I k. 7 talar Tacitus fortfarande om militära förhållanden hos germanerna, särskilt med avseende på den högsta ledningen; men på tal om anförarskapet i krig inflickas en notis om det germanska konungadömet: i vanliga fall var konungen högste befälhavare i krig, men stundom var det nödvändigt att utse en särskild anförare.

1. I r. 1 lyder den latinska texten: reges ex nobilitate, duces ex virtute sumunt. ex betecknar synpunkten: ex nobilitate »med hänsyn till» eller »ur synpunkten av ädel börd». nobilitas kan sägas motsvara det germ. adal adel: fornht. adal o. s. v. — duces »anförare i krig». Den germanska benämningen härför representeras av fornsax. heri-togo, fornhögt. heri-zogo o. s. v. »Herzog», en sammansättning, vars första led hör till ordet för »här, exercitus» (got. harjis o. s. v.), medan det andra är besläktat med ty. ziehen, Zug, som åter höra etymologiskt tillsammans med lat. duco, dux. — sumunt »de taga» = välja; det germanska konungadömet gick ej i arv, utan konungen valdes liksom anförarna i krig.
2. I rad 2—4 talas om den ställning, som de germanska konungarna och anförarna intogo, och deras makt karakteriseras. Den latinska texten lyder här: Nec regibus infinita aut libera potestas, et duces exemplo potius quam imperio, si prompti, si conspicui, si ante aciem agant, admiratione praesunt. Det framhålles alltså, att konungamakten hos germanerna var inskränkt, och att anförarna utövade ledningen mest genom exemplets makt. si-satserna i r. 3: si prompti, si conspicui, si ante aciem agant anknyta sig till det följande admiratione, som innehåller en närmare utveckling av det föregående uttrycket exemplo potius quam imperio. agant synes vara att fatta som konj. iterat., jfr förf. Krit.-exeg. Bem, zu den kleinen Schriften des Tacitus 99.
3. I r. 4 ff. tillägges straffrätten i den germanska hären prästerna: ceterum neque animadvertere neque vincire, ne verberare quidem nisi sacerdotibits permissum, non quasi in poenam nec ducis iussu, sed velut deo imperante, quem adesse bellantibus credunt. Tre olika straff angivas i en »omvänd klimax»: »straffa till livet», här som stundom även annars i efterklassiskt latin betecknat med animadvertere, »fängsla», vincire, »tilldela prygel», verberare. Genom det förklarande tillägget i r. 6 f.: non quasi in poenam etc. vill Tacitus framhålla, att de straff, om vilka här talas, ej voro vanliga straff, utan hade en religiös eller sakral karaktär. deo imperante quem adesse bellantibus credunt syftar på krigsguden.
4. r. 7 ff. är fråga om germanernas fälttecken och om uppställningen i striden: effigiesque et signa quaedam detracta lucis in proelium ferunt; quodque praecipuum fortiludinis incitamentum est, non casus nec fortuita conglobatio turmam aut cuneum facit, sed familiae et propinquitates. effigies synes syfta på bilder av djur, som voro helgade åt vissa gudar, t. ex. väduren åt nord. Tyr, fornht. Ziu, orm och varg åt Oden, Wodan. Med signa åter torde vara att förstå åt gudarna helgade ting, gudaattribut, som t. ex. Tyrs svärd, Odens spjut, Tors hammare. detracta lucis. Germanerna dyrkade gudarna i skogar och lundar; där förvarades också de här omtalade effigies och signa, som de, när de gingo i strid, nedtogo förde med sig i striden som fälttecken (jfr Tac. Hist. IV, 22 depromptae silvis lucisque ferarum imagines). Den r. 8 med quodque inledda satsen hänför sig till det följande: non casus etc. Andra exempel på dylik satsställning här jag sammanställt Krit.-excg. Bem, zu den Kleinen Schriften des Tacitus 70 f. r. 10 turma en mindre avdelning rytteri (skvadron), cuneus en i kilform uppställd avdelning fotfolk. Huvudmassan av det germanska fotfolket uppställdes i kilform (jfr k. 6, ovan s. 200), och den stora kilen bestod av flera mindre kilar. De mindre kilarnas sammansättning bestämdes ej av slumpen, utan efter tillhörighet till samma familj eller släkt. Jämför, att enligt Caesar De bell. gall. I, 51 de germanska folk, som följde Ariovistus på hans tåg till Gallien, uppställde sig efter folk (generatim) med lika mellanrum mellan de särskilda folken.
5. I rad 11—15 fortsättes den latinska texten sålunda: Et in proximo pignora, unde feminarum ululatus audiri, unde vagitus infantium. Hi cuique sanctissimi testes, hi maximi laudatores: ad matres, ad coniuges vulnera ferunt; nec illae numerare aut exigere plagas pavent, cibosque et hortamina pugnantibus gestant. Det talas här om den roll, de germanska kvinnorna spelade i striderna.
   r. 11 pignora »någons käraste, någons anhöriga». Denna i efterklassiskt latin ej ovanliga betydelse har framgått ur betydelsen »underpanter (på kärlek)».
   r. 12. Det svårförklarliga audiri i den med unde inledda relativsatsen synes knappast kunna förstås annorlunda än som en infinitivus historicus (descriptivus), här undantagsvis motsvarande en pres. ind. (auditur) av det finita verbet. Se härom förf. Krit.-exeg. Bem, zu den kleinen Schriften des Tacitus 93. Här har jag också påpekat den konstfulla gestaltningen av de båda med varandra korresponderande satsleden: unde feminarum ululatus audiri, unde vagitus infantium.
   r. 13 f. ad matres, ad coniuges vulnera ferunt. Kvinnorna utövade läkekonsten.
   r. 14. exigere »undersöka» av ex-agere, jfr examen av *ex-agsmen.
   r. 15. hortamina, Gudemans antagande att detta ord här skulle betyda »anregendes Getränk» har ej övertygat mig. Beträffande förbindelsen av concretum och abstractum (cibos och hortamina) jfr t. ex. mutuo metu aut montibus k. 1, r. 2, 3.