Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 







 



 



 


 




 

 



 


 

Örjan Martinsson

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24,
25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46

Per Perssons översättning

Kapitel 39

Semnonerna säga sig vara de äldsta och ädelbornaste av sveberna;1 trovärdigheten bestyrkes genom ett religiöst bruk. På fastställd2 tid sammankomma alla folk av samma blod, representerade av beskickningar, i en skog,3 som hålles helig såsom invigd av fäderna och föremål för urgammal fruktan,4 och med ett människooffer i samhällets namn,5 fira de den rysliga inledningen till den barbariska ceremonien.6 Det finnes även ett annat sätt att visa lunden7 vördnad. Ingen beträder den utan att vara bunden med en boja,8 såsom beroende och för att lägga i dagen gudomens makt.9 Råkar han falla, så är det ej tillåtet10 att resa sig och stiga upp: de rulla sig ut över marken.11 Och hela den vidskepliga kulten12 syftar därpå, att13 folket leder sitt ursprung från detta ställe, att den allhärskande guden finnes där,14 och att allt annat är underdånigt och underlydande under honom. Semnonernas anseende ökas av deras lycka: hundra distrikt bebos av dem,15 och samfundskroppens storlek gör, att de tro sig vara svebernas huvudfolk.

Germania - kapitel 40
Tillbaka till förstasidan

N. E. Hammarstedts översättning

39. Semnonerna och deras heliga lund

Såsom de äldsta och ädelbördigaste bland sveberna uppgiva sig semnonerna. Trovärdigheten av denna höga ålder bestyrkes av ett religionsbruk1. Vid en bestämd tid sammanträda genom sändebud alla till samma blodsförvantskap hörande folk2 i en genom förfädernas spådomsförrättningar3 och fornärvd fruktan helig skog och fira genom ett å samhällenas vägnar utfört människoblot den ohyggliga inledningen till deras barbariska gudstjänst. Även på ett annat sätt framträder vördnaden för denna lund. Ingen dristar där inträda utan att vara fängslad med band såsom ett tecken av underkastelse och såsom för att åskådligt betyga gudomens överhöghet4. Skulle han råka falla omkull, får han icke hjälpas upp och ej heller själv resa sig. På marken vältra de sig ut. Hela denna trosföreteelse häntyder på en föreställning att därifrån leder folkstammen sina rötter, att där dväljes en gud, som härskar över alla, är honom underkastat och att allt annat underdånigt.

Härtill kommer det anseende som semnonernas välstånd förlänar dem. De bo i hundra bygdelag, och denna stora samhällskropp föranleder, att de hålla sig för att vara huvudfolket bland alla sveber5.
  1. Med detta kapitel börjar redogörelsen för de särskilda svebiska folken. Tacitus talar först om semnonerna, det svebiska kärnfolket. Dessa hade sina boningsplatser öster om mellersta Elbe, mellan denna flod och Oder, i det nuv. Brandenburg. Namnets härledning är osäker. Semnonerna omtalas redan i monumentum Ancyranum till år 5 e. Kr. Efter första årh. e. Kr. nämnas de sällan i historien. Man antager, att de åtminstone delvis uppgått i alamannerna.
    Jag upptager i r. 1 f. den i handskrifterna väl betygade läsarten: vetustissimos se nobilissimosque Sueborum Semnones memorant. Åtskilliga utgivare utelämna det efter vetustissimos följande se. Semnones blir då objekt till memorant, och som subjekt till detta kan underförstås quidam: somliga uppgiva, att semnonerna äro de äldsta etc. Men denna tydning avviker mera från den handskriftliga texten än den ovan förordade, och den ger ej bättre mening.
  2. stato »fastställd» = regelmässigt återkommande.
  3. Jfr k. 9, slutet, där Tacitus framhåller, att germanerna ej hade några tempelbyggnader, utan dyrkade gudarna i den fria naturen, i skogar och lundar.
  4. Orden i r. 3 auguriis patrum et prisca formidine sacram bilda, såsom ofta observerats, en rätt tadelfri hexameter. Även annars har Tacitus i sin prosatext här och där inflätat sådana. Företeelsen har på senare tiden ofta varit föremål för diskussion, men till full enighet har man ej kommit. Att de ifrågavarande verserna alltigenom skulle vara oavsiktliga, är knappast sannolikt. Bland annat gäller detta den här förekommande versen, som väl passar in i den alltigenom poetiska framställningen. formido r. 3 är ett starkare ord än timor och metus, det betyder »rädsla», »skräck», spec. användes det ofta om vidskeplig eller religiös fruktan.
  5. Den latinska texten lyder: caesoque publice homine. Med caedere hominem »slakta en människa, anställa människooffer» jfr hominem occidere, det vanliga uttrycket för »begå mord». publice »i samhällets namn, å samhällets vägnar». Den absoluta ablativen caeso homine anger här icke något föregående i förhållande till huvudhandlingen (celebrant), utan något samtidigt, en åtföljande omständighet (jfr ovan k. 37, a. 24). Meningen är: i och med det att en människa offras, med offrande av en människa fira de den rysliga början av den barbariska ceremonien.
  6. I slutet av r. 5 och början av 6 läses i den latinska texten: celebrant barbari ritus horrenda primordia. ritus har här avseende på hela den religiösa festen, som inleddes av ett människooffer. På detta syftar horrenda primordia »den rysliga inledningen».
  7. luco »lunden» betecknar här detsamma som förut silva och tjänar till omväxling med detta.
  8. »utan att vara bunden med en boja» är översättning av nisi vinculo ligatus. Att här med vinculum menas ett verkligt band eller boja, kan knappast betvivlas. Jfr k. 31, 7 ff., där det om de tappraste av sveberna heter: fortissimus quisque ferreum insuper anulum --- - velut vinculum gestat. I förbigående kan nämnas, att Müllenhoff O.A. IV, 461, utgående från detta ställe och uttrycket vinculo ligatus, översatt namnet Semnones med »die gefesselten». Det skulle vara etymologiskt besläktat med fht., fs. simo »band». Dock måste detta anses osäkert redan på den grund att i i simo är långt.
  9. Orden »såsom beroende och för att lägga i dagen gudomens makt» motsvaras i den latinska texten r. 7 f. av ut minor et potestatem numinis prae se ferens. ut är kausalt. minor betyder »underlägsen, beroende» (näml. av gudomen), jfr 36, 9, där ordet betecknar politiskt beroende, och Hor. Od. III, 6, 5 dis te minorem quod geris imperas. numen har avseende på den gudom, som troddes bo i den nyssnämnda landen, väl samma gud, som i r. 10 betecknas som regnator omnium (= omnium rerum) deus, vilket förmodligen syftar på fht. Ziu Zio, ags. tiw (i sammansättningar), isl. Tyr (se vidare nedan). prae se ferens: prae se ferre betyder ofta »lägga dagen, giva tillkänna». Presens partic. kan här som även annars understundorn återges med finalsats: »för att lägga i dagen, visa». Presens partic. betecknar ju något pågående, ännu icke avslutat och innehäller så till vida även ett futuriskt moment. Härav förklaras, att det ibland kan återges med en finalsats, jfr t. ex. Livius 21, 6, 2 legati a Saguntinis Romam missi auxilium — — — orantes.
  10. »det är tillåtet» uttryckes med licet eller genom omskrivning med esse och partic. licitus.
  11. Den motsvarande latinska texten lyder: per humum evolvuntur, per uttrycker här utbredning över och kan återges med »(fram-)över», »(hän-)över».
  12. »den vidskepliga kulten» = superstitio. Detta ord användes av Tacitus ofta om icke-romerska religioner och kulter, t. ex. Judendomen och kristendomen.
  13. »syftar därpå att» återger den latinska textens: eo respicit tamquam. tamquam motsvarande gr. ώς tjänar ofta att införa en subjektiv grund eller, som här, en subjektiv mening.
  14. »den allhärskande guden» = regnator omnium deus. Syftar, som redan ovan antytts, antagligen på: fht. Ziu Zio, isl. Tyr etc. Detta germanska namn hör väl etymologiskt närmast tillsammans med fornind. dyaus, gr. Zeus, lat. Iu(p)piter (av "dieu-pater vokat). Till samma rot hör också lat. dies. Det ifrågavarande gudanamnet betydde egentligen »himmel, dag» och betecknade vidare en himmelens och dagens gud. Hos greker och romare utvecklade sig härur en övergud. och även hos germanerna torde ifrågavarande gud frän början ha spelat denna roll. Ett minne därav ligger kanske i det här använda uttrycket regnator omnium deus. Men i allmänhet blev hos germanerna av den gamla himmelsguden en krigsgud, som hos de krigiska germanerna visserligen också hade en viktig funktion, men dock blott en specialfunktion. Som krigsgud identifieras Ziu i k. 9, r. 2 f. med den romerske Mars.
  15. Jag läser i r. 12 centum pagi is (= ab iis) habitantur; is (= iis) är dat. agentis, jfr ovan k. 16, i nullas Germanorum populis urbes habitari. Vanligen skriver man: centum pagis habitant. I handskrifterna läses centum pagis habitantur. Härur vinnes genom en lätt ändring den ovan angivna läsarten, som väl med rätta upptagits av Schwyzer.

Germania - kapitel 40
Tillbaka till förstasidan
  1. Religionen var på det hela taget hos semnonerna naturligtvis densamma som hos övriga germaner (se kap. 9), men i här ifrågavarande religionsskick voro de, enligt T—s mening, särstående. Det var detta (jfr kap. 2 n. 5), som gjorde, att de betraktade sig såsom de fornåldrigaste och ädelbördigaste bland sveberna.
  2. Alltså icke alla de folk, som gemenligen benämndes sveber, utan de bland dem, som räknade gemensam härkomst och på grund därav bildade ett kultförbund.
  3. ”Spådomsförrättningar” (auguria) skulle här mycket väl kunna avse fågelskådning (jfr kap. 10). En icke blott hos romarne utan vida omkring i världen och påtagligen även hos germanerna helig och varselgivande fågel var hackspetten, särskilt svartspetten. Men även med offren, t. o. m. människooffren, voro spådomsriter förbundna.
  4. T—s förklaring är oantaglig. Otvivelaktigt var denna lund lika som den i följande kap. omtalade Nerthuslunden ”tabu”, d. v. s. så helig, att ingen vanlig dödlig fick beträda dess mark. Endast prästen och den till offer vigde hade tillträde. Skulle någon annan inträda på området, måste han ikläda sig ett offers skepelse och vara bunden. — Vad beträffar seden att rituellt vältra sig på marken, har en dylik sed in i senare tid hos vårt folk förbundits med åskan: den som första gången på året hörde tordönet skulle kasta omkull sig och vältra sig på marken. Detta skulle medföra god skörd. Jfr kap. 3 n. l.
  5. Se härom J. Cæsar, Galliska kriget 4.1, ävensom 1.37. Cæsar kallar dem endast sveber.
    6.