskräcktes af det tillväxande smickret. Tiberii och Caji2, och Claudii och Neros historia, förfalskad af fruktan medan de lefde, blef efter deras fall skrifven under inflytande af det friska hatet. Derför hur jag beslutit att om Augustus berätta blott få omständigheter, förnämligast de sista; derefter Tiberii styrelse och det följande, utan hat och kärlek, hvilkas inflytande är ifrån mig fjerran.

 Kapitel 1:s korta, sammanpressade historik över Roms styrelse omnämner bl.a. kungarnas fördrivande, traditionellt daterat till år 509 f.Kr., tiomännen som 451-450 avfattade de tolv tavlornas lag, allt framgent den romerska rättens grundval; militärtribuner med konsulsmakt tillsattes bl.a. år 444 och förekom vid fyra olika tillfällen fram till 367; Cinna var konsul fyra år i rad 87-84, Sulla var diktator 82-79. Pompejus, Crassus och Caesar är kända från det första triumviratet år 60; Crassus blev slagen av partherna år 53; Caesar besegrade Pompejus under inbördeskriget; efter mordet på Caesar fick mördarna Brutus och Cassius (kap. 2) se sig slagna av Octavianus. Slutligen blev Octavianus-Augustus Roms herre genom segern över Antonius vid Actium år 31 f.Kr.
  1. Furste = princeps. Det år 43 ingångna 2. triumviratet (Octavianus, Antonius och Lepidus) hade givits laga form genom ett senatsbeslut där triumvirerna fått oinskränkta befogenheter. År 27 nedlade Octavianus den makt han hade haft som triumvir och mottog namnet Augustus (den vördnadsvärde); senaten uppdrog åt honom att ställa hären i statsmaktens tjänst (detta hade varit ett av senatens stora problem under det oroliga förkristna århundradet); dessutom skulle han förvalta provinserna. Augustus var princeps senatus - den förste på senatorslistan - och 23 fick han tribunsmakt, tribunicia potestas, som höjde honom över de andra tribunerna; styrelsen var nu helt i hans händer. År 12 blev han överstepräst, pontifex maximus.
  2. Caligula.
KAP. 2 Då Brutus och Cassius voro slagna och ingen mer stridde för republiken; då Pompejus1 var besegrad vid Sicilien och — sedan Lepidus2 blifvit afväpnad, Antonius mördad — icke ens för det juliska partiet någon hufvudman fans öfrig utom Cesar*): bortlade denne namnet af triumvir, förklarande sig för konsul och nöjd med tribunsmakt för att kunna beskydda menigheten. Men sedan han vunnit soldaten3 genom skänker, folket genom lifsmedel4, alla genom lugnets behag, steg han småningom högre, drog till sig den makt som tillkom senaten, embetsmännen, lagarna, — utan någons motstånd, emedan de modigaste af adeln hade omkommit i slagtningar eller genom aktsförklaring, de öfriga upphöjdes till förmögenhet och äreställen i den män de voro beredvilliga till träldom och, riktade af statshvälfningen, föredrogo den närvarande trygga ställningen framför den fordna äfventyrliga tiden. — Äfven provinserna ogillade icke denna sakernas ordning, ty genom de mäktigas partistrider och embetsmännens girighet hade senats- och folkregering blifvit dem misstänkt, och lagarnas beskydd vanmäktigt, emedan dessa gjordes overksamma genom våld och ränker, ja äfven genom penningar.
  1. Sextus Pompejus, besegrad av Agrippa år 36.
  2. Samtidigt med Pompejus nederlag förlorade Lepidus all sin makt; han förblev dock pontifex maximus till sin död år 13 f.Kr.
  3. Bl.a. år 29: 1 000 sestertier vardera åt 125 000 veteraner.
  4. Dvs. spannmålsutdelning.
  • Cajus Julius Cesar Octavianus, sedan kallad Augustus.
KAP. 3 För öfrigt upphöjde Augustus, till stöd för envåldsmakten, sin systerson Claudius Marcellus i första ynglingaåldern till pontifikat och kurulisk edilsvärdighet; Marcus Agrippa, af ringa härkomst, men förträfflig krigare och medverkande till hans seger, framdrog han genom tvenne på hvarannan följande konsulat, och tog honom sedermera efter Marcelli död till sin mag. Sina styfsöner, Tiberius Nero och Claudius Drusus, hedrade han med imperatorstitlar, innan ännu hans eget hus lidit någon förminskning. Ty sönerne af Agrippa, Cajus och Lucius, hade han intagit i cesarernes ätt, och under sken af vägran som ifrigast eftersträfvat att de, ännu i barnkläderna, mätte få namn af ungdomens furstar och bestämmas till konsuler. Sedan Agrippa gått ur verlden, bortryckte snart en tidig sotdöd eller styfmodern Livias svek Lucius Cesar under en resa till de spanska härarna, Cajus, då han, sårad och sjuk, var på återvägen från Armenien; och som Drusus redan förut förlorat lifvet, var Nero ensam af styfsönerne öfrig. Hit tog nu allt sin riktning. Han antages till son, medherrskare, deltagare i tribunsmakt och föreställes för alla trupperna, icke såsom förut, genom moderns hemliga ränker, utan på hennes offentliga tillstyrkan. Ty den gamle Augustus hade hon så fängslat, att han till ön Planasia1 förvisade sin enda dotterson, Agrippa Postumas, en yngling, visserligen utan ädlare bildning och dåraktigt högmodig öfver sin kroppsstyrka, men dock icke befunnen med något missdåd. Men deremot stälde han Germanicus, Drusi son, i spetsen för åtta legioner vid Rhen, och ålade Tiberius, ehuru i hans egen familj fans en fullväxt son, att adoptera honom — blott för att hafva flera stöd för sin trygghet. — Intet krig var den tiden öfrigt, utom det som fördes med germanerne, mera för att utplåna nesan af den med Qvinctilius Varus förlorade hären2, än af begär att utvidga riket eller för någon fördel af värde. Hemma var ställningen lugn; statsembetena till namnen de samma; de yngre födda efter segern vid Actium, äfven de gamla mestadels under de borgerliga krigen: huru få öfriga, som sett republiken!
  1. Nu Pianosa nära Elba.
  2. Germanerna överföll och tillintetgjorde tre legioner under Varus befäl år 9 e.Kr. i Teutoburgerskogen.

KAP. 4 Derför fans ock, efter statsförändringen, något spår af det forntida och oförderfvade lynnet. Borta var likheten inför lagen och alla lyssnade efter furstens befallningar, utan farhåga för det närvarande, så länge Augustus i mannaårens styrka uppehöll sig och sitt hus och friden. Men när ålderdom, förenad med sjuklighet, minskade hans kraft och slutet nalkades och nya utsigter öppnade sig; då hördes en och annan fåfängt språka om frihetens fördelar, flera bäfvade för ett krig, andra önskade det; största delen häcklade på åtskilligt sätt sina tillkommande beherrskare. »Agrippa vore vildsint, uppretad af skymflig behandling och hvarken genom ålder eller erfarenhet vuxen en så tung börda; Tiberius Nero mogen till åren, utmärkt af krigsära, men med den claudiska ättens djupt rotade öfvermod; också frambröto många tecken af grymhet, oaktadt bemödandet att dölja dem. Denne vore dessutom från första barndomen uppfödd i herrskarehuset, öfverhopad, såsom yngling, med konsulat, med triumfer; icke en gång under de år dem han, under sken af att söka lugn, framlefvat i landsflykt på Rhodus1, hade han tänkt på annat än hämd och förställning och hemliga utsväfningar. Härtill komme en moder med all sitt köns herrsklystnad; slafvar skulle de blifva under en qvinna och dertill under tvenne ynglingar, hvilka till en början skulle förtrycka, en dag sönderslita staten».

Kapitel 5-30 (år 14 e. Kr.)
Tillbaka till Annales förstasida.
  1. Landsflykten varade åren 6 f.Kr-2 e.Kr. Den närmaste anledningen var hans hustru Julias otrohet; han hade vissa svårigheter att få Augustus tillåtelse att resa och vissa svårigheter att få återvända.