Detta kapitel handlar om germanernas gudsdyrkan, som förf. redan i föregående kapitel berört på tal om de sierskor, som germanerna skola ha ägnat gudomlig dyrkan. Tacitus' meddelanden om den germanska religionen avvika betydligt från Caesars De bell. gall. VI, 21. Enligt Caesar dyrkade germanerna solen, elden och månen; om andra gudar ha de icke ens hört talas, säger han. Tacitus identifierar genom en s. k. interpretatio romana (jfr k. 43, r. 15, s. nedan s. 248) germanska gudar med romerska, t. ex. Oden, Wodan med Mercurius, Tiu, Ziu med Mars o. s. v. Olikheten i förevarande avseende mellan Tacitus och Caesar torde vara att förklara dels av den utveckling, som ägt rum under de 150 är, som skilde de båda sagesmännen, dels därav att Caesar var mindre noggrant underrättad om germanska förhållanden, spec. de religiösa.

1. r. 1. deorum maxime Mercurium colunt. Som redan antytts, är det här fråga om en identifikation av Wodan, Oden med Mercurius. Identifikationen förklaras av de beröringspunkter mellan de båda gudarna, som funnos såväl i fråga om verkningskrets som attribut. Till Mercurius' funktioner hörde bland annat ledsagandet av de avlidnas själar till underjorden; samma funktion framträder hos Oden som anförare för den s. k. vilda jakten. Ett av Mercurius' mest karakteristiska attribut var hans häroldsstav, den s. k. kaducén, som också användes som trollstav och har sin motsvarighet i Odens »Wünschelrute». På sina färder bar Mercurius en stor bredskyggig hatt; en sådan hörde också till Odens dräkt. Ett bevis för identifikationen av Wodan, Oden och Mercurius är namnet på den fjärde veckodagen hos romare och germaner. På latin hette denna Mercurii dies, varav franska mercredi. Då i slutet av 3:e årh. den romerska sjudagarsveckan upptogs hos germanerna, och i sammanhang därmed de latinska namnen utbyttes mot germanska, översattes Mercurii dies med Wodans, Odens dag, varav fsv. onsdagh, opinsdagher, ags. wódnesdaeg — eng. wednesday.
2. r. 1 f. cui certis diebus humanis quoque hostiis litare fas habent. Förf. meddelar här, att germanerna ansågo det religiöst tillbörligt att på vissa bestämda dagar åt Wodan-Mercurius (säkerligen i egenskap av krigsgud och övergud) bringa även människooffer. certis diebus = statis diebus. humanis hostiis abl. instrumenti, vanlig konstruktion vid uttryck för »offra». litare betyder i regeln »offra under gynnsamma förebud, offra lyckligt, en gud till behag».
3. I r. 2 f. differera handskriftsklasserna: Y- och Z-klassens handskrifter ha: Herculern et (eller ac) Martern concessis animalibus placant, X-klassens däremot: Martern concessis animalibus placant et Herculem. På grund av differensen i handskrifterna ha åtskilliga utgivare, på senare tiden bl. a. Gudeman, stämplat Herculem et som ett glossem och uteslutit dessa ord ur texten, vilket dock synes betänkligt. Av de tre germanska huvudgudarna är i det föregående Wodan identifierad med Mercurius och i det följande Tiu med Mars. Strykes Herculem, skulle representant för den tredje huvudguden (Donar) saknas. Det ligger då nära till hands att identifiera Herculem med Donar, och någonting, som omöjliggör denna identifikation, finner jag ej anfört, ehuru visserligen goda skäl även finnas för identifikationen av Donar med Jupiter.
4. r. 3 f. Pars Sueborum et Isidi sacrificat. Namnet sveber förekommer hos Tacitus i flere olika betydelser (jfr k. 2, a. 12, se ovan s. 196). Här torde de vid Donau boende s. k. Donausveberna vara åsyftade.
   Isis är den bekanta egyptiska gudinnan, vars kult redan under den republikanska tiden fick insteg och snart vann stark utbredning i det romerska riket. I Donauländerna dyrkades Isis flerstädes. Hon är här ej att identifiera med någon germansk gudinna, utan meningen är väl, att den verkliga Isiskulten upptogs av germanerna.
5. I r.4 ff. fortsätter den latinska texten sålunda: unde causa et origo peregrino sacro, parum comperi, nisi quod signum ipsum in modum liburnae figuratum docet advectam religionem.
   I den med unde inledda indirekta frågesatsen är sit att tänka under som kopula; av det sammansatta uttrycket causa et origo sit beror dativen peregrino sacro, i stället för vilken man kunde väntat genitiv (peregrini sacri) i beroende av substantiven. Om växlingen av genitiv och dativ i dylika fall jfr förf. Krit.-exeg. Bemerkungen zu den kleineu Schriften des Tacitus 44 f.
   signum »gudasymbolen, kultbilden» (jfr k. 7, a. 4, se ovan s. 200 f.). in modum liburnae figuratum. liburna eller liburnica (den senare formen användes av Tacitus överallt eljest och har av Gudeman införts även här) kallades ett litet, snabbseglande fartyg, sådant som var i bruk hos liburnerna, ett illyriskt sjörövarfolk på dalmatiska kusten (jfr Tac. Agr. k. 28, 5, se ovan s. 147).
   advectam »kommit utifrån (sjöledes)», jfr k. 2, 3 advehebantur.
6. I slutet av kapitlet r. 6—10 ges en förklaring av vissa för den germanska kulten karakteristiska drag: ceterum nec cohibere parietibus deos neque in ullam humani oris speciem assimulare ex magnitudine caelestium arbitrantur: lucos ac nemora consecrant deorumque nominibus appellant secretum illud, quod sola reverentia vident.
   cohibere parietibus deos »innestänga gudarna inom väggar», d. v. s. dyrka dem i slutna byggnader (tempel). I motsats däremot ställes dyrkan i lundar och skogar (d. v. s. i den fria naturen), se nedan r. 8 och jfr även Dial. de orat. k. 9 (slutet). Egentliga tempelbyggnader torde ej ha förekommit hos germanerna på Tacitus' tid. Av r. 7 f. neque in ullam humani oris speciem assimulare etc. framgår, att den germanska kulten också ursprungligen var bildlös, nämligen om man med bilder förstår sådana med mänskliga anletsdrag. Även denna uppgift torde vara tillförlitlig. I varje fall saknas säkra bevis för att egentliga gudabilder förekommit hos germanerna redan på Tacitus' tid, jfr t. ex. Schwyzer s. 26. De nu framhållna dragen i den germanska kulten, vilka även förekomma hos andra primitiva folk, förklarar Tacitus r. 8 ur germanernas uppfattning, att en kult i tempelbyggnader och av gudabilder med mänskliga anletsdrag ej vore förenlig med gudarnas storhet. Men det är ej antagligt, att germanerna vid denna tid filosoferat häröver: säkerligen har Tacitus här, som stundom även annars, underlagt dem sin egen uppfattning. r. 9 f. deorumque nominibus appellant secretum illud, quod sola reverentia vident. Vad Tacitus här till sist säger om germanernas religiösa uppfattning synes innebära, att ehuru germanerna visserligen hade flera gudar med olika namn, de dock i grunden fattade gudomen opersonligt, såsom ett hemlighetsfullt något, som ej kan iakttagas med lekamliga ögon utan blott genom andakten, d. v. s. blott av en andaktsfull, tillbedjande själ. Man jämföre härmed vad Tacitus Hist. 5, 5,18 f. säger om judarnas religiösa uppfattning: ludaei mente sola unumque numen intellegunt »judarna fatta gudomen rent andligt och såsom en».